Fredagslistan 2023, vecka 42: Mars, Bringer of Intertext

Att musikhistorien är en lång serie lån, citat, pastischer, och rena stölder, vet nog de flesta om. Inspiration, hyllning, fantasilöshet - vad lånen och likheterna beror på får ligga i betraktarens öra. Idag ska vi ta en liten associativ tripp, där den röda tråden är just intertextualitet. Grejer som låter som andra grejer, helt enkelt. Nu kör vi, håll i hatten och lyssna här!

För ett tag sedan gjorde min kollega en lista över tunga klassiska stycken. Ett av de mest METAL orkesterstyckena som skrivits är brittiska kompositören Gustav Holsts Mars, the Bringer of War den mäktiga öppningsmarschen i "The Planets", en symfonisk svit komponerad under första världskriget. Dock skrevs just Mars innan krigsutbrottet, men Gustav kände nog på sig vartåt det barkade; krigsmusik "had never expressed such violence and sheer terror" (citat nån lirare på Wikipedia). Öppningsostinatot i 5/4-takt är legendariskt. I synnerhet för långhår. Varför är det så?

Jo, i slutet på sjuttiotalet skrev ett av de tidigaste New Wave of British Heavy Metal-banden, DIAMOND HEAD, en liten dänga vid namn Am I Evil, vars intro lånar direkt från krigsbringarn Mars. Denna låt skulle kanske ha varit en obskyr anekdot i hårdrockshistorien, om det inte var för att en dansk trummis som heter Lars totalt dyrkade Diamond Head, och gjorde Am I Evil till en del av sitt bands liveset under åttiotalet. Ja ni vet, Metallica. Holst kunde nog inte vänta sig en så stor spridning av en handfull takter hans skrev 1914.

Ett annat band som lyft Holsts ostinato är mumiefetischisterna NILE, vars dötunga Ramses, Bringer of War inte lämnar mycket till fantasin. Dock väljer jag här att lyfta den mäktiga Unas, Slayer of the Gods från 2004 års "In Their Darkened Shrines". Ett sidospår, men bear with me. När Close-Up Magazine intervjuade Karl Sanders kring skivsläppet, lyfte de i artikeln att öppningsriffet i Unas är lånat/snott från CANDLEMASS, närmare bestämt Well of Souls från "Nightfall". Leif Edling kom förbi redaktionen, fick lyssna, och bad dem stänga av för det "låter som en jävla tvättmaskin" (fritt citerat från mitt minne). Vart vill jag komma med det här?

Jo, Edling och CANDLEMASS har väl aldrig hymlat om hur viktigt Tony Iommis riffande i BLACK SABBATH varit för dem; som kejsare över doomkungadömet vet de vilka skapargudarna är. På "From the 13th Sun" från 1998 tog de ut sjuttiotals-Sabbath-svängarna ordentligt på ett sätt de inte riktigt gjort under sin tidiga karriär, när det episka anslaget stod i centrum. I Elephant Star är "inspirationen" från Symptom of the Universe och Children of the Grave minst sagt påtaglig (det är typ samma riff).

När vi pratar om bandet BLACK SABBATH, då är det lätt att komma in på debutalbumet "Black Sabbath", och i synnerhet öppningsspåret Black Sabbath. Den tunga metallens ground zero, vaggan och livmodern, det var här det började, och på vissa sätt har ingenting trumfat detta ögonblick. Ett av de mest igenkännbara, och lättspelade, riffen i hela rockhistorien: grundton - oktav - tritonus. Djävulens dissonanta intervall. Frågan är, hur kom det här riffet till? Jo, i sin biografi "Into the void" berättar Geezer Butler om hur han sommaren 1969 såg KING CRIMSON i Hyde Park.

