måndag, januari 16, 2012

En teater fylld av drömmar

Vissa band älskar man mer än livet självt. Trots att de ibland vacklat eller att man själv i någon period kanske tröttnat så finns de alltid kvar där i hjärtat. I ur och skur, through thick and thin, sick and sin. Ett sådant band i min lilla lilla värld av blommor är DREAM THEATER.

Kärleken började någon gång 1994. En vän spelade av den två år gamla "Image & Words" på kassett till mig. Jag lärde mig varenda sekund utantill, fick "Awake" i julklapp, lyssnade sönder en kassettupptagning av konserten på Gino i Stockholm 1993 sänd på P3 Live och LÄNGTADE efter att få se dem live en endaste gång. Längtan blev inte för lång, redan i februari 1995 var det lyckligtvis dags. Jag skolkade helt sonika från dagens geografilektion och befann mig i Köpenhamn redan vid middagstid. Detta resulterade i att jag inte bara träffade bandet utan även fick promenera en stund med dem på ströget och hjälpa dem leta efter förbandet FATES WARNING som kört vilse någonstans.

Konserten var bra, det var även den i Malmö dagen efter, men det skulle faktiskt dröja ända till 2004 innan jag fick den där tokmonumentala upplevelsen på en DT-konsert som de sedan lyckats bibehålla med bara ett undantag. I Köpenhamn 2002 var de bra, de spelade 2 timmar och 35 minuter och allt var skoj. I Köpenhamn 2004 var de dock så in-i-jäsikens bra att det var ett skämt. 3 timmar och 15 minuter och inte EN ENDA låt spelades som de spelade 2002. Det har jag aldrig fått vara med om med något av mina favoritband igen, vare sig innan eller efter.

Lyckostunder med DT skulle jag kunna rabbla i evigheter, jag har sett dem tolv gånger sedan 1995 och på fredag nästa vecka är det dags igen. Med lite tur får jag då några nya att lägga till i listan. Den senaste skivan är nog den jag varit mest rädd för i hela mitt liv med tanke på avsaknaden av den i mitt tycke viktigaste personen i bandet, men min rädsla skulle visa sig vara helt obefogad. Skivan är inte bara ett mästerstycke, utan i mina högst subjektiva ögon är den en av de starkaste skivor de släppt. Borta är trams-ojojojvadviärhårdametal-möget typ Dark eternal night och tillbaks är den rena progmetallen. Den jag älskar allra mest. Det räcker att de spelar den nya skivan rakt av nästa vecka, jag behöver inte höra en enda ton från tidigare alster (fast jag såklart vet att det inte kommer att hända).

Så här såg det ut för min del sist det begav sig (i KB-hallen...snyft...).



Det ser inte riktigt likadant ut 2012, men kärleken, den underbara kärleken, är helt intakt och starkare än någonsin. Jag längtar. Satan vad jag längtar.

/Alex

Inga kommentarer:

Featured Post

Fredagslistan 2019, vecka 50: In på upploppet

Goddagens! Idag är det inte bara fredagen den 13:e utan även lucia och då kan vi ju passa på att tänka både på blandade skräckfilmer och på...

Populära inlägg