Seven Days Of Sabbath, day 3: Tony Martin

tisdag, december 10, 2013

En period i Sabbaths historia som jag håller högt är Tony Martin-tiden. Mellan 1987 och 1990 gjordes tre kanonskivor, och efter en väldigt kort återförening av sättningen med Dio 1992 så fick Tony åter axla sångarmanteln under några år innan det blev dags för ytterligare en återförening. Må vara att den sista skivan med Tony, ”Forbidden” från 1995, inte blev något vidare mästerverk. Dessutom har den världens i särklass fulaste skivomslag. Inte för att Black Sabbath nödvändigtvis haft fler en ett par snygga omslag, men ”Forbidden” är rent ut sagt hiskeligt fult. Men nu lämnar vi det därhän och koncentrerar oss på godiset.

”Tyr” från 1990, en sällan omskriven skiva. Detta skulle bli den sista skivan med Black Sabbath som doftade 80talshårdrock, och lite föraningar till det tyngre soundet fanns redan i låtar som The sabbath stones. För min del är det dock den inledande trojkan som är BenknäckarLasse: Anno mundi, The lawmaker och underbara Jerusalem visar på ett skåp som står stadigt där det står. Mitt enda gruff i maskinen är att gitarren ligger alldeles för lågt i mixen, vi vill ju höra Tony Iommi för bövelen! Däremot kan ju alla sångaraspiranter ta en lyssning på just The lawmaker och njuta av en perfekt framförd sång om det någonsin funnits en dylik.

”The eternal idol”, 1987. Tonys första skiva med Black Sabbath och en högst ojämn sådan. Kanske för att bandet i sig fortfarande var i ett slags limbo efter turerna med Glenn Hughes och Ray Gillen under 1985-86. Ett par riktiga pärlor finns dock, titelspåret samt hiten The shining lämnar ingen oberörd.



And now the plot thickens.



”Headless cross”. 1989. Skitsnyggt omslag, hård men mjuk skiva. Titelspåret är så bra att man blir konfys, Devil & daughter och When death calls likaså. Dessutom är låten som bara kom som singelbaksida, Cloak and dagger, en riktig stänkare som lätt kunde ersatt någon av parenteserna på skivan (tänker främst på Black moon). Detta är Tony Martin-Sabbath i sitt esse, en stark skiva och en stark turné. Underligt nog blev bandet dessutom inbjudna till Sovjet för eftersom västerländska band Gorbatjovregimen numera faktiskt fick besöka landet. De spelade flera spelningar i Moskva och Leningrad där ingen i publiken fick yppa några känsloyttringar för då kom farbror polisen och satte stopp. Två av Moskvaspelningarna har kommit ut tv-filmade och är väldigt underliga men även roliga eftersom antalet existerande tv-filmade konserter med Black Sabbath från 80-talet är väldigt få. Dessutom låter bandet förbannat jävla bra här, även om det känns som att de spelar i en tv-show typ Jacobs Stege snarare än i en konserthall.


 Jag har sparat den bästa skivan till sist: ”Cross Purposes” från 1994. Bandets snyggaste omslag genom tiderna (förutom debuten), en mer eller mindre perfekt produktion och ett knippe låtar som tillhör mina favoriter alla dagar i veckan. Cross of thorns innehåller allt jag älskar med Black Sabbath, Back to Eden är kanonbra i sitt spel med moll-verser och dur-refräng, I witness är en perfekt upptempoöppningslåt och på det hela taget är skivan en mörk rackare som är så fin att man vill inhalera fjorton liter limtvätt i ren lycka. När jag såg Tony Martin och hans band köra Sabbathlåtar i Växjö 2006 blev jag så rörd av gitarristens solo i Dying for love att jag var tvungen att trycka hans hand. Gitarristen var för övrigt Tony Martins son.

Jag kan avslutningsvis säga att allt inte är bedrövligt med ”Forbidden” ändå, det blev en förhållandevis stor turné på skivan (till skillnad från ”Cross Purposes där det blev en väldigt liten turné) och de hade dels den goda smaken att spela (ett tyvärr kort set) på Karlshamn Rock Festival i juni, dels att komma tillbaka på hösten och köra tvåtimmars-konserter runtom i Sverige. Jag såg dem i Lund, på Mejeriet. Jag hade dessutom själv spelat på samma scen ett halvår tidigare. Lyckan och stoltheten var total.





/Alex

0 kommentarer: