Årsbästalistan 2016 - de nominerade: Nr. 5

Nominerad: "Distance│Collapsed" - INVERLOCH

Det var riktigt kul att återvända till nya zeeländska INVERLOCHs "Distance│Collapsed" som är en av årets mest murkna och illavarslande skivor. Jag var - och är - imponerad av den tonkonst som det bjuds på här.

Det är vanskligt med den musik INVERLOCH spelar – blandningen mellan den nästan trögflytande doomen (som ju är en ytterst svår subgenre som fel utförd riskerar att tråka ut lyssnaren fullständigt) – och den mer larmande dödsen måste vara väl avvägd. Det är den verkligen.
Så skrev jag i min recension av skivan, och detta faktum har inte ändrats - likt en döende jättebälta släpar sig musiken ofta fram med knapp styrfart. Och detta finner jag helt fascinerande!

/Martin

Fredagslistan 2016, vecka 48: Favorit i Repris

Gott folk!

Av olika anledningar så kör jag denna vecka en favorit i repris. För tre år sedan gjorde jag en av de mest skruvade listor vi gjort på bloggen överhuvudtaget tror jag - metal med blåsinstrument inslängda i mixen.

Så här skrev jag då:

Godmorgon!

Denna vecka bjuder jag på en mycket skruvad lista: metal med blås. Detta hör inte till vanligheterna vågar jag påstå. Men, invänder nu vän av ordning, finns det inte flera band som har samarbetat med symfoniorkestrar, körer, och individuella instrumentalister som har lirat solon i låtar? Jo, det har det. Men det var inte detta jag var ute efter i detta fall. Jag ville se om det faktiskt fanns band som fullt medvetet hade skrivit musik med tanke på att använda en blåssektion eller en enskild musiker redan från början. Och det fanns det. Inte speciellt många, men tillräckligt för att jag skulle få ihop en fem låtar lång lista på musik som verkligen heter duga.

RIOT är ett band med en lång historia. Bandets första sejour varade mellan 1975-1984. Efter det att bandet inte nådde större framgångar rent ekonomiskt lade man ner, men återupptog verksamheten redan 1986. Bandet är idag fortsatt verksamt och släppte så sent som 2011 skivan "Immortal Soul". Men det är inte den skivan vi ska prata om idag utan "The Priviledge Of Power" som kom i februari 1990. Här har man alltså tagit in en hel blåssektion. Och det är inte vilken blåssektion som helst kan jag tala om, utan snarare blåssektionen med stort B: Tower Of Powers blåssektion. Detta är alltså blåssektionen som i pricip alla som behövde ha en top-notch blåssektion och hade en hyfsad budget använde sig av under en väldigt lång period. Och jag förstår varför - detta är ren lyxkräm om ni frågar mig. Låten i fråga, Killer, är en störtskön, assvängig låt redan utan blåssektionen. Jag vill dock verkligen hävda att blåset höjer låten ytterligare. Det är måktigt, skruvad och fullständigt briljant.

Vi släpper lös sköna galningarna i THE DILLINGER ESCAPE PLAN i låten White Lizard som förutom ett helt klockrent utnyttjande av en blåssektion vräker på med piano och mer än lovligt galen sång från Greg Puciato. Detta är ren och skär magi om ni frågar mig.

HAKEN är ett band som jag stiftade bekantskap med tidigare i år genom "The Mountain". Detta är progressiv musik som när den funkar är alldeles ypperlig. Låten i detta fall heter Somebody och är en finstämd låt med en fin långsam stegring i intensitet för att i sluten vräka på med tungt brass. Jag tycker att detta verkligen är bra - första gången jag lyssnade på låten hajade jag till när den fullständigt ljuva klangen från brasset nådde öronen.

Ni kanske såg det komma? STRAPPING YOUNG LAD och bandets primus motor Devin Townsend drog sig verkligen inte för att korsa gränser vad gäller rätt mycket. Antiproduct från "The New Black" är från början en rätt skruvad historia. Precis som större delen av bandets musik var. Mellanspelet är dock helt briljant - för det första svänger det utav bara fan. För det andra dyker det upp en flöjt.

SEAR BLISS är ett ungerskt, mycket eklektiskt black metalband. Jag stötte på bandet när jag recenserade bandets senaste skiva "Eternal Recurrence" från 2012. Första låten på den skivan heter The Eternal Quest och innehåller inte bara stomp och growl utan även trumpetspel som verkligen höjer låten.

/Martin

Fredagslistan 2013, vecka 49: Metal med blås

Årsbästalistan 2016 - de nominerade: Nr. 4

Nominerad: "The Great Destroyer" - GADGET

Äntligen kom det en ny skiva av GADGET, och vilken skiva sen! Oavsett om skivan hamnar på den slutliga listan, så är "The Great Destroyer" en riktigt bra grindcoreskiva - kanske den bästa som har kommit ut i år. Jag tog i rejält i min recension av skivan och satte en betygsnia utan minsta tvekan. Jag känner verkligen att de lirar som ett band som vet vad de vill och har förmågan att leverera musik som ligger på de övre nivåerna inom grindcore.

”The Great Destoyer” är en skiva som på ett hänsynslöst underbart sätt visar att GADGET med besked är tillbaka. De är det där de hör hemma – i toppen. 

Grindcore är en genre som är lika omedelbar som den är hänsynslös. Trots de många skiftningarna inom subgenren är det inte svårt att direkt uppleva om banden ifråga vet vad de sysslar med och kan leverera ett stabilt hantverk. GADGET gör såklart detta med bravur!

/Martin

Årsbästalistan 2016 - de nominerade: Nr. 3

Nominerad: "Krighsu" - WORMED
Med WORMED så vet man vad som väntar: superteknisk och extremt bra döds. "Krighsu" är en skiva som inte bara har lett till en nästan episk felprocent felstavningar, utan också till att verkligen befästa WORMED som ett av de mest spännande och stringenta tekniska dödsmetallbanden på planeten. "Krighsu" är en skiva som med oerhörd elegans (ja, jag använder detta ordet!) i brutaliteten och teknikaliteten fullständigt äger mig som lyssnare. Det är i det närmaste förbryllande bra, och oavbrutet intressant att lyssna på vilka krumsprång som denna spanska orkester utsätter lyssnaren för. Produktionen är dessutom helt lysande.

/Martin

Årsbästalistan 2016 - de nominerade: Nr. 2

Nominerad: "The Curse That Is" - GRAVES AT SEA.
2016 är året då jag inte längre kan hävda att jag inte gillar doom eller sludge. Det har kommit alldeles för många riktigt bra skivor inom dessa subgenrer för att det ska kännas moraliskt försvarbart att inta en negativ position. GRAVES AT SEAs "The Curse That Is" är en av dessa skivor som, likt en murbräcka, verkligen imponerar på mig. Här finns en rent otrolig angelägenhet och en drabbande känsla genomgående på skivan som det tagit bandet 15 år att göra. Det märks, då hela skivan känns väldigt genomarbetad och där låtar som med råge spräcker 10-minutersstrecket känns helt relevanta och bra!

