Gomorron! Idag ska vi ta ett stadigt grepp om en genre jag egentligen inte alls är hemma i eller kan särskilt mycket om, nämligen power metal. Gillar jag genren? Nja, njä, alltså jag vill nog svara både ja och nej på den frågan! I grund nej, jag tycker att det är pajigt och tramsigt men på samma gång går det också rakt in i hjärtat och charmar mig på ett alldeles outgrundligt vis. Det blir mycket text idag så jag rekommenderar att ni gräver fram den där oöppnade påsen dillchips som ligger och skramlar i skafferiet så ni inte får blodsockerfall. Men viktigast av allt: dra fram höftskynkena och slipa dubbelyxorna nu för guds skull för här ska vinnas krig och dräpas drakar!

Men vi börjar med att gå tillbaka i tiden till någon gång i slutet på -90-talet och kliver in på en hemmafest i en sjavig men charmig tvårumslägenhet i Örebro, stadsdelen Varberga, gård ett. Det är sent på natten eller kanske tidigt på morgontimmarna, kajalen och nitarmbanden är välanvända och bandtröjorna är urtvättade, luften är fuktig och varm men den har precis börjat klarna upp efter att sommaren så sakteliga släppt sitt kvalmiga famntag om världen. 

Gissningsvis befinner vi oss alldeles i början av september och en del av sällskapet som vistas i lägenheten har börjat prata i lyriska ordalag om hur bra Medeltidsveckan i Visby var i år igen och varför är det så långt kvar till nästa gång? Andra himlar med liksminksögonen eftersom de anser sig vara för råa och true för att sitta och knyppla med hosor och mantlar och leka gycklare. Det är ett brokigt gäng rollspelare, datornördar, svartrockare, synthare, hårdrockare och punkare som samlats och klientelet befinner sig i åldersspannet äldre tonår och uppåt mot 25, samtliga svartklädda och med idel genomarbetade och färgade frisyrer. 

Trots blandningen av stilar och smak så finns en viss konsensus när det kommer till val av vilken musik som spelas på tillställningen. Underförstått består basen i spellistan av akter så som Sisters Of Mercy, Joy Division, Ramones, Black Sabbath, Nick Cave, The Cure, Nasum, Fields Of The Nephilim samt ALLA bandkonstellationer som innefattar Joakim Thåström. Ibland slinker lite Entombed med, ibland lite Toy Dolls, inte sällan Tom Waits. Den här kvällen hände dock något smått ovanligt, en tapper lajvare närmade sig målmedvetet cdväxlaren och drämde in en skiva med... 

BLIND GUARDIAN! Som också är första låten i listan. Eftersom det trots allt är runt 25 år sedan den här händelsen finns det en viss felmarginal men jag tror att det kan ha rört sig om låten Mirror Mirror från "Nightfall In Middle Earth". Det är nära nog så vi kör den! Ögonbryn lyftes där och då vill jag minnas och det var många med mig som värjde sig med emfas mot detta märkliga påfund.

Vi hoppar fram några år till strax efter millennieskiftet. Jag har hunnit flytta till Malmö men befinner mig kvällen till ära i Lund tillsammans med dåvarande partner och vi är på fest hos en gemensam vän. Det kan vara efter en spelning på Smålands nation, det kan också vara ett födelsedagskalas men detaljerna är oviktiga, det primära är återigen musiken. Spellistan för det här sällskapet (bestående av konstnärer, akademiker och allmänt alternativfolk) utgörs av D.A.F. (Deutsch Amerikanische Freundschaft), Einstürzende Neubauten, Marilyn Manson, Crass, Ministry, Whitehouse och så plötsligt och helt oväntat en kurvboll...

DREAM EVIL! Och närmare bestämt den oförglömliga låten Hail To The King. Jag minns inte vem som drog igång den men jag minns däremot klart och tydligt att jag inte visste om jag skulle skratta eller gråta och ville liksom göra både och på samma gång. Sneglade över rummet på min partner som verkade uppleva precis samma emotionella glädje/skam-resa inombords som jag själv. Men när refrängen kom hade vi kapitulerat! Det var ju inte bra musik direkt, faktiskt inte alls när jag tänker efter, men samtidigt helt igenom briljant både till sound och tematik! Omöjligt att inte charmas och golvas. Så här i retrospekt kan jag rekommendera hela plattan med det episka namnet "Dragonslayer", även om jag håller just Hail To The King högst.

Vi spolar fram bandet ytterligare och gör ett nedslag vid stora scenen på Stortorget i Malmö anno 2007. HAMMERFALL spelar på Malmöfestivalen i strålande solsken och längst framme vid scenen står en hel hoper stjärnögda barn, till längden cirka tre äpplen höga, med tillhörande föräldrar. Bakom dem en armé av dubbelmerchande power metal-fans i den första fasen av medelåldern. Lite längre bak i publikhavet står jag - lite ironiskt och lite icke-ironiskt ska jag nu tydligen ta mig an en första spelning inom genren. Förtjusningen var skräckblandad och förväntningarna infriades, allt var precis lagom medryckande från början till slut och samtidigt en liten gnutta pinsamt. Som det ska vara! Men som det heter, the heart wants what the heart wants och när The Dragon Lies Bleeding går igång så kan man inte bli annat än... förvånat glad?

Ett år senare har jag packat en kappsäck och begett mig till staden som Gud glömde - Borlänge! Där ska jag dels hälsa på en gammal vän och dels bevista stadsfestivalen Peace & Love. 2008 hade den festivalen hållit igång i tio år (ja inte i ett streck då tack och lov) och hade en rätt brokig line-up, bland annat gjorde Johnny Rotten en sorts SEX PISTOLS-uppträdande som var undermåligt på många olika nivåer (vilket väl i och för sig var väntat). Sedan var det lite blandade småstjärnor som jag har glömt namnet på och så då höftskynkenas okrönta kungar MANOWAR! Jag tyckte inte att den spelningen var så värst himlastormande får jag erkänna men de hade snygga boots med päls minns jag och man måste ändå gilla Hand Of Doom. Därför hamnar den låten på listans fjärde plats.

Till sist gör vi ett stort lappkast och förflyttar oss tio år framåt till sommaren 2018. Martin och jag har fått pressackreditering till festivalen i vårt södra grannland, Copenhell, och beger oss dit med oömma kläder och solsken i blick. Med oss tar vi kameror, anteckningsblock samt min pojkvän Hugo. Vi ser lite blandade band, frotterar oss med danskar och intar en och annan pilsner. Plötsligt är det dags för tyska HELLOWEEN och hela sällskapet (men främst min bättre hälft) spricker upp i våldsamt yster ringdans! Onda pumpor, kan det verkligen vara något? Ja, det visar sig att det kan det och därav seglar Murderer in på listans femteplats.

Men vi ska ha en bonuslåt också! När jag fick för mig att göra den här listan tog jag hjälp av en genrens livlina och fellow metallbibliotekariekollega: Hjalmar. Han kan nämligen power metal på riktigt! Tanken var först att bara köra en renodlat skandinavisk lista och vi spånade på band som kunde passa. RHAPSODY OF FIRE? sa jag och då sa han "men nej det går inte, de är ju från Italien!". Och det stämmer ju men alltså, man har inte hört power metal förrän man satt tänderna i Emerald Sword. Jag tycker den har något väldigt Robert Wellskt över sig och då pratar jag inte bara om den rent frisyrmässiga biten. Omslaget till plattan är dessutom perfektion!

Med detta, mina vänner och vapendragare, säger vi hail to the king och tar en välförtjänt helg. 

/Susanne

Fredagslistan 2023, vecka 35: Hail to the King!

Fredagslistan 2023, vecka 34: Marathonlistan

 

Hej vänner och ovänner, nu är det dags för skrammel!

Nästa vecka anordnas Helsingborgs Marathon och undertecknad står givetvis på startlinjen. Som experten jag är, jag fick faktiskt en medalj sist (som nu ligger i en skokartong någonstans), vill jag gärna dela med mig av mina hemliga tips och måla upp en bild av hur händelseförloppet kan se ut. Så snöra på dojjorna och i med hörlurarna för nu springer vi!

 

Listan hittar ni HÄR

 

Klockan är 10:45, en kvart innan starten. Omkring dig ser du förväntansfulla människor i färgglada funktionskläder som skuttar till någon modern houselåt. Du känner dig plötsligt lite felplacerad i dom avklippta svarta jeansen och västen med Napalm Death patchen på ryggen. Bostonbandet JERRYS KIDS beskriver känslan i låten I don’t belong från klassikern Is this my world? från 1983. Det är snabb och skränig hardcore när den är som bäst och i vanlig ordning släpptes bara ett fåtal (två) plattor och medlemmarna hoppade runt i andra band i området, som exempelvis Gang Green.

 Startskottet går och vi börjar springa. Ett vanligt tips man kan få är att ta det lugnt i början, 42.2km är långt och det kan vara en idé att spara på krafterna. Fegt tycker jag och rekommenderar istället Spring fra livet från KVELERTAKs andra platta Meir, som också är min favorit. Den börjar lite lunkande, fintar och slår av i en poppig brygga innan det blir grind. Nu är det bara att armbåga sig fram. Tveksamt om det behövs bakgrundsinfo om KVELERTAK, i så fall kan man söka upp det på internet. Besök gärna närmsta bibliotek ifall du har frågor om hur du ska gå till väga med själva sökandet.

Vi har kommit en bit nu och lungorna tvingar oss att slå av på takten. Bakifrån kommer någon tjomme som fjäderlätt susar förbi och lämnar några vänliga motivationsord på vägen. Du tar givetvis illa upp och tolkar det som att ödet gett dig en nemesis. Hen måste springas om. Turligt nog har New York-bandet CRO-MAGS gjort en bra låt om hämnd som heter Show you no mercy från den L-E-G-E-N-D-A-R-I…, ja ni fattar, plattan Age of the quarrel från 1986. Idag känns det overkligt av sångaren John JJ Joseph och bassisten Harley Flanagan kunde vara i samma rum utan att klösa ögonen ur varandra. Nuförtiden finns bandet i dubbla uppsättningar och jag orkar inte hålla koll på vem av herrarna som vann rättigheterna till namnet och vem som var tvungen att lägga till några bokstäver.

 

Jakten på fienden fortsätter men du misstänker att personen som bli mindre och mindre har ägnat sig åt förberedelser och träning och inte glassätning och Mats Strandbergläsning (värt det dock). En vänlig funktionär ser att du börjar få det kämpigt och tar ett steg ut i banan för att erbjuda dig vatten. Givetvis missar du detta, krockar, och glider på asfalten. Det blöder från knän, armbågar och i ansiktet. Dags att bryta? Knappast. Nästa låt på listan heter We must bleed av GERMS från bandets enda platta, GI från 1979. Tragiskt nog gick sångaren Darby Crash bort året efter.

