Fredagslistan 2017, vecka 25: Copenhell

fredag, juni 23, 2017

Gomorrn fredagsvänner!

Den här dagen är ingen vanlig veckodag, inte nog med att det är fredag - det är även midsommar, en god vän till mig fyller ojämt (grattis Tony!), samt att jag och Martin räknar ner timmarna inför sommarens stora urladdning - COPENHELL! Själv har jag förberett mig genom att tänka på öl, packat en regnponcho och insett att jag behöver växla pengar. Hur min vapendragare och kollega har förberett sig låter jag vara osagt men imorgon bär det av mot det förlovade landet i syd oavsett vilket. Hygget! Pölsen! Stämningen! Och så vidare!

Min tanke var att köra en vanlig hederlig "kill your darlings"-femlåtarslista inför detta men se det lät sig icke göras. Jag hyser ju en ohälsosamt stor faiblesse för såväl MINISTRY som MYRKUR och SLAYER och lallar dessutom gärna med i DEVILDRIVERs hockeyrefränger. Länge försökte jag, jag la till och drog ifrån en massa låtar, högg och klippte och friserade men nej. COPENHELL ska vara  som att komma hem, vi göttar därför ner oss i en alldeles extra lång fredagslista med hela FEMTON låtar där exakt varje stycke har en sorts speciell andemening för undertecknad. EUROPE inräknat, det ni!

To be continued... Ha en synnerligen otroligt strålande bra midsommar tills vi hörs nästa gång!

/Susanne

Fredagslistan 2017, vecka 25: Copenhell





Martins tekniska tisdagstips, vecka 25: Braindrill

tisdag, juni 20, 2017

Gott folk!

Idag ska vi verkligen kolla bakåt i historien och säga hej till amerikanska BRAINDRILL som jag tar upp av ett huvudsakligt skäl: det här är bandet som startade mitt intresse för teknisk dödsmetall på allvar. Det var 2008 och jag hade fått en promo av bandets första skiva, "Apocalyptic Feasting" att recensera för WeRocks räkning. Idag vet jag att det finns gott om andra band som är mer originella, bättre och mer intressanta än BRAINDRILL, men bandet kommer alltid att ha en lite speciell plats i mitt hjärta. Två år efter debuten kom "Quatum Catastrophe" och den håller fortfarande sin plats som bandets hittills bästa skiva enligt min åsikt.

/Martin

Fredagslistan 2017, vecka 24: 1997

fredag, juni 16, 2017

Gott folk!

Det är dags att ta en tur down memory lane som det heter, och kolla in år 1997.

1997 är ett år då bland andra "Spår i Mörker" släpps. Denna film var den åttonde i Beck-serien där Martin Haber spelar den luttrade och inkännande kommisarien. Samma år släpps "Con Air", "Djävulens Advokat" och "Scream 2".

Och så släpps det en försvarlig mängd musik. Enligt Metal Archives släpps det 778 skivor som kan klassificeras som hårdrock/metal. Jag vågar knappt tänka på hur lång tid det hade tagit att lyssna igenom all den tonkonsten, haha!

Jag har valt ut 5 skivor som jag tycker är väl värda att kolla in från 1997.

Vi kör!

ENTOMBED släpper "To Ride, Shoot Straight and Speak The Truth!" på Music For Nations i slutet på oktober 1997. Man fortsätter här oförväget på den inslagna vägen som etablerades på "Wolverine Blues". Jag hade folk i min bekantskapskrets som dyrkade "To Ride..." i mycket högre grad än några andra skivor i bandets diskografi. Själv har jag ändrat uppfattning om skivan. Jag kramade nästan ihjäl "Wolverine Blues", och kände väl att "To Ride..." var en bra skiva, men inte i närheten av skivan från 1993. Idag är jag inte lika säker. Låtmässigt så finns det flera svinbra låtar på "To Ride...". Vi pratar då om Like This With The Devil, Damn Deal Done och Somewhat Peculiar. Att skivan kanske inte har samma "hit-status" (jösses vad det känns galet att använda den termen när det gäller death metal!), men här finns det gott om bevis på att ENTOMBED i allra högsta grad var ett fläskigt relevant band.

Under lunchen häromdagen dök SYMPHONY X upp som samtalsämne, och då inte med Susanne faktiskt, utan med en av våra timvikarier här på Stadsbiblioteket. Det vi kom fram till var att SYMPHONY X är ett band som trots att gitarrspelet tillåts ta så stor plats så ballar det inte ut och blir gitarr+band, utan att SYMPHONY X alltid har vinnlagt sig kring att skriva riktigt bra låtar. "The Divine Wings Of Tragedy" var skivan jag upptäckte bandet med. Jag tycker fortfarande att det är en magiskt bra platta som jag gärna återvänder till när jag blir lite nostalgisk (vilket faktiskt händer mer ofta nu än för ett decennium sen!) Har du hört det här bandet tidigare så kommer du märka att den formula som bandet kör på, ja, den var ju etablerad redan tidigt i bandet karriär. För er andra är det bara att koppla in bettskenan och njuta av det formidabla lir som den här skivan bjuder på.

Jag och Susanne pratade häromdagen om DIMMU BORGIR som hon inte har ett bekvämt förhållande till. Och visst, jag kan hålla med om att bandets massmarknadsblack sticker i ögonen för folk som håller sig som mer trve, men som ingångsband till tyngre och svårare black metal är DB rätt svårslagna. "Enthrone Darkness Triumphant" släpptes i slutet av maj på ansedda Nuclear Blast och innehåller hits som A Succubus In Rapture, Spellbound By The Devil och Mourning Palace. Förutom dessa smäcktitlar så bjuder skivan på trumspel av trummisen med det kanske mest episka artistnamnen inom metal: Tjodalv!