/Martin

Årsbästalistan 2016 - de nominerade: Nr. 1

Gott folk!

Det är dags att dra igång snacket på allvar när det gäller vilka skivor som kan komma i fråga för min personliga årsbästalista över 2016. Det har lämnats vissa hintar (i alla fall om ni följer mina eskapader i prosans förlovade land på WeRock) men nu lättar jag på förlåten och kommer i ett gäng inlägg gå igenom vilka skivor som jag tycker är rejält bra, och som kan hamna på en topp 10-lista inom en snar framtid. Vi kör!

Nominerad: "Sorceress" - OPETH. Jag börjar med en skiva som jag tänker att flera av er nog redan visste att jag skulle nominera. OPETH har jag ett långt och väldigt innerligt förhållande till, och "Sorceress" är ytterligare en skiva från denna högkvalitativa orkester som jag har lagt en hel del lyssnartid på under året. En av fördelarna med OPETH är att det alltid går att hitta enstaka låtar, partier av låtar eller bara ett snyggt riff som det går att känna stark sympati för. I fallet "Sorceress" förhåller det sig - likt majoriteten av bandets skivor - att skivan som helhet känns väldigt gjuten och genomarbetad. Jag har läst att flera stör sig lite på produktionen, men jag gillar verkligen att Martin Axenrots trummor får hamna lite mer i framkant än de gjorde på exempelvis "Pale Communion". Avgör själva - att jag gillar skivan behöver inte betyda att den är bra i era öron :)

/Martin

Fredagslistan 2016, vecka 47: Martin utforskar

Gott folk!

Sedan slutet på oktober har en känsla smugit sig på mig, den att stressen över all musik som jag snubblar över tar väldigt mycket tid i anspråk. Detta är ju ett i-landsproblem av rent löjliga proportioner och egentligen inget som jag tycker att jag har rätt att gnälla över. Men nu gjorde jag det i alla fall, haha! Jag har senaste veckan försökt upptäcka lite musik som jag kanske har missat under året, och tänkte att jag skulle göra en lista på detta. Vi kör!

"Hunted" av KHEMMIS fick jag tips om av Robert Gustafsson kollega på WeRock sedan många herrans år. Förresten, jag hoppas ni inte missar att WeRock firar 10 år i verksamhet i detta nu? Kan vara värt att kolla in vad vi sysslar med där! I alla fall, KHEMMIS lirar doom på ett sätt som jag finner extremt tilltalande. 2016 är ett år då jag mer och mer inser vilken fin subgenre doomen är, och jag är riktigt glad över detta. På "Hunted" bjuder coloradobandet på riktigt fin, fet och svängig doom med extremt varierad sång. Jag gillar verkligen greppet att band har fler än en sångare, det kan ge en riktigt fin fräschör till musiken. Jag håller inte med om allt KHEMMIS gör (än så länge?), men det jag har hört under de cirka 5 lyssningarna som "Hunted" har fått faller riktigt mycket mig på läppen. Här finns ett jättefint episkt och nästan högtidligt anslag som jag inte har några problem med alls. Gitarrspelet är helt magnifikt och kompspelet så stabilt att det inte annat går än att stampa takten. Plus i kanten för det fina omslaget tycker jag!

Tvåmannabandet KHONSU bjuder på en skön mix av black metal, industri och progressiva toner på "The Xun Protectorate" som likt alla andra skivor som släpptes förra fredagen hamnade i bakvattnet av METALLICAs senaste. Helt tokigt är detta inte, även i fall jag misstänker att om du gillar traditionell black metal så kanske inte detta är något som kittlar sympatinerven något extra. För mig som verkligen inte är någon black metalkännare, och som kanske föredrar lite mer lättsmält svartmetall (ja, jag gillar DIMMU BORGIR) så tror jag att KHONSU funkar alldeles utmärkt.

Skivbolaget Unique Leader har hos mig seglat upp till att bli ett skivbolag som det lönar sig att hålla koll på. Våra hushjältar SOREPTION huserar där exempelvis. Och det är, ofta, teknisk och brutal death metal som bolaget sysslar med. OMNIHILITY är ett rent fantastiskt band i denna synnerligen maffiga och, för många, frånstötande subgenre. Det är plattan i mattan och skallen in i väggen-metal för väldigt många. Men helt utan finesser är det inte, även om det tar, kanske, lite längre tid att upptäcka nyanserna i denna typ av musik än - säg - Trio Med Bumba.

Under min uppväxt i kommunala musikskolan så präglades jag starkt av att nästan all musik som jag spelade var helt instrumental. Jag märker att jag fortfarande dras till musik där sången helt enkelt inte finns med, och kan tycka att det är en befrielse att slippa höra sång ibland. Mina favoriter kommer nog alltid att vara IF THESE TREES COULD TALK, men finfina trion RUSSIAN CIRCLES som jag upptäckte via ganska nya "Guidance" är ett band som jag tycker är värda att kolla in. Det är mycket känsla, det är tungt, atmosfäriskt och stundtals väldigt vacker musik som chicagobandet bjuder på. Om ni undrar över den fina produktionen så kan jag meddela att det är Kurt Ballou från CONVERGE som styrt upp den.

Jag avslutar med polska TIDES FROM NEBULA som även de är ett instrumentalt och inte alls speciellt hårt band. Men ack så vackert de spelar! Jag kunde faktiskt inte avstå från att ta med dem i listan då "Aura" är en djupt sympatisk, ja nästan tröstegivande, skiva. Här är det bara att koppla på sig hörlurarna, luta sig tillbaka och fullständigt njuta. De har nyare musik ute, om ni nu skulle tycka om bandet. För egen del så tror jag att jag kommer att återkomma till det här bandet allt oftare än jag gjort hittills, och det är alltid kul att upptäcka band som man känner att herrejävlar - detta är ju bara så bra!


/Martin

Fredagslistan 2016, vecka 47: Martin utforskar

Fredagslistan 2016, vecka 46: Martin kör gammalt, 1976

Gott folk!

I måndags inföll en ganska ospeciell dag i det stora hela, men för mig var den ganska speciell. Jag fyllde 40 år. Och då infann sig en ganska bizarr tanke - "jag ska köra riktigt gammal musik i nästa fredagslista". Och så blev det alltså. Idag tipsar jag om 3 skivor som kom ut 1976, och i ärlighetens namn hade jag ingen aning om jag ens skulle hitta en skiva att skriva om!

Vi kör!

"Sad Wings Of Destiny" som släpptes i mars 1976 räknas som ett av JUDAS PRIESTs bästa album. För mig har bandet alltid varit ett band i periferin, men gruppen har alltid med självklarhet hållit sin plats som ett verkligt klassiskt band. Tidigare har det varit så att när jag vill lyssna på JUDAS PRIEST så har jag slängt på "Painkiller" då den ju är en riktig smocka till skiva, men den här veckan så har "Sad Wings Of Destiny" snurrat på högvarv. Det här är verkligen en skitbra platta. Skivan spelades in i slutet av 1975 i verkligt klassiska Rockfield Studios som ligger i Wales. Den studion har en rent löjligt lång och creddig lista på band som har spelat in i studion. Noterbart med "Sad Wings Of Destiny" är att detta är den enda skivan som trummisen Alan Moore fick möjligheten att spela på, sant att skivan är helt sjukt mångsidig. Rob Halford visar verkligen prov på vilken makalös sångare han var på den här tiden med ett register från de patenterade illtjuten till de djupa brösttonerna, och riffen från K. K. Downing och Glenn Tipton sitter som en keps. Till en början sålde skivan riktigt dåligt, vilket vi kanske kan skylla på att den släpptes vid tiden då punken var på väg upp som den dominerande musiken i England. En skiva där musikerna verkligen visar att de är skickliga på sina instrument var inte en säljande faktor.

Kanske inte så förvånande att jag har med "2112" av RUSH. Detta är ett band som jag har ett väldigt gott öga till och jag har haft med både den här skivan och andra i flera fredagslistor över åren. Skivan spelades in i februari 1976 i Toronto, och släpptes den 20:e april samma år. Historien kring skivan var att skivbolaget låg på RUSH utav helvete med att bandet skulle skriva mer radiovänlig musik då gruppens två första skivor inte hade sålt som förväntat. Och precis som med alla band som har ryggrad och integritet så sket RUSH fullständigt i detta och skrev en skiva som öppnar med en låt på 20 minuter. Den tog upp hela första sidan av vinylen. Det var tur att Neal Peart, Alex Lifeson och Geddy Lee hade modet att följa sin vision, då "2112" räknas som en av bandets absolut bästa skivor.

"Rainbow Rising" av RAINBOW är en verkligt helgjuten skiva. Den är så löjligt bra att jag aldrig tröttnar på den. RAINBOW startade som ett sidoprojekt av Ritchie Blackmore som annars lirade i DEEP PURPLE. Blackmore ville spela in en cover av Black Sheep Of The Family. DEEP PURPLE var inte intresserade av detta så Blackmore tog kontakt med Ronnie James Dio som då lirade i ELF, och han var desto mer intresserad. Samarbetet blev så bra att Blackmore beslöt sig att spela in ett helt album med ELF. Till turnén så rekryterades trummisen Cozy Powell och Jimmy Bain på bas. Tillsammans med keyboardisten Tony Carey utgjorde dessa musiker ett av de absolut bästa banden som någonsin har existerat. Och det hörs. Här finns en pondus i allt. Låtmaterialet är rent skrattretande starkt, och svänget, herrejävlar!

/Martin

Fredagslistan 2016, vecka 46: Martin kör gammalt, 1976

Fredagslistan 2016, vecka 45: Kärlek

Gott folk!

Jag vill bara varna för att veckans lista är en riktigt spretig historia. Temat kärlek är inte ett som vi kört tidigare här på bloggen, och anledningen till att vi kör detta tema denna vecka är att mina fina kollegor här på Helsingborgs Stadsbibliotek tyckte att det var väl ett tema som var bra, haha!

Med tanke på alla andra mer eller mindre krystade teman vi kört under årens lopp så tycker jag att vi kan gott ha en fin, varm och gosig lista på temat kärlek.

Vi kör!

Jag inleder med en låt som heter In Love från en verkligt klassisk platta - GRAVEs "Into The Grave" från 1991. Detta är bandets debut och från den tiden då gruppen fortfarande räknade Gotland som hemvist. GRAVE är så mycket mer än bara ett suveränt namn, det här är en dödsorkester som väldigt många har ett väldigt innerligt förhållande till. Sannolikheten för att man raskt trillar på bandet när man börjar utforska dödsmetallens underbara tongångar är väldigt stor. I jämförelse med till exempel ENTOMBED och DISMEMBER så är GRAVE inte lika stora, men gosse vilken credd det här bandet har. Numera är det bara Ola Lindgren på gitarr/sång som är originalmedlem - ett faktum som de flesta dödsmetallband har stött på under årens lopp är ständiga  medlemsbyten - men GRAVE har stadigt gett ut skivor som är värda att kolla upp allihopa.

"Fear Of The Dark" förknippar jag med två saker egentligen. Den första är att titellåten är en stor allsångsfavorit under IRON MAIDENs konserter, och att detta är skivan som blev Bruce Dickinsons sista innan han tog ett väldigt långt uppehåll från bandet och MAIDEN såg till att hamna i en fruktansvärd golgatavandring tills dess att Dickinson och Adrian Smith återvände till bandet 1999 och såg till att bandet åter blev ett band för de stora arenorna.  Wasting Love heter låten och den är en fan så mycket bättre låt än exempelvis Afraid To Shoot Strangers som bandet envisades med att köra på senaste vändan av Maiden England. Skämt åsido - "Fear Of The Dark" är en helt okej skiva, och Wasting Love en riktigt fin och mäktig låt. Nästan lite eftertänksam tycker jag.

Ja, jag drämmer till med STRAPPING YOUNG LAD och "Alien" igen. Har ni hängt med på bloggen ett tag så vet ni att "Alien" är en skiva som brukar dyka upp med oregelbundna intervall. Jag håller fortfarande på att klura på denna skiva från ett av världens mest udda band. Det brukar bli så när Devin Townsend är inblandad. Love? är ändå en väldigt tillgänglig låt i jämförelse med mycket annat som SYL spottade ur sig under sin kaotiska karriär. SYL var ett band som otvetydigt styrdes av Townsend, och det var en bra sak då han verkligen är en musiker som jag känner den största respekt för. Likt Dan Swanö och Mikael Åkerfeldt så är det mesta som Townsend medverkar på intressant i någon mening. Vissa grejer funkar inte, men det är alltid kul att lyssna på vad han släpper ifrån sig.

Frågan är om inte "Futureworld" har det fulaste omslag jag sett. Men smak och stil stod inte högt i kurs vad gällde mycket under 1980-talet egentligen, haha! PRETTY MAIDS har vi haft någon låt med av i någon lista och danskarnas musik är inget som jag skulle lyssna på varje dag, men i lagom doser så funkar detta jättefint. Jag ber er observera titeln på bandets skiva från 1999 - "Anything Worth Doing, Is Worth Overdoing", hahahaha - jag kan inte låta bli att bara älska den titeln. I vilket fall - Love Games ångar så mycket 80-tal och köra bilhårdrock att det är ytterst svårt att inte falla för den. Lyriken är exakt så ostig som i alla fall jag förväntar mig av en sån här skiva.

Idag förknippar jag titeln "Slave To The Grind" med filmen om grindcore som just nu håller på att göras och som jag verkligen ser fram emot att få se. Men 1991 var förknippades titeln med SKID ROWs andra skiva, och den skiva som såg till att bandets fanskara växte till stora skaror. Den sålde 134.000 exemplar under sin första vecka. 1998 hade den sålt 2 miljoner exemplar bara i USA. "Slave To The Grind" bjuder på ett betydligt hårdare sound än bandets debut, och texterna är mycket mer originella. Jag köpte skivan på vinst och förlust när den kom ut, och jag har fortfarande kvar den efter alla dessa år. Jag har tagit låten Psycho Love som är en riktigt feting till låt.