 

Framför dig ser du en lång uppförsbacke och tempot går ner. Du rör dig långsamt framåt. Färgerna runtom dig börjar skifta och långsamt dyker en drake upp. Marken börjar skaka och du fattar inte vad som händer. Det vet däremot grabbarna i SLEEP. Låten heter Dragonaut och får vilken gitarrnörd som helst att tycka att det där med bas är rätt fett ändå. En klassiker.

 

Äntligen tar backen slut och nu är det dags att ha ihjäl draken som börjar bli lite störig. Det finns mycket bra musik att jaga drakar till, men få band är lika episka som italienska RHAPSODY. Låten heter Dawn of victory från plattan med samma namn.

 

Under milen kvar nu och du kommer på att du har ju inte druckit något under loppet. Likt BLACK FLAGs bästa sångare Keith Morris skriker du GIMMIE GIMMIE GIMMIE och vatten, sportdryck, banan och saltgruka blandar sig i den tomma magen. Givetvis kommer det upp lika snabbt igen och nu börjar du likna en standardbesökare på en tjeckisk grindcorefestival.

 

För er som inte känner till bansträckningen av maran avslutas den med en lång nedförsbacke och sedan någon kilometer längst vattnet. Att springa snabbt i nedförsbacke när man är helt färdig känns lite som Jim Fear av DILLINGER ESCAPE PLAN från debutplattan med det fyndiga namnet calculating infinity. I vanlig ordning är detta min favorit av deras plattor och är ibland lite dold bakom senare skivor (vissa helt ok, andra sisådär) som var mer framgångsrika. Det här är spattig musik man blir nervös av men om du sluter ögonen och tar ett djupt andetag kan du nog se en crustare fara fram som en trana med viftande armar och oregelbundet löpsteg. En otroligt vacker syn.

 

Nu är vi i mål och pumpar karate kid-låten.

 

Tack för visat intresse och lycka till

 

/Oskar S

Fredagslistan 2023, vecka 33: Stendöda kompositörer

 Grovt hugget har den moderna västerländska musiken 2 framstående rötter. Den ena är den afrikanska roten genom bluesen och gospelns tragiska historia i Amerika (något vi kanske försöker tackla någon dag). Den andra är den klassiska musiken, en väldigt bred term för flera hundra år av musik. Vi kommer att kika på diverse stycken av några olika kompositörer och förhoppningsvis känna lite vemod, hybris och Guds vrede i en vild känslostorm.

Klassisk musik, i min syn åtminstone, är på många sätt det empiriskt perfekta sättet att spela musik i den västerländska meningen. Att komponera något som manar fram känslosvall och gärna utmanar tekniskt (låter bekant, kan man tycka…) och, över ett helt verks spann, täcker i princip hela spektrumet från energiskt till lugnt, gladlynt till melankoliskt. Att det sen då ska koordineras och framföras av upp till 100 musiker och valfri mängd körsångare är en bedrift som heter duga. 

Om det inte är ett solostycke såklart, som Johann Sebastian Bachs Toccata och Fuga i D-moll (är de inte poetiska, dessa namn) där Sebbe som polarna kallade honom i princip shreddar på en orgel i dryga 10 minuter. Stycket figurerar ofta i skräck, och det är förståeligt. Själv associerar jag det med den franska Tv-serien “Det var en gång- Tidernas Äventyr” där den spelas som ledmotiv i en snabbspolad tagning på jordens historia som avslutas med att jorden går under…lite dystert för ett barnprogram kanske, men den är också fransk.

En annan av de gamla shreddarna är Antonio Vivaldi, fiolist-virtuos och självfallet präst. Här kikar vi på hans Presto för Sommaren från gubbens verk De Fyra Årstiderna, och det går i en rasande jävla fart. Det är lätt att se varför så många av världens främsta gitarrister älskar klassisk musik och varför neoclassical exploderade som det gjorde på 80-talet bland gitarrister. Vivaldi må inte ha spelat genom en Marshall, men lira kunde han.

Men var är fruktan inför Guds överväldigande vrede? Vi doppade en lilltå med Bach men det var lite så töntigt obehag, mer som att sitta i kyrkan. Då drämmer vi lite REKVIEM i bordet från ingen mindre än Wolfgang Amadeus Mozart. En kör som gormar om Guds vrede och undergången förstärkt av ett jävla oväsen från hela orkestern. Vi slänger till med Lacrimosa för sorgens skull, innan Giuseppe Verdi klämmer till med sin egen tolkning av Guds vrede, den yttersta dagen etc etc. Det är nästan 100 år mellan dessa två verk (Mozart ca 1791, ofullbordat innan hans död; Verdi 1874), säkerligen bland sin tids “tyngsta” skapelser. 

Men när det inte handlar om Gud och allt det där är musiken ändå känslomässigt omvälvande på ett djupt berörande vis. De sista tre styckena är faktiskt alla 3 komponerade under 1900-talets första hälft. Först ut har vi Sergei Prokofjevs ballet Romeo och Julia från 1938, stycket kallas Riddarnas Dans. Det är en tung och tryckande känsla som hänger över en, man sugs in och lugnas långsamt innan obehaget återvänder.

Nästa stycke, nog min personliga favorit i skaran med undantag för ett planerat bonusnummer, är ett stycke av den danska kompositören Carl Nielsen. Stycket är från hans musiksättning till en uppsättning av pjäsen Aladdin (skriven av Adam Oehenschläger) och kallas för “Oriental Festival March”. En oerhört tung rytmisk bassektion kombinerat med det våldsamma och hackiga stråket för mina tankar till fullständig känslomässig omvälvning på ett vis som inget mer än metal kan jämföras till.

Det sista stycket är lite klyschigt att ha med, då det är lite synonymt med ödesdigert och överdådig klassisk musik. Det är Carmina Burana från 1937 av Carl Orff. Det är intromusiken till varje storslaget evenemang av rang, men det med rätta. Det är ett av få stycken jag haft nöjet att uppleva framfört live av en symfoniorkester och kör. Det är ett jävla ös när de börjar gala, det kan jag intyga.

Bonusstycket blir ett utdrag ur Ludwig van Beethovens nionde symfoni, An Die Freude. Det är det ultimata körstycket i min mening, maffighetens maffighet och något jag innerligt hoppas uppleva live. 

Nu har Herr B haft hakan för högt i vädret på tok för länge, fisförnämheten sätter sig långsamt i ryggmärgen. Nästa gång får han kanske lyssna på Limp Bizkits hela katalog, något han lyckligtvis undvikit i sina dar. To be determined, gott folk…

Här hittar ni Spotify-listan!

Fredagslistan 2023, vecka 32: En hägring av årsbästalistan bortom horisonten!

Vi börjar närma oss hösten - på måndag är det dags för undertecknad att gå tillbaka till lönearbetet på biblioteket, och på allvar börja tänka på den där årsbästalistan som alltmer börjar anta ångestproportioner. Inte minst med tanke på vad jag har fyllt veckans lista med - jag tänker att jag avslöjar lite av hur mina funderingar går i alla fall vad det gäller den mer brutala tonkonsten när det kommer till möjliga kandidater till årsbästalistan innan mitt vanliga nomineringsvansinne startar i oktober/november. 

Vi kör!

SULPHUR AEON från Tyskland. Ett band med en väsentlig hype - som är fullt berättigad. Jag har gillat bandet sedan "Gateway to the Antisphere" kom ut 2015, och vill hävda att så fort bandet är på gång med nytt material så börjar saliven att rinna till i inte ringa omfattning. Med tanke på hur purfärska Arcane Cambrian Sorcery låter så väcks hoppet om en skiva som kan klämma sig in på årsbästalistan. Tyngden, stämningen, och så dyrkar jag hur trummorna låter. Bara att spänna på sig haklappen kamrater!

OUTER HEAVEN från Pennsylvania i det stora landet i väst. "Infinite Psychic Depths" som kom för inte så länge sedan är en i stort sett magisk skiva som fick otroligt mycket speltid när den hade kommit ut. Jag älskar den dominerande skitigheten, riffen som håller väsentlig verkshöjd. En extra bonus som ni får till låten Rotting Stone /D. M. T. är den synnerligen brutala och av DIY doftande videon. Om ni gillar goreig skräck det vill säga. Annars räcker det med att bara lyssna på låten. 

AGRICULTURE från Los Angeles. Deras självbetitlade skiva som kom för inte alls speciellt länge sedan är en underbar blandning mellan skir skönhet och gallskrik i ordets allra mest positiva innebörd. Av de skivor jag lyssnat på under den senaste tiden är detta en av de som känns som mest angelägen, och den dröjer sig kvar i skallen bra länge, det kan jag säga. Jag har valt låten The Glory Of The Ocean  då den erbjuder ett tvärsnitt av vad AGRICULTURE gör bäst. 

CATTLE DECAPITATION - att detta bandet dyker upp tror jag inte förvånar så många, haha! Det är svårt att komma runt detta briljanta band som fortfarande är kapabla till stordåd efter "Death Atlas" som blev sjukt hyllad av så många. "Terrasite" som jag hämtar Just Another Body från är en skiva som med kraft befäster bandets kreativa höjder. Den är så löjligt bra att jag baxnar varje gång jag lyssnar på den. 

ROTTEN SOUND från Finland. "Apocalypse" är i stort sett den kompletta grindcore-skivan. Den är kort, fylld till brädden med bara bra låtar, känns förbannad och så låter den förträffligt. Varje gång ROTTEN SOUND kommer med nytt och de verkligen får till det då är de oerhört svårslagna och tilltalar mig djupt. 

Vi tar helg på detta gott folk!

/Martin

Fredagslistan 2023, vecka 32: En hägring av årsbästalistan bortom horisonten!

Fredagslistan 2023, vecka 31: Introduktion till mörkret /Musik jag inte trodde jag någonsin skulle gilla del 1:

Eftersom jag är det senaste tillskottet till detta mystiska sällskap är det inte mer än rätt att jag på något sätt försöker mig på en introduktion.

Jag har under flera år haft en annan blogg, blackmetalfredag.tumblr.com, där jag länkade låtar och album som jag lyssnade på. Bloggen var aktiv mellan 2009 till 2019 så det finns en del skåpmat där som jag säkert kommer lyfta fram. 