SAVATAGE gillar ju sina episka skivor. The Wake of Magellan is a concept album by Savatage, and is based on two real life events. The first, the Maersk Dubai incident, occurred less than a year before this album was released when the captain of a freighter threw three Romanian stowaways overboard in the middle of the Atlantic. A fourth stowaway was saved by the courageous action of a deckhand, who risked his own life to protect the youth.
The second event regarded the Irish reporter Veronica Guerin who died fighting the growth of the drug trade in her country. Her death may accomplish what she could not in life.[2] These events are combined into the story of an old Spanish sailor, who has decided to end his life by sailing his small boat out into the Atlantic until it sinks. In his mind he has romanticized this decision as a glorious, Vikingesque way to die. When the ocean winds push him into a great storm, and he believes that his wish is about to be granted in a great dramatic fashion, he suddenly sees a man drowning in the ocean. In an instant he finds himself taking back every wish for death's embrace, and fights to save this soul. After many twists and turns, he is able to save the stowaway that had been thrown overboard. Returning to land, he now realizes that not only every life is precious but also every hour of that life.

Ja, ni fattar ju att detta är ju episkt så det förslår, men gosse vad det funkar. Den här skivan är en ren njutning från början till slut, och den har med rätta hyllats som en av de starkaste i bandets diskografi. 
Att döpa en skiva till "Death Metal" kan kanske uppfattas som slentrianmässigt, slött eller för kaxigt. Är det något band som kan klara av detta utan sjunka i anseende så var det DISMEMBER. Att bandets musik heller aldrig handlade om att krångla till det utan att hamra ut klar, stringent och högkvalitativ death metal återspeglar sig också i valet av titel. "Death Metal" är en oerhört fin skiva som jag gärna återkommer till - mer ofta än bandets "klassiska" släpp egentligen. Stinnheten på, ja allt, på den här skivan är slående. Gitarrtonen är mördande fet, trummorna låter svinaktigt mäktiga och Matti Kärkis sång dräper. Det här är en skiva att verkligen maxa volymen till, låta musiken ta över och bara njuta!

/Martin


Martins tekniska tisdagstips, vecka 24: Omnihility

tisdag, juni 13, 2017

Gott folk!

Idag vänder vi blickarna mot Eugene i Oregon och OMNIHILITY och deras mer än lovligt smiskande tekniska döds. Bandet bildades 2009, och ligger på en stadig produktionstakt med en ny skiva vart annat år. Detta är ganska traditionell teknisk döds, men med ett gott hantverk så kommer man som bekant ganska långt. Det gjorde bandet med skivan "Dominion Of Misery"som släpptes förra året på ansedda Unique Leader.

Det jag gillar med OMNIHILITY är just stabiliteten. Bandet vet hur en slipsten ska dras för att hålla genrekonformister nöjda, men ändå sticka ut lite extra för att vi andra inte ska tappa intresset.

/Martin

Fredagslistan 2017, vecka 23: Plusmeny extra allt

fredag, juni 09, 2017

Goddagens fredagsfirare!

Idag sätter vi tänderna i musik som ger mersmak, röj som inte går att tvätta bort ur öronen, låtar som är som den där sjukt goda burgaren klockan tre på morgonen efter ett lyckat krogbesök - ni vet känslan: Jag tar två! Ge mig en plusmeny, jag måste genast få extra av allt! Vi kör.



En portion dödsthrash till förrätt, kan det vara något? Jajjemen, DEAD ASYLUM är ännu så länge osignade men min gissning är att de snart snappas upp av något snajdigt bolag. Det här är snyggt utfört, piskande i anslaget och med en rejäl kick-ass-attityd.

Growlarbetet ligger i den lite mer grunda tonskalan men det funkar attans bra tillsammans med trummorna och ger den där känslan av snabbhet och rörelse som jag tycker är en av thrashens a och o. Mersmak på detta!

 

 
Stenhård tjeckisk döds med svenska influenser? Ja men tackar som frågar, jag tar en plusmeny på den!  Bandnamnet BRUTALLY DECEASED är förutom att vara snyggt och tjusigt även taget från GRAVE-låten med samma namn. Tumme upp för den hommagen.

Som Martin och jag konstaterade i arbetsrummet härom dagen så handlar detta inte om att uppfinna hjulet på nytt men satan så bra det sitter med lite köttiga dödsriff! Vi lyssnar till Where No Gods Dare från fullängdaren "Satanic Corpse", vars omslag förärats med en synnerligen maskäten demon. Frågor på det?

 


Vi kliver så in i den lite mer murkna och grottiga dödsmetallens boningar där CRUCIAMENTUM har sin hemvist. Galopptakten sitter där den ska men här är det främst growlmörkret som ger det mer bestående intrycket. Det här är ett kompakt och väloljat maskineri med precis rätt mängd smuts vi får till livs. Bandloggan är splattrigt kvistig och spretig som sig bör och ordet cruciamentum är latin med betydelsen lidande, smärta och/eller tortyr. In alles är detta ett klassiskt koncept jag aldrig tröttnar på, därav fem av fem lökringar!


 BELOW THE SUN härnäst. Nu pratar vi alltså inte om en eventuell översättning av den svenska filmen "Under Solen" av Colin Nutley om nu någon trodde så. Nej, det här är istället det utmärkta progressiva metalbandet från Krasnoyarsk, tidigare kända som Sólvindur.

Låten Mirrors är så galet vacker att jag haft den på repeat i lurarna i snart några dygn. Jag har helt enkelt snöat in något så vansinnigt att mina öron kommer behöva bändas bort med kraft från detta deppiga malande men ändå sköra mörker av doom. Det hade dessutom gjort sig otroligt väl som filmmusik, tänk "Stalker" av Tarkovskij.





Ännu mer doom på menyn! Vi rundar av med ELDER och den svårartat grooviga Blind som klockar in strax under 14 minuter där faktiskt varje sekund känns relevant. Här borde fellow fans av BARONESS, SLEEP och KYUSS få sina smaklökar kittlade å det grövsta. Att lyssna på albumet "Reflections of a Floating World" är som att hitta nya små musikaliska skatter varje gång. Tempot är välavvägt, det svängiga gunget solitt, sången som en tjusig motpart till de instrumentala partierna. Det här är helt klart en av 2017's bästa skivor.

Med detta tager vi helg! På återseende!

/Susanne

Fredagslistan 2017, vecka 23: Plusmeny extra allt

Martins tekniska tisdagstips, vecka 23: Beyond Creation

tisdag, juni 06, 2017

Gott folk!