/Martin

Fredagslistan 2016, vecka 45: Kärlek

Fredagslistan 2016, vecka 44: Nytt mark II

Gott folk!

Jag vet inte hur mycket ni tänker på det, men 2016 är ett riktigt bra skivår för metal. Så pass bra att jag känner mig nödgad att göra ytterligare en fredagslista med någorlunda nytt material. En del av låtarna i veckans fredagslista är från skivor som inte är släppta i sin helhet, andra är det, och vi pratar om skivor som i det fall de är utgivna har kommit ut den senaste veckan.

Vi kör!

DARK TRANQUILLITY släpper nytt idag faktiskt. "Atoma" heter skivan som jag har haft tillgång till ett tag, men faktiskt inte lyssnat igenom! De smakprov som bandet har släppt i förväg har dock fått mig att se fram emot skivan nåt enormt. Amelies recension av skivan på WeRock har fått mig att bli än mer intresserad. Det var ett tag sedan jag såg fram emot en skiva från denna veteranorkester faktiskt, och det är riktigt kul att faktiskt ha denna känsla inför ett skivsläpp. Jag har valt Forward Momentum som är en vacker, ödesmättad låt med ack så snygga harmonier och är en låt som drar lite åt INSOMNIUM-hållet. Och så har vi Mikael Stanne  som sjunger bättre än någonsin.

Jag tyckte faktiskt att "Desideratum" som kom 2014 var lite av en mellanskiva för ANAAL NATHRAKH, och det var jag inte ensam om att tycka. Först tyckte jag att nya "The Whole Of The Law" var likadan. Men snälla ni - ge den här skivan en chans, för den växer ut till en riktigt fin stund. Jag har valt en låt som jag direkt föll för, We Will Fucking Kill You, ja AN är inte ett band som satsar på finkänslighet i låttitlarna i alla fall. Musikaliskt är det dock annorlunda. Få band som sysslar med extremmetal har den väl utvecklade känsla för melodier och maffiga refränger som Birminghamduon har. Här finns ett fint episkt anslag, ett jättefint driv och ett - wait for it - magiskt bra gitarrsolo! Ja!

Band nummer två som övertygar mig att de är tillbaka i fin form är TESTAMENT. Jag tyckte att "Dark Roots Of Earth" var ganska tråkig och den hamnade raskt i högen av skivor som jag inte lyssnar på mer. Men jag ger alltid bandet fler chanser, och "Brotherhood Of The Snake" är en skiva som jag verkligen tycker är bra. Bettet och drivet är tillbaka på väldigt övertygande sätt. Riffen sitter som en keps, och bandet har numera en rent skrattretande kompsektion i Gene Hoglan och Steve DiGiorgio som med osviklig precision styr upp verksamheten. Har ni hört TESTAMENT sedan innan så kommer ni känna igen er - det här bandet handlar inte om förnyelse - utan om att visa på precis hur tajt, kul och driven thrash kan låta när den liras av kompetent folk.

Ytterligare ett smakprov från METALLICAs kommande skiva. Atlas, Rise! får mig att ytterligare längta efter att få höra mer, för ta mig satan om METALLICA inte låter mer tända än på bra länge! Att ljudet är betydligt bättre än på "Death Magnetic" gör ju inte saken sämre. Atlas, Rise! har jättefint gitarrspel. Gitarrsolot som börjar vid 3.30 är bra och jag älskar när Hetfield blandar sig in i leken vid 4.23. De hade kunnat mata på längre med den grejen. Och på tal om Hetfield - jävla krut i pipan han visar upp här! Ja, ni fattar - jag är lite till mig i trasorna, och det känns helt kung att vara det över ett band som har hållit på så länge som METALLICA.

I en värld med så mycket musik som vår så finns det få konstanter. Men en sådan är att det tar tid att lyssna in sig på skivor från ULCERATE. Jag har dragit varv på varv på nya "Shrines Of Paralysis" och det enda säkra jag kan säga om den är att den är löjligt bra. Jag har valt Yield To Naught från skivan, men jag rekommenderar er verkligen att lyssna på hela skivan då ULCERATE alltid har handlat om hela album snarare än enstaka låtar. Av band jag inte sett live så ligger Nya Zealändarna på topp 3 med övertygelse. När jag recenserade "Vermis" för 3 år sedan skrev jag att den var en skiva som kräver uppmärksamhet. "Shrines Of Paralysis" är exakt likadan i denna aspekt. Men den är verkligen värda er tid.
/Martin

Fredagslistan 2016, vecka 44: Nytt mark II

Fredagslistan 2016, vecka 43: Enastående debuter

Gott folk!

It was the best of times, it was the worst of times, it was the age of wisdom, it was the age of foolishness, it was the epoch of belief, it was the epoch of incredulity, it was the season of Light, it was the season of Darkness, it was the spring of hope, it was the winter of despair, we had everything before us [...] - Charles Dickens "A Tale Of Two Cities"

Ja, ni får faktiskt stå ut med att jag citerar Charles Dickens, men han är ju så satans bra, och att citatet passar väl in under rådande omständigheter gör ju inte saken sämre. Låt mig förklara. 

Ju mer jag lyssnar på musik - och jag lyssnar mycket - desto mer blir jag medvetande om att det finns så helvetiskt mycket riktigt bra musik. Och det finns för mycket musik för att någon ska hinna med att ta in all denna rent magiska tonkonst som dagligdags väller över oss. Ett lyxproblem förvisso, i synnerhet om vi betänker att de karaktärer och verkliga människor som befolkade Dickens verk och tidsperiod hade betydligt större och allvarligare problem än det att det fanns för mycket bra musik att dyka ner i. 

Det finns band som åstadkommer debutskivor som är snäppet bättre än de flesta. Kollar vi bakåt i historien så finns det gott om exempel på band som får till en helt ok skiva att debutera med, men oftast är det några skivor in i karriären som banden i fråga når sina största kreativa höjder. Idag tycker jag, helt ovetenskapligt såklart, att det ställs större krav på både band och författare att de ska vara bättre redan från starten. Och väldigt många klarar faktiskt av denna press och presterar debutverk av enastående kvalitet. Jag tänkte att vi skulle kolla in några av dessa i veckans fredagslista. 

Vi kör!

Frågar ni mig vilket som är Faluns bästa band så kommer jag alltid att svara IN MOURNING. Det här är ett gäng som vid varje släpp har golvat mig i stort sett totalt. Jag älskar verkligen hur bandet låter så angeläget att känslan av ömsint desperation kryper in under skinnet på mig vid varje lyssning. Efter ett gäng demos så debuterade bandet 2008 med "Shrouded Divine" som släpptes i en väldigt limiterad utgåva på 1000 ex. Jag är så glad, ja tacksam rentav, att skivan finns att ta del av via Spotify för detta är helt otroligt bra musik. Bräddfylld av känsla, talang, storslagenhet och spelmässiga insatser är "Shrouded Divine" en verklig pärla inom den progressiva melodiska dödsmetallen. Har ni inte kollat in skivan (eller bandet) innan så lovar jag er att ni har fina stunder framför er då detta är ett band som håller nivån hög genomgående. 