Som namnet på bloggen avslöjar är det främst black metal som är intressant för min del. 

Dagens lista däremot är av en lite annan sort. Detta är en lista med band eller låtar som jag absolut aldrig hade kunnat tänka mig att jag skulle gilla när jag först började lyssna och köpa extrem metal kring år 1997 (Ja, jag är gammal nog att ha sett Dark Funeral på Hultsfredsfestivalen 1998).

Anyway. Först ut är isländska Flames of Hell. 

Utan tvekan en riktigt skum historia. Bandet ska ha bestått av några ungdomar, bland annat två bröder som spelade in musiken på någon kristen ungdomsgård. Sen trycktes det upp 1000 exemplar av skivan. Detta är i nådens år 1987 och resultatet är en härligt röten black/ thrash/ heavy metal blandning med en produktion som får Darkthrones oheliga trilogi av släpp att framstå som riktiga Hifi-inspelningar.

Det är naturligtvis mycket Motorhead och tysk thrash över det hela men bandet lyckas få till det enkla på ett bra sätt. Extra plus för sången som är ganska varierad men även väldigt tveksam oavsett röstläge.

Flames of hell har bara släppt en lp "Fire and Steel" men påstås jobba på ett nytt album. Det tror jag på när jag ser det.

Hade någon spelat detta för mig när jag var yngre och tuffare hade jag bara skrattat åt det men nu sitter jag här och diggar istället. Det är skönt att bli gammal på många sätt. Man kan släppa garden och bara njuta av det man gillar.  Eftersom skivan inte kom ut i många exemplar är den något av en raritet och jag köpte själv en bootleg av lpn vilket är den bootleg jag lagt mest pengar på i mitt liv. Låten jag valt är : Flames of Hell – Evil från 1987.

Jag ska erkänna att jag har väldigt svårt för långsam metal. Det är ingen hemlighet. Jag gillar inte heller välpolerad och smart metal. Jag har svårt för post-musik och ogillar proggiga element. Därför blev jag överraskad av mig själv när jag först hörde det polska bandet Furia.

Jag har ingen som helst aning om vad låtarna handlar om då jag inte kan språket. Bandet håller på med någon sorts skev och proggig post-black metal och bockar i varenda ruta med saker och ting jag inte gillar med metal. Det låter välproducerat och genomtänkt. Det verkar finnas någon sorts idé om var låtarna är på väg samtidigt som bandet jammar och verkar ha kul. Jag borde hata detta intensivt men låtarna fascinerar och trollbinder mig.

Låten blir: Furia - Zwykłe Czary Wieją från 2016.

I min ungdom när jag lyssnade på metal skulle det som sagt vara tufft och hårt och ondskefullt. Däremot fanns det band som kan sägas vara något av en ”acquired taste” som jag på senare tid har fattat tycke för trots att det antingen var töntigt att lyssna på eller helt enkelt för att jag var för cool för att lyssna på banden. 

En kompis till mig som inte finns kvar bland oss idag diggade Venom, jag och en annan bekant kallade det raggarmetal, metal för folk som tyckte att Motorhead var det tyngsta någonsin. Nu i efterhand kan jag förstå att detta var fel. Jag gillar fortfarande inte Venom särskilt mycket men Motorhead och band som uppenbarligen har tagit inspiration från banden fullkomligt avgudar jag. 

Det fanns också band som var för svårlyssnade för mig, skivor som jag köpte men inte förstod och ställde undan. Ett sådant band är Sort Vokter och skivan ”Folkloric Necro Metal” från 1996. Jag minns att jag köpte cdn begagnad så uppenbarligen var inte jag den enda som hade svårt att ta till mig musiken. Det är inte så konstigt med tanke på att bandet var något sidoprojekt av Ildjarn som skapat något av den mest jobbiga black metal man kan tänka sig att lyssna på. I vilket fall som helst skvallrar titeln på skivan om vad det är för något. Det är typiskt minimalistiskt black metal gnissel som Ildjarn är känd för. Med trummaskin och en svettig synthmatta över det hela. Låtarna handlar om nordisk folktro. Enligt bandet så spelade alla medlemmar olika instrument på varje låt på skivan. De bytte helt enkelt instrument mellan varje låt. Resultatet är något som verkligen inte kan sägas passa alla människor. Särskilt inte en ganska ung och oförstörd yngling. Dessutom var det ju synthar och bara det var ju lite töntigt. Jag gillade visserligen Cradle of Filths ”Dusk and her embrace” men detta var mycket annorlunda och flera resor värre.

Sort Vokter cdn förblev ganska ospelad hemma hos mig. När jag mycket senare blivit lite mer härdad och uppskattar band som Akitsa, Ride For Revenge, Musta Kappeli och otal andra band som håller på med någon sorts lofi-terror black metal med synthar satte jag på ”Folkloric Necro Metal” och då klickade den med mig. Här får ni ett smakprov.

Låten jag valt är : Sort Vokter – Kveldstimer från 1996.

Då kommer vi osökt in på det som kan kännas ganska jobbigt med black metal. Politik. Det är inte sällan jobbigt att behöva försöka försvara många band som jag gillar. Jag vill inte försvara band som är nazister eller fascister. Jag hade helst inte velat lyssna på dom alls. Så enkelt är det. När det kommer till den finska black metal scenen vilken jag håller som främst i världen tillsammans med den franska, isländska och kanadensiska blir det genast svårt. Det är grumliga vatten. Medlemmar som spelar i vissa band spelar också i andra band som har medlemmar som spelar i nazistiska band. Så ser det ut på de flesta ställen i världen när det kommer till black metal. Det gör svårt att ibland veta vilka band som går att lyssna på eller inte. Min regel är försöka undvika de mest uppenbara fascistiska banden men ibland går det helt enkelt inte att veta. 