Quebec i allmänhet, och Montreal i synnerhet har en väldigt stark och intressant extremmetalscen som är väl värd att kolla in. Ett av de absolut mest intressanta banden från Montreal är BEYOND CREATION som med sina hittills två släppta plattor verkligen har höjt nivån för den tekniska dödsmetallen. Bandets debut "The Aura" som släpptes 2011 golvade mig storligen. Jag så därför fram extremt mycket mot "Earthborn Evolution" som släpptes 2014 och den hamnade även på min personliga årsbästalista det året, så ni förstår att detta är en skiva som sannerligen inte gjorde mig besviken. Hantverksskickligheten är såklart på abnorma nivåer, vilket såklart demonstreras. Det urartar dock aldrig till, säg, malmsteenska proportioner utan BEYOND CREATION är mer intresserade av att skriva bra låtar än att visa vilka fenor de är på sina instrument.

"Earthborn Evolution" är en skiva som jag fortfarande återkommer till, vilket jag misstänker att jag kommer att göra även i framtiden.

/Martin

Fredagslistan 2017, vecka 22: Nytt och noterbart

fredag, juni 02, 2017

Gott folk!

Jag tänkte att det var dags för ytterligare en titt på plattor som släpptes i en inte alltför avlägsen forntid. Maj månad ger vid handen att det har kommit ut runt 400 skivor - i alla fall om vi frågar Metal Archives - som kan komma ifråga för den här listan. Jag har valt ut 6 stycken av denna försvarliga mängd tonalitet som jag tycker är väl värda att kolla in av olika anledningar.

Vi kör!

Jag har skjutit upp att faktiskt lyssna på AVATARIUM, trots att jag har flera i min bekantskapskrets som gillar och rekommenderar bandet. Mycket, och helt oförtjänt egentligen, har mitt prokrastinerande hängt ihop med att Leif Edling är med i bandet, och jag har alltid tyckt att han är lite för seriös för min smak. Nu fattar ni ju att jag inte är sämre än att jag har omvärderat både Edling och AVATARIUM då bandet är med på listan. Senaste skivan, "Hurricanes and Halos" släpptes för en vecka sedan och den har snurrat med ganska hög frekvens sedan dess kan jag säga. Det finns en lekfullhet och stojighet i AVATARIUMs musik - och detta trots att de lirar doom - som jag verkligen faller för. Dessutom har bandet ett ess i rockärmen i Jennie-Ann Smith som fullständigt dräper med sin vokala insats.

Vi fortsätter med mer doom av det melodiska och dödssvärtade slaget. RED MOON ARCHITECT är ett band från Finland, och nu fattar ni ju att här blir det rejält med vemod och melankoli. Vi tar fram checklistan. Piano? Japp. Kvinnlig sång? Japp. Nedstämda gitarrer? Jahadå. Naturromantik? Japp! Hade det inte varit för att genomförandet på "Return Of The Black Butterflies" till stora delar är så magiskt bra så hade detta kunnat bli lite för ostigt. Nu håller sig den här finska kombon som bedrivit verksamhet sedan 2011 och släppt tre fullängdare på rätt sida skranket för att jag ska gå igång på musiken.

Jag misstänker starkt att enda anledningen till att THE NIGHT FLIGHT ORCHESTRA får vara med på Metal Archives är att detta är sidobandet till Björn Strid  i SOILWORK och Sharlee D'Angelo från ARCH ENEMY bland andra. För ett tag sedan gav bandet ut "Amber Galactic" som, om ni känner till bandet sedan innan, verkligen fortsätter medlemmarnas kärlek till betydligt vänare musik än vad de håller på med i sina huvudband. Är det bra? Ja, hantverksskickligheten är det ju sannerligen inte mycket fel med. Jag gillar skivan mer än förra - "Skyline Whispers" - men mindre än debuten "Internal Affairs" som kom 2012. Däremot fullständigt älskar jag låten Jennie som jag säkert lyssnat på närmre 100 gånger.

Jag kastar oss rakt över hela planeten till Australien och VOYAGER som kommer från Perth. Jag fick tips om det här bandet från Torbjörn Lie, norsk serietecknare som gjorde en fredagslista åt oss för ett tag sedan, och om det finns ett band i veckans lista som får min musikernerv i spänning lite extra så är det VOYAGER. Detta ligger så långt ifrån DIY-scenen som det bara går. Här är det precision till max, vilket gör att antingen gillar man detta eller inte. "Ghost Mile" kom ut i mitten av maj, och är en skiva med stora anspråk.


Hem till Skandinavien igen, och DIRT FORGE från Köpenhamn. Detta är helvetiskt tung och riffstinn sludge som jag tokdiggar. DIRT FORGE är en trio som bildades under releasefesten för HELHORSEs album "Oh Death" som kom 2013. Jag formligen självantänder när jag lyssnar på exempelvis Fortress Burning som har ett så självklart sväng att det är stort sett omöjligt att inte stampa takten med foten. "Soothsayer" är bandets debutskiva, och med tanke på hur bra den skivan är så ska det bli mycket intressant att se vad bandet hittar på under sin kommande karriär. Riffen är såklart i centrum, men det som jag verkligen går igång på är att medlemmarna är så sjukt samspelta med varandra. Detta plus att Alexander Kolbys sång är så helvetiskt bra!

Jag avslutar veckans lista med isländska SÓLSTAFIR som verkligen inte är ett band jag har en oreserverad kärlek till. Men likt förbannat så ger jag alltid bandet ytterligare chanser när det kommer en ny skiva. SÓLSTAFIR har mer än något annat band blivit mitt work in progress-band, för jag något i bandets musik är det som får mig att återkomma till de här minst sagt egna islänningarna. "Berdreyminn" kom ut för en vecka sedan, och har ett av de snyggaste omslagen jag sett på hela året. Själva ordet berdreyminn betyder "drömmare av framtida skeenden" och är ju en fullt rimlig titel när det gäller det här bandet. Det är också det första albumet där bandets originaltrummis Guðmundur Óli Pálmason inte medverkar på. Jag vet inte om ni läste förrförra Close Up där bandet var omslagsband, men den splittringen var tydligen inte speciellt vänskaplig. Om detta märks på skivan, ja, det får andra avgöra som är mer inlyssnade på SÓLSTAFIRs musik än undertecknad. I vilket fall så är Silfur-Refur en satans bra låt!

/Martin

Martins tekniska tisdagstips, vecka 22: The Zenith Passage

tisdag, maj 30, 2017

God eftermiddag!

