Fredagslistan 2026, vecka 4: 100% hits

Vänner och ovänner!

Vi är snart klara med januari och nu börjar det nya året på riktigt. Känslan är att det kan bli knas. Jag har inte riktigt pallat tänka ut ett lustigt och underfyndigt tema denna vecka så jag kör lite godingar som går varma just nu. Nytt och gammalt i är härlig röra. Den gemensamma nämnaren är att det är 100% hits.

Listan hittar ni HÄR. Håll det äkta och glöm inte att vara snälla mot varandra.

 

The Raincoats – Off Duty Trip

Världshistorien är full av personer som bankat på olika saker. Störiga ungar som inte kan sitta still i skolan (eller på kontoret för den delen) och låter handflatorna studsa mot bänken, riddare som slår varandra i huvudena med sina svärd, och så finns det Paloma Romero, mer känd som Palmolive: trummis i världens koolaste band. Försök sitta still när du lyssnar på denna underbart märkliga låt från debuten från 1979 som tar ämnen som dessvärre fortfarande är relevanta.

X-Ray Spex – Oh bondage, up yours!

X-Ray Spex är ett sånt band som bara hann släppa 1-2 skivor och några singlar, när det begav sig åtminstone, men som var så jävla bra ett de alltid kommer vara relevanta. Bandet höll på i sin originalform mellan 76-79 och gav tummen upp till saxofoner men tummen ned till kapitalism, sexism och annat bull. För er som är intresserade kan jag rekommendera dokumentären om sångerskan Poly Styrene som heter Poly Styrene: I Am a Cliché, som dottern Celeste Bell gjort.

Shonen Knife – I wanna eat cookies

Vi rör oss öster ut spatialt och framåt temporalt och säger hej till mästarna i SHONEN KNIFE, baserade i Osaka, som hållit på sedan början av 80-talet. Oftast är det rak melodisk punk i stil med Ramones men plötsligt dyker det upp något slött, Sabbath- riffigt med Maiden-osande solo. Att det handlar om att ta det lugnt med kakorna på kvällstid för att inte störa sömnen känns, tja, varför inte? Allt måste inte vara så allvarligt hela tiden, man får lov att ha kul också. Låten är hämtad från en engelska versionen av plattan Fun Fun Fun som getts ut både med sång på japanska och engelska.

Amyl and the sniffers – Capital

Få saker gör mig så glad som Amyl and the sniffers. Det är verkligen ett perfekt band med otroligt kompetenta musiker på varje post och en sångare som kan konsten att trollbinda en. Bandet bildades i Melbourne 2016 och har hunnit med tre fullängdare. Jag skulle beskriva musiken som en cocktail av allt jag gillar, det är spralligt, hetsigt och intensivt. Och politiskt. De har gått från skräpiga källargig till att lira arenor med AC/DC och jag unnar dem allt. Har du tid över kan jag rekommendera intervjun de gjorde med Nardwuar, det finns hopp om mänskligheten. Denna lilla pungspark är riktad mot kapitalismen och är hämtad från dess andra platta, som också är min favorit.

Dark Times – Doom and Gloom

Ska du upp till Norge i helgen och hänga på kyrkogårdar under nattetid men pallar inte lyssna på black metal? Är du lite civilisationstrött? Då rekommenderar jag Oslos finaste. Från 2018.

 

/Oskar S

Fredagslistan 2026, vecka 3: Pest och pina!

De flesta människor som bor i Norden känner nog att januari känns som pest på många sätt. Inte minst att det är mörkt, halt, kallt och fattigt. Släng på lite influensa och vinterkräksjuka för att toppa det hela. Därför blir dagens tema helt enkelt pest. Listan hittar ni här och längst ner i inlägget. Vi börjar i Sverige.

Tomhet - "Gastrisker kahos", (Fulländad sfäraförintning i en onaturliger skepneskrud av pestilenta djwr, 2011, Scythe of Death Productions).

Tomhet har hållit på och spelat sin skeva version av black metal sen 1999. Jag valde en låt från denna ep som har något med pest att göra. Mer än så klarar jag inte att tolka. Tomhet består av två medlemmar varav den ena är Kumulonimbus som kanske är mer känd som Wagner Ödegård och hjärnan bakom Wulkanaz och tusentals andra konstiga projekt. Men nu fokuserar vi på Tomhet. Det är självklart ganska enkelt och avskalat med en ljudbild som får mig att tänka på Onkel Kånkel. Detta är musik jag verkligen älskar men inte riktigt förstår. Det finns en känsla för melodier som inte är helt olik den typiskt finska råare typen av black metal. Kan rekommendera alla att lyssna på Tomhet och även Wulkanaz som släppte ett höjdaralbum förra året. 

Horna - "Noutajan kutsu", (Ääniä yössä, 2006, Debemur Morti Productions).

På tal om Finland kommer nästa bidrag från institutionen och plantskolan Horna. Jag har nämnt bandet innan och de flesta finska black metal musiker har på något sätt varit inblandade i Horna. Dagens låt är tagen från deras skiva som släpptes 2006. Denna skiva är ett konceptalbum som handlar om digerdöden. På denna skiva är bandet nedbantat till en duo bestående av medlemmarna Shatraug och Corvus som står för all musik och lyrik. Det skiljer sig inte markant från bandets andra album där det är fler musiker inblandade. Mycket trevlig finsk black metal av finaste snitt. 

Nocturnal Graves - "The Pestilence Crucified", (Satan's Cross, 2007, Nuclear War Now! Productions).

Nocturnal Graves är ett australiensiskt band som varit aktiva sen 2004. Ibland klumpas de lite slarvigt ihop med andra black/thrash band från samma land som exempelvis Destroyer 666. Jag vill däremot påstå att Nocturnal Graves har en liten annorlunda approach och blandar även in i dödsmetall i sitt manglande. För alla som gillar Aura Noir och liknade. Här är det intressant att pesten ska korsfästas vilket står i bjärt kontrast till nästa bands inställning.

Tortorum - "In Pestilence Majesty", (Extinctionist, 2012, World Terror Committee).

Torotorum är något av ett all star band med bas i norska Bergen. Medlemmarna har också varit med i band som Gorgoroth, Gehenna och Djevel. Även ett antal polska black metal band. Vad det egentligen landar i är klassisk norsk black metal (TNBM) men som släppts lite senare och inte heller fått lika mycket uppmärksamhet som släppen på Terratur Possessions. Vilket är synd. Dirge Rep på sång är alltid en fröjd. Här ska också pesten hyllas till skillnad från bandet innan. Lite oklart om det är ett barn med en lie på omslaget. 

Pest - "Lífit es dauðafærð", (Dauðafærð, 2004, No Colours Records).

Som avslutning kör vi en låt som också är den enda låten på stockholmsbaserade Pests ep från 2004. Översatt blir låttiteln tydligen "Livet är en dödsfälla". En helt rimlig slutsats. Jag gillar bandet Pest som började som någon sorts lite ripoff på norsk black metal och senare gick till black n roll via black thrash. Just denna ep som jag har valt är när bandet är som mest inne på en norsk greve. Det är långsamt och malande och monotont. Jag kan uppskatta detta mycket när jag är på humör men det är också strax över 20 minuter i en låt vilket kräver sin koncentration. Också mycket äkta true omslag. 

Det var allt för denna gång. Hoppas att livet är mindre pest nästa gång vi ses. 

Listan hittar ni här. 

//Oscar K. 

Fredagslistan 2026, vecka 2: Vi måste prata om Megadeth...del 1

 Gott folk, vi ska prata om MEGADETH. Bandet som Dave Mustaine bildade efter det att han fått kicken från METALLICA. Och som kanske alltid upplevdes som inte lika bra som hans tidigare band. Så tror jag att flera uppfattade bandet, men så var det inte för mig. Jag tror det har att göra med att jag inte var tillräckligt gammal för att ens veta om att ont blod fanns mellan banden, för mig funkade skivorna ändå när jag började sniffa mig in på den mer extrema metallen runt 1988-89. 

Jag gillade MEGADETH då, och jag gillar fortfarande stora delar av bandets diskografi. Framför allt, såklart, bandets tidiga skivor. Jag minns inte om jag köpte "So Far, So Good...So What" (1988) eller "Peace Sells...But Who's Buying?" (1986) först, eller om det helt enkelt var så att jag köpte bägge plattorna samtidigt. 

Men jag minns att jag fullständigt älskade den senare plattan. Och med tanke på att det i år är 40 år sedan den kom ut - i skarp konkurrens med en hel drös andra plattor (1986 var ett helt grymt år) - så blir det denna som vi kollar in närmre idag. 

Plattan hittar ni här. 

Omslaget gjordes av Ed Repka, en gammal punkare som trots att han inte alls egentligen gillar thrash metal har kommit att associeras med genren - inte minst med tanke på omslaget till skivan som är så illavarslande att jag fortfarande får rysningar när jag kollar på det. Jag misstänker att det har med samtiden att göra. Repka gillade själv i alla fall omslaget. 