Därför tänkte jag här ta ett exempel på ett band som på flera sätt är ganska unika, Black Death är ett av de tidiga heavy metal banden där alla medlemmar är afroamerikaner. Bandet släppte en fullängdare 1984 och det är riktigt bra grejer. Man hör så klart influenser från tidigare metalband och även Kiss. Jag brukar inte gilla heavy metal när det är för välspelat och svettigt men detta håller sig på rätt sida om smöret. Omslagsfotot och imagen är också riktigt cool med dödskallar och ondskefullt utseende. Det är lite klyschigt på olika sätt men det finns något i det som tilltalar mig. Inte minst sången som ekar av Lemmy och det skitiga ljudet. Jag vill inte påstå att det är black metal på något sätt och egentligen är det väl lite töntigt så min inre tonåring skriker att jag ska byta mot något tuffare. 

Låten jag valt: Black Death – Night of the living dead från 1984

Jag tänkte avsluta denna lista med ännu ett exempel på äldre black metal som jag tycker är väldigt bra nuförtiden men som jag inte ens hade funderat på om det var black metal som ung. Vi pratar om det italienska bandet Bulldozer och deras skiva ”The Day Of Wrath” från 1985. 

Musikaliskt är det proto-black metal med teatrala inslag. King Diamonds inflytande märks på allting från image till musikaliskt. Heavy metal och solon som flyger omkring medan trummisen bankar på i ett makligt tempo. Bulldozer var ett sådant band som jag fick upp ögonen för genom  modern black metal. Det pratades om bandet i intervjuer, det trycktes upp t-shirts, bandet fick en ännu starkare kultstatus. Denna låt får avsluta min lista med band och låtar som jag absolut inte trodde jag skulle digga när jag var ung. Detta är väl egentligen lite raggarmetal om man ska vara ärlig. Det verkar som att jag tuffar vidare mot att en dag verkligen bara lyssna på Venom men den dagen har inte kommit ännu.

Låten jag har valt är : Bulldozer – Cut throat från 1985.

Tack för mig och denna långa introduktionspost. 

Jag kommer att återvända med kortare texter och tuffare (?) musik i framtiden. 

/Oscar K

Klicka här för att komma till youtube-listan. 

Fredagslistan 2023, vecka 30: Wedding Crashers

 

En sak som hör sommaren till, förutom sönderinstagrammade festivaler och badutflykter, är bröllop. Denna livets största fest för att fira kärlek, trohet och ömhet är kanske inte speciellt... metal. Eller? Vad hittar vi på Metal-Archives med lite fritextsökning? En del riktigt bra bitar ska det visa sig! 

Bring the bride the altar, priest!

CRADLE OF FILTH - Darkness Our Bride (Jugular Wedding) ("The Principle Of Evil Made Flesh", 1994). Introt på de brittiska blodsugarnas debut handlar såklart om att bli, ja ni vet, vampyr. Den som sett Interview with the vampire, eller för den delen What we do in the shadows, vet hur starka de blodsäktenskapliga banden kan vara. Dani Filth lär ha skrivit om fler bröllop genom åren, men vi börjar här (trots allt det här spåret som lärde mig ordet "jugular").

 

 

BRUCE DICKINSON - Chemical Wedding ("The Chemical Wedding", 1998). På sitt sista soloalbum innan återföreningen med Maiden djupdök Dickinson i poeten, konstnären och visionären William Blakes verk. Här är äktenskapet alkemiskt, förenandet av motsatser som skapar en ny större helhet, och antagligen inget juridiskt bindande partnerskap. Solve et coagula, osv. 

KATATONIA - Funeral Wedding ("For Funerals To Come...", 1995). Muntert värre från Stockholms mesta depprockare. Det finns filmreferens-skämt att hämta här, men så kul ska vi inte ha det. Jag är mer en "Brave Murder Day"-entusiast, om jag ska vara ärlig, men den här var inte alls otrevlig.

KING DIAMOND - The Wedding Dream ("Conspiracy", 1989). Jag har dålig koll på handlingen på Conspiracy, men jag chansar på att det handlar om spöken. Och i drömmen här är det en Mother och en Doctor som gifter sig. Eller händer det på riktigt? Är det en profetisk dröm? Bara Kim Bendix vet...

MARDUK - Bonds of Unholy Matrimony ("La Grande Danse Macabre", 2001). Lite oväntat att hitta Marduk på den här listan, men vid det här laget har väl Mogge skrivit texter om allt. Här en utdragen midtempo-bit från Peking-grabbarnas minst uppskattade skiva - blasten kommer inte förrän halvvägs in, så ha lite tålamod. Oväntat mycket dur-toner i basspelet.

