fredag, juli 01, 2016

Fredagslistan 2016, vecka 26: Gästlistare - Madeleine Bäck


 
Gott folk!

Det har blivit dags för den, i alla fall i denna svängen, sista gästlistaren för säsongen. Denna gång är det en författare som jag uppskattar mycket - Madeleine Bäck - som levererar en finfin, hård och ångande lista. 


Madeleine begick debut med en satans bra, sexig, farlig och på de flesta sätt alldeles fantastisk skräckis som heter "Vattnet Drar". Har ni inte läst den så har ni en fin stund framför er, det kan jag lova!


 
Bara omslaget ger ju både kalla kårar och metalvibbar eller hur?

Nog ordat från mig - nu lämnar jag ordet till Madeleine! 

/Martin

De senaste två åren har jag ägnat, antagligen osunt, mycket tid åt att bli en metalbrud. Eller egentligen en metalkille. Okej, flera metalkillar om jag ska vara riktigt ärlig. Min fredagslista rockar den metamorfosen.

Först ett erkännande: jag har inte vuxit upp med en Iron Maiden-tisha som nattlinne. Som tonåring fattade jag aldrig tjusningen med Metallica, Slayer eller andra, i mina öron, plågsamt manglande band. 
Jag lyssnade på Depeche Mode. 
Var löjligt förtjust i Dr Martens-kängor. 
Men. Jag älskade metal som kultur och jag älskade folk som gillade metal. Det gör jag fortfarande. Och kanske är det faktiskt kärlek som speglas i den här fredagslistan. För den som är författare måste älska, inte bara att skriva, utan även sina karaktärer. I min debutroman Vattnet Drar, och de två uppföljarna Jorden Vaknar och Berget Offrar, finns en rad metalfrälsta människorDe gillar allt från heavy metal till black. För att göra dem rättvisa var jag tvungen att bli lite frälst jag också.

Så – Möt Viktor, Calle, Lukas och Robin. Ett gäng killar kring de tjugo som bor i den lilla bruksorten Hofors i Gästrikland. Uppvuxna med jävliga hemförhållanden och i social utsatthet har de halkat ordentligt snett i ett samhälle som erbjuder få möjligheter till utveckling. De drogar, stjäl, langar sprit, slåss. Och de lyssnar på black metal. Det skulle jag också göra.

Men hur, var frågan. Att jag skulle hitta guldet i black-mörkret var gravt osannolikt. Jag hade inte tid att torrsimma musik i månader. Jag behövde hjälp. 
Nu kommer det fina. Metalkulturen accepterar nollor som mig. Till och med synth-otrogna nollor. Jag hann bara oja mig över min extrema okunskap i någon vecka innan jag hade flera fantastiska guider som frivilligt ställde upp på att leda mig in i mörkret. Jag fick spellistor, youtubeklipp, specialbrända inspelningar av band som inte omhuldas av Spotify. Framför allt två personer hade extra mycket tålamod och gjorde verkligen sitt yttersta för att få mig att fatta.
Tyvärr gjorde jag inte det.
Black Metal lät förfärligt. 
Mina öron höll på att ta livet av sig.
Jag insåg att jag behövde öka insatsen. Jag behövde få in black metal i blodomloppet. Jag behövde åka på festival.

Sommaren 2014 tog jag därför med mig min mest hårdrockiga tjejkompis och for på Getaway Rock i Gävle. Där, i en ångande varm sommarnatt, trillade poletten äntligen ner. Klockan var närmare ett när Watain gick upp på scen och till slut fick mig att fatta. Det hade inget att göra med deras brinnande hästskalleförsedda facklor, med gethuvudet på scenens altare eller med blodmaskinen (ärligt talat hade jag svårt att förstå charmen med detta). Det var musiken som tippade migKänslan i kroppen. Som en tryckvåg från huden och in. Hela bröstbenet skakade. Jag kunde knappt andas. Och jag var helt avslappnad. Lugn. Inte en tanke fick plats i huvudet. Allt som fanns var musiken.

Det här är och förblir en av mina bästa konsertupplevelser. En av de där riktigt få musikupplevelser man får som gör någon skillnad.

Min spellista tar så klart upp WatainAtt lämna dem ute vore omöjligt, särskilt som de också förekommer i boken. Listan som helhet rymmer dock bara en bråkdel av den inspiration jag fått till Vattnet Drar. Den är sammansatt av mig tillsammans med min mest entusiastiska metal-coach (Tack!). Se den som ett smakprov på en resa mot ett allt tätare mörker. Här ryms inte bara black-killarna från Hofors utan också den långhåriga metalfarsan som gillar Metallica och Iron Maiden.

Mina egna favoriter är Arch Enemy – You will know my name och Necrophobic – Blinded by lightEnlightened by darkness.

En liten varning utfärdas för den sista låten. Celebrate Your shame av Body & Krieg passar månne inte de känsligaste.

Min egen metalmorfos är långt ifrån över. Syntharen har inte riktigt blivit metalbrud, det vore att ljuga. Men jag har lärt mig vad det handlar om. Det är i kroppen det sitter. I hjärtat mest av allt.
En riktigt trevlig metal-sommar önskar jag alla läsare. 

Madeleine Bäck


1 kommentar:

Christofer sa...

Kul läsning. Skall kolla upp den där boken när jag är klar med The Martian.

Själv är jag inne i en synthmorfos som startade för dryga 17 år sedan och som rullat på med lite olika intensitet sedan dess. :)

Featured Post

Fredagslistan 2017, vecka 46: Nominerade till årsbästalistan 2017 - mark II?

Gott folk! I somras körde jag en fredagslista baserad på 5 skivor som kan komma ifråga till min personliga årsbästalista över 2017. Nu är ...

Populära inlägg