Utöver material från sitt nysläppta debutalbum "In the Court of the Crimson King", på tal om epokgörande album från den eran, spelade Robert Fripp och gänget ett stycke som senare blev känt som The Devil's Triangle på nästkommande album "In the wake of Poseidon" (1970). I början var låtens titel närmare originalet som de tolkade: kort och gott, Mars. De brittiska progrockarna hade aldrig långt till att plocka från den symfoniska musiken! Denna övermäktiga konsertupplevelse ledde Geezer i sin tur till att utforska Gustav Holsts orkestersvit, och inspireras till att skriva det första renodlade heavy metal-riffet. (Visste ni förresten att bandet Black Sabbath döptes efter låten, och inte tvärtom? Den var redan en del av deras liverepertoar medan de fortfarande hette EARTH. Det ni! Läs "Into the Void" för mer goa Sabbath-anekdoter.)


Holst, Diamond Head, Ulrich, Sabbath, Sanders, Fripp, Edling... den tunga musikens kedjor av lån och inspiration är ändlös! Cirkeln är kanske inte sluten, men jag har snott till en duglig ögla åtminstone. Nu kanske någon tänker: vänta lite, jag har aldrig hört en ton av de här gubbarna, men musiken är jättebekant. Varför?! Jo, som avslutning bjuder jag på en sista tolkning av Mars, Bringer of War. Den här gången av Koji Kondo - precis, mannen bakom musiken till Super Mario- och Zelda-spelen, som varit en musikalisk grundklang i så många generationer vid det här laget. Här hör ni värld 8 i Super Mario Bros 3 (SNES-versionen). Mars, bringer of BIG TANKS!

Hör alltihop här!

Därmed: helg.

/Andreas

Gomorron. Idag ska vi ta oss an ett av de kanske mest creddiga, svulstiga och fräsiga blankvapnen som går att uppbringa, nämligen svärdet! Mången metalmusiker har sjungit dess lov, mången högstadieelev har tecknat av ett i den kommunala grundskolans kollegieblock och visst är vi i metallbibliotekariebloggargänget också svårligen förtjusta i detta stickdon. Jag kan också lite stolt proklamera att jag själv är i ägo av ett dylikt, efter att min bättre hälft kånkat med ett stort paket på Öresundståget vid någon blandad födelsedag. Episkt! Men nu kör vi igång med musiken.

Första låten ut är Anti-Dogma Megaforce av gruppen BARBARIAN SWORDS från fullängdaren med samma namn som låten. Jo jag tackar jag! Svärd som trakteras av barbarer är inte att leka med, det vet vi sedan gammalt. Det är bara att hålla i hatten för det blir sannerligen åka av när våra vänner från Barcelona vevar igång. Kaos med en tydlig riktning är nog min bästa sammanfattning av den här mycket snabbt utförda svartmetallen och personligen tycker jag detta är rent guld.

SWORDMASTER från Göteborg, låter det bekant? Nej men om jag säger DEATHSTARS så kanske det ringer en klocka? Jag har aldrig förstått charmen med dem men det visar sig att innan de blev just DEATHSTARS med inriktning kommersiell goth metal med mycket kajal och militärparafernalia hette de SWORDMASTER och lirade melodisk black! Vi lyssnar på oerhört charmiga Wraths of time från EPn med samma namn från 1995. Sväng och kakburksproduktion für alle! Tänk om de hade låtit så här för evigt va.

Vi håller oss kvar i västkustens största stad och besöker SWORDWIELDER, crustpunkens okrönta hjältar som gärna tar sig an tematik som krig, våld och död. Ljudbilden är mustig och mörk, anslaget gruffigt. I en intervju fick bandet frågan om hur man skulle beskriva soundet för någon utan referensramar kring musikstilen och svaret blev poetiskt: "Föreställ dig att du är hög på lim i november mitt i vintern. Du somnar utomhus men det är precis över nollgradigt så du fryser inte ihjäl. När du vaknar upp är dina byxor blöta och du ställer dig frågan om detta är ditt eget verk eller bara göteborgsvädret". Eftersom hela fullängdaren "System Overlord" ligger i sin helhet på YouTube har jag lagt in den som listans nummer tre.

