fredag, december 15, 2017

Fredagslistan 2017, vecka 50: Vinter

Gott folk!

Jag bryter av lite från våra senaste fredagslistor med årsbästalistenomineringar och kör en lista på temat vinter! Tidigare i veckan kom det faktiskt lite snö här i Helsingborg, men oftast ser den skånska vintern ut som på bilden till vänster. Kanske ackompanjerat med lite regn med snö i.

I vilket fall -

vi kör!


SAVATAGE brukar dyka upp här på bloggen i ojämna intervall. Det finns något djupt sympatiskt med det här bandet som gör att jag återvänder till det gång på gång. Jag har hämtat ett spår från bandets samlingsplatta "Return to Wacken" som kom 2015 då bandet hade varit återaktiverat sedan 2014. Dead Winter Dead är titellåten från plattan med samma namn från 1995, ett år då jag inte hade en aning om bandet existens. Det är klassisk SAVATAGE om ni frågar mig - melodiskt med pondus och fint lir.

Vi älgar över till Finland och STRATOVARIUS som jag tror gör sin debut här på bloggen överhuvudtaget! Winter Skies är en väldigt återhållsam låt i långsamt tempo som jag tycker är väldigt behaglig att lyssna på! Fint pianospel av Jens Johansson dessutom. Ja, det är den Jens Johansson (son till legendariske jazzpianisten Jan Johansson och bror till Anders Johansson som lirat med HAMMERFALL och Yngwie).

Norska 1349 har karvat ut sig en fin plats inom black metal - vi har skrivit om bandet flertalet gånger av en anledning - och det var trevligt att återkoppla till bandet måste jag säga. Internal Winter är en fin dänga med både magiska melodiska inslag och fett röj. Kan behövas efter två ganska lugna låtar eller hur? Precis.


Det hade ju varit i det närmaste tjänstefel att inte ha med BORKNAGAR i den här listan. Jag har valt titellåten från magiska "Winter Thrice" från förra året. Satan vilken bra skiva det är! De senaste åren har min vurm för det här bandet bara ökat, och när de släppte - helt mirakulöst egentligen efter fallolyckor och annat elände - en sådan magisk skiva som "Winter Thrice" ja, då kanske ni kan ursäkta att jag blir lite till mig i trasorna?

Jag släpper på alla bromsar och dönar på med trippelvinter. Av WINTERSUN från skivan "Wintersun" har jag valt låten Winter Madness som inte handlar om att åka pulka på hälsofarligt vis. Detta är ju yster musik som är väldigt svår att värja sig emot. Det går undan, men med bibehållen melodiositet. Att WINTERSUN tar i med framför allt gitarrspelet, ja det kan man betrakta som en julklapp. Eller inte, haha!

/Martin

fredag, december 08, 2017

Fredagslistan 2017, vecka 49: Best of the best 2



Goddagens!


Fredagen är åter över oss och med den kommer fredagslistan. Jag tänker fortsätta på den redan inkörda vägen som stavas årsbästa 2017 med ytterligare fem riktiga stänkare till plattor. Med andra ord, dags för Best of the best 2!



CLOAK - "To Venomous Depths"
Det här är en skiva jag hela tiden återvänder till. Sanslöst svängig, tung som bly men samtidigt lättlyssnad. Det här är stampa takten-svartmetall utan krusiduller vars egentligen enda eventuella moln på horisonten skulle kunna vara att det är omedelbart och inte bjuder på några djupare meta-bottnar som kommer fram med fler lyssningar. Men det är ju heller inte alltid man vill ha det. Det här är en riktig liten pärla till skiva!



SPECTRAL VOICE - "Erroded Corridors of Unbeing"

Vi kliver sedermera ner i mörkret och besöker SPECTRAL VOICE för en dos doomig dödsmetall deluxe. Det här är bandet som ger begreppet murken ett ansikte! Att lyssna på alstret "Erroded Corridors of Unbeing" är som att gå in i en icke upplyst jordkällare, känna lukten av ruttnat virke, treva efter en strömbrytare och plötsligt få ett rejält spindelnät i ansiktet. Spöklikt, glåmigt, dystert och förstås - fruktansvärt bra!



GOATWHORE - "Vengeful Ascension"

Jag har alltid tyckt att GOATWHORE är ett mer än lovligt lökigt bandnamn, det ska medges. När "Vengeful Ascension" släpptes var jag nyfiken men inte överentusiastisk. Vid första genomlyssningen blev jag dock förälskad. Hänförd. Totalglad. Ljudet är matigt och varmt, tempot svängigt och stämningen familjär. GOATWHORE låter på den här skivan ungefär som ett PANTERA som plötsligt börjat dyrka Satan. Inte illa! 



DYING FETUS - "Wrong One to Fuck With"

För ett par månader sedan kom Martin in på arbetsrummet yster som en kalv på grönbete och upplyste mig om skivan ” Wrong One to Fuck With" och att jag borde lyssna på den nu och med detsamma. Det är helt klart ett av de bästa tips jag fått under hela året! Satan vilken episk skiva detta är! DYING FETUS är ett brutaldödsband att räkna med sedan länge men frågan är om inte detta är det allra bästa de fått ur sig någonsin. Renset står som spön i backen, musiken är snabb något så djävulskt och growlet kan i sanning få döda att resa sig upp ur den eviga vilan. Hurra!


