fredag, december 29, 2006

Lords of Chaos

Blackmetal harmlöst? Inte om man läser Lords of Chaos - the bloody rise of the satanic metal underground av Michael Moynihan och Didrik Söderlind.

"With the rare exception of groups like Ulver, these people are losers and their actions of no more world significance than the low-life antics of any urban slum." Rik på Fluxeuropa

"It is definitely not for all tastes, and even fans of black metal may find it horrible, because this book has a lot of views. Form (sic!) fans, from the musicians, from people who dealt with the subject of satanism for a long time. But also people how are against the whole scence. Not for the weak of heart. Other than that, it is an very interesting read..." Anna på Tongues of Destruction

"Highly recomended." Andrew Ian Dodge på Dodgeblogium
Här har vi en bok som definitivt upprör framför allt de som inte befinner sig inne i Black Metal scenen - och dessutom några som befinner sig i den - Varg Vikernes till exempel! Boken har kommit ut i två upplagor, en 1998 och en 2003 - så det är ingen "ny" bok i den bemärkelsen.
Vad den däremot gör som ingen annan bok är att på ett fullkomligt utmattande sätt ta upp den norska blackmetalscenen, framförallt de mord och kyrkobränder som förekom i både Norge och Sverige.
Underhållande, javisst, men också jävligt otäckt, och fascinerande. Det jag slås av genomgående är den fanatism som vissa personer i boken uppvisar, deras närmast totala likgiltighet både för sina egna och andras liv, och att blackmetal handlar om så mycket mer än att bara spela musik.

torsdag, december 14, 2006

Hårda klappar

Försökte stå emot - men det gick inte så bra. Efter att ha sett alla årsbästalistor som folk har gjort i diverse tidningar och konstaterat att folk är helt insnöade på Justin Timberlakes Futurefucksounds (sic!) så knappade jag in följande lista på vad jag tycker är årets höjdpunkter i skivdjungeln - och vad som kan passa till julklappar.
God jul önskar Metallbibliotekarien.




För läsare av denna blogg torde det inte väcka förvåning att järnjungfrun ligger på listan - sällan har Iron Maiden låtit så fräscha som på A matter of life and death. En ren njutning från början till slut - krävande visst - men lite tuggmotstånd är ju alltid bra.






Lombardo tillbaka - och helt plötsligt känns thrashpapporna i Slayer precis så brutalt hårda, snabba och religionskritiska som för 14 år sedan då kaggedaskaren lämnade skeppet. Ren råthrash med vissa tendenser till utveckling - men stompet och Lombardos kusliga kommando över 16-delarna på bastrummorna gör att alla thrashälskare borde gå upp i brygga över Christ Illusion.




Mäktiga Mastodon fortsätter sitt utforskande av sitt egenhändigt ihoptotade universum - som ju är rejält fucked up. De här grabbarna verkar just nu inte kunna göra några fel - det funkar alldeles förträffligt att ha en blå älgvarelse på omslaget om man lirar som kvartetten från Atlanta. Blood Moutain är en speedtripp på en magnumkula - och en skiva som stannar kvar länge i skallen.




Jag skiter i vad alla belackare säger - The dead eye golvar mig numera som en näve från Armand Kranjc. Inte som rEVOLVEr, One Kill wonder, Made me do it eller The Haunted - vilket är senaste släppets styrka. The Haunted har haft mod nog att förändra sig - vilket förtjänar respekt bara det. Att sedan resultatet faller mig i smaken som en kall öl på en sommardag - det är bara en bonus.





Jag är jäkligt glad över att Anders valde att fortsätta trumma efter att Nasum lades ner som en följd av Mieszko Talarczyk omkom i tsunamikatastrofen i Thailand. För vilken spark i valfritt känsligt område The Contaminated Void är! Grindinfluenserna finns där, rent för jävla bra deathgrowl - men också ett jäkla sväng av örebrocombon.






Ytterligare en stark platta från In Flames. Här har bandet tagit ut svängarna - titellåten Come Clarity är verkligen inget som bandet hade gjort för 10 år sedan. Sväng, speed, snygga gitarriff och en Anders Fridén som sjunger mer övertygande än någonsin.

torsdag, december 07, 2006

Choosing death - fet bok om death metal och grindcore

Albert Mudrian har med Choosing death - the improbable history of Death Metal and Grindcore åstadkommit en lika rolig som initierad redogörelse för dessa två extrema grenar av metal.

För oss som gillar death metal och grindcore har det länge saknats en rejäl volym som på ett heltäckande sätt visar på hur genrerna uppkom. Det är därför extremt kul läsa denna gediget genomarbetade bok. Faktum är att vissa recencenter har blivit deprimerade över hur heltäckande boken är - eftersom den inte lämnar kvar någonting att utforska för andra!

Den första grindcoren jag lyssnade på var Napalm Death - och här får man veta precis allt bakom detta bands alla medlemsbyten. Förutom att texten är heltäckande - mängden intervjuer som Mudrian har gjort är rent imponerande - finns här drösvis med bilder, bland annat bilder på en mycket ung Nicke Andersson från tiden då Entombed hette Nihilist. Men absolut roligast är historien om hur Deicide skaffade sig skivkontrakt - Glen Benton stövlade helt enkelt in på Roadrunners kontor, slängde en demo på direktörens skrivbord, röt "Sign us you fucking asshole" varpå han stövlade ut igen! Uppenbarligen gjorde det intryck - för dagen efter var bandet signat!

Helt enkelt - gillar du dödsmetall eller grind är Choosing death en trevlig volym att ha i hyllan.

tisdag, december 05, 2006

Inspelning i Örebro

Örebro har alltid betytt två saker för mig - mina trevliga släktingar och Nasum. En helg i början på december fick jag anledning att lägga till ytterligare en trevlig och hård grej - demoinspelning med Auto da Fé.

Jag lirade tidigare i ett band, Blackshift, som innan vi lade ner hann spela in 2 demos, varav jag var med på en tillsammans med en basist som heter Jakob. Denne furiöse man bor numera i Örebro där han tillsammans med Tommy utgör bandet Auto da fé. I ett svagt ögonblick på fyllan gick jag med på att lägga trummor på Auto da Fés nya demo. Föga kunde jag ana att det skulle bli så kul och kännas så bra som det gjorde.

Dag 1

Att rigga trummor brukar ta rätt lång tid, även om man kör på en så pass liten uppsättning som jag gillar. Vi fick hela kitet uppriggat och soundcheckat på runt 3 timmar, och jag måste säga att jag sällan har spelat på ett så pass välljudande trumset. Studion vi spelade in i har det inte särskilt metal-klingande namnet Rymdklang. Vad som däremot fanns var en hel mängd bra trummor. Nu kan jag såklart inte motstå att delge vilka grejer jag körde på - så är man inte fanatiskt intresserad av trumstorlekar kan man hoppa över nästa stycke.

Jag körde på en Slingerland-kick 24"x 24" som man verkligen fick bra ljud ur. De två tommarna var Yamaha Maple Custom 10" x 10" och 12"x 10" samt en Slingerland 16"x 16" (tror jag) och en Premier 14"x 6 1/2" (dock lite osäker på djupet). Min Tama Iron Cobra Jr dubbelpedal, samt 14" Bosphorus hi-hat, 16" Sabian AAX Studio crash, 8" Meinl Amun splash, 19" Paiste Signature Full Ride, 18" Sabian B8Pro Rock Crash och 20" Paiste 2002 China.
Jag var med på sex låtar, men första dagen hann vi bara med "Weakling" en något omarbetad version sedan Blackshift och "Like Puppets" två rejäla thrashlåtar där jag verkligen fick upp stompet i tvåtakt.
Dag 2

Dag två började i samma anda med "Vermin" en låt som klockar in på strax under 2 minuter. Då förstår ni säkert att det är plattan i mattan som gäller. Med hälften av låtarna kvar började både jag, Tommy och Jakob känna oss lite mer avslappnade, vilket märktes i hur snabbt det fortsatta arbetet gick. "The Museum" är en midtempolåt där man verkligen kan groova. Visserligen älskar jag tvåtakt, men sväng är inte att förakta. Med denna under bältet tog vi oss an den kanske svåraste låten "Progression of disorder", en låt jag oroade mig för skulle bli en riktig bromskloss - men mina farhågor besannades inte och facit blev 2 låtar på 3 timmar - vilket verkligen kändes helt OK.

Med en låt kvar att spela in och självförtroendet på topp blev den sista låten "Nothing so disgusting" den svåraste, eftersom jag jammade fram trumstämman. Talande nog tog denna sista låt nästan 2 timmar att få acceptabelt hård.

Klockan sju på lördagen korkade jag upp en redigt kall öl och lutade mig tillbaka medan Marie lade körstämmor...

Till slut - äras den som äras bör: Stort tack till Adam Svensson som hjälpte till att lägga in trumpartierna i GP och till Jakob och Tommy som gav mig tillfälle att både trumma och spräcka skinn.



måndag, november 27, 2006

Gammal är äldst part II - Iron Maiden

För mig kommer alltid Iron Maiden att ha en speciell betydelse, med tanke på att det var järnjungfrun som fick mig in på hårdrock. (För er som vill veta mer om hur det gick till kolla den första posten på bloggen). Därför är det extra roligt att se att det sedan 1999 helt återförenade bandet fortfarande har relevans för scenen. Bara det faktum att man säljer ut 3 föreställningar i Globen (39 000 åskådare bara där) plus en till i Skandinavium på bara några timmar vittnar om att bandet fortfarande har Sverige i ett fast grepp.
Många förväntar sig att bandet alltid ska köra de gamla klassiska låtarna – framför allt från de 7 första plattorna. Och bandet har en imponerande låtkatalog att gräva ur. Därför är det modigt att köra hela A matter of life and death som en första del av konserten. Blandade känslor förstås – men nya plattan håller för en genomspelning – tvärtemot vad många recensenter tycker (läs Joachim Smith i Sydsvenskan 11/11). Ljudet är kanonbra, scenen maffig i form av en krigsskådeplats med Eddie som stridsvagnsförare, och så har bandet Bruce Dickinson, mannen som kan engagera varenda människa som befinner sig i Globen. Vilket han också gör. Personligen tycker jag att bandet verkligen har tagit tillvara grejen att man nu har tre gitarrister – de snygga stämmorna från Dave Murray, Adrian Smith och Janick Gers står som spön i backen, och den mäktiga kompsektionen med kanske världens fulaste trumslagare Nicko McBrain bakom sitt till storleken imponerande kit och Steve Harris på bas gör den här kvällen till en festkväll. Maiden avverkar i rask takt de tre första låtarna från plattan (”A Different world”, ”These colours don’t run” och den mäktiga ”Brighter than a thousand suns”) med en imponerande frenesi och spelglädje. Det här är det bästa jag någonsin har sett på en scen kommer jag på mig själv att tänka – och då såg jag ändå Slayer dagen innan! Samma intensitet hålls genom hela konserten och när bandet river av ”For the greater good of God”, plattans bästa låt tycker jag, får jag gåshud.
Visst, det märks att vissa i publiken blir lite besvikna, men efteråt hör jag ändå många säga att konserten var mycket bra trots att bandet inte spelade så många klassiska låtar, som till exempel ”Run to the hills”. Det överväldigande intrycket blir ändå att alla är lika glada som grisar i gyttja över vad Maiden gör på scen. När sedan bandet avslutar med ett knippe låtar från tidigare plattor – ”Fear of the dark”, ”Iron Maiden”, ”Two minutes to midnight”, ”The evil that men do” och ”Hallowed be thy name” vet lyckan inga gränser. En totalt okänd kille omfamnar mig i rent glädjerus och vrålen som stiger mot Globens tak när Dickinson manar oss att skrika för honom blir mäktiga vittnesmål om att Iron Maiden fortfarande är ett av världens bästa band.

Gammal är äldst part I - Unholy Alliance

Snacka om att Slayer kommer att lämna ett stort hål efter sig när bandet lägger ner. Fredagens (17/11) uppvisning i rå, aggressiv metal på Malmömässan lämnade få i tvivel om detta.