Så här i mellantid efter halva genomgången tänker jag sticka emellan med en lista i listan! Av filmer som jag tycker man kan titta på om man känner sig sugen på ni vet vad. Utan inbördes ordning vill jag då nämna...

• Seven Samurai (1954) av Akira Kurosawa
• Harakiri (1962) av Masaki Kobayashi
• Lady Snowblood (1974) av Toshiya Fujita
• The Duellists (1977) av Ridley Scott
• Excalibur (1981) av John Boorman
• Conan the Barbarian (1982) av John Milius
• Highlander (1986) av Russell Mulcahy
• The Last Duel (2021) av Ridley Scott

Och när vi tagit oss förbi denna parerstång fortsätter vi med låt fyra.

Det finns också ett band från Texas som kort och gott heter THE SWORD och vid en snabb genomlyssning kan konstateras att de gör musik som egentligen inte säger mig så mycket men som jag heller inte blir irriterad av att lyssna på. Den liksom bara finns och puttrar på i bakgrunden och gott så. Musikstilen skulle jag kategorisera som tunggung och låten jag valt är Winter's Wolves vars video utgörs av bandet i vinterjackor och en stackars tjomme utan dylik ytterbeklädnad som tampas med en varg i snön. Albumet är "Age of Winters" från 2006.

SWORD OF JUDGEMENT från Seattle körde i blott tre år om man ska tro Metal Archives och under den tidsperioden hann de klämma ur sig två demos. Det här är trevlig thrash tycker jag, mycket fokus på gitarrer och fart men i min bok hade de kunnat skippa de där rap/prat-partierna sångmässigt och bara kört thrashfalsetten rakt igenom. Tre av fem solstolar och A for effort, bandloggan är dessutom en total fullträff. Vi lyssnar till låten Consumed by Darkness från den självbetitlade demon från 2011.

Men som det gamla talesättet säger så bär alla vägar till GNARP och för att knyta ihop säcken tar jag naturligtvis hjälp av pastor Jörgen Fahlberg och den övriga församlingen i det oefterhärmliga bandet THE KRISTET UTSEENDE. Frid över dess vackra minne eftersom de sorgligt nog lagt ned sin verksamhet. Tänk vilken låtskatt vi ändå fick av dessa glada gossar, vilka episka minnen från spelningar och festivaler. Det finns många som har svårt för könsrock som genre och tycker det är tramsigt och oseriöst men det får stå för dem för mitt hjärta klappar för KRISTET, det är ett som är säkert. Som sista låt i listan hör vi fenomenala Excalibur från "Djävulsvingar Över Kapellet" vilket är en av bandets mer metalinfluerade skivor. Det är en väldigt speciell skiva för mig, särskilt som en av mina närmsta vänner som tyvärr hastigt gick bort förra året skrev texten till sista låten på skivan; Styggare kan ingen vara/Groggened. Den kan jag också varmt rekommendera att ni lyssnar på. Och sedan hugger vi till med helg!

/Susanne, tveeggad.

Fredagslistan 2023, vecka 41: I högsta hugg!

Fredagslistan 2023, v40: Vad hände med Griseknoen?

 I år har Emil i Lönneberga 60års jubileum.

Detta ska vi inte uppmärksamma.

Istället vill vi på redaktionen rikta strålkastaren på den verklige stjärnan i Emil och gå igenom lite hur det gått för honom sedan TV-serien blev nedlagd. Hur var hans nittiotal? Vilka tveksamma religiösa rörelser var han inblandad i?  Vilka feta grindcoreband frontade han?

För er som inte vet vem jag pratar om pratar jag såklart om Emils polare grisakoen. Eftersom det är griseknoen vi snackar om kommer dagens lista innehålla hela skivor istället för enskilda låtar. Ni som är rutinerade och brukar gå på/arrangera Iron Maiden fester förstår säkert att detta blir ett ypperligt soundtrack till en griseknoenfest.