Idag tänkte jag att jag är tvungen att ta i utav bara helvete, då det inte blev något tekniskt tisdagstips på grund av att barnen blev sjuka och jag vabbade i förra veckan. Så nu får ni bereda er på en riktig åktur.

Vi kör!

THE ZENITH PASSAGE är ett band som kommer från Los Angeles och har varit i verksamhet sedan 2012. Förra året kom bandets debutskiva, "Solipsist" ut på högt ansedda Unique Leader Records. Jag kan verkligen förstå att labeln ville lägga rabarber på det här bandet. Det formligen sprutar talang och hantverksskicklighet om THE ZENITH PASSAGE.

Nu kanske ni är av det nyfikna slaget och undrar vad i hela honken är en solipsist? Internet ger oss vid handen följande:


1.
Philosophy. the theory that only the self exists, or can be proved to exist.
2.
extreme preoccupation with and indulgence of one's feelings, desires,etc.; egoistic self-absorption.

Ja, ni fattar ju att det här är ett band som tänker till lite extra? Musikaliskt är detta en skiva som genljuder av både fart och tungt sväng. Jag snöade under en period fullständigt in på låten Deus Deceptor som jag tycker påminner lite om ett annat favvogäng inom scenen, nämligen SOREPTION.  Du glade vilket sanslöst sväng det finns i den låten. 

I vilket fall - "Solipsist" är en fantastisk skiva av ett otroligt bra band som jag hoppas att vi får nöjet av att höra mer musik från under tiden som kommer. 

/Martin



Fredagslistan 2017, vecka 21: Den alfabetiska ordningsföljden

fredag, maj 26, 2017


Willkommen, bienvenue, welcome!
Idag har listan ett välkänt tema från förr, nämligen den alfabetiska ordningsföljden! Vi betar idag av bokstäver S till och med W med start.... NU!

SCHAMMASCH är först ut och dessa käcka individer hade gått mig helt förbi om det inte vore för att en vän som var på årets Roadburnfestival haft den goda smaken att tipsa mig om dem. Bandnamnet syftar på solguden från den babylonska mytologin och genren kan beskrivas som ambitiös black metal. Sång/growl/mässandet är dovt gruffligt och ljudmattorna atmosfäriska men samtidigt skeva och trasiga. I händerna på klåpare hade det här konceptet blivit ett pretentiöst platt fall men sammantaget låter det verkligen skitbra om SCHAMMASCH som styr den här brokiga skutan i hamn med den äran. Father's Breath är en hyfsat bökig och krävande historia låtmässigt. Och bra! Sa jag bra?


Uppföljaren TALES OF THE TOMB kommer från Kanada, inspireras av seriemördare (guldstjärna för det) och har släppt exakt en ep. En klockren koncept-ep närmare bestämt! Ta en liten kik på omslaget till "Volume One: Morpras" och dess grismaskbeklädda torso så får ni en känsla för hur det låter - som om Leatherface och hela tillhörande hillbillyfamiljen lirat dödsmetall.

Mastringen står mästaren Dan Swanö för och det ger en klar men argsint klang till anrättningen. Snowtown är låt två av totalt tre på skivan och har partier av riktigt melodisk döds på sina ställen. Rallarsvingsvängigt!
 

Vi lugnar sedan ner oss med ULTHA. Vad ska man säga om ULTHA? Var ska man ens börja? Det här är rent bedövande bra musik mina vänner. Det skärande vokala mässandet drar tankarna mot SILENCER-hållet. Ni vet, det där kusliga halvmänskliga skrikpratet som ger en gåshud och känslan "men snälla, släpp ut den där människan från vart än hen nu sitter fast, plocka ut den ur knipan och kära nån bara end the suffering och gör det nu genast", fast på ett mycket angenämt sätt. Det här drabbar en rakt ner i den skälvande kärnan av inre själsliv, det kan ni skriva upp.

Jag är rejält svag för klatchiga låttitlar och The Night Took Her Right Before My Eyes säger en del om bandets namnnihilism. I discografin hittar vi även pärlor som You Will Learn About Loss, You Exist For Nothing och skojfriska Death Created Time To Grow The Things It Kills. Jag behöver inte rita upp en karta, ety ni begriper ju med ens att detta är rent guld!


"Violator" är ett albumnamn som känns bekant för många som någon gång haft sin ena fot nere i den mer elektroniska musikmyllan. Jag säger inte mer än så, ni som vet - ni vet. Norska VREDEHAMMER har släppt en skiva med samma namn och den påminner inledningsvis i tempot om 1349, ett annat ypperligt bra band från samma land som spelar snabb black metal. VREDEHAMMER kör snäppet fler tempoväxlingar och lägger till lite melodisk döds på det. Gött mos!

Om låten Spawn Tyrant säger sångaren och tillika gitarristen Per Valla:

"I felt like making some damned aggressive shit. I think I nailed it pretty well with 'Spawn Tyrant'!" Damn right, herr Valla. Damn right.

1:06 in i den här lysande sketchen avslöjas det för övrigt vem som sköter hammern om ni av en händelse skulle ha glömt bort detta.



WODE är sist ut idag och de kommer med av lite blandade anledningar:
 1) Bandnamnet. Vi har kommit till bokstaven W och WATAIN kändes lite gjort. 2) Konsten. Kolla in det spökiga stenslottet på omslaget, bara gör det. Om H.R. Giger snöat in på Transylvanien hade det sett ut ungefär så här men nu är det istället Zdzisław Beksiński, en polsk konstnär med inriktning dystopisk surrealism som står för fiolerna.

3) Musiken. Ja men naturligtvis, annars hade ju poängen med listan gått förlorad. Skräckig black metal med mycket atmosfär, tjusiga melodislingor och en övergripande känsla av att en bara vill skrida omkring i det där gamla slottet på bilden iförd en fotsid svart klänning, med en stor kandelaber proppfull av droppande stearinljus i ena näven och leka Elisabet Báthory. I approve!

Helgen äro kommen, på återseende!

/Susanne

Fredagslistan 2017, vecka 21: Den alfabetiska ordningsföljden


Fredagslistan 2017, vecka 20: Med känsla för feeling

fredag, maj 19, 2017

Gott folk!