Jag gav ett riktigt högt betyg till ALLEGAEONs senaste skiva "Proponent Of Sentience". Det tekniska men melodiska dödsmetallbandet från Colorado har jag gillat sedan de bildades 2008. Dels gillar jag att bandet har rejält skickliga instrumentalister men som alla verkligt bra band så läggs det väldig möda på att skriva bra låtar som håller för väldigt många lyssningar. Här finns, såklart, gott om rens och hastigt spel, men också ett fint sväng, gung och en tydlig tanke bakom varje låt. Detta skapar en fin känsla av att bandet väldigt skickligt omhändertar lyssnaren. 

2013 hade vi med Michiganbördiga KONKEROR i en fredagslista. Då hade "The Abysmal Horizons" varit ute i nästan exakt ett år. Jag och Susanne skrattade faktiskt åt bandets namn. Sen började vi lyssna på skivan och blev riktigt nöjda med hur den fick oss att skärpa till oss och dyrka denna pärla till skiva som fler i våra respektive umgängeskretsar har uttryckt gillande över. Strunta i att omslaget är episkt fult - låtarnas rent sjukliga kaliber väger mer än väl upp för bristande estetiskt omdöme när det gäller omslagskonst. Jag tänker ta till ett slitet uttryck när det gäller "The Abysmal Horizons": All Killer - No Filler. Ja, det är faktiskt så att varenda jävla låt på den här skivan är knäckande bra. 

Från Sundsvall kommer ett av världens bästa tekniska dödsmetallband - SOREPTION. Vi har ju skrivit en hel del om detta rent geniala gäng tidigare här på bloggen. Regel ett när det gäller alla band, men i synnerhet tekniska dödsmetallband, är att tekniken alltid måste vara ett medel och aldrig ett mål i sig. Vi vet alla att lirar du denna typ av metall så är du bra på ditt instrument. SOREPTION har verkligen visat att de är ett band som tar låtskrivande på allvar, och de gör detta på ett rent ypperligt vis redan från starten med "Deterioration Of Minds" från 2010. Det är rent ruggigt hur tajt, svängig och rolig den här skivan är. 

Jag avslutar med en skiva från 2016. SPIRIT ADRIFTs "Chained To Oblivion" är en tung, långsam och oerhört upplyftande doomskiva. Jag älskar verkligen den här skivan, och det är ingen liten grej, då jag sannerligen inte brukar ta till sådana ord när det kommer till sån här musik. Men så är det alltså. 5 långa låtar där varenda ton, anslag och insats från Nate Garrett (som alltså är ensam ansvarig för allt) känns så vanvettigt angelägen och ärlig att det är rent omöjligt att värja sig. Helt otroligt bra - och detta är såklart en skiva som i allra högsta grad är med i racet om en plats på min personliga årsbästalista för 2016. 


/Martin

Fredagslistan 2016, vecka 43: Enastående debuter

Fredagslistan 2016, vecka 42: Live-plattor

Gott folk!

Äntligen ska vi avhandla det högst angenäma ämnet live-skivor. Minnet undslipper  mig, men jag tror inte att vi har gjort en fredagslista på detta temat alls.

Vi kör!

Jag tror inte det är många som blir förvånade att jag öppnar listan med IRON MAIDENs klassiska "Live After Death" från 1985. Det här är ett album som visar bandet i sin absolut starkaste form om ni frågar mig, och det har fångats på skiva på ett helt underbart sätt. Turnén i fråga var World Slavery Tour som bandet gjorde på skivan "Powerslave" som släpptes 1984 och som varade i 331 dagar under vilka bandet gav 187 konserter. Rent setlistemässigt är det rent skrattretande vilken nivå bandet låg på under denna turné.Det är en helvetisk matning av hit på hit på hit som faktiskt fortfarande tar andan ur mig. Bara en sån sak att få höra Revelations och 22 Accacia Avenue i krossande versioner är helt fantastiskt. Jag köpte skiva på vinyl runt 1988 (alltså ungefär i samma veva som jag snöade in på bandet) och utgåvan är helt magiskt fin. Jag älskar att ta fram och lyssna på den fortfarande.

En av anledningarna till att jag håller "Live At The Marquee" högst i DREAM THEATERs digra live-plattediskografi är att den är från tiden innan bandets live-plattor blev rent löjliga i omfattning och puts. Här har man visserligen spelat in James LaBries sång i efterhand (buuuu!) men jag gillar ändå plattan för dess råa sound och för låtvalen. När du tvingas välja bara 6 låtar då blir det mycket intressant att se vilka  bandet har valt. Roligast att lyssna på är jammet Bombay Vidaloo som är en låt som aldrig har spelats in i studio, och som - om vi nu ska tro Wikipedia - enbart har spelats 6 gånger under bandets karriär, samt Another Hand - The Killing Hand som också inte brukar dyka upp i bandets setlist speciellt ofta och A Fortune In Lies som är en gammal favorit.

En verkligt klassisk live-platta från SLAYER som jag köpte direkt när den kom ut 1991. Skivan spelades in vid tre separata tillfällen under den ack så tunga Clash Of The Titans-turnén. Jag kommer tydligt ihåg att jag tyckte att detta var det råaste och tuffaste jag hade hört. Jag dyrkade SLAYER sedan flera år tillbaka när skivan kom ut, men det skulle dröja väldigt många år innan jag såg bandet live (2002, på Roskilde Festivalen) och jag var svältfödd på live-material från bandet. Låtmässigt är skivan ett ymnighetshorn av stora mått. I stort sett alla klassiska låtar, plus några andra favoriter (ja, jag menar Spirit In Black och Expendable Youth) gör att jag oftast väljer att återkomma till just "Decade Of Aggression" när jag vill lyssna på live-material från bandet, trots att jag har en del bootlegs vid det här laget.

Min kärlek till RUSH verkar bara öka ju äldre jag blir. Likt DREAM THEATER så har den kanadensiska power-trion en diger diskografi när det gäller live-plattor, alla värda att kolla in. Jag gillar dock mest "Exit...Stage Left" från 1981. Jag tror det har att göra med den rent ljuvliga, varma och mustiga produktionen som plattan har. Låtmässigt så är det fina låtar som spelas helt otroligt bra, såklart. Men när det gäller live-plattor så har artisterna ytterligare ett hinder att ta sig över: närvarokänslan. Att lyssna på en konsert är en ganska speciell sak i jämförelse att se på plats, eller på DVD för den delen. Du får oftast gå på bilderna på skivomslaget (vilket gör att vinyler alltid slår CD-versionen om ni frågar mig) för att kunna skapa en känsla av att faktiskt ha varit på plats. RUSH lyckas väldigt väl med att kravla sig över detta hinder, så pass bra att skivan brukar vara med högt upp på listor över live-skivor.