Listan hittar ni här

Nu kör vi!

PIG DESTROYER - Prowler In The Yard (2001, USA)

ANÜS - The Constipation Conspiracy (2016, SE)

RAZORRAPE - Revenge Of the Hermaphrodite Whores (2012, SE)

SPLATTERED MERMAIDS - Stench Of Flesh (2009, SE)

PIGSTY - The Return (2002, CZ)

ANALKHOLIK- After Party - Shit Stinks (2014, NC) 

SPASM - Mystery Of Obsession (2021, CZ)

FECALIZER - The Planet Of 7 Billion Zombies (2020, MX)

666 SHADES OF SHIT - Bitchagram (2016, NL)

Nu har ni 5 timmar ljuvlig musik att dricka folköl till och minnas griseknoens livsgärning. 

Nästa gång tar vi något lite mer smakfullt

/Oskar

Fredagslistan 2023, vecka 39: Berra och de Starka Liveminnena!

 Kamrater, denna fredag tänkte Herr B bara rada upp några oerhört starka liveminnen från åren som gått med en kurerad lista videoklipp som bäst fångar upplevelsen eller känslan. Ett av klippen är från den faktiska konserten i fråga. Innan vi börjar så vill jag kommentera några band som absolut borde varit med på listan men där videoutbudet är horribelt. Det första är All Them Witches, ett stoner/ondskefull blues-band. De hade ett sånt jävla gung och stämningen var så oerhört härlig, hittar ingen video som gör dem rättvisa dessvärre. Det andra är Baroness, det enda bandet jag varit med som låter inte bara drägligt utan helt fantastiskt på KB i Malmö. De var förband till Mastodon senaste vändan (2022) och de är nog det metalband som lät bäst av allt jag sett, och helvete vilket jävla ÖS. Om man får chansen att se dem live SKA man gå, det är inget att prata om. De låter faktiskt rätt dassiga inspelade live, vilket är oerhört förbryllande. Verkligen ett “you had to be there” moment.

Väl igång med listan så börjar vi med Orbit Culture som sågs så sent som i våras. Hade aldrig hört om gossarna innan och de var otroliga. Sinnessjukt sound med en helt otrolig talang för att skriva gripande musik med ebb och flod, dynamik och allt sånt mög. De är brutalt underskattade/okända, de borde vara herrar på metaltäppan redan. Tunga som de tyngsta och tighta som ett skruvstäd kring kronjuvelerna. Checka låtarna Vultures of North och Saw, så fett att man känner sig rent flottig.

Samma kväll sågs då det tyngsta bandet i världen, Undisputed Heavyweight Champion of the World etc: Meshuggah. Inget låter ondare, inget låter mer rubbat. Här är jag så fräck att jag lägger in hela jävla konserten, allting är helt sinnessjukt. Deras ljusshow är perfekt, nog den bästa stämningen jag någonsin varit med om. En illvillig ritual i mitten av Lund med ett helt psykopatiskt soundtrack. Inte ett dugg teatraliskt men ändå så oerhört effektivt.

Nu tar vi ner det på mer primal nivå. Jag har sett Sabaton 3 gånger (2014, 2017 och 2023) och bortsett från den senaste gången så har de varit otroligt underhållande live. Det är lite töntiga vibbar men de har en sjuhelvetes energi och det är alltid en godhjärtad stämning. Såklart kommer de använda en gammal hederlig bit allsång, och jag är stor nog att erkänna att man fällt en tår eller två när den dramatiska “En Livstid i Krig” drar igång (speciellt 2017 när de hade en video av svensk natur, björnar och skit, som visades samtidigt. Otroligt töntigt kul).