PALLBEARER - "Heartless"


Slutligen mot Mount Doom! PALLBEARER formligen krossar ens hjärta med oändligt vackra och skirt doomiga skivan “Heartless” som är gruppens tredje fullängdare. Soundet har blivit klarare och luftigare än vad det varit på tidigare släpp men utan att för den delen tappa i tyngd. Texterna andas hopp och förtvivlan, brustna drömmar, hjärta/smärta och saker som aldrig blev av. Deras musik har beskrivits som ”funeral with a dash of hope” och det är precis så det låter. Skicka näsdukarna!


Med detta tar vi helg! På återseende.


/Susanne


 Fredagslistan 2017, vecka 49: Best of the best 2


fredag, december 01, 2017

Fredagslistan 2017, vecka 48: Nominerade till årsbästalistan 2017 mark III

Gott folk!

Jag fortsätter skoningslöst med att köra vidare med fredagslistor på temat nominerade till årsbästalistan 2017 - här kommer fem matiga skivor med extra skruv som jag tycker är väldigt värda att kolla in.

Vi kör!

"Do Not Deviate" av REPLACIRE

Vänner av teknisk dödsmetall kanske kommer ihåg att jag har tipsat om den här skivan i ett av mina tekniska tisdagstips? Det här bandet från Boston gör så mycket rätt på den här skivan att jag redan efter första lyssningen kände att "Do Not Deviate" mycket väl skulle kunna hamna på en årsbästalista för egen del. Som alla bra tekniska dödsmetallband så lirar REPLACIRE ledigt loss på ett minst sagt imponerande sätt - men låtmaterialet håller väldigt hög klass. De hamnar alltså inte alls på teknikalitet för teknikalitetens skull skalan, vilket ju ack så många andra band inom denna subgenre gör.

"Disgust" av THE ARSON PROJECT

Grindcore är ju en genre som ligger mig varmt om hjärtat, så därför blir jag lite extra glad när det kommer nytt, riktigt bra material från Sverige. THE ARSON PROJECT har tagit god tid på sig att snickra ihop "Disgust" som faktiskt är bandets debut. Bandet bildades 2005. Jag hoppas verkligen att de inte tar lika lång tid på sig med att få ut skiva nummer två, för det jag hör på den här skivan ger onekligen mersmak. Produktionen är rent magiskt bra - tjock och härlig utan att förlora skärpa i den minst sagt sliriga grindcore som det här bandet lirar. Det saknas visserligen inte inslag av tungt sväng, men fokus ligger på att lira snabbt och argt.

"Ghost Mile" av VOYAGER

Vi växlar spår helt och hållet och ger oss över till progressiva VOYAGER från Perth i Australien. Jag blev varse om det här bandet via Torbjörn Lien, den norske serietecknaren som gjorde en fredagslista åt oss för ett tag sedan, och då han och jag delar en hel del musikaliska referensramar så trodde jag nog att jag kanske skulle gilla "Ghost Mile". Och det gör jag ju! Detta är ju extremt snyggt producerad progressiv musik med inslag av döds, djent och allsköns andra inslag. Jag hade inte lyssnat på skivan på ett bra tag, men när jag väl återvände till den i förra veckan så snurrade den rent oroväckande mycket.

"Poetry Of The Ill-Minded" av SHADE EMPIRE

Finska SHADE EMPIRE har jag gillat ett tag, så när "Poetry Of The Ill-Minded" kom så hoppades jag att jag skulle gilla skivan. Helt självklart var det inte - först tyckte jag att skivan var bra, men inget speciellt. Så jag lämnade den en stund. Men det fanns grejer som gjorde att jag gillade skivan så pass mycket att jag återkom till den några månader senare, och då trillade polletten verkligen ner! Detta är ju tung, överlastad musik med rikligt med symfoniska inslag. Dessutom har bandet tagit med en trumpet! Men, snälla ni, ge skivan tid - det här är en skiva som växer med varje lyssning!

"Apex" av UNLEASH THE ARCHERS

Jag avslutar listan med finfin powermetal från Kanada! Lugn, detta är inte lika tjo och tjimartad powermetal som exempelvis ALESTORM sysslar med - här finns en helt annan stadga och ett annat allvar som jag verkligen gillar. Jag skrev i min recension av skivan att Det finns en fin stadga i UNLEASH THE ARCHERS – jag känner verkligen att det här bandet vet vad det sysslar med – och det är också detta som ger det höga betyget. Erfarenheten som det här bandet har i att skriva minnesvärda låtar skiner igenom på ett fint sätt. Trots att skivan klockar in på nästan exakt en timme i speltid så känner jag att det egentligen bara är en enda låt som inte ligger på samma höga och jämna nivå som det övriga materialet. Bara det borde vara skäl nog för er att kolla in den här riktigt sympatiska skivan.

