måndag, oktober 25, 2010

Så väldigt lila...

November, 1993. Jag hade egentligen biljett till Scorpions, men de ställde in och när jag skulle få pengarna tillbaka frågade tanten i luckan om jag ville ha något annat. Jag valde Deep Purple, ett band jag visste väldigt lite om. Den 12:e november stövlade jag in i Valbyhallen och fick där uppleva en av de allra sista gångerna som ett av världens bästa band stod i sin mest klassiska sättning på samma scen.

Gillan, Glover, Lord, Paice, Blackmore - fem efternamn som sammantaget skapade en helhet få band kan stoltsera med. Andra sättningar har haft alla möjliga styrkor och svagheter, jag personligen håller Tommy Bolin-sättningen 1975/76 högt, men INGEN är lika klassisk som den förstnämnda. Det fanns i Purple 1969-1972 en nyfikenhet, en dåraktighet, en musikalisk extravagans som utmanade utan att bli tråkig eller slentrian. 1973 sedan var sista året de spelade ihop första gången, vilket också blev ett lågvattenmärke eftersom man tröttnat på varandra. Den stora återföreningen 1985 var kanske 80-talets största hårdrockshändelse, och 1993 var det dags att spela ihop igen. De lyckades av naturliga skäl inte återskapa 70-talet, men de två timmarna jag fick äran att spendera i de fem herrarnas sällskap bär jag som ett eget litet ballerinakex precis vid hjärtat.

Jag har sett både Purple och Blackmore på olika håll fler gånger, vilket varit skoj, men som Selma Lagerlöf sade: You never forget your first time...

Deep Purple: Black Night, Köpenhamn 1993

(På onsdag 27/10 släpps Come Taste The Band med Bolinsättningen äntligen som remaster! Skynda skynda!!!!)

/Alex

Inga kommentarer:

Featured Post

Fredagslistan 2017, vecka 50: Vinter

Gott folk! Jag bryter av lite från våra senaste fredagslistor med årsbästalistenomineringar och kör en lista på temat vinter! Tidigare i...

Populära inlägg