Det enda bandet som i någon mån kunde matcha huvudaktens sköna lir var In Flames som med sin avskalade men ändå effektiva show lyckades få publiken med sig. Anders Fridén må vara avskydd av många, men hans ödmjukhet är så extremt sympatisk att man bara måste kapitulera. Han får publiken att hoppa upp och ner till ”Only for the Weak” en låt som combon river av tillsammans med ”Pinball Map”, ”Egonomic”, ”Trigger”, "Cloud Connected", ”The quiet place”, ”My Shadow” samt titellåten från senaste plattan Come Clarity och ”Take this life”. Bäst på scen är trummisen Daniel Svensson som är jämn, tight och har svinsnygga fills.

Children of Bodom från Finland levererar sin metal ganska tight, men förmår inte engagera mig nämnvärt (sorry Henke) – framför allt eftersom de använder sig så fruktansvärt mycket av keyboards. Att dessutom keyboardisten har handen fast förankrad på pitch-bendern gör inte saken bättre. Gruppen har dock en skön frontfigur i Alexei. Den enda låten jag kommer ihåg är ”Needled 24/7” från Hatecrew deathroll.

Lamb of God har i vissa fall sagts vara det band som plockade upp Panteras fallna mantel – inget bandet gör på scen kan övertyga mig om det påståendet. Varenda låt låter likadan. Thine eyes bleed missar jag helt – mycket beroende på att bandet har ett kort set och att det börjar spela 10 minuter innan aviserad konsertstart!


Vad man dock kan konstatera är att de allra flesta har kommit för att beskåda thrashpapporna i Slayer – under de föregående bandens set hörs alltmer frekvent ju längre kvällen lider vrålet ”Slaaaayer” – och bandet gör ingen besviken när de går på vid halv elva med ”Disciple”. Tom Araya må se ut som en trevlig jultomte med sitt grånande skägg – men han frustar ut texterna med en sådant frenesi att man blir imponerad. Bandet har inget kvar att bevisa, men de verkar inte har tröttnat på att stå på scen. Att trummisen Dave Lombardo finns tillbaka i fållan och kvällen i ära är på ett grymt spelhumör gör konserten till en virvel av rå kraft. Ljudet är föredömligt högt – så högt att man känner varje bastrumslag (och de är ju många) i hela kroppen. Slayer gör allt rätt denna kväll – de vet att många har kommit för att höra ”War Ensamble”, ”Die by the sword” ”Mandatory Suicide”, ”Seasons in the abyss”, ”Dead skin mask”, South of heaven”, ”Raining blood” och ”Angel of Death” och kör också dessa låtar – samtidigt som de har stoppat in några riktiga köttben från senaste släppet Christ Illusion – ”Jihad”, ”Cult”, ”Eyes of the insane” och den supersnabba ”Supremist”.

Coolast är dock att Slayers marshallförstärkare är uppriggade som uppochnervända kors – det blir inte mer metal än så och jag konstaterar med visst vemod att Slayer kommer att lämna ett stort tomrum efter sig när bandet lägger av – ett faktum som oftare kommer upp i intervjuer som bandet ger än tidigare. I den stund jag går från Malmömässan är jag dock alldeles för nöjd för att tänka på det.

måndag, november 06, 2006

Våld för den tänkande människan?

I torsdagens Sydsvenska dagbladet (20061101) tyckte Jonn Jeppson med en lånad fras från Converge-sångaren Jacob Bannon, att detta var våld för den tänkande människan.
Så var den här, The Dead Eye - The Haunteds efterlängtade uppföljare till rEVOLVEr. I mina ögon är denna platta lika efterlängtad som Slayers Christ Illusion och Iron Maidens A matter of life and death.

Trots att skivan har gått att få tag på ett bra tag via nätet skulle jag inte få för mig att ladda ner skivan - The Haunted har länge tillhört mina favoriter och de förtjänar varenda krona de kan dra in på sin musik. Enligt gruppen själv är detta plattan de alltid velat göra - bra låtar och precis den produktion som gruppen själv velat ha - finns representerat på The Dead Eye. Men lika mycker ros som skivan har fått, har det delats ut minst lika mycket pisk - och att denna skiva skiljer sig väsentligt från Göteborgscombons tidigare alster blir tydligt redan med första låten. "The Premonition" är miltals från "Hate song" (The Haunted) "Dark Intentions" (Made me do it) "Privation of Faith Inc." från brutala One kill Wonder och "No Compromise" (rEVOLVEr). Naturligtvis finns här stänkarlåtar med fullt ställ och en Dolving i gammal god gastarstil - "The medication" är en sådan till exempel. Det som är plattans välsingnelse och förbannelse (beror ju helt på vem man frågar) är de låtar som bryter den traditionella mallen - fullt ös - som majoriteten av fansen verkar förvänta sig av The Haunted, låtar som "The Fallout" och "The Reflection" till exempel. Dessa är mer groove-orienterade än vad jag har hört gruppen vara på de tidigare alstren.

Efter första genomlyssningen visste jag inte vad som hade drabbat mig - att vissa spår nog skulle kräva ytterligare genomlyssningar stod helt klart - men jag blev inte besviken direkt. Genomlyssning 2 och 3 genomfördes genast och jag börjar mer och mer inse att detta är plattan som antingen kommer göra The Haunted riktigt stora, eller i någon mån visa vart gruppen är på väg med kommande plattor. Det som jag verkligen gillar med The Dead Eye är den verkligt skitsnygga produktionen, Dolvings rent lysande texter och att här finns tillräckligt med mumma för att tillfredställa mitt behov för full speed på kaggarna och snygga riff.

Tycker man att One Kill Wonder är gruppens definitiva zenit kommer man nog att känna sig splittrad efter några genomlyssningar, rent av besviken - The Dead Eye så mycket mer än en ventil för ursinnig speed och vrål från helvetet. Är då detta våld för den tänkande människan? Det kan det säkert vara - problemet är bara, och detta har skivans kritiker en poäng i - thrash handlar inte så mycket om att tänka - det handlar om mosh. För dem som å andra sidan ger plattan en chans kommer man att upptäcka att den växer för varje lyssning.

För er som föredrar mer traditionell thrash kan jag varmt rekommendera The Scorned från Helsingborg - och deras Demo 2006. Två stenhårda, frustande vidunder till låtar som lämnar mig kippande efter luft och längtande efter mer.




tisdag, oktober 24, 2006

Ett vrål från Påarp

Till min stora glädje fick jag Carmina Buranas senaste demo Shadow on the ground i näven i går, och efter ungefär 5 genomlyssningar i rad får jag säga att jag är imponerad.
Första gången jag hörde talas om bandet var i samband med årets Tumstockfestival - och det som slog mig då var två saker: att det här bandet vet vad det vill åstadkomma på scen och att gick ut stenhårt för att i det närmaste slakta publiken. Dessa två saker förstärktes när jag så bandet på The Tivolis 10-års jubileum - där ljudet också gjorde upplevelsen bättre.
Av de fyra låtarna som finns med på demon "One last breath", "Nail it down", "Shadow on the ground" och "Walk the Line" - har jag mig veterligen bara hört "One Last Breath" och titellåten live innan. Desto roligare att få höra resten av låtarna för hur kul det än är att se bandet live, så njuter jag i fulla drag över att få höra bandet på skiva. Låtarna är genomgående starka, hårda med viss variation, och ljudet är helt ok. Det hade dock varit kul att få höra låtarna med lite fetare produktion, men förhoppningsvis är detta vi kan förvänta oss i framtiden av bandet. Om man vill prata genre är det habil thrash som möter oss på plattan - maffiga riff, riktigt bra skriksång och snyggt trumspel med mycket dubbla baskaggar.
Som trummis gläds jag naturligtvis att Carmina Burana har lagt vantarna på en riktig klippa på den fronten i Sebastian Söderström som bildar en stabil grund med basisten Andreas Pålsson. Gitarristerna Andreas Andersson och Joakim Johnn ser till att strängarna får svettas rejält - och sångaren Niklas "Nille" Malmquist har för evigt skrivit in sig i min bok som sångaren som tar i med risk för liv och lem. Helt klart en demo som känns alldeles för kort - och ändå helt rätt i längd - eftersom man längtar efter mer.

tisdag, oktober 10, 2006

Metal - a Headbanger's Journey

Mannen på bilden heter Sam Dunn och är hårdrockare, antropolog och kan numera även titulera sig filmregissör. För några dagar sedan såg jag hans Metal - A headbanger's journey med stor behållning.



Det som är så kul med Sam Dunns film är att trots att den är gjord ganska uppenbarligen med akademiska metoder så blir den aldrig tråkig. Detta beror mycket på att Sam har lagt ner mycket tid på att få kända hårdrockare - här pratar vi Lemmy, Ronnie James Dio, Tony Iommi och många fler - att ställa upp på intervjuer. I dessa pratas det öppet om vilket band som var det första metalbandet, vad som utgör essensen i metalkulturen, vilka ämnen som avhandlas i texter exempelvis. Sam åker över stora avstånd för att träffa alla dessa metalheads och när man ser resultatet förstår man varför det tog 3 år att göra filmen. Sam åker till Wacken, besöker Bergen för att prata Black Metal, hälsar på hemma hos Tony Iommi, åker till London för att intervjua Bruce Dickinson i Iron Maiden.

Vad jag dock finner mest fascinerande med filmen är att den faktiskt erbjuder icke-hårdrockare en bra inblick i vad som ryms inom scenen, dess historia och släktträd, men också tilltalar mig som en hard-core metalhead. Här finns många sköna ögonblick - men det bästa är nog när Dunn intervjuar delar av Mayhem vars standardsvar på alla frågorna verkar vara Fuck You alternativt Fuck them!

lördag, oktober 07, 2006

Miscellany

En regning och småtrist fredagkväll i Malmö lystes upp av metal på Arena 305. Metallbibliotekarien rapporterar från Miscellanys gig i Malmö.

Vanligtvis har jag väldigt svårt för band av modellen Nightwish - ett band som Miscellany (ganska slentrianmässigt) brukar jämföras med. Vilket inte innefattar vad bandet egentligen låter som - visst Jenny Perssons extremt skolade och mycket välklingande stämma spelar en viktig roll i Miscellanys låtar - men hennes rena röst kompletteras av trummisen Patrick Olssons brutala growl - ett growl som är mycket ondare än Marco Tapani Hietalas löjliga skrikande om hur mycket han önskade att han hade en ängel.

Arena 305 är inte den ideala spelplatsen för metalakter, eftersom där inte serveras alkoholhaltiga drycker. Metal och öl hör liksom ihop...Trots detta är det ganska många som har sökt sig till gården för Chick Metal Night. Gemensam nämnare är just att sången hanteras av en tjej. Eftersom Miscellany verkligen har kommit igång med bl. a. en spelning på Sweden Rock Festival - där de blev framröstade att spela på 100% Osignad scenen. Sedan dess har bandet blivit kontrakterade av Swedmetal som i dagarna gav ut en singel - "Catch 22" - med bandet. Med detta i bagaget avslutar Miscellany kvällen.

Att bandet har gått i en hårdare riktning blir väldigt tydligt med första låten, något som bandet självt ackrediterar Henke Nygrens tillkomst till bandet. Trots att det inte är så mycket folk på plats lyckas ändå bandet prestera en inspirerande konsert. Ljudet är genomgående helt OK - det enda jag saknar är ett tydligare bastrumsound eftersom allt det snygga dubbelstomp som Miscellanys trummis brukar köra inte hörs alls... Det som sammantaget talar för Miscellany är dels att de verkligen kan spela. Det som imponerar mest på mig är den förträffliga kommunikation som finns mellan Henrik och Tobias Wall. De är dessutom helt besatta av sina instrument och det smittar av sig. Att de också har en solid rytmsektion i Patrick Olsson och bassisten Magnus Hansson hjälper också till. Jennys röst är som sagt helt otroligt bra och keyboardisten Henrik Christensson gör sitt till för att förstärka bandets låtar som redan visar på ett rutinerat låtskrivande.

fredag, oktober 06, 2006

Mer plattor på väg

Ett gäng nya plattor på väg som kan muntra upp i det tilltagande höstmörkret. Lite Iron Maiden plus en av de tyngsta och i mitt tycke bästa plattorna som Testament har gjort.