Näst är enda klippet från den faktiska konserten jag närvarade vid. Ghost var en enorm favorit under många många år, som setts flera gånger (2014, 2015, 2019 och 2022) och detta var självfallet första gången. Det finns många ögonblick från kvällen som lämnat stort intryck. Infestissumam som öppnade hela affären, publikens HAIL SATAN vrål i Year Zero, covern If You Have Ghosts eller de sista hängande bastonerna i Monstrance Clock (den gamla goda tiden när bandet spelade “tack och adjö” låtar sist). Jag valde dock ut deras melankoliska tagning på Here Comes The Sun, definitivt en av de bästa coverlåtarna någonsin i min mening. Ett magiskt minne.

2016 hade jag turen att se Wardruna på Slagthuset i Malmö. De öppnade proceduren med att döna i två enorma bronslurar vilket ledde in i stycket “Tyr” med en ur-rytmisk skinntrumma och en kör på fornnordiska. Vi gick in i ett sorts transliknande stadie där vi satt vilket pågick i cirka en timme tills en sångerska gav ifrån sig ett SKRIK som jag fortfarande får hjärtklappningar av. Allra sist spelade de sitt mästerverk Helvegen. Det var en livsändrande upplevelse, och jag har önskat se dem igen sen dess.

En än mer livsändrande upplevelse hände en oerhört kall februarikväll i Oslo 2012. Jag är 15 år och jag är med 2 grannar på ausflugt. Vi ska se vårt favoritband för första gången, min allra första riktiga konsertupplevelse. Det är nervigt, läskigt till och med. Förbandet spelar, jävlar vilken känsla! Det är lite kul det här med konserter ändå, men nu blev det väldigt mörkt…och vad det dönar…

De kommande 120min är det som att jag försvinner, upplöst av en lycka jag enbart känt 2 andra tillfällen, också de konserter med samma band. Allt det onda rinner bort och jag är fri.

På något abstrakt vis fångar Rammsteins "Paris" precis hur det kändes att vara där, trots att det är något mitt emellan live- och musikvideo. Det kändes precis så larger than life som filmen framställer det. Det är samma turné och samma setlist, undantag för Fruhling in Paris som blir ett bonusnummer för fransoserna.

Nu tar vi helg, Herr B behöver inhalera alkohol och kolla på danska skulpturer. 

Adios

Här finns en spellista med samtliga klipp, man vet ju aldrig med tekniken nu för tiden.

Fredagslistan 2023, vecka 38: New wave of Norwegian old school black thrash metal (TNWONOSBTM) Del 1

Det finns en lite speciell subgenre jag gillar och det är "modernare" band som spelar black/ thrash metal. 

Av någon oklar anledning verkar det vara så att just norrmännen lyckas med att skapa den sorts musik jag tycker mest om.  Nåväl. Detta är bara ett axplock av de akter som finns och jag rekommenderar alla att utforska vidare själva. Ni som njöt av förra veckans lista med Birdmetal kommer också få stöta på en fågel i denna veckas lista.

Först ut är Aura Noir med låten "Condor" från skivan "The Merciless" som släpptes 2004. Aura Noir är ju rent tekniskt inte den nya vågen då bandet bildades redan 1993 men jag tänker ändå ha med dom som en sorts startpunkt för det som senare kom från Norge.

Första gången jag hörde Aura Noir var på en så kallad Iron Maiden fest. En Iron Maiden fest för den som inte vet vad det är, går kortfattat ut på att man lyssnar på hela Iron Maidens diskografi i kronologisk ordning och dricker folköl. Jag som inte är ett die hard fan av Maiden eller folköl för den delen heller var glad när någon bytte musik och satte på en cd med Nifelheim och lite senare även Aura Noir.

Det var någonstans där jag insåg att den oheliga blandningen av black metal och thrash metal var spännande och något för mig.

Spola fram ett par år och jag ser Aura Noir live i Gävle på en festival. Detta var efter att Aggressor, trummis i bandet, hade haft sin olycka där han föll ner från fyra våningar och fick sådana skador att han helt enkelt började spela gitarr i bandet. Det kan man kalla dedikation.