ULVER - Plates 21-21 ("Themes from William Blake's The Marriage of Heaven and Hell", 1998). En bubblare, eftersom spårets faktiska titel bara syftar till vilket kapitel i ovan nämnda William Blakes diktverk som texten kommer ifrån. För när Ulver vände sig ifrån norsk folktro och rå black metal började de göra nån slags electro/industri/rock/whatever med ännu större litterära anspråk. Den här texten handlar dock inte om något specifikt bröllop, vare sig symboliskt eller bokstavligt, utan litteraturkritik: en hänsynslös dundersågning av Sveriges egen mystiker Emmanuel Swedenborg. (Ställningstagandet är William Blakes, och representerar inte nödvändigtvis bloggredaktionens åsikter.)

Hör listan här! God helg!

/Andreas 

God afton. Vi är väl många som minns BANANARAMAs gamla hit Cruel Summer med odödliga textrader som "Hot summer streets and the pavements are burning, I sit around, Trying to smile but the air is so heavy and dry". Om minnet sviker så kan man med fördel ta en titt på den här länken. 

Jag har alltid känt något kluvet med sommaren, å ena sidan så mycket ledighet och rekreation och å andra sidan så mycket man "ska" hinna göra på sin ledighet. Å ena sidan trolska ljumma kvällar i goda vänners lag och å andra sidan en känsla av rötmånad och soljästa kadaver. Och eftersom BANANARAMA fångar den här känslan så ypperligt med sin lite nedstämda poplåt heter veckans lista kort och gott Cruel Summer och består av låtar jag lyssnat på de senaste veckorna.

Vi börjar med att backa bandet till förra veckan då stora delar av metallbibliotekariestyrkan intog Plan B för spelning. Listans första låt är signerad Brasiliens stolthet MYSTIFIER som var huvudakten på spelningen med sin rituella döds/blackmetal. Sällan har jag sett så stor entusiasm från publikens sydamerikanska falang som där och då och sällan har jag sett en så frän basist som Beelzeebubth. Faktum är att hela bandet var rätt häftiga men det var bara en av dem som både självmerchade med en makalöst snygg backpatch på skinnväst samt bad publiken om en öl för att få kraft och ork att köra en allra sista låt. Legendariskt! Jag har valt ett av de nyare alstren Death Beyond Holy Creation som kommer från "Under Satan's Wrath", en split mellan MYSTIFIER och LUCIFER'S CHILD. Fullt ställ från början till slut.

Låt två Golgotha Wounds kommer från brittiska black/thrashmästarna CRAVEN IDOL som agerade första band på ovan nämnda spelning och som är det av dessa två band som jag personligen lyssnat mest på. Efter lite ljudkrångel i början av akten lät det bättre och bättre och framåt låt tre in i framträdandet satt allt som en smäck. Fort gick det dessutom. Om MYSTIFIER stod för den mer rituella känslan på Plan B får man säga att CRAVEN IDOL representerade den mer demoniskt besatta sidan.

Vi går vidare till DARKENED NOCTURN SLAUGHTERCULT som spelar tysk black metal så det står härliga till. Det här bandet är en rätt ny bekantskap för mig, jag har för mig att jag hörde dem förra sommaren för första gången och tänkte att det här var ju bra. Tydligen är det typisk sommarmusik eftersom jag nu återvänder till "Saldorian Spell" och Beneath The Moon Scars Above. Snabba trummor, häxvrål och dyrka Satan.

Låt fyra kommer från en gammal favoritskiva som dyker upp då och då i fredagslistan, nämligen norska KVISTs "Fra Kunsten Maa Vi Evig Vike". Den här lyssnar jag som mest på när det är sommar. Tänk att bara göra en enda fullängdare med sitt band och få till det så här bra. Och att dessutom klippa till med denna bedrift redan 1996. Enligt metal archives har det dock spelats in ett nytt spår alldeles nyligen (Gaerne Sia Av Fjorden) och om man är nyfiken på hur det låter, vilket man är, så kan man med fördel följa den här länken.

Sista låten kommer från ett annat band jag tycker mycket om nämligen brittiska extremmetalgruppen DRAGGED INTO SUNLIGHT som har för vana att alltid spela maskerade. "Terminal Aggressor II" är en EP som släpptes 2020 på Prosthetic Records och den ligger med i sin helhet i listan med 28 minuter och 40 sekunder av brötiga ljudmattor och stickig nihilism. Perfekt att lyssna till ostörd i hörlurar när sommarnatten lägger sitt täcke över världen. 

Med detta återgår jag till att fortsätta jäsa i min semestertillvaro och önskar er en nådig helg.

Fredagslistan 2023, vecka 29: Cruel Summer

/Susanne

Fredagslistan 2023, vecka 28: Semesterlistan

 

Hallå där ute i cyberrymden!

 

Jag har sedan förra veckan semester och tänkte bjuda er på lite semestermusik och på några tips om hur man kan tänka på sin ledighet. Ska man ta det lugnt, bada i en sjö och lukta på blommor eller åka skateboard och ha sönder saker på stan? Svaret är givetvis det sistnämnda så fixa barn/kattvakt, upp på vinden och damma av brädan och på med jeansvästen för nu kör vi!

 

Listar hittar du HÄR

 

Vi startar så klart med Take it to the max av våra vänner på andra sidan sundet i NIGHT FEVER. Det är viktigt att gå ut hårt och få band gör det lika bra och hetsigt som just NIGHT FEVER. Det är snabb tvåtakt, gitarrsolon och actionhjältekänsla. Perfekt musik att skuggboxa till på närmsta torg.