A matter of life and death av Iron Maiden

Det har sagts av många recencenter, men tåls att sägas igen - Järnjungfrun är med denna platta tillbaka i storform. Över 70 minuter musik - långa episka låtar och en härligt rå ljudbild som resultat av att Steve Harris vägrade mastra plattan. Många har dragit paralleller med Seventh son of a Seventh son (1988) som är nästa platta på väg. Förutom The Number of the Beast som alltid kommer att vara min favoritplatta med Maiden är det Seventh... som jag återkommer oftast till. Varenda låt är så fruktansvärt bra att man baxnar. Har dessutom alltid varit svag för temaplattor som lyckas klara den fina gräns mellan pretto och de som vill vara pretto men inte lyckas med detta. Allt från just låtarna till ljudet till hur bra Dickinson sjunger gör detta till en essentiell Maiden-plattan.


Clive Burr ersattes av Nicko McBrain på den föredömliga plattan Piece of Mind (1983) och var en skiva som såg till att Maiden var på god väg att bli ett riktigt stort band. Att bandet ville demonstrera att det fanns en ny trummis bakom kaggarna hörs redan på att det är Nicko som får inleda med ett mycket snyggt trumfill i låten "Where eagles dare". Andra låtar från denna platta som fortfarande håller är "Revelations", "The Trooper", och "Flight of Icarus".

Sista skivan på väg är en brutalt tung, snabb och ond skapelse signerad Testament The Gathering (1999). Detta är i mitt tycke en av de starkaste metalplattorna som har kommit ut, men sorgligt nog verkar den inte ha nått det erkännande den förtjänar. Låtarna är genomgående mycket starka och som vanligt exekverade med förödande precision. Den verkliga mumman är dock att Chuck Billy, mannen med kanske det mäktigaste röstspannet inom metal, fullkomligt golvar med en sånginsats från helvetet - samt att Dave Lombardo sitter bakom kaggarna och bara matar. Bästa låtar: "D.N.R" och "Legions of the Dead".

onsdag, september 27, 2006

Massiv biografi om Metallica

Förra veckan befann jag mig en dag på Bok- och Biblioteksmässan i Göteborg. Bland det första mina ögon landade på (förutom alla Gudrun Sjödén stylade bibliotekarier och sterotypt svartklädda förläggare) var Joel McIvers bok Justice for all: The Truth About Metallica. McIver är en idog skribent i bland annat Metal Hammer och han har, upptäckte jag, spottat ur sig en hel del böcker också.

Boken följer Metallicas karriär kronologiskt, men emellanåt dyker det upp sk. "The truth about..." kapitel - som återanknyter till det föregående kapitlet. Att McIver är ett fan märks direkt - framför allt när han pratar om de fyra första albumen, och i synnerhet album nummer två och tre Ride the Lightning och Master of Puppets. Efter dessa fyra plattor blir McIvers omdömen om Metallicas inspelade alster alltmer negativa. Att McIver har gjort sin hemläxa vad gäller albumen märks, men det som är roligast är alla fakta man får reda på om till exempel varför Slayers Dave Lombardo och Slipknots Joey Jordison spelade istället för Ulrich på Download-festivalen i England.

Gillar man Metallica - och att läsa - kan jag rekommendera denna biografi. Gillar man inte Metallica...ja ni fattar vad?

måndag, september 18, 2006

Plattor på väg

I väntan på andra - och större - grejer här på bloggen kommer här de skivor som precis har beställts till Helsingborgs Stadsbiblioteks hårdrocksavdelning. (Där jag jobbar för er som inte visste)

Blood Moutain av Mastodon. Brutal återkomst av det kanske mest intressanta metalbandet just nu. Oavsett om man gillar Mastodon sedan innan går det inte att värja sig mot bandets attack. Skinnpiskaren Brann Dailor tillhör helt klart mina favoriter och den smattertornado som straffar skinnen på denna platta är helt enkelt grym.

New American Gospel av Lamb of God. Enligt siten allmusic.com är detta bandet som plockade upp Panteras fallna mantel - och det kan ju aldrig vara fel. Smattrande kaggar går i alla fall hem hos mig - och om det dessutom svänger blir det bara ännu bättre.

Ascendancy av Trivium. Här är ett band som man antingen gillar eller hatar. Av många hälsade som det nya Metallica visar Trivium på denna platta att de kan spela skiten ur sina instrument. Det går halsbrytande fort bitvis. Det man kan störa sig lite på är den oerhört välpolerade produktionen - men å andra sidan är det ju trevligt att höra vad folk spelar.

Impressions in blood av Vader. Vader är ju närmast dyrkade som ett av de bästa deathmetalbanden i världen - och de gör oss inte besvikna på denna plattan återigen enligt siten allmusic.com.

For Life. 'Til Death. To Hell. With Love av Enter the Hunt. EtH har fått benämningen modern metal klistrad på sig - men vad det innebär har jag inte sett. Däremot talar deras nya platta för sig själv. Om man gillar Khoma kan det här vara nåt - om man tar bort stråkarna och lägger till lite hetsigare trumspel kommer man ganska nära EtH. Det som är bäst på plattan är sången som får mig att rysa av välbehag.

tisdag, september 05, 2006

Metalfest på The Tivoli

Fullknökat, svettigt och bitvis grymt tajt. Metallbibliotekarien rapporterar med nackspärr från The Tivolis 10-års jubileum som igår drog igång med metalkväll med storheterna Soilwork som headlinare.

Trots den ohemula blåsten och trots att det var måndagskväll sträckte sig kön lång utanför The Tivoli igår. Förväntningarna var höga, halva Påarp verkade vara där för att betitta lokala röjarna Carmina Burana, fetröja till Defaced, och mosha till Darkane som förutom Soilwork deltog i metalkvällen i den gamla tågstationen. Och trångt blev det.


Carmina Burana var första bandet på scen - och de var spelsugna. Förra gången jag såg bandet på Tumstockfestivalen hade de en vikarierande trummis, men igår var den ordninarie tillbaka. Och han visade vad han gick för - hans mullerfill var så gött att höra och resten av bandet var på tå hela tiden. På nåt sätt är samfällt och snyggt headbangande på scen så jäkla snyggt. Sångaren Mille tog i så jag trodde att han skulle få brock - hur den mannens röst håller fattar jag bara inte. Att han dessutom dyker ner i publiken är ju bara så coolt. Starkt och en lovande inledning på kvällen.

Genomgående tycker jag att omriggning och tempot mellan akterna var oerhört bra för det dröjer inte länge förrän Defaced står på scen. Jag har aldrig hört bandet innan men de levererar sin metal föredömligt tajt och fortsätter spela trots att en av gitarristerna drar av två strängar. Publiken börjar komma igång och ansatser till en moshpit har redan börjat dras igång.

Ibland blir det väldigt påtagligt att ett etablerat band med några utlandsturnéer i ryggen höjer nivån. Det sker när Darkane intar scenen. Det framförallt låga ljuden bandet hade under sin spelning på Malmöfestivalen är helt borta. Ljudet är helt enkelt svinbra. Man hör precis allt som händer på instrumenten. Som den virveltrumsfetischist jag är tycker jag att Peter Wildoers kagge är den bästa jag har hört. Darkane har väldigt många bra låtar men den som sticker ut mest i mina öron är Organic Canvas. Sen måste jag bara säga nåt om Darkanes bassist Jörgen Löfgrens hår! Fy fan vad långt det är och jag tror att han mycket väl kan smiska livet ut någon som står vid scenkanten - så nära kunde man nämligen stå på The Tivoli. Vid det här laget är moshpiten igång rejält och röjet minskar inte när Soilwork intar scenen.

Bandet är efterlängtat efter den på grund av sångaren Björn "Speed" Strids ryggskott inställda spelningen på Malmöfestivalen. Av det ryggskottet märks ingenting alls, för bandet hetsar och dominerar publiken rent fantastiskt. "Speed" har inte bara en bra röst som han använder både för att growla och sjunga rent med, han har en scennärvaro som är påtaglig. Resten av bandet är förstås väldigt bra också, men det blir ändå med "Speeds" vrål i öronen som jag lämnar The Tivoli efter en rejäl omgång metal.

onsdag, augusti 30, 2006

Kill 'em All



En kompis hade fått tag på Metallicas första platta, och jag kunde bara inte fatta hur brutalt hård den var. Om jag inte minns fel så var jag i de tidiga tonåren, och det jag helst av allt ville var att vara lika cool som Lars Ulrich. (Eller åtminstone så snabb) Så här i efterhand har jag väl omvärderat Metallica som band - men ingen kan ta ifrån bandet den furiösa attack som de levererade på sin första fullängdare. Eller på sina första 4 plattor för den delen.

Då tyckte vi att hastigheten var så halsbrytande att vi trodde att vi spelade plattan på för högt varvantal (japp vinyl regerade!), men ganska snart fattade vi att det verkligen skulle gå så fort. Inledningar på plattor är som bekant väldigt viktiga, och jag tycker fortfarande att Kill 'em All har bland de coolaste jag har hört - en fade-up till en fermat för att sedan följas av en holmgång på pukorna till en ny fermat innan Hetfield drar igång det där hetsiga riffet och Hit the lights är igång på allvar.

Det jag finner så oemotståndligt med Metallicas debutfullängdare är att man riktigt hör att bandet är så hungrigt och verkligen vill köra över lyssnaren, något som har försvunnit med plattor som Load och Re-load, där mättnaden över framgången tydligt märks.

måndag, augusti 28, 2006

Metal på Malmöfestivalen 2006

Malmöfestivalen avslutades med en helkväll metal och punk på Mölleplatsen, och med en rätt hyfsad line-up såg jag och mina polare fram emot en kväll med hög volym, headbanging och några kalla ner i strupen.

Att metal och punk är något som drar stor publik märktes när vi dök upp på Mölleplatsen lagom till Cryptopsys gig. Gruppen har nu en närmast legendarisk status för att närmast spotta på hastighetsgränser, och de drar igång med en närmast halsbrytande speed. Sångaren vrålar sig sönder och samman, och de båda gitarristerna gnider strängarna med en grym frenesi. Ändå har jag extremt svårt att uppskatta bandet - mycket beroende på att ljudet är så fruktansvärt dåligt att all teknisk briljans går mig helt förbi. Visst det går fort men om det enda man hör är de supertriggade baskaggarna och inte så mycket av resten blir det inte så kul i längden.


Jag hade verkligen sett fram emot att få se Soilwork, men på grund av ett olyckligt ryggskott på sångaren Björn "Speed" Strid tvingades bandet ställa in. En initial besvikelse övergår i glädje när jag får reda på att ersättningsband blir Darkane! Glad i hågen styr jag mina steg mot Mölle 1, och jag blir inte besviken om jag säger så! Bandet kommer ut och smäller på med
"Godforsaken Universe" efter introlåten "Amnesia of the Wildoerian Apocalypse". Den senaste turnén i USA verkar ha gjort bandet ännu bättre än innan för det är snabb, teknisk och vansinnigt tajt metal som avfyras mot publiken.

Att bandet dessutom verkar vara grymt spelsugna gör ju inte saken sämre. Under en timme går bandet från klarhet till klarhet. Det enda som drar ner konserten lite är att Klas gitarr lägger av en bit in, men det är så snabbt fixat att det knappast märks. Om några förtjänas att nämnas speciellt är det gitarristen Christofer Malmström som har en ruggig teknik och grymma solon, och trummisen Peter Wildoer som är en urkraft bakom sitt trumset. Grymt kul och konserten får mig att se fram ännu mer emot bandets gig på Tivoli nästa måndag - då förhoppningsvis "Speed" ska vara frisk nog för att Soilwork kan spela.

torsdag, augusti 10, 2006

Pressad genom golvet

Igår var det julafton - Slayers hos mig grymt efterlängtade Christ Illusion låg och väntade på mig efter jobbet. Så här efter 3 genomlyssningar framstår plattan som en rejäl spark i något känsligt område. Inte nog med att Dave Lombardo är tillbaka bakom kaggarna han spelar som den gigant han är - kaggearbetet i till exempel "Confearacy" skickar en ilning av välbehag nerför ryggraden. Arayas sång framvrålat med auktoritet och Hannemans och Kings gedigna gitarrarbete gör denna platta till en av Slayers starkaste i mitt tycke.

Texterna har ju alltid varit ett ämne när det gäller Slayer och här har bandet tagit i ordentligt. Singeln "Cult" gav en föraning av vad som skulle komma - religionskritiken formligen sprutar ut från texthäftet, men den låt som det redan pratas om är "Jihad" skriven ur World Trade Center terroristernas perspektiv. Provocerande? Självklart, men det är Slayer vi pratar om inte Lordi.

En stark platta av ett band som vill visa att det fortfarande efter över 20 år i branschen har något att komma med.



lördag, juli 29, 2006

Tumstocksfestivalen

Den 28/7 var det dags för Tumstocksfestivalens hårdrockskväll. Tumstock är ett berömvärt initiativ som ger lokala band en chans att spela inför hemmapublik i en stad där de få scener som finns mest är reserverade för etablerade (läs signade) band. För mig var det första gången som jag var förbi Grytan för lite hårdrock. Och första bandet Chaeostribe gör att mitt humör vänder uppåt. De två sångarna, närmast identiskt lika med rakade skallar, jobbar kopiöst med den stenhårda musiken. Ljudet är ganska ok, men bastrumman låter inte bra när dubbeltrampet kommer igång. Synd med tanke på att Chaeostribe har en riktig bra skinnpiskare.

Att det är tvära kast på Tumstock blir märkbart när The Hurricane Choir går upp på scen. Skönt svängig bluesrock med långa instrumentala partier gör att man blir riktigt avslappnad. Synd bara att ingen vill gå fram till scenen.

Carmina Burana verkar vara ett populärt band, och de verkar vara riktigt spelsugna. Sångaren illvrålar sig sönder och samman och resten av bandet fetröjer. Kul.

Ett band som dock inte är lika roligt är Neglected Roots som låter precis som Rage Against the Machine gjorde, fast utan den närmast fanatiska glöd som Los Angelesbandet gjorde till sitt signum.

Totalt sett måste jag ändå säga att många av banden var riktigt bra. Det jag dock saknar i samtliga fall förutom Chaeostribe, Von Benzo och Hardcore Superstar är hemsidor. Så please snickra ihop några!

onsdag, juli 12, 2006

Darkane

Darkane från Helsingborg släppte förra året Layers of Lies, och har sedan dess turnérat i både Europa och USA. Metallbibliotekarien träffade Christofer Malmström, gitarr, på en fest. Resultatet blev denna intervju.

Hur många år har bandet funnits?
Darkane [som förutom Christofer inkluderar Peter Wildoer, trummor, Jörgen Löfberg, bas, Klas Ideberg, gitarr, och Andreas Sydow sång] bildades i Januari 1998 av mig och Peter, så 8.5 år.

Vilka band skulle ni säga är era största influenser?
Det är svårt att säga, för dels har det varierat mycket under åren, och sen så lyssnar vi på så mycket olika band och stilar. När vi bildades var vi influerade av At the Gates. Sen har det smygit sig in en del trash som Slayer, Exodus och Forbidden, och sedan Strapping Young Lad och Meshuggah. Lite äldre band som Entombed, Death och Morbid Angel har alltid funnits med i min ryggrad när jag skriver låtar.

Brukar ert arbetssätt skilja sig från platta till platta?
Det vanligaste är att Peter och jag träffas och sätter ihop idéer som vi har fått var och en för sig till låtar. I början jobbade vi med trummaskin och portabandspelare, och sedan med dator hemma hos Peter. Nuförtiden har vi en egen studio där vi sitter och kommer på låtar och spelar in direkt med programmerade trummor. Klas bidrar även med lite låtmaterial på sitt håll.

Har ni mycket skrivet redan när ni går in i studion?
Musiken brukar vara 100% färdigskriven och arrangerad när vi börjar spela in. Det är värre med sången. Ibland får vi sitta och skriva textrader och arrangera dem efterhand som vi spelar in, men till nästa skiva ska vi ha sången bättre förberedd, dels för att spara tid, och för att ha en chans att ändra ifall man inte är nöjd.

Vilka plattor är ett absolut måste i turnébussen?
Vi har nog inga plattor som måste vara med. För det mesta pallar man inte lyssna på något i bussen när man har gigat själv och kanske kollat på de andra banden. Men skulle det hända att man lyssnar på något kan det bli precis vad som helst.

Vilka är de största skillnaderna mellan att turnera i USA och Europa?
I USA kan man få uppleva alla årstider inom loppet av några veckor, och dessutom större skillnader i naturen… från platt öken till skogsbeklädda bergskejor. Bussarna i USA har dessutom bara ett plan medan de i Europa alltid har två våningar, där man sover på ovanvåningen. Publikmässigt är det nog inte så stor skillnad. Vi har ju bara gjort en USA-turné som vi gjorde med Fear Factory, Soilwork och Strapping Young Lad, och eftersom det är rätt stora band upplevde vi det som att det var mer publiktillströmmning och bättre drag på de gigen än i Europa. Det är också ganska ovanligt att det finns duschar i logerna i USA, så har man otur går det några dagar mellan duscharna.

Hur såg en "normal" dag ut under senaste turnén?
Inte speciellt spännande. Man vaknar någon gång mellan kl 13 och 15, ibland senare. Har man tur står bussen redan utanför stället man ska spela på, och då kan man gå in och kolla in scenen och äta lite frukostbuffé. Befinner man någorlunda centralt i en intressant stad kan man gå ut och kolla in lite sevärdheter i några timmar. Ibland ligger spelstället ute i något industriområde, och då finns det inte så mycket att göra. Framåt kvällen soundcheckar man och sedan äter man medan de börjar släppa in folk. Peter brukar börja värma upp ca en timme innan giget, och sångaren Adde Sydow joinar honom den sista halvtimman med sångövningar för att mjuka upp halsen. Vi andra brukar värma upp i två minuter ungefär. Några snabba skalor, och lite tänjningar i nacken, och sen får det vara bra. Efter giget stretchar vi i logen, och kanske drar några Jack and Coke, och duschar. När huvudbandet börjar närma sig slutet brukar vi gå ut till tröjförsäljningsståndet och hänga och skriva autografer till de som vill ha. När giget är slut och publiken är ute hoppas man på att få lite nattmat medan crewet plockar ihop backlinen. När allt är nerpackat hjälps alla banden åt att snabbt lasta ut det i bussen, och sen drar vi vidare mot nästa mål. Några sitter nere i loungen och dricker whiskey och snackar ett tag innan dom lägger sig. Jag brukar för det mesta se en film uppe i min sovkoj innan jag somnar.

Om ni fick välja vilket band skulle ni helst turnera med och varför?
Det skulle nog bli Slayer i så fall. Dels för att de är gamla idoler till oss, och sen hade det varit mycket bra reklam för Darkane eftersom Slayer drar mycket folk, vilket innebär mer publik till oss också.

Vilket skulle ni föredra (om ni var tvungna); vara stora och respekterade i Sverige eller utomlands?
Utomlands är ju roligare för då får man komma ut och resa. Vi har spelat i Japan, USA, stora delar av Europa och till och med i Tel Aviv i Israel. Hellre det än en turné till Bromölla.

Vilket är ert värsta, respektive bästa turnéminne?
Vi har varit med om mycket skit, och mycket kul! En historia som jag måste förkorta avsevärt är när vi skulle spela på Hell on Earth-festivalen i Österrike 2001. Vi hade lånat en Chevrolet-van av Brandsta City Släckers, men strax efter gränsen mellan Tyskland och Tjeckien dog den. Vi fick rulla den tillbaka flera kilometer tills vi var över i Tyskland igen för att få bättre service. Sen fick vi låna en mycket risig Folkabuss av verstaden så att vi kunde ta oss till Österrike och genomföra giget. Festivalen var en katastrof, och fast vi skulle spela kl 20:30 på kvällen slutade det med att vi lirade 1:30 på natten, och det var bara ca 50 besökare kvar eftersom festivalen var slut. Anledningen var att banden före oss drog över på tiden, och huvudbanden ändå krävde att få spela på utsatt tid, vilket innebar att vi blev flyttade bakåt. Hade vi lirat 20:30 hade ca 1000 pers sett oss, och det hade varit lite vettigare. Hursomhelst, så åkte vi tillbaka till verkstaden i Tyskland för att hämta upp vår van, men de hade inte fått rätt på den, så vi fick spendera två nätter till på hotell innan vi kunde åka hem. Allt som allt gick hela kalaset på 9000 kr back för vår del, och 6 dagar av sommarsemestern för att spela inför 50 pers i Österrike.
Bästa turnéminnet borde vara turen till Japan. Vi lirade i Tokyo, Nagoya och Osaka, och blev behandlade som riktiga rockstjärnor, med fina hotell osv. Fansen var också helt galna och hängde på tågstationerna när vi kom dit, och i hotell-lobbyna. Det var kul att få uppleva, och jag hoppas på att få komma dit igen.


Många i bandet håller på i andra band. Ser ni detta som nåt naturligt eller brukar det leda till konflikter?
Det har aldrig lett till konflikt i vårt fall. Det är klart att man måste få utlopp för sitt behov av att spela med andra musiker, och andra stilar också. Så länge man kan göra vad man ska med Darkane så får man syssla med vad man vill vid sidan om.

Vad tycker ni om att band som The Poodles och Lordi har haft så stora framgångar inom schlagervärlden?
Kul för dom, men det är inget som påverkar mig. Jag är inget fan. Schlagerträsket behövde dock något som rörde om bland allt fjolleri.

Till sist, var händer i Darkane-lägret inom den närmsta tiden?
Vi ska lira på Graspop-festivalen i Belgien på midsommarafton. Senare i sommar spelar vi på en festival i Italien också, och innan dess ska vi förhoppningsvis ha skrivit lite nya låtar så att vi kan lira in en platta vid årsskiftet eller däromkring.

tisdag, juli 11, 2006

...And Justice for all


Vad är det som gör en skiva bra? För mig handlar det mycket om den känsla som musiken förmedlar. När jag hörde Metallicas ...And Justice for all var det framförallt två saker jag hörde - att bandet verkligen hade tagit ut svängarna och att ljudet var extremt torrt. Många tycker att basen är alldeles för låg på plattan, och visst jag kan hålla med om det, men på något sätt så funkar låtarna mycket bra i den mixen. And Justice for all har blivit en platta som jag ständigt återkommer till, mycket beroende på att jag tycker att låtarna är så otroligt jävla bra och genomtänkta, och för att skivan verkligen visar på att Metallica hade nått ett steg i utvecklingen där deras teknik var närmast fulländad. Som trummis har man svårt att inte uppskatta Ulrichs närmast maniskt drivande spel och supercoola fills. Många brukar nämna de där bastrumslagen i slutet på "One" men i mitt tycke är fillet i "Frayed ends of sanity" bland det coolaste jag har hört. På ett sätt markerar Justice vägs ände för Metallica i fråga om låtkomplexitet. För varje skiva fram till och med Justice hade låtarna blivit längre, taktarterna mer udda och låtarna krävde mer av lyssnaren än tidigare. Metallica verkar ha insett att de inte kunde dra denna växel längre - lyssna bara på Black Album!

Featured Post

Fredagslistan 2024, vecka 11: Herr B vill se Skindred live!

  Pga en skidolycka vilket involverade flera vassa föremål, ett antal vithajar och en eller annan dödlig kamp mot beväpnade köksredskap blir...

Populära inlägg