Musiken då? Det är riktigt bra black/ thrash med aggressiv sång och mäktiga riff. Det piskas inte på supermycket men det är hela tiden på rätt sida om gränsen mellan black metal och thrash metal. Sen att bandet döper skivan till "The Merciless" och har låttitlar som "Upon the dark throne" skvallrar också om hur djupt rotade bandet är i sin lokala musikhistoria. Bandet var också signade till "Tyrant Syndicate" som var en underetikett till Peaceville Records som Nocturo Culto från Darkthrone skötte.

(Om man vill se Nocturno Culto glida runt och vara sur och hänga med gubbarna i Aurs Noir kan man med fördel kolla in dokumentären "The misanthrope").

Fantastiskt band och jag rekommenderar starkt det mesta ur deras diskografi även om jag tycker att "The Merciless" är deras bästa skiva.

Aura Noir - Condor (Från "The Merciless" utgiven 2004)

Nästa band har inte hållt på riktigt lika länge men Condor startade någonstans kring 2009 och har nu splittrats. Bandet ingick i den så kallade Kolbotn Thrashers Union tillsammans med Darkthrone och  Nekromantheon samt flera andra.

Låten jag har valt är öppningspåret "Embraced by the evil" från skivan "Unstoppable Power" som släpptes 2017.

Skivan har ett magiskt omslag gjort av Rok från Sadistik Exekution vilket känns igen på mils avstånd.

Jag hoppas att Condor tagit namnet från Aura Noir låten ovan men även om det inte är fallet så rör vi oss ganska mycket i samma trakter. Titeln på låten osar Sodom och musiken känns tysk ondskefull men med aggressiviteten upphöjd ännu ett snäpp. Vi får också lite Slayer inspirerade vrål och bra trumpisk. Inte alls dumt måste jag säga. Debutalbumet "Condor" är också bra och har ett sound som låter ännu äldre.

Condor - Embraced by the evil (Från "Unstoppable Power" utgiven 2017)

Vi var inne och snokade på Kolbotn Thrashers Union och då måste ju Nekromantheon nämnas.

Här med låten "Coven of the Minotaur" från skivan "Rise, Vulcan Spectre" som släpptes 2012.

Det verkar vara ganska poppis bland black/ thrash band att använda sig av historiska teman. Nekromantheon baserar mycket av sina texter på grekisk mytologi.

Musikaliskt är det riktigt manglig black och thrash med mer modern touch och produktion vilket gör att det känns fläskigt och intensivt. Det passar väldigt bra in på bandets låtar. Sången är något mer dödsig än på de två tidigare banden.  Bandet släppte även en skiva 2021 som är ännu mer vansinnig när det kommer till tempo och aggressivitet vilket är bra men jag har inte lyssnat in mig helt på den skivan.

Som jag förstått det är även två av medlemmarna i Nekromantheon även med i Obliteration men Obliteration är mer dödsmetall istället för black. Obliteration kan jag också rekommendera starkt. Ganska skev dödsmetall med luriga melodier. Jag tycker att det märks att banden delar medlemmar men jag föredrar Nekromantheon.

Nekromantheon- Coven of the Minotaur (Från "Rise, Vulcan Spectre" utgiven 2012)

Vad har Norge mer att erbjuda då?

Vad sägs om Infant Death, ett band som bildades 2012, släppte tre fullängdare men som nu har lagt ner sin verksamhet.

Här snackar vi död, blod och ondskefulla texter i hiskeliga tempon. Låten "Total Hell" från deras andra fullängdare med samma namn som kom ut i slutet av 2014 får representera detta.

Jag tycker att skivan är ett steg framåt om man jämför med deras första skiva "War" som kom ut 2012.

"Total Hell" bjuder på låttitlar som "Deathrush", "Buried in blood" och "Demonic Perversion" vilket är en ganska stark indikation på vad det är för texter lyssnaren bjuds på.  Det finns en lätt vansinnig nerv i låtarna som gör att jag fastnar och gärna lyssnar vidare. Vissa slingor och partier skulle nog också klassas som speed metal av folk som är experter. Extrapoäng för sången som är riktigt sluskig på det där goa sättet.

Infant Death- Total Hell (Från "Total Hell" utgiven 2014)

På tal om sluskig sång, skev musik, underbara omslag och en rejäl dos med alkohol så avslutar vi denna lista med det band som jag tycker brinner klarast när det kommer till "The New Wave of Norwegian old school black thrash metal" (TNWONOSBTM som det så smidigt kan förkortas), Deathhammer!

Kolla bara in några av de tuffa omslagen och grymma namn på alster som "Savage poser Hunt" vilket ett av deras första släpp heter från 2006. Detta är ju så klart helt fantastisk musik. Två någorlunda kompetenta män som piskar på i hastigheter som de definitivt inte klarar live under alkoholpåverkan (i alla fall inte när jag såg dom i Malmö) kan liksom inte bli dåligt. Falsettsång, coola texter och allmänt fräck attityd. Kan ju tyckas vara barnsligt men det struntar jag fullständigt i. Detta är helt underbart på alla sätt

Låten jag har valt är "Fullmoon Sorcery" från skivan "Onwards to the Pits" som kom ut 2012. Detta är riktigt go black /thrash med inslag av speed och heavy metal. Det känns också någonstans som att medlemmarna kan spela mer tekniskt men medvetet väljer att köra lite halvrötet.

Den som har hört "Fullmoon Sorcery" och inte gillar låten kan nog göra bäst i att skippa resten av Deathhammers diskografi. Senaste skivan "Electric Warfare" som kom ut 2022 håller även den måttet och jag föredrar den över "Chained to Hell" som kom ut 2018. Sergeant Salsten och Sadomancer håller fanan högt och förvaltar arvet från den norska black/thrash scenen. Hoppas de fortsätter jaga posers i flera år till.

Deathhammer- Fullmoon Sorcery (Från "Onward to the pits " utgiven 2012)

Det var allt för denna vecka som kan anses fungera som en introduktion och jag kommer garanterat återkomma med fler låtar inom denna smala subgenre. Veckans spellista hittar du här
/Oscar K.

Fredagslistan 2023, vecka 37: Birdmetal

 

Cock-a-doodle-doo gott folk säger jag som välkomst till denna Fredagslista som enkom kommer ägnas åt metal som på något sätt berör fjäderfän. Jag kan lugnt säga att detta har varit en av de märkligaste listorna att jobba med - och en av de roligaste. Först trodde jag att detta kommer att bli en utmaning av albatrossliknande proportioner. Och jag har verkligen, i bildlig mening, vadat fram bland pippikråkor under ungefär en veckas tid. Den största utmaningen var att hitta en bra källa till vad fåglarna heter på engelska - med begränsat med tid blev jag helt till mig av lycka när jag hittade en uppsats om bird biodiversity in heavy metal. Jag skojar inte, vilken guldgruva på fler än ett sätt. 

Här fanns det rikligt med både fåglar och metal, men börjar jag skriva om uppsatsen kommer det att bli en av de längsta blogginläggen någonsin, så det struntar jag i. Jag har ansträngt mig, lite, i att inte välja typiska fåglar som dyker upp i metallåtar. Ja, ni kommer hitta både örnar och asgamar, men också helt andra flygfän. 

Vi flyger!

KATATONIA med sin Birds från senaste plattan. Jag tänkte att vi får börja allmänt med ett ganska känt band, och ingen specifik fågel. 