/Martin

fredag, november 24, 2017

Fredagslistan 2017, vecka 47: Best of the Best 1


Fredagsvänner! Best of the Best är inte bara en karatefilm från 1989, det är även titeln på veckans fredagslista. 2017 är på upphällningen och det börjar bli dags att summera. Utan inbördes rangordning kommer därför här en uppräkning av braighet som inträffat under årets lopp. Håll en vuxen hårt i handen så börjar vi!


TOMB MOLD - "Primordial Malignity".

Dödsmetall från Kanada som är skitig såväl som rå. Galopptakten sitter där den ska, 90-talsvibben är ständigt närvarande och om någon vågar påstå att TOMB MOLD är överproducerade har den fel.

Retrokänslan till trots finns det en air av nyskapande här vilket gör att det inte känns som ännu en upprepning. Som helhet bjuder "Primordial Malignity" nämligen på crustkaos med en lite svängig jazzkänsla, en otippad men fenomenal blandning.


ANOMALIE - "Visions".

Det här är en skiva som på ett svårartat sätt borrar sig in i ens själ. ANOMALIE från Österrike sparar sannerligen inte på depressionskrutet i denna tredje fullängdare. Det är ett dystert hopkok av lika delar post-black metalmangel och neofolk vi bjuds på och eländet och de snygga melodislingorna vävs ihop likt en filt av feelgood/feelbad för de dagar då man riktigt vill gå ner sig i känsloträsket. Heja drama!


SICARIUS - "Serenade Of Slitting Throats".

Jag blev så hjärtans glad när jag hittade den här skivan! SICARIUS kommer från staterna och lirar sanslöst hård black metal som går fort som själve Satan! Rått och engagerat, melodiöst samtidigt som furiöst drivet tempomässigt.

Tremolo - check, liksmink - check, orimligt mycket nitarmband - check. Instant love!


NIGHTBRINGER - "Terra Damnata".

Vi dröjer oss kvar vid samma koncept, NIGHTBRINGER serverar en portion mäktig och arg black metal som icke heller den går av för hackor. Tekniskt skickligt utfört och med en göttig egenart som fastnar. Krusidulliga riff, väl motiverade blastbeats, lite experimentlusta på det och överlag texter med tema occultism. Svinsnyggt omslag därtill.


PRIMITIVE MAN - "Caustic".

Avslutningsvis en av årets absolut bästa sludgeplattor. "Caustic" är en mastodontuppvisning i långsamhet som jag hela tiden återvänder till. Låtarna liksom värks och ilskas fram ur bandmedlemmarna och det känns verkligen som ett personligt stycke musik. Skitigt, välgjort och fyllt av vrede. Lite rundgång på det och öronen jublar. Det är rent ut sagt ett sånt jävla bröt som PRIMITIVE MAN levererar att man blir alldeles salig!

Das was alles för idag, nu tar vi helg.

/Susanne

Fredagslistan 2017, vecka 47: Best of the Best 1

fredag, november 17, 2017

Fredagslistan 2017, vecka 46: Nominerade till årsbästalistan 2017 - mark II?

Gott folk!

I somras körde jag en fredagslista baserad på 5 skivor som kan komma ifråga till min personliga årsbästalista över 2017. Nu är det dags att ta fram de stora kanonerna och ösa på ännu mer - så pass att det nog kommer att bli en försvarlig mängd listor och/eller inlägg om vilka skivor som sannerligen har en rimlig chans att komma med på en topp 10! Jag tycker personligen att 2017 har känts mer svårgripbart än tidigare år. Normalt sett så har jag vid denna tid på året en hyfsad koll på vilka skivor som utkristalliserar sig som toppkandidater. Så är det inte i år - det har kommit så mycket bra, och spretande, musik att jag i det närmaste känner mig belägrad! I vilket fall,

Vi kör!

"Adversary Omnipotent" - ENFOLD DARKNESS

En verklig pärla till teknisk dödsplatta! Om ni blir avskräckta av just genretillhörigheten - bli inte det. Det här är en väldigt mångsidig och melodiskt utmanande skiva som jag lyssnat försvarliga mängder på den senaste tiden. ENFOLD DARKNESS är ett band som härstammar från countrytrakter - Nashville i Tennessee - och detta märks, hör och häpna, inte ett skit! Det är snarare så att graden av episk mäktighet som den här skivan vräker över lyssnaren, det är det inte många countryskivor som har ambitionen att göra, haha!


"Immortals" - FIREWIND

Jag byter spår radikalt. Från teknisk döds till power metal! Detta är Gus Gs band - och då vet ni kanske med er att det kommer att bli vilda löprundor på gitarrens greppbräda. Är det det enda som FIREWIND har att bjuda på undrar kanske vän av ordning? Nä! Detta är så fantastiskt medryckande (all bra power metal bör vara detta, med måtta) musik att ni förstår att jag verkligen, verkligen gillar det jag hör på "Immortals".



"Olm" - HADAL MAW

Jag har tipsat om det här australiensiska bandet i ett av mina tekniska tisdagstips för ganska så länge sedan. "Olm" är en skiva som har verkligt hemsökande gitarrarbete och rikligt med atmosfär. Jag tycker alltid att det är intressant att höra band från just Australien eller Nya