"Peace Sells..." är en fantastiskt varierad skiva. Här finns en hel del tvåtakt, och magiskt gitarrarbete. Chris Poland och Gar Samuels på gitarr och trummor gjorde ett otroligt bra jobb och jag tror inte att jag är den ende att tycka att det är ironiskt att duon fick kicken från MEGADETH då de knarkat. 

Produktionen är typiskt 80-talsthrash. Torrt som bara den, men jag tycker att den har en underbar charm för den lägger fokus på gitarrerna och trummorna. 

Videon till titellåten är även den en ganska typisk video, men kombinationen mellan Mustaines mer politiskt och socialt mer medvetna texter och konsertklipp är ändå rätt charmigt. 

"Peace Sells..." är fortfarande en skiva som jag gillar att återkomma till, och det var inget undantag den här vändan. 

Vi tar helg på det kamrater!

/Martin

Fredagslistan 2026, vecka 1: Rush ringer in nya året (om än lite undermåligt)

 Nytt år börjar med en avtackning för Rush. Det var en labil upplevelse, och den slutar dessvärre inte på topp då de sista 4 skivorna inte inspirerat. Det låter som mer Rush, ingen särskild personlighet som skiljer det från vad vi redan hört. Antiklimax självklart, men det finns andra saker värda att diskutera från bandets sista 20 år. Dessvärre en hel del väldigt sorgliga saker. Här har vi listan på Youtube!

1996 släpps Test for Echo, vilket följs av en lång turné som sträckte sig till juli 1997. Det kunde blivit sista gången bandet någonsin spelade, då Neil Peart gick igenom 2 tragedier på mindre än ett år. Dottern Selena dog i en bilolycka i augusti 97 och frun Jacqueline dog i cancer i juni 1998. Peart beskrev Jacquelines död som ett långsamt självmord efter dotterns olycka, förkrossad och uppgiven. Efter hennes begravning pensionerade han sig från musik och spenderade de följande åren på sin motorcykel. Han reste nästan 9000 mil runt Nord- och Mellanamerika under 2-3 år och beskriver sin resa i boken Ghost Rider: Travels on the Healing Road (2002). Han återvände till bandet 2001 och Vapor Trails släpptes 2002. Fram till 2015 när Peart pensionerade sig på allvar och bandet la ner släppte de bara 2 skivor med 5 års mellanrum, Snakes & Arrows (2007) och Clockwork Angels (2012), men det parerades med en hälsosam dos av livealbum, hela 7 stycken mellan 2003 och 2015. Dessvärre har jag inte så värst mycket att säga om de här sista skivorna utöver låten Earthshine, en av mina favoriter i liveversion mycket pga Lifesons vackra solo. I övrigt är det som sagt, mer Rush.

Men samtidigt har jag en stor respekt för bandet. Vem kan säga att de spenderade 40 år med sina bästa vänner och att alla fortfarande står på god fot med varandra efteråt. Geddy tillskriver deras långa karriär till en ömsesidig respekt och att alla 3 är trevliga och omtänksamma. Eller var, i Pearts fall. Efter sin pension från musik drabbades han dessvärre av hjärncancer och dog 2020. Lee och Lifeson såg Rush som permanent över, åtminstone för tillfället, och spelade inte tillsammans live förrän de blev inbjudna till att fira South Parks 25 års jubileum 2022. De måste fått lite mersmak, då de under 2025 bestämde sig för att åka ut på turné igen med tyska Anika Nilles på trummor. Turnén ska gå av stapeln till sommaren, om än bara i Amerika som det ser ut just nu. 

Så vad tycker jag om Rush? Jo, som sagt finns det en respekt för deras bedrifter. 40 år tillsammans, 19 skivor och 40 miljoner sålda enheter. De är fenomenala musiker, alla 3 kan kallas virtuoser och alla 3 är bland de mest inflytelserika musikerna på sina respektive instrument, åtminstone för rock och metal. Jag är däremot inte så imponerad av deras katalog, det är inte avsevärt många låtar jag lär ta med mig som jag inte redan lyssnat på sedan innan. Deras första skiva tyckte jag var väldigt trevlig, men efter den dröjde det till Moving Pictures (1981) innan jag verkligen fastnade. 80-talet och tidiga 90-talet är högt och lågt, men det är definitivt där jag tyckte de var mest intressanta och mest catchy. Det är nog här jag lär återvända när jag väl gör det. Jag skulle väl tippa på att jag gillar 20% av deras låtar. De resterande 80% är ju såklart inte dåliga, bara oinspirerande. Däremot hade mitt liv inte varit vad det är utan dem givet hur många av mina favoritband som Rush har berört.

Nå, låt oss hoppas att 2026 blir ett bättre år än 2025. Upp med hakan, vi klarar det. 

Gott nytt år, kamrater

//Herr B