Jag hoppas ni har hämtat er från Susannes fredagslista från förra veckan? Herrejävlar vilken lista! Om ni trodde att det skulle bli en lugnare lista från mig, som en sorts kontrapunkt, den här veckan, ja då kan jag bara säga:


Den här veckan så gottar jag ner mig i musik på den lite mäktigare sidan av det myllrande spektrumet som är tung musik. Det finns viss risk för att känslomässig överhettning, men å andra sidan är ju detta inte alltid fel. 

Vi kör!

SHADE EMPIRE är ett band som jag fick upp öronen för när bandet släppte "Omega Arcane" 2013. Den rent magiska matigheten på den skivan fick mig att kippa efter andan, och vad vi kan utröna av Anti-Life Savior som är ett första smakprov av kommande skivan "Poetry Of The Ill-Minded" så har den här finska kombon valt att fortsätta på denna inslagna väg. Och det är sannerligen inte fel om ni frågar mig. Här är det överdåd i rejäla skopor, det är inklipp av monologer från film (där man citerar ur "Paradise Lost" av Milton), det är pampiga stråkar och överlag en rent episk stämning. Om jag gillar det? Har påven en löjlig mössa?

Att internet har gett möjlighet till samarbeten över land och hav är ju väldigt intressant. Därför är det inte konstigt att ljuvt progressiva och atmosfäriska AN ABSTRACT ILLUSION räknar sina hemmavister som Boden och Lund. 
Avståndet mellan de två orterna är närmre 1530 km. Det här bandet har ett ut ett album, "Illuminate The Path" som kom ut förra året. Jag är väldigt imponerad av en hel massa saker på den skivan. Mest den otroliga mångsidighet som bandet uppvisar. Här finns growl och rensång (som verkligen golvar), magiskt fint gitarrarbete, bra utnyttjande av keyboards, fantastiskt trumspel och rejält genomarbetade låtar. 

Vi vänder blickarna mot Eksjö i Småland och ORBIT CULTURE som har bedrivit verksamhet sedan 2013. Jag fick ett tips från en av mina bästa vänner att kolla in det här bandet då han jobbar tillsammans med en av medlemmarna i bandet. Och det är jag väldigt glad för. ORBIT CULTURE är ett modigt band, för de har valt att sysselsätta sig med melodisk döds, ett minst sagt välbefolkat område. Men de gör det med den äran. Det finns framför allt en tydlig idé med varenda låt på "Rasen" som kom förra året. Det här bandet vet vad det vill, och de ser till att undvika de mest uppenbara fällorna. Ja, det finns både growl och rensång, men genomförandet är bra mycket bättre och känns fräschare än på mången andra skivor. Att produktionen dessutom är ren öronmumma gör att jag uppskattar att lyssna på ORBIT CULTURE än mer. 

Jag har uppskattat THE GREAT DISCORD sedan debutskivan "Duende" kom ut 2015. Så pass mycket att jag tycker att den skivan är en av de mest imponerande debuterna som har kommit ut mellan 2006 och 2015. Bandet är svårslagna när det gäller kombinerande av progressiv musik och psykbrytstonalitet. Nu är bandet på gång med ny musik - på kommande skivan har bandet valt att gotta ner sig i Lewis Carolls "Alice I Underlandet". Detta är ingen personlig favorit, men jag har så pass stort förtroende för bandets kapacitet att jag vet att det kommer att bli intressant i vilket fall. Första smakprovet - Darkest Day - är i vilket fall en låt som får mig att längta efter mer. 

Italienska NOVEMBRE har en lång och produktiv karriär bakom sig. Att det nu blir frågan om att ta fram storsläggan det behöver ni inte tvivla om då bandet sysslar med progressiv gotisk musik med färgningar av doom och döds. Precis, det blir mycket att tugga, men jäsiken om detta inte är helt magiskt bra! Jag har valt den längsta låten från senaste skivan "Ursa" då den sannerligen visar på vilket hantverksmässigt förträffligt band det här är. 


Ni får en bonuslåt den här veckan. För ett tag sedan så gjorde jag en lista med helsingborgsband, där SINS IN VAIN var med. Nu har bandet släppt två nya låtar som jag tycker är väldigt bra. Faktum är att jag blev helt vansinnigt glad över att bandet nu är återaktiverat. Jämför jag med hur bandet lät på debuten som kom för 7 år sedan så tycker jag att både Legion och Horizons låter mer vuxna. Och det menar jag som en komplimang. 

/Martin

Martins tekniska tisdagstips, vecka 20: Hour Of Penance

tisdag, maj 16, 2017

Gott folk!

Det är tisdag, och dags för ytterligare djupdykningar i den tekniska dödsmetallens underbara undervegetation. Idag ska vi prata lite om ett finfint italienskt gäng som sedan 1999 har drabbat samman med god smak och allmän mainstreamkultur - HOUR OF PENANCE.

Grundat i Rom, och ansvariga för sju fullängdare, har HOUR OF PENANCE med varje skiva höjt inte bara ambitionsnivån utan också det faktiska utfallet. Någonstans runt släppet för "Paradogma" 2010 fick jag upp ögonen för den här minst sagt snabbspelande orkester. Faktum var att det var ett stående kärleksfullt skämt inom scenen att nu hade minsann bandet utvecklats och blivit mogna då de hade med ett tungt parti i en låt, snarare än hysteriskt snabbt. Men de senaste skivorna har visat på ett band som med bibehållen integritet (läs: de lirar fortfarande mest med plattan i mattan) har blivit allt bättre att skriva varierade låtar som med oroväckande frekvens fastnar i hjärnan. Detta gäller inte minst den skiva som jag tipsar om idag: "Regicide" som kom 2014. Läser ni på Metal Archives om den här skivan, så kommer ni se att den inte är lika högt rankad av recensenterna som exempelvis senaste skivan "Cast The First Stone". Jag gillar den skivan också, men "Regicide" är fortfarande så skrämmande bra och mäktig att jag tycker ni ska kolla in denna först.

/Martin

Fredagslistan 2017, vecka 19: Spretigt och bra

fredag, maj 12, 2017

Gomorrn i stugan!

Fredagen är återigen över oss och till denna serveras tillhörande lista. Idag kör jag otematiskt och spretigt, den enda sammanhållande faktorn är att det helt enkelt är bra låtar. Ibland är det lika självklart och genialt att göra fredagslistor som det vackra i att montera sig en macka med sylt och jordnötssmör. Vi hugger in!