Jag avslutar med METALLICAs monumentala "Live Shit: Binge & Purge" från 1993. Detta är ett av de mest påkostade live-dokumenten som har getts ut. Förutom skivan, som egentligen är en trippel-CD så fick du konserten på två VHS-kassetter samt ytterligare en VHS på en konsert som spelades in under turnén för "...And Justice For All", plus en tjock fotobok, fejkat backstagepass och en scary guy schablon. Den var svindyr, så jag önskade mig boxen i julklapp det året. Allt material i boxen visar METALLICA i absolut toppform. Sedan släppet av "Black Album" två år tidigare hade bandet turnerat nästan oavbrutet. Och det märks i hur fantastiskt tajt och mäktigt det låter om leveransen.


Det är en diger låtlista som bandet drar igenom - bandet använde sig inte av något förband under turnén - utan bjöd på en massiv helkväll med konserter som kunde spränga 3 timmarsgränsen. Helt massivt således.

/Martin

Fredagslistan 2016, vecka 42: Live-plattor

Fredagslistan 2016, vecka 41: Favorit i repris mark II

Gott folk!

Denna vecka får ni återuppleva, eller kanske läsa för första gången, en av de roligaste och svettigaste fredagslistor vi gjort här på bloggen. Anledningen till detta repriserande stavas småbarn, feber och vabb plus en del andra faktorer som har gjort att jag varit på jobbet i begränsad omfattning denna vecka. 

Vi kör! 

Vecka 47 [2012, Martins anmärkning] fick vi följande kommentar av Robert Chief Rebel Angel Gustafsson på frågan om vi inte skulle köra en tematisk lista nästa gång: 

...vi säger ja. Och det vi vill ha är en lista med de bästa släppen från de senaste fem åren (typ), för att peppa upp till årets lista.
Det kan jag väl bara läsa om, säger du då?
Nä, säger jag, för jag är övertygad om att du/ni, liksom jag upptäckt ett helt knippe underbara plattor i efterhand, och helt enkelt skulle behöva - i alla fall delvis - revidera tidigare årsbästalistor i efterhand!

Svårt?
Såklart. 
Om det var lätt kunde ju vem som helst göra det!!!

Och nu är det alltså dags för oss att adressera denna utmaning av astronomiska proportioner. Som en extra bonus så bidrar vi alla tre denna vecka med text - som en liten julklapp helt enkelt. I vanlig ordning är det 10 låtar per skribent. Vi har, så att säga, inte gjort det lätt för oss. Den matematiskt kunnige räknar då verkshöjdsmässigt ut att det blir 2 låtar från varje år. 

Vi börjar med Alexanders del av listan. Ha det nu så jävla kul - det har vi haft när vi gjort listan kan jag säga!

Min del av listan består inte helt otippat av band som sällan spelar i tvåtakt. 2007 kom det en ny KING DIAMOND-skiva, inte hans bästa på långa vägar men efter 2012 års konsert där en av låtarna luftades så väcktes mitt intresse ånyo varpå jag nu i efterhand faktiskt fastnat för flera låtar. Shapes of black inleder listan. NIGHTWISH skulle presentera sin nya sångerska Anette med ett album som överglänser allt de gjort tidigare enligt mig. Egentligen kan man välja vilken låt som helst men Amaranth var den första jag hörde och den har således inmutat ett speciellt hörn i mitt hjärta. 2008 går från 0-100, MARILLION släppte den fenomenala ”Happiness Is The Road” där första låten This train is my life känns som att den handlar precis om mig. En av de bästa låtarna de någonsin skrivit. TESTAMENT återkom sedan med en skiva som krossade allt i sin väg, återigen kan man välja vilken låt som helst men More than meets the eye är min personliga favorit.

2009 och HEAVEN & HELL. Om man lyssnar på skivan i sin helhet blir den lätt lite enformig, men tar man den i små doser är den precis så bra som man kunde önska. Neverwhere är så fin att den hade platsat på vilken Sabbathskiva som helst. MAGNUMs skiva ”Moonking” innehåller en av bandets bästa låtar genom tiderna i A face in the crowd varför den var helt självskriven i min lista. 2010 skulle sedan bli benkrossaråret då ACCEPT återvände med besked. ”Blood of the nations” kommer garanterat att gå till historien som en av deras tre bästa skivor och Teutonic terror slår undan benen på vem som helst. PRETTY MAIDS skulle också komma tillbaka med sin underbara ”Pandemonium”, jag har aldrig varit ett stort fan av bandet men skivan går fortfarande varm hos mig och den inledande trojkan är underbar. 

Så skriver vi 2011 och DREAM THEATER återvänder utan Mike Portnoy. Sällan har jag varit så nervös inför ett skivsläpp, lättnaden var därför påtaglig när det visade sig att de rent musikmässigt skulle klara sig alldeles ypperligt med den nya fantomen Mike Mangini på trummor. Jag kan lugnt fortsätta älska bandet utan förbehåll. Skönt. Och, till sist, ytterligare en skiva att vara nagelbitande nervös inför. Heter man ALICE COOPER och har gjort en skiva som ”Welcome to my nightmare” som är perfekt så känns det initialt inte rätt alls att man ska försöka göra en del två 35 år senare. Lyckligtvis lyckades han. Inte bara med att släppa en bra uppföljare, utan även med konststycket att släppa den bästa skivan han gjort sedan 1994 års ”The Last Temptation”. Det tog några lyssningar innan jag fångade helheten men nu sitter den som en smäck sånär som på ett par snedsteg. Den ödesmättade I am made of you får avsluta min del av listan.

Att sådär lite på en höft kasta ihop en årsbästalista från 2007-2011 visade sig bli något mer av en utmaning än vad jag trodde vid första anblicken. Det visar sig nämligen att det har släppts så sjukt mycket bra skivor under den här perioden att man knappt vet vad man ska sätta tänderna i först. Därav har jag tagit mig vissa friheter, varje år har två rättmätiga bubblare förutom de valda låtarna. Alright, let's go.

Ibland (men egentligen alldeles för sällan) snubblar man över något som bara omkullkastar allt annat. Nackhåren reser sig, världen stannar upp och inombords sprider sig en känsla av att nu är man allt något riktigt viktigt på spåren. En aha-upplevelse av magnituden att uppfinna hjulet, elden eller kanske pizza, infinner sig. ANAAL NATHRAKHs "Hell Is Empty And All The Devils Are Here" var just en sådan upplevelse år 2007 för undertecknad. Och magin är där än idag. Grekiska blackmetalbandet ROTTING CHRIST är jag också hyfsat svag för och eftersom deras "Theogonia" var en höjdarplatta under nämnda år har den en given plats här med inledande svängdängan The Sign Of Prime Creation. Bubblare: WOLVES IN THE THRONE ROOM "Two Hunters" och NECROS CHRISTOS "Triune Impurity Rites".