VULTURE från Tyskland. Jag vet inte hur det är med er, men när tyskar får till sin speed/thrash metal då brukar det bli asbra. Jag har stött på VULTURE i något annat sammanhang, men minnet undslipper mig. Dealin' Death är en magiskt bra och retroartad dänga där prick allt signalerar en djupt liggande kärlek till 1980-talet. Kedjebudgeten måste ha spräckt Tysklands BNP, trummisens cymbalhöjd ger mig nackspärr och det är omöjligt att inte gilla gitarristen med kalt huvud men med polisonger. 

Where Eagles Dare. Tycker ni att det är ett trött låtval? Kanske lite, men det är inget trött över den liveversion av låten som bandet brände av på Ullevi 2005 som SVT sände. En av bandets allra bästa spelningar i Sverige och varenda bandmedlem lirar bra som bara den!

Pausfåglar

ROTTEN MONARCH från USA och Portugal. Bandet har gjort en övergång från metalcore till atmosfärisk black med förkärlek för långsamt spel. När jag upptäckte att bandet hade gjort en EP med titeln "Albatross" började jag spontant tänka på John Cleese med Monty Pythons "Live at the Hollywood Bowl" när han går runt i publiken och försöker sälja just en albatross. ROTTEN MONARCH låter oss inte ha lika kul, faktum är att detta är lite av en tempo- och humörsänkare. Tänkte att det behövdes också. 

Nu kommer kråkan! Och då pratar jag inte om kråkan från Mamma Mu, utan den från Irland. Svårt att undvika kråkan, men jag valde en - för mig - ovanlig låt. CRUACHAN lirar nämligen folklig celtisk black metal. Inte min go-togenre alls. Jag kan inte säga att The Crow har fått mig att ändra ståndpunkt, men jag kräktes inte i munnen av irländarnas låt. Alltid nåt. 

Strutsen, denna så bespottade fågel. Inte bara är den oförmögen att flyga, den gömmer sig dessutom från problemen. Å andra sidan kan den springa snabbt som satan, och kan sparkas utav helvete. Om det var dessa förmågor som GRIEF tänkte på när de skrev Ostrich kan jag inte svara på. Ont gör det i alla fall, på rätt sätt. Här finns en fullständigt ljuvlig desperation som jag gillar. 

Jag avslutar med Nightingale av HAKEN. En låt som kommenterades med orden this might be the most Haken has ever Hakened. Det kan vara så, det finns det säkert andra som kan bedöma, haha! I vilket fall är det en fantastisk låt om näktergalen vi får här. 

Vi tar helg på det!

/Martin

Fredagslistan 2023, vecka 37: Birdmetal

Fredagslistan 2023, vecka 36: Karga toner mot höst

Sensomrig förlängning av rötmånaden till trots, i kalendern har vi lämnat de ljusa månaderna bakom oss och rör oss mot kyla, mörker och bistra vindar. Som Satyr sa: "autumn in the air / the smell of black metal 90-95". Men istället för norska kyrkbrännare tänker jag idag lyfta fram några norröna svenskars karga klangvärldar - långt ifrån de krig och svavelvisioner som kännetecknar de mer festivalanpassade och populära svenska banden i genren. Allt släppt under 2010-talet, allt skapat ifrån egna visioner utan hänsyn till rådande trender. Som det ska vara.

Jag låter musiken tala för sig själv.

SAIVA - En förliden tid (från EPn "Finnmarkens folk", 2013, Nordvis Produktion). 

WULKANAZ - Stiärnvärv (från albumet "Wulkanaz", 2018, Brugmanziah).

PANPHAGE - Utlagr (från albumet "Drengskapr", 2016, Nordvis Produktion).

JOTUN - Ett förbannat liv (från albumet "Askvinter", 2019, Nykta Records).

NACHT UND GNOSIS - Reverse Time (från albumet "Det warder sådt i skröplighet och skal upstå ur kraft", 2018, Solstice Rex).

SORGELDOM - I kloaken lättar vi ankar (från albumet "Inner Receivings", 2010, Nordvis Produktion).

Listan hör ni här!

/Andreas