Först ut är MOUNTAIN WITCH som gör musik som får mig att vilja se på Motorsågsmassakern och andra strålande bra skräckfilmer från 70- och 80-talet. Världen känns lika sepiatonad som ett paket gula Blend när The Dead Won't Sleep sveper sina ljudvågor kring en, det är lite sandigt och skitigt men hemvant. Bandmedlemmarna heter René, René och Tobert, kommer från Tyskland och körde från början instumentalt i den här konstellationen men har numera adderat sång till sin svängiga stoner. Ett smart drag om ni frågar mig. Vänner av UNCLE ACID AND THE DEADBEATS, GHOST och liknande retroflirtande band kommer att bjuda upp till dans redan vid start.


När Hinterlands sedan sparkar igång som nr 2 i ordningen märks det direkt vartåt detta barkar. Skön uppbyggd stämning av trummor och gitarrslingor som står beredda och stampar vid startlinjen och 0:15 in i låten byts till blastbeats och ett rungande tjusigt vokalt utrop i form av det klassiska metall-RAAAAAAH:et. RAAAAAAH! Vad lycklig man kan bli av bara ett sånt litet rivigt grymtande som ju egentligen borde vara kutym att inleda med i ALL metall. Ja, ni hörde mig. ALL.

Melodisk döds av klassiskt DISSECTION-snitt är vad som bjuds här av Jönköpingsbördiga NETHERBIRD (pun intended) och det tackar en ju aldrig nej till! Skön variation låten igenom med midtempo som manar till det klassiska fosterställningsvaggandet såväl som snabbare tongångar i veva med håret-stil.


Tillbaka till stonerns förlovade land! VISTA CHINO heter nästa gäng och namnet gör att jag ser Arnold Schwarzenegger i beiga chinos framför mig, det kan inte hjälpas. VISTA CHINO består av före detta medlemmar ur KYUSS som vid tillfälle höll ett långdraget domstolsbråk med resterande bandkamrater om rättigheterna till namnet KYUSS LIVES!, vann dessa rättigheter och sedan helt sonika döpte om KYUSS LIVES! till VISTA CHINO.

Men det som egentligen är intressant här är en helt annan sak, nämligen att sångaren John Garcia i låten Dargona Dragona sjunger i en av Jim Morrisons gamla mikrofoner! Ja, THE DOORS-Jimpas mick, även känd som The U87 Microphone. Fatta hur fränt det är på en skala. Ljudet är råbarkat och svänget konstant på fullängdaren "Peace" som släpptes 2013 på Napalm Records.



Tvära kast till d-taktens domäner när vi på plats fyra i listan hittar MARTYRDÖD och List, titelspåret till fullängdaren med samma namn som släpptes förra året hos Southern Lord. Hurra för hardcore! Jag är sällan ett fan av vikingar när det kommer till musik men med MARTYRDÖDs cruststomp funkar det förvånansvärt bra att blanda in lite dylika tongångar. Melodislingorna klistrar sig fast i öronsnäckan, öset sitter som en smäck och jag kan bara säga tack Göteborg för detta.


Vi dröjer oss kvar bland folkmusikens vindlingar men stämmer ner gitarrerna några hack och lyssnar till WIEGEDOOD som är ett totalt geniband från Belgien på temat Väldigt svart black metal och matchande snygga skogspinnar på omslaget. Fy satan alltså, det här är inte muntert! Men vilket STÄLL. Jag vill hävda att det är omöjligt att lyssna på Ontzieling och inte omedelbart bli drabbad av mörkret och tyngden likt ett tak som plötsligen ger vika och rasar in i ens lägenhet.

Det här är musik som gör mig lycklig inombords och det är få akter förunnat att snudda vid den känslan. Albumet vars namn jag aldrig lär kunna uttala på rätt sätt heter "De doden hebben het goed II" och min försiktiga gissning är att det handlar om död, gud och siffran två.

Fredagslistan är all, jag önskar en fenomenal helg och säger på återseende.

/Susanne

Fredagslistan 2017, vecka 19: Spretigt och bra

Martins tekniska tisdagstips, vecka 19: Virvum

tisdag, maj 09, 2017

Gott folk!

Idag riktar vi blickarna söderut mot Schweiz och ett band som heter VIRVUM. Det här bandet har en lång historia som verksamt band - de drog igång verkstaden redan 2007 - men det tog tills förra året innan första fullängdaren kom. Är detta en dålig sak, undrar ni kanske? Nej sannerligen inte! När jag lyssnar på "Illuminance" så blir jag nämligen helt nockad. Detta är en magiskt bra platta. Med sin rätt rejäla dos progressiv metal nedrörd i all teknikalitet är det rätt mycket som händer i musiken. VIRVUM lyckas dock hålla sig på rätt sida av fullständigt frånstötande nörderi, då riffen är av en kaliber som knäcker. Som alla verkligt bra tekniska dödsmetallband ser VIRVUM också till att ha skrivit låtar som håller måttet med råge.

/Martin

Fredagslistan 2017, vecka 18: 1994

fredag, maj 05, 2017

Gott folk!

Vi är tillbaka efter ytterligare en brutal sjukdomsperiod i det benschska hemmet. Det har inte varit vackert det kan jag helt ärligt erkänna, och uppgivenheten har nästan gått att ta på, men detta får vi helt enkelt se förbi för idag ska vi gotta ner oss i 1990-talet, närmre bestämt år 1994.

1994 gick jag i andra ring på Chapmanskolan i Karlskrona och var i den perioden av livet då allt tycktes vara mer eller mindre ok. Framför allt kom det ut väldigt mycket extremt bra musik som gjorde tillvaron än mer behaglig. Jag blev faktiskt helt till mig när jag kollade upp vilka skivor som kom ut just 1994 och hittade drivor av soniskt gotte.

Vi kör!