Under 2008 lyssnade jag löjligt mycket på MESHUGGAHs "Obzen". Jag höll nästan på att tröttna på den ett tag så det var med blandade känslor jag plockade fram Bleed. Men se, den håller än! Att KRISIUN släppte "Southern Storm" 2008 gick mig däremot helt förbi tills för inte så länge sedan när jag lyssnade igenom "Assassination" och kände att det var dags att spana in efterföljaren. Det gjorde jag rätt i. Faceplant-arrangörerna gjorde också rätt som bokade KRISIUN till sin festival som skulle gått av stapeln i Malmö i somras men som tyvärr blev inställd i sista stund. Från "Southern Storm" tröstar vi oss med Combustion Inferno. Bubblare: GHAMOREAN "Eon Eschatos" och GOJIRA "The Way Of All Flesh".

Året därpå såg GHOST BRIGADEs "Isolation Songs" dagens ljus. Det hade jag ingen aning om just då. Kollega Bensch talade sig varm för plattan ett par år senare. Jag lyssnade en stund och avfärdade den sedan snabbt som en slätstruken pojkbandshistoria. Det lät jolmigt och smörigt i mina öron men samtidigt bet den sig fast på något plan i hjärnbarken. Sedan lyssnade jag på den igen en tid senare och plötsligt trillade poletten på plats. Ungefär som att dricka kaffe för första gången - fullkomligt obegripligt i början men efter hand helt briljant. 2009 släppte också ULCERATE "Everything Is Fire" men jag var för upptagen med yster ringdans till TRIBULATIONs "The Horror" för att märka något. Ett par år senare kan jag konstatera att "Everything Is Fire" var ungefär hur bra som helst i all sin tekniska meckighet. Ni får Drown Within men egentligen är alla låtar från albumet lika bra. Tur det. (Tur också att TRIBULATION släpper nytt nästa år så jag får något nytt att lära mig utantill.) Bubblare: NECROPHOBIC "Death To All" och ALICE IN CHAINS "Black Gives Way To Blue".

Från nådens år 2010 kommer MELECHESHs "The Epigenesis", en veritabel promenadseger av snygga riff och melodislingor samt ett driv av episka mått. Jag kan inte heller låta WATAINs "Lawless Darkness" gå obemärkt förbi även om den florerat både en och annan gång i fredagslistan sedan det begav sig. Som ni säkert redan vet vankas det seriös och engagerad black metal med tjusig atmosfär och livespelningar utöver det vanliga. Ett vinnande koncept. Bubblare: DECREPIT BIRTH "Polarity" och THE CROWN "Doomsday King".

Förra årets hjälteinsats stavas SECTU och DESULTORY, varav de sistnämnda släppte sin första nya platta på 14 år - "Counting Our Scars". Ett kärt återseende av ett något underskattat band med rötterna i 90-talsdödsen. This Broken Halo är en tjusig uppvisning både på growlfronten och melodimässigt. SECTU var för mig istället en helt ny bekantskap men icke desto mindre intressanta för det. 2011 kom deras "Inundate", en majestätisk och kraftfull historia från vilken vi lyssnar till Dream Vessel. Bubblare: ROTTEN SOUND "Cursed" och LOCK UP "Necropolis Transparent".

Jag har slitit mitt hår kan jag säga, för jag bestämde mig för att plocka med låtar av band jag inte hade upptäckt de aktuella skivutgivningsåren. Lite lätt deprimerande, men samtidigt kanska skönt då jag, om jag hade haft koll på nedanstående band ju hade varit tvungen att kasta om i årsbästalistorna! Å andra sidan är ju en lista, precis som The Great Nausea-Tomasz [numera podstjärna på Metalpodden] konstaterat så fint - en chimär. Nedan har ni bevisen. 

2007 hade jag nog inte ens hört talas om BETWEEN THE BURIED AND ME. 2010 var första gången jag såg bandet live, då som förband till LAMB OF GOD. Fan vilken kväll det var. Jag blev så imponerad, det vet ni som har några lyssningar på fredagslistor i huvudet, att jag såklart kollade upp bandet. 2007 släppte bandet "Colors" en, likt bandets alla alster, oerhört ambitiös skiva. Den är sprängfylld av musikalisk mumma så jag hade kunnat välja i stort sett vilken låt som helst. Nu blev det Ants Of The Sky för att den är så oerhört mångfacetterad. Och med 13 minuter musik så går i alla fall jag bananas. Samma år släppte WOE OF TYRANTS sin "Behold The Lion". Låtar från den skivan har dykt upp i några listor. Jag har lyssnat en hel del på bandet på sistone - "Behold The Lion" kommer ändå alltid inneha en speciell plats i hjärnan för sin härliga meckighet och sitt sköna pisk. 

2008 tyckte jag att OPETH hade gjort årets bästa skiva med "Watershed". IN MOURNING fanns inte ens med på kartan. Nu gör bandet det med råge. Jag är svag för svårt ambitiösa plattor på vilka banden ifråga inte är rädda för att ta i så de nästan spyr. "The Shrouded Divine" är en skiva jag lyssnat otroligt mycket på den senaste tiden. Den är episk, den är välgjord, den är på rätt sida pretentiös, den har magiska riff och riktigt bra sång. Ni måste verkligen kolla in den. By Others Considered är låtvalet. PSYCROPTIC upptäckte jag mitt emellan två skivor - 2008 års "[Ob]Servant" och 2012 års "The Inherited Repression". Vi pratar ju meckig rensdöds. Det kan ni konstatera en nanosekund in i The Shifting Equilibrium. 

2009 släppte vemodsbandet GHOST BRIGADE "Isolation Songs". Detta gick mig, såklart, fullständigt förbi. Jag skyller på att 2009 släpptes bland andra "Evangelion" av BEHEMOTH (odiskutabel 1:a), "Death Domination" av IMPIOUS och "Crack The Skye" av MASTODON. När 2011 kom hade jag dock fattat grejen med bandets suggestiva och oerhört vackra musik. Into The Black Light har alltid varit en favorit så att valet faller på den är ganska självklart. Det andra bandet jag vill uppmärksamma från 2009 är franska TREPALIUM. Får tacka/förbanna Nosegarden som skrev om bandet på sin blogg eftersom även årets skiva "H. N. P." är så pass bra att jag nog får överväga en plats på årets årsbästalista. Men! 2009 kom "XIII" en skön skiva med alla måttstockar. Meckig utan att alienera skulle man kunna säga - Daddy's Happy är ett bra exempel på bandets tonkonst.

