fredag, juli 14, 2017

Fredagslistan 2017, vecka 28: Glada låtar!

Gott folk!

Jag hoppas att ni har trivsel utav bara helvete i era liv. För egen del så har jag sedan 2 veckor tillbaka semester, och det här är - rätt antaget - en av de där förskrivna fredagslistorna som jag tror att alla bloggare över hela världen är glada för att skriva. Det betyder nämligen att du ligger bra till rent skrivmässigt, och i mitt fall att jag kan ägna min semester helt och hållet åt min familj.

Temat för veckan är glada låtar. Alltså som i låtar som får mig på gott humör och med stor sannolikhet vilja dricka öl. Tänkte att det kunde vara lämpligt med en sån lista, haha!

Vi kör!

Jag öppnar på ett högst rimligt sätt med en powermetallåt från UNISONIC vilket är ett band med Kai Hansen och Michael Kiske som jag tänker att ganska många känner igen från tidigare upplagor av HELLOWEEN. Detta är verkligen medryckande musik som sannerligen håller sin plats med den äran bland all den powermetal som framför allt Tyskland har gett oss. Om det är svårt att inte stampa takten? Ja, avgör själva. Själv korkar jag upp en back Einbecker Urbock och säger prost Leute!

Min kärlek till SOILWORK är cementerad sedan väldigt många år. Jag upptäckte bandet med "Stabbing the Drama" som kom 2005, och föll som en yxad fura för Distance på den skivan. Jösses vilken refräng! Numera åker skivan inte på lika ofta, men den väcker alltid samma fina och glada känsla när den väl gör det. Som inför den här listan exempelvis! SOILWORK var på den här tiden fortfarande befolkat av Peter Wichers och Ola Flink och Dirk Verbeuren hade nyligen kommit med som fast medlem. Ja, ni fattar att jag blir lite lätt nostalgisk!

Listans tramsigaste och mest omogna låt är med lätthet Son Of A Bitch från "Breaker" som ACCEPT släppte 1985. 1985 var jag 9 år gammal, och jag tror att jag hörde den här låten kanske året efter. Jag förstod att det som Udo sjöng kanske inte direkt var lämpligt att fråga föräldrarna om vad det betydde. Men mest trodde jag att det fejkade spyljudet skulle vara det som möjligtvis skulle uppröra samtiden. Själv tyckte jag att det var en hysteriskt rolig låt som jag fortfarande har extremt roligt med när jag lyssnar på den. ACCEPT har ju en hel driva av musik som är mer seriös, bättre och ballare än just Son Of A Bitch. För mig kommer den förmodligen alltid att vara låten som drar fram min inre 10-åring.

1990 släpper IRON MAIDEN "No Prayer For The Dying" med den häpnadsväckande framgångsrika låten Bring Your Daughter To The Slaughter som tar sig hela vägen till plats ett på englandslistan. Bandet var storligen förvånat, då de mer eller mindre betraktade låten som en charmig bagatell. Innan låten kom med på skivan så hade Dickinson spelat in en annan version av låten tillsammans med Jannick Gers (innan han kom med i Maiden) till filmen Terror på Elm Street 5. Jag har alltid tyckt att "No Prayer For The Dying" är en undervärderad skiva i bandets diskografi, och även om den inte når upp till de skivor som betraktas som klassiska så ligger MAIDEN alltid på en hantverksmässig hög nivå.



Jag avslutar med en nävarna i luften låt från COHEED AND CAMBRIA. Det är ett band som jag tappar, men återkommer till med oregelbundna intervall. Som de flesta så uppskattar jag bandets "Good Apollo..."-skiva som är en mörk och mustig historia. Bandet senaste skiva "The Color Before The Sun" är en vida ljusare skiva med en episkt smittande öppningslåt i Island. Den har en förträffligt driv och jag blir alltid helt till mig när jag lyssnar på låten.
/Martin

Inga kommentarer:

Featured Post

Fredagslistan 2017, vecka 46: Nominerade till årsbästalistan 2017 - mark II?

Gott folk! I somras körde jag en fredagslista baserad på 5 skivor som kan komma ifråga till min personliga årsbästalista över 2017. Nu är ...

Populära inlägg