fredag, juni 15, 2018

Fredagslistan 2018, vecka 24: Suffocation!

Gott folk!

Jag fortsätter att tokpeppa inför Copenhell som är nästa vecka, med att köra en lista med SUFFOCATION som enda band. Det här legendariska bandet från Long Island, New York, har ständigt visat inte bara var skåpet ska stå - de har byggt det av stringent brutal dödsmetall från dag 1. Tidigare i år annonserade bandets sångare Frank Mullen - som inte turnerat med bandet konstant - att han kommer att pensionera sig från SUFFOCATION efter en sista turné. Och jag hoppas innerligen att det faktiskt är Frank som vi får se nästa lördag. Jag är inte människa att faktiskt kunna bekräfta att det exempelvis var Frank som lirade med bandet på Sweden Rock i helgen. Inget ont om de sångare som bandet begagnat sig av - Ricky Myers bland andra - men Frank Mullens growl tillhör de bästa inom branschen, och jag hade hemskt gärna velat se bandet med honom på sång.

I vilket fall, veckans fredagslista är densamma som bandet körde på Sweden Rock, och den är majestätiskt bra! Majoriteten av låtarna kommer från bandets tidiga katalog med "Effigy Of The Forgotten", "Pierced From Within", "Despise The Sun" i spetsen. "Pierced From Within" från 1995 tillhör bland de bästa skivorna som kommit ur dödsmetallscenen.

Alldeles oavsett hur det blir med Frank - SUFFOCATION lär bjuda upp till ett mäktigt ställ.

/Martin

fredag, juni 08, 2018

Fredagslistan 2018, vecka 23: Tsjuder!

Ave fredag!

Som Martin så påpassligt konstaterade förra fredagen står Copenhell alldeles strax för dörren och det ser vi förstås fram emot likt glansögda barn på självaste julafton. På lördagen - då bloggen närvarar, dokumenterar och fröjdas - spelar ett helt pärlband bra akter, bland annat norska black metal-veteranerna TSJUDER.

De här glada matroserna har spelat nitbältena av folk sedan nådens år 1993 men jag upptäckte dem först elva år senare med fenomenala fullängdaren "Desert Northern Hell", då en vän till en vän var vänlig nog att upplysa mig om dess existens. Jag tänker inte orda mer om det här lilla norska mästerverket utan vill helt sonika låta det tala för sig självt. Håll i hatten för nu blir det åka av!




/Susanne

fredag, juni 01, 2018

Fredagslistan 2018, vecka 22: Defecto!

Gott folk!

Jag har en stående tradition, får jag väl ändå kalla det, att åka på Copenhell. Och då åker jag alltid på lördagen för med små barn hemma så är det inte tillrådligt att vara borta i tre dygn.


Jag tänkte att vi skulle kolla lite närmre på ett danskt band som heter DEFECTO som har varit igång ett antal år. Ni som gillar METALLICA kanske känner till att DEFECTO var ett av de inhemska band som öppnade för megabandet då Royal Arena

invigdes?

DEFECTO bildades 2010,samma år som Copenhell startade faktiskt,  och kommer från Köpenhamn. De lirar en form av progressiv, ganska lättillgänglig metal som har svårt att stå emot. Den senaste plattan, "Nemesis" som kom 2017 har gått fruktansvärt många varv de senaste två veckorna. Här finns några verkliga pärlor till låtar som har gjort att jag studsat runt till mina kollegors stora glädje - även om de helst slipper att jag stampar takten när jag får feeling!

DEFECTO lirar inte den mest originella musiken, men hantverket är så pass bra att jag utan att tveka kan rekommendera bandet. Riffen sitter oftast i pannbenet med sin härliga tjocknad, melodierna är ofta helt briljanta, solona inspirerade och så har bandet en bra sångare i Nicklas Sonne.

Så här såg det ut när bandet lirade i Royal Arena.



Djupt sympatiskt, eller hur? Kolla in DEFECTO - de är värda en stund av er tid och uppmärksamhet.

/Martin


fredag, maj 25, 2018

Fredagslistan 2018, vecka 21: Our Place of Worship is Silence - With Inexorable Suffering



När OUR PLACE OF WORSHIP IS SILENCE dök upp som tips i min Spotifylista satt jag redo med låtbytartummen i högsta hugg. Bandnamnet kändes mer än lovligt lökigt vid första anblicken må jag säga, och än har det inte helt och hållet övertygat mig. Men musiken som denna duo pressar ur sig är desto bättre.

With Inexorable Suffering heter den här glada Los Angelesbandets andra fullängdare och den i sin helhet, mina vänner, utgör veckans fredagslista. Albumet släpptes i år och är en alldeles bombastiskt bra uppvisning i det som brukar benämnas svärtad dödsmetall. Extra plus i kanten för rå och engagerad sånginsats.

Att skivomslaget sedan ser ut som om Spökplumpen just gått vilse i en labyrint och till råga på allt tappat sitt ansikte i processen, det lämnar jag därhän utan kommentar. Fulsnyggt var ordet.

God helg och på återseende!

/Susanne

Fredagslistan 2018, vecka 21: Our Place of Worship is Silence - With Inexorable Suffering


fredag, maj 18, 2018

Fredagslistan 2018, vecka 20: Musik till läsning

Gott folk!

Det kanske inte kommer som en större överraskning att jag är en läsare. Sedan en herrans massa år så ligger min lästakt på ungefär 40 böcker om året. Mycket, kan tyckas, men det är ingenting i jämförelse mot en del andra här på biblioteket i Helsingborg. Jag har en kollega som snittar mellan 80-140 böcker om året.

Jag gillar att lyssna på musik när jag läser, och då är jag ganska petig med vad jag lyssnar på. Jag vill ha musik utan sång exempelvis, och musik som jag lyssnat på så pass många gånger att den inte distraherar mig från texten. Inga överraskningar, eller musik som kräver fullständig koncentration således. Men detta betyder inte att musiken behöver vara intetsägande eller trist. Den får gärna ha puls. Jag har en ganska lång spellista som jag kör om och om igen när jag läser, men jag har valt ut fem låtar som är ett tvärsnitt av musiken som finns i den listan.

Ni kommer hitta musik som är melankolisk, vemodig, gitarronanistisk och episk i den här listan, och jag tänkte helt fräckt att jag skriver inte mer om den - detta är musik som talar ganska mycket för sig själv. God helg, och god läsning!


/Martin








fredag, maj 11, 2018

Fredagslistan 2018, vecka 19: Portland del 2

Ohoy! 


Martin påbörjade ju det digra arbetet med att plöja igenom Portlands bördiga metalmylla och jag tänker fortsätta denna vecka. Eftersom ni redan nu är fullmatade med fakta om denna amerikanska stad kör vi listan direkt.


Först ut är eminenta KNELT ROTE som spelar en brötig grindcore med black metalinslag. Rötterna hos detta band finns att finna inom power electronics och det hörs i det smått aggressiva anslaget även om de på senare tid rört sig mot ett mer konventinellt metalsound.


Låten Usurpation kommer från bandets tredje fullängdare "Trespass" och är helt enkelt en låt man blir på gott humör av.






Band nummer två i listan heter BLOOD FREAK, ett band som grundades 2003 av Maniac Neil som för övrigt är den enda permanenta bandmedlemmen i skrivande stund. BLOOD FREAK hamnar även de inom grindskalan men drar åt det mer dödsiga hållet. Förra året kom albumet "Total Destruction of the Human Form" och från det har jag valt Convulsions. Det här är en svängig historia med sköna blastbeats och klassiska dödsmetallvrål. Inte illa.


Nu är det dags att fara till de mer kyliga jaktmarkerna, damma av ritualkåpan och säga hej till mannen som lystrar till namnet R. R har haft ett finger med i spelet både då det kommer till TRIUMVIR FOUL och ASH BORER, bland mycket annat, men projektet jag valt att ta med i dagens lista heter ADZALAAN.

Nu djävlar blir det tremolo! Hela "Into Vermilion Mirrors" är en uppvisning i atmosfärisk kall black metal när den är som mest lämpad för ringdans. Ni förstår ju själva storheten i detta.






Med låt fyra slår vi av på tempot. Dronebandet med det lite löjeväckande namnet TREES står nämligen för dörren och här går det inte direkt fort. Däremot finns det hos TREES en sorts ivrighet, som om musiken med viss möda hålls tillbaka, och det ger en nerv som ibland fattas hos band inom samma genre. Låten Cover Your Mouth från EPn "Sickness In" är en smutsig och fantastisk liten pärla som har en vokal insats som inte är av denna värld. Obligatorisk lyssning.


AGALLOCH är förmodligen ett av de mest välkända banden sprugna ur Portland och de får även nöjet att runda av dagens lista med ...And The Great Cold Death Of The Earth.


Det finns mycket bra att säga om de flesta av AGALLOCHs klassiskt melankoliska doom/folk-skivor men min favorit är och förblir "The Mantle" från 2002. Den är vacker, deprimerad, atmosfärisk och filmisk och har en förmåga att klistra sig fast på en likt den våta dimman som drar in över nejderna en ruggig oktobermorgon. Episkt.


Med detta önskar jag en fullt rimlig helg! På återseende.


/Susanne


Fredagslistan 2018, vecka 19: Portland del 2


fredag, maj 04, 2018

Fredagslistan 2018, vecka 17: Portland part I

Gott folk!

Jag och Susanne konstaterade att vi aldrig kört en lista på temat Portland. Så kan vi ju inte ha det, och vi tänkte därför att vi ska ta i ganska så rejält och köra vars en lista på detta tema. Jag har fått det goda nöjet att inleda!

Portland i Oregon har av många hälsats som den mest metalstinna staden på planeten, och ja det kommer en herrans massa band från den staden. Band som ibland har sin hemvist på ansedda Relapse Records, men ibland bara är jävligt bra. Jag lade märke till staden först genom den ganska sympatiska serien Grimm som utspelar sig i och omkring Portland. För en fantasynörd är den serien oftast, ren mumma!

Men nu ska vi inte prata serier, vi ska gotta ner oss i den rika bandflora som grasserar i Portland.

Vi kör!

ALLUVIAL är ett kul instrumentalt sidoprojekt för Keith Merrow (CONQUERING DYSTOPIA), Wes Haunch (BLACK CROWN INITIATE) och Dan Presland (NE OBLIVISCARIS) som jag finner djupt nöjsamt att lyssna på. För att vara befolkat av instrumentella ekvilibrister så är ALLUVIALs musik väldigt balanserad och nästan måttlig! Bandets hittills enda skiva "The Deep Longing For Annihilation" som kom förra året, har ju en tydlig slagsida mot gitarrspel, men tänk för sjutton inte Yngwie! Det är väldigt skönt att lyssna på instrumentell musik tycker jag, framför allt musik som denna som har en tydlig riktning och ett stundtals jävulskt sväng. Kolla bara in den fantastiska låten In Penitence och försök att inte headbanga.

Jag fortsätter med nergrottandet i den tekniska metallen med Dustin Behm som gillar att göra allt själv. På "The Beyond" låter han fingrarna fara rundor utav helvete, men jag tycker att han håller sig på rätt sida av nörderiet och bjuder på en satans atmosfär genomgående.

Nu måste det väl ändå vara dags för sång? Jajemänsan, och som ni förstår av den minst sagt kvistiga loggan till vänster så kommer det att rytas till å det grövsta. TRIUMVIR FOUL är djupt allvarliga till sin musik. A vessel for hedonism, corruption, and cabalisticism, Triumvir Foul's debut is the embodiment of one's depravity and weakness expressed through worship of the three serpents. As an entity of spiraling spiritual violence, Triumvir Foul abides by the principles of disgust, hatred, and anxiety as strict tenets of the Vrasubatlat philosophy. Ja, ni fattar att detta är ju på riktigt! Bandets musik är såklart en härlig blandning av kaos och murkenhet. Jag gillar den skarpt, även om den kanske inte är den mest originella så vinner TRIUMVIR FOUL på ren övertygelse. 


Hypade UADA välte kioskar med sin debutskiva "Devoid Of Light" som kom 2016, och som minst sagt har fått till ett surr kring sig är ett band som vi märkligt nog inte har haft med i några fredagslistor innan. Ytterst märkligt, då detta är ett band som både jag och Susanne uppskattar. Bandet melodiska black metal är späckad med så brutalt snygga slingor att det är gastkramande vackert att lyssna på bandets tonkonst. Spontant hör jag vibbar från WATAIN ibland och UADAs musik känns väldigt mycket som mammas gata. Samtidigt är hantverket så pass bra att det sannerligen inte känns som urvattnad musik, utan det bränner till i varenda låt. Och förresten. Jag älskar hur trummisen Trevor Matthews pukor låter!


URCHIN är en duo bestående av gitarristen och sångaren Adam Mundorf och trummisen Eliese Dorsay. URCHIN har en väldigt skön känsla av DYI, och är rejält tunga. Jag föll för den här typen av baslös långsam musik med UZALA som jag fick chansen att se i Helsingborg innan de lade ner. URCHIN har lite samma känsla, men är stundtals oerhört mycket mer atmosfäriska och organiska. Kolla bara in assköna Climb och det skira och luftiga gitarrspelet i början av låten. Galet bra! 






Bonus blir GRAVES AT SEA som egentligen inte bildades i Portland utan i Arizona. Sedan ett antal år tillbaka så räknar bandet sin hemvist i Portland. Hittills enda skivan "The Curse That Is" kom ut 2016 och är så satans bra att jag tappar andan. 

/Martin


Featured Post

Fredagslistan 2018, vecka 24: Suffocation!

Gott folk! Jag fortsätter att tokpeppa inför Copenhell som är nästa vecka, med att köra en lista med SUFFOCATION som enda band. Det här ...

Populära inlägg