2010 - och jag kör vidare med ytterligare ett franskt band, KLONE. Jag var faktiskt aningens besviken på bandets senaste giv "Dreamer's Hideaway" och tycker faktiskt att "Black Days" som kom [fanfar] 2010 är mycket bättre. Mer driv, mer ångest, mer desperation. Ja, bättre helt enkelt. Give Up The Rest är låtvalet. Sen ska vi prata om en skiva jag faktiskt har kommit att omvärdera. Det har blivit en del sånt på sista tiden, måste vara åldern. När GHOST släppte "Opus Eponymous" tyckte jag att den var så erbarmligt tråkig och lam. Konserterna var det inte, vilket faktiskt har lett till att jag numera verkligen gillar skivan. Tro dock inte att jag för den sakens skull kommer ansluta mig till hyllningskören av exempelvis GRAVEYARD, haha! Stand By Him - glasklart låtval.

2011. Och ytterligare ett finskt band - OMNIUM GATHERUM. Upptäckte bandet i år faktiskt. Deras finfina "New World Shadows" är synnerligen njutbar. Det är stämmor, det är vemod, det är growl - det låter väldigt gediget. Jag tycker att det kan vara vanskligt att prata om ett specifikt finländskt sound men nog får jag konstatera att det finns en speciell melankolisk ton i rätt mycket som har kommit ut från Finland de senaste åren. Jag tänker på AMORPHIS och GHOST BRIGADE exempelvis. Ja, bedöm själva - Everfields är ett bra ställe att börja på. Jag avslutar med lite hederlig rensdöds och CEREBRAL BORE som just nu turnerar hårt. 2011 släpptes debuten - jag var lamslagen av ROTTEN SOUNDs, ANAAL NATHRAKHs och LOCK UPs senaste alster och gick helt miste om skottarnas/holländskans debut. Open Casket Priapism bör få er att antingen förvandlas till en våt fläck eller till en enmansmoshpit.

En avslutande fråga: Robert - är du nöjd nu?!

Fredagslistan vecka 50: Best of 2007-2011

/Metallbibliotekarierna

Fredagslistan 2016, vecka 40: Gästlistare Kim W. Andersson

Gott folk!

Vi är mycket glada att kunna bjuda på en gästlista denna vecka! Kim W. Andersson stötte jag först på i samband med att "Berättelser från Engelsfors" släpptes 2013, där han är en av de vansinnigt talangfulla och sjukt drivna tecknarna. Kim är också känd som författare till "Alena" som är en sjukt bra skräckis i internatskolemiljö. Boken är vansinnigt bra, och för ett tag sedan blev boken film.

Väl värda att kolla in är också "Love Hurts" som finns i två delar.

Om ni tycker Kim håller ett högt tempo, så har ni rätt. Mest aktuell är han just nu med en lyx-utgåva av "Astrid" som är en space fantasy som, precis som med "Love Hurts" och "Alena",  kommer släppas både på svenska och på engelska av det välkända förlaget Dark Horse Comics. Vill man så går det att vara med och crowdfunda den svenska utgåvan av serien. All info för att göra detta hittar du här. 

Nu lämnar jag ordet till Kim!

/Martin

Hej! Äntligen är det min tur att lista lite sköna bitar att gunga till. Jag är, som det säkert står ovan i presentationen, serietecknare. Mycket skräck har det blivit och ju nu sci-fi, eller space fantasy om någon är beredd att slå mig på fingrarna för att inte ha koll på mina subgenrer. Men jag har också en bakgrund i metal, som mer än väl har format mig och mina verk.

Redan som tonåring så ”sjöng” jag i ett dödsmetallband vid namn ABSURDUM. Det här var i mitten av 90-talet så det var perfekt tajming för svensk döds. Vi var faktist inte helt dåliga även om min insats kanske inte var det viktigaste. En kompis hittade vår demo-kassett bootleggad i Tyskland en gång, så någon måste ju ha uppskattat det.

För min del var behållningen att gå och vråla två gånger i veckan i tre timmar, väldigt terapeutiskt. Om ni någon gång testat att skrika in våren som Ronja Rövardotter så vet ni hur skönt och avstressande det är. Ännu bättre för en tonårsgosse med 175 timmars samhällstjänst av beta av. Men också att lyssna på musiken var väldigt viktigt och har bara blivit viktigare. För där och då var jag faktiskt inte helt såld på den grövsta metal-musiken, men det har jag lärt mig att uppskatta väldigt mycket med åren.

Jag kikade nedan på tidigare förärade på denna lista av listor och såg den genomtalangfulla Karin Tidbeck skriva om att hon lyssnar hon skriver. Så är det också för mig, för jag skriver ju faktiskt de här böckerna innan jag ritar dom. Jag tänkte vi kickar igång med en liten snabblista av de fem skivorna som jag lyssnar på när jag skriver. För de är nämligen bara fem. Utan inbördes ordning: Ride the Lightning, Master of Puppets och …And Justice for All av Metallica, TRON Soundtracket av Daft Punk och Flash Gordon Soundtracket av Queen. Det är alltså soundtrack och låtar som man hört så mycket att de bara är som ett brus. De skivorna och white noise (alltså inte Anthrax-skivan, utan ljudet) på youtube är det enda jag kan lyssna på när jag skriver.

Nu den riktiga listan! Också utan inbördes ordning. * Wolverine Blues, Entombed. Så himla typiskt av mig att välja den, alla gillar ju den. Men ingen älskar den som jag! * Chaos A.D., Sepultura. Okej, vi fattar, du var tonåring på 90-talet. Men hade ni se Sepultura ’93 på Mejeriet i Lund med en enorm mumie hängande från taket (se skivomslaget) så hade ni inte heller kunnat glömma den här.

* And the Circus Leaves Town, Kyuss. Den här skivan får representera hela jävla ökenrock-scenen, framför allt den runt Josh Homme. Det finns så mycket och så mycket så himla bra. För några år sedan hade Queens of the Stone Age ett jättefint familjeträd på deras hemsida, som visade hur alla banden satt ihop. Det var så spännande att följa det och lyssna på allt. Missa inte Desert Sessions-skivorna, kanske något av det bästa från Josh’s studio ute i Death Valley.

* White Zombie, La Sexorcisto: Devil Music Vol. 1. Den perfekta kombinationen av allt man älskade, serier, skräckfilmer och metal. Ännu mer 90-tal så klart.

* Suicidal Tendencies, Suicidal Tendencies. Ni skulle sett mig i klassfotot i åttan, med bandana ner halvt över ögonen, marinblå skjorta med bara översta knappen knäppt och mitt långa hår i fläta längst nacken. Det var så klart Suicidal Tendencies jag ville se ut som. När ni lyssnar på det här vill jag att ni också tar tag i nästa tips…

* Love & Rockets, Los Bros Hernandez. Det här är världens bästa serier, framför allt de av den ena brodern; Jaime Hernandez. Det handlar om två cholos, chicano-tjejer i en förort till L.A. som kallar Hoppers. Deras värld är väldigt synonym med Suicidal Tendencies musik. Så lyssna, läs och drick en 40oz, en helkväll!

Det får räcka för idag! Nu ska jag packa och åka till New York Comic Con. Kul va?! Jag ska också signera i Dark Horse Comics booth, så om något är där snälla kom och låtsas vara en kö. Tack, Kim W.

Fredagslistan 2016, vecka 40: Gästlistare Kim W. Andersson