 

När vi ändå är inne på tvåtakt och skrikande gitarrer är steget inte långt till legenderna ZEKE. Bandet bildades i Seattle 1992 och har sedan dess fört oljud på ett mästerligt sätt. Låten heter Rip & Destroy och kommer från skivan Dirty Sanches från 2000. Favoritplattan Death Alley har dessvärre plockats ner från Spotify men finns i sin helhet på youtube för den nyfikne.

 

Jag brukar alltid försöka skilja på verk och person men när det gäller THE SHRINE är det svårt att bortse från hur otroligt trevlig och peppig frontmannen Josh Landau är. Bandet spelar en fuzzig och röjig stonerrock och bildades i Los Angeles 2008. Låten heter Destroyers och handlar om att åka skateboard mitt på vägen och räcka fräcka fingret till sura bilister.

 

Nästa bidrag heter Heart Attack American och är signerat THE BRONX, även här från Los Angeles. Bandet är väldigt spretiga men levererar skrikig hardcore i världsklass åtminstone några gånger per platta. Listans poppigaste låt från debutplattan.

 

Vi avrundar med HELA No moderation plattan av GOVERNMENT WARNING. Detta är en av mina absoluta favoritskivor och har allt man kan önska sig. Det är snabbt, skränigt och gapigt. 10 hits på 17 minuter och har det klassiska hardcoreljudet från 83 fast den släpptes 2006. Bandet grundades i Richmond, VA och hann tyvärr bara släppa två plattor och några EP.

 

Over and out

/Oskar

LÖRDAGSlistan 2023, vecka 27: Spelmusik är lite töntcoolt!

När ämnet aggressiv och tung musik tas upp i relation till spelmusik så brukar jag ofta himla med ögonen. Det devolverar (eller evolverar, smaksak självfallet) ofta till något i stil med en tematisk restaurangkedja där allt är uppskruvat till 11 eller något från ett tivoli. Typexemplet jag kommer på är Brütal Legend där allting ska vara heavy metal i den klassiska definitionen (nitar, läder och djävulen etc). Och sen är ju soundtracket oftast licensierad musik, inte originella låtar. Två namn dyker dock upp för min del, musiker som komponerat väldigt inflytelserik musik i två helt olika eror.

Den första är Frank Klepacki (ovan, en redigt cool snubbe), mest känd för sitt arbete med Command & Conquer och diverse andra titlar utvecklade av den fantastiska studion Westwood Studios under 90-talet. Första stoppet är från det enormt inflytelserika Red Alert från 1996, ett spel där Albert Einstein reser tillbaka i tiden och utplånar Hitler innan denne kunde ta makten i Tyskland. Bra idé på pappret, men istället för fred på jorden gör detta bara Sovjetunionen till mer av en supermakt än den redan var. Det kalla kriget är nu glödhett.

In kommer Frank med Hell March, spelets ledmotiv. Marscherande soldater och en gormande officer följs av av ett gungigt industriellt riff och drönande bas. Låten finns i 3 olika versioner, en för varje spel i serien. Den första versionen i all ära (troligtvis det allra första stycket tung musik jag hörde som barn) men det är den andra versionen när det verkligen har lite attityd och gungar. Här ger jag en del till teknisk innovation och budget, snubben jobbar trots allt helt själv och fick spela allt på egen hand i en långt mer begränsad era av digital musikproduktion. Den tredje versionen känns nästan överproducerad med sitt “verkliga” sound.

Där han verkligen lämnat spår på mig är dock det dystopiska soundtracket till Tiberian Sun, släppt 1999. Detta spelet har jag lagt ner otaliga timmar i som barn, och det är först som vuxen som jag verkligen uppskattar tonen på spelet. Världen är illa däran, på väg att gå under för en fullständig miljömässig katastrof. Det som återstår av den civiliserade världens militärväsen utkämpar ett blodigt krig mot en kult som hänger sig katastrofen som en katalysator för mänsklighetens utveckling. Som sig bör, och soundtracket är underbart. Tungt är det kanske inte, men oerhört dystert och stämningsfullt.

Vi hoppar nu 17 år in i framtiden. DOOM (2016) skjuter, spränger och sliter isär motståndet för att krönas årets stora bedrift inom spelindustrin. Ingen spelserie är mer metal än DOOM, ett spel helt och hållet byggt på inget mer än att slakta så många av helvetets avkommor så effektivt som möjligt. Motorsåg, hagelbrak, helautomatiskt raketgevär eller varför inte bara slita av diverse kroppsdelar på de asen. Dö ska de åtminstone, men vi som rationella sansade människor kan ju inte bara kasta oss in i ett sådant tillstånd utan uppmaning. In stiger Mick Gordon.

Med sitt soundtrack för DOOM har Gordon gjort sig själv till lite av en legend i tv-spelscirklar. Hans kompositioner är synonyma med övervåld och ren och skär aggression. Rip & Tear, BFG Division och At Doom’s Gate (en kul remix av det allra första Dooms ledmotiv) är bara toppen på isberget. Men han har även tidigare visat sitt sinne för extrem musik. På sitt soundtrack till det fenomenala Wolfenstein: The New Order tog gossen hjälp från Fredrik Thordendal på en mekanisk och råtung dänga som spelas när man mosar nazister i en enorm robot. Katarsis, någon?

Herr B önskar eder alla en trevlig helg. Minns att Lördag är enbart en Fredag med mer attityd.

Listan på Spotify