"Far Beyond Driven" är PANTERAs "hitalbum". Den gick rakt in på plats 1 på albumlistan och det var ett faktum som bandet var riktigt nöjda med. "Far Beyond Driven" är fortfarande ett väldigt starkt album som i det närmaste utgör den kreativa kulmen av de senaste årens resa som PANTERA startade på "Cowboys From Hell" och fortsatte på "Vulgar Display Of Power". Jag lyssnade oerhört hängivet på alla tre skivorna och de åker fortfarande på emellanåt. Dock får jag erkänna att efter alla de rasistiska utbrott som Phil Anselmo gjort sig skyldig till under åren så har den rena, oförställda glädjen som jag tidigare upplevde när jag lyssnade på PANTERAs skivor, ja, den har naggats i kanten.

Rent musikaliskt så är "Far Beyond Driven" fylld med musik så brottartung och kvalitativ att det inte konstigt att folk gick igång på skivan. Det finns så många bra låtar på plattan att jag hade kunnat välja i princip vilken som helst. Att det blev 5 Minutes Alone beror mest på att jag gillar svänget som finns i den låten.

Jag hade längtat så intensivt efter uppföljaren till "Images And Words" som kom 1992 och nog får räknas som skivan som fick in mig på progressiv metal på allvar att jag först blev besviken när jag lyssnade på "Awake" som släpptes i början av oktober 1994. Att den tog tid att komma in i gjorde dock ingenting. Jag hade på den här tiden stort förtroende för vad DREAM THEATER sysslade med. Noterbart är att på den här skivan använde Mike Portnoy Mapex-trummor och att det blev den sista skivan som keyboardisten Kevin Moore medverkade på. Ljudbilden är mer torr än den var på "Images...", men framför allt låter Portnoys trummor helt magiskt bra. Låtmässigt finns här några verkliga pärlor. Att Portnoy själv håller Voices  väldigt högt skyller jag enbart på att han drack alkohol på den här tiden. Däremot är låten jag valt - The Mirror - en magisk uppvisning av ett band som sannerligen vet vad de sysslar med.

CANNIBAL CORPSE är ju verkligen banérförarna för att hålla sin stil intakt. 1994 visste jag vilka bandet var, men av någon anledning så hade jag inte fastnat för bandets musik. Kanske var det för att jag var helt insnöad på vad scenerna i Stockholm och Göteborg sysslade med, det vet jag faktiskt inte. "The Bleeding" blev Chris Barnes sista skiva med bandet som redan hade påbörjat sin resa mot att bli det största och mest säljande death metalbandet i historien. Det finns några vansinnigt feta låtar med på "The Bleeding". Jag har valt Force Fed Broken Glass (ja, ni fattar ju att det här bandet aldrig kommer att få priser för finkänsliga texter). Lägg gärna märke till Alex Websters rent magiska spel på basen. Jag är inte ensam om att tycka att just Webster har gjort extremt mycket för att lyfta fram basen i dödsmetallen.

"Lunar Strain" är IN FLAMES debutskiva, och den skiva i bandets diskografi som kramas allra hårdast av bandets tidiga fans. För på skivan efter, "The Jester Race" har Anders Fridén kommit med och då börjar IN FLAMES sälja ut sig. Jag skämtar, lite. På "Lunar Strain" är det nämligen Stanne som sköter sången, Strömblad skötte trummorna, gitarrerna och keyboard. Det var helt enkel väldigt mycket annorlunda i IN FLAMES-land än vad det är idag. Musikaliskt har göteborgsscenen alltid varit mer melodisk än de två andra världsledande scenerna var. Det är inget dåligt om ni frågar mig då mycket av det gitarrarbete som vi kan höra både på "Lunar Strain" och andra skivor är bedövande vackert.

MACHINE HEADs debutskiva "Burn My Eyes" som togs emot, till stora delar, med stor acklamation. Jag skaffade skivan långt senare, och har alltid haft ett lite kluvet förhållande till den. Samtidigt som jag inser att musiken verkligen är bra, så har jag alltid haft något skavande i bakhuvudet som fått mig att inte dyrka skivan förbehållslöst. Oavsett så är det en skiva som jag återkommer till med oregelbundna intervall så något rätt gör den ju sannerligen!

/Martin



Martins tekniska tisdagstips, vecka 18: Hadal Maw

tisdag, maj 02, 2017

På Metal Archives kan vi lära oss följande om australiensiska HADAL MAWs bandnamn:

Hadal Maw is the name derived from the Hadal zone, a delineation for the deepest trenches in the ocean. The term itself is inherited from Hades, the Greek god of the underworld.

Ja, ni hänger med i svängarna eller hur? Jag har länge fascinerats av band som kommer från antingen Australien eller Nya Zeeland som spelar rejält svår och tung musik. HADAL MAW från Melbourne lirar musik som visserligen är aningen mer lättillgänglig är ULCERATEs, men nog finns det rejält med tuggmotstånd på senaste skivan "Olm" som släpptes i början av februari. Jag gillar verkligen den här skivan som har nästan hemsökande gitarrarbete, stilfullt meckiga trummor och riktigt bra sång. Det går inte alltid snabbt, men detta är ju heller inget krav, meckigheten finns här i riklig mängd ändå. 

/Martin



Kiss och gitarristen som försvann

Gott folk!

Nu kommer det lite samhällsinformation - läs reklam och allmänt tjoande - angående det K Special som sedan den 30/4 finns att kolla in på SVTPlay.

För er av vår läsarskara som vet vem Alexander Bergdahl är i den megastora och extremt hängivna värld som utgörs av KISS så kommer det kanske inte som någon överraskning att Alex medverkar i "Kiss och gitarristen som försvann". Allt annat hade liksom varit en orimlighet.

För er andra som inte vet det så är Alex inte bara en medarbetare här på bloggen som drar in försvarligt med trafik när han skriver om framför allt KISS, han är en vida respekterad kunskapskälla vad gäller väldigt mycket, men då framför allt KISS. Det ligger inte direkt för Alex att slå sig själv för bröstet när det gäller hans passioner, så jag tar mer än gärna på mig den uppgiften.

För "Kiss och gitarristen som försvann" lyckas fascinera en person som undertecknad som till största delen har ett föga intresse för den värld som KISS numera utgör. Och det är sannerligen ett hedersbetyg, för du måste vara blind för att inte inse att det här programmet signerat Melker Becker och Mattias Lindeblad är riktigt bra, gjort med kärlek och respekt och definitivt faktagranskat till max då det ju är Alex som står till tjänst med detta.

Alldeles oavsett vad jag tycker om Gene Simmons ohöljda intresse av företaget KISS och Paul Stanleys, numera,  usla sångröst är det omöjligt att inte falla för alla i projektets enorma kärlek till bandet, musiken och hela spektaklet som KISS faktiskt är.

Gott folk - in och kolla med er nu!

/Martin

Fredagslistan 2017, vecka 17: Favorit i repris!

fredag, april 28, 2017

Gott folk!

Det har varit en, för att vara helt ärlig, rätt så jobbig vecka. Barnen drog hem ytterligare en sväng (vi har nu haft 3 omgångar) av magsjuka från förskolan. Därför blev det inget tekniskt tisdagstips tidigare i veckan, och därför kör jag en favorit i repris som fredagslista denna vecka.

2015 gjorde Susanne några episka listor på temat kroppsvätskor, och jag tänkte att en av dessa kunde funka bra.

Vi kör!

Ave God morgon!

Kroppsvätskedags igen, hurra hurra! I del två tänkte jag avhandla något som befinner sig i nedre delen av ansiktet, är tändernas bästa vän och produceras av tre glada körtlar: glandula sublingualis, glandula submandibularis samt glandula parotis.

Ja, ni har säkert redan räknat ut det, medicinskt orienterade som ni är - vi pratar om saliv, snålvatten, spott eller dregel. Kärt barn har många namn och hyfsat många låtar vid en snabb Spot(t)ifysökning. Ladda upp med en rejäl citron som tilltugg så åker vi!


Busungarna i BLACK BREATH är först ut och angriper munhålan på ett alldeles särdeles stenhårt sätt. De uppmanar oss att häda och förskjuta Kristus i Black Sin - Spit on the Cross och ja, okej då, med det drivet är jag inte den som inte kan offra mig. De tar igen sig lite i mitten av låten för att sedan komma med en riktig toksmäll som avslutning. "Heavy Breathing" är ett fint debutalbum för övrigt som luktar både DISMEMBER och GRAVE. Gammeldöds med andra ord. Mumma! Tio fluortanter av tio!



Alla som gillar SEPULTURA räcker upp en hand. Alla som gillar "Roots"-plattan räcker upp en fot. Själv håller jag "Beneath The Remains", "Arise" och "Chaos A.D." högre men även denna gamla paradhäst med doft av nu-metal har sina ljusglimtar. Max Cavalera vaknade tydligen upp en morgon och drog sig till minnes en dröm om regnskogen och inhemsk brasiliansk musik. Med detta tankefrö var saken biff och "Roots" blev till. Vi lyssnar kort och gott till Spit.



THRODL (jupp, det låter mycket riktigt som en karaktär i Game of Thrones eller något som ofrivilligt kommer upp ur en förkyld hals) har gjort en låt som behandlar det kanske mäktigaste munslemmet i hela världen, nämligen Satans! Går det att hitta fränare spott än så? I think not! Två och en halv Buttericks-hörntand av tre möjliga till detta pennsylvaniska gäng som blandar och ger friskt mellan metalgenres. (Och om ni undrar så är bandnamnet en akronym av "Tomorrow's Hope Rests on Dead Lies". Jag finner det rejält lökigt och ger dem rådet att kort och gott kalla sig THRODL hädanefter. Gör det.)

SNAKEDRIVER är ett band som jag skulle beskriva spelar Helt Hyfsad Hardcore. The Salivant gränsar till sludge på sina ställen, det är sympatiskt. Övning ger färdighet, den här ruffiga pärlan vill jag se live när den rullat ut ur replokalen och fått skivbolagsbackning och sedvanlig polityr.


Heja grabbar, friskt humör!

Sista låten kommer med enbart på grund av att bandet kommer från Singapore, lirar grind samt heter CARDIAC NECROPSY. Jag antar att det betyder nekros i hjärtat (ondskan vet inga gränser där alltså) och blod var ju temat förra gången som vän av ordning uppmärksammat men lyckligtvis har dessa filurer klämt ur sig en låt med titeln Blood, Sex & Saliva. Jo, jag tackar jag - där slank både det ena och det andra med!

Hur låter det då? Tja, sådär. Man spelar hellre än bra, brötigt, snabbt och lite slirigt. Det är inte så att man börjar dregla av upphetsning men plus i kanten för gott mod. Det förekommer också ljud som för tankarna till helt andra kroppsvätskor som kanske och kanske inte dyker upp här i listan vad det lider. Men för tillfället är sagan all, fredagen inledd och jag säger som Folktandvården - varsågod och skölj!

/Susanne

Fredagslistan 2015, vecka 41: Kroppsvätskor del 2 - Saliv

Fredagslistan 2017, vecka 16: Döden dö

fredag, april 21, 2017

Gomorrn, fredagskamrater!

Idag ska vi plöja igenom den åker i vilken bra dödsmetall lever och frodas. Detta för att stävja eventuell vårtrötthet som kan infinna sig strax innan månaden maj slår sina klor i oss och får oss att vakna till på allvar. Textmängden denna fredag är som ni ser av en spartansk kaliber på grund av viss energisvikt från undertecknad men listan är icke desto mindre vital för det. Vi lyssnar till:




BLOOD INCANTATION - Vitrification of Blood (Pt. 1). Ypperlig döds från Colorado med rymdtema och allmänt ödslig atmosfär genom ett filter av teknisk skicklighet.

THRONE OF HERESY - Nemesis Rising. Postapokalyptiskt Linköpingsband bjuder på melodiskt ös, smittande riffarbete och göttiga midtempo-trummor.

BEHEADED - Beast Incarnate. Medryckande brutaldöds från Malta som kör snäppet renare än andra band i samma genre. Dock utan att förlora i intensitet.

LIK - Le morte homme. D-takten och arvet från den svenska dödscenen anno -90-talet frodas i denna konstellation med före detta medlemmar från band som GRAVE, KAAMOS och NALE. Hurra!

REVOCATION - Arbiters of the Apocalypse. Tekniska tongångar med inslag av rensång. Till detta - tajta trummor och tjusig gitarrföring. Bra där! 


Hoppas dessa alster sparkar igång er fredag likt en kalv som studsar ut på grönbete. Tills vi hörs igen, trevlig helg.



/Susanne

Fredagslistan 2017, vecka 16: Döden dö