Vi fortsätter vår resa genom Europas fastland: från Österrike har vi nu bara passerat gränsen till SCHWEIZ! Även detta landlåsta alprike lite bortglömt i den bredare hårdrockskontexten, men långt ifrån utan pionjärer. Häng med med de här hitsen i örat!
Vi måste såklart börja med CELTIC FROST. Deras inflytande på alla sorters extrem metal, både under detta namnet och föregångaren HELLHAMMER, kan inte underskattas. "Morbid Tales", "Emperor's Return", "To Mega Therion", "Into the Pandemonium": tre år av ren ockultmetallisk magi i mitten av åttiotalet. Sedan spårade de ur lite, men CF återkom efter femton års tystnad med en av de tyngsta skivorna någonsin, och tveklöst hårdrockens bästa reunion-platta: 2006 års "Monotheist". I listan hör du ett av de kortaste och aggressivaste spåren, Ground. Basisten och visionären Martin Eric Ain (han med krås) är för evigt saknad.
Vid sidan om monoliten Celtic Frost fanns andra band i den Zürichska metalscenen på åttiotalet, varav det nog mest namnkunniga är de mer tekniska CORONER. De representerar banden som varken rörde sig mot total brutalitet eller mot ett mer kommersiellt sound: istället är det en himla massa svåra riff - fast utan att tappa uppkäftigheten. Masked Jackal från andra plattan "Punishment for Decadence" (1988) får representera! (Coroner kan nämnas hade en nära relation med Celtic Frost, med gästsång, logodesign och turnéroddande åt båda hållen.)
I den lite råare ringhörnan hittar vi MESSIAH, vars andra album "Extreme Cold Weather" nog är mest känd för sitt omslag. Jag hittade till det bandet så sent som i vintras, och väntade mig ... något annat. Titelspåret som ni hör här sammanfattar albumet: det är skitigt och bångstyrigt (det där basljudet!), men också rätt egensinnigt, med en del oväntade vändningar (doomiga och atmosfäriska passager). Det är något i det kristallklara smältvattnet i Genevesjön som gör att de schweiziska banden alla verkar ha något eget i sitt uttryck.
Min vana trogen fastnar jag bara bland en massa gubbar: när jag tänkte ta med ett lite "modernare" band insåg jag att de startade redan 1987, och skivan ifråga är över tjugo år gammal. Men! Nästan lika definierande för schweizisk metal som Celtic Frost måste SAMAEL nog erkännas vara. Från riktigt tidig black metal redan 1987 började de kring mitten av nittiotalet röra sig mot ett allt mer elektroniskt sound, på vinst och förlust. Plattorna "Passage" (1996) och "Eternal" (1999) fastnade jag starkt för under ett par år och de har stannat hos mig, även om de inte åldrats med totalt behag. I listan hör ni Allieurs, från den senare av de två skivorna.
Till sist kör vi fast i en snöstorm uppe på en klipphäll. PAYSAGE D'HIVER är inget annat än en musikalisk framställning av just en snöstorm. Ett avlägset melankoliskt brus snarare än riff, atmosfäriska synthar och pulserande trummaskiner som klapprar i fjärran. Låtarna rör ofta kring en kvart i tid, och det är med den äran de sträcker ut sig som ett kargt landskap! Det är många som mjölkat ur den norska grevens "två riff på tio minuter"-koncept till förbannelse, men ingen är så bra på det som enmannabandet PAYSAGE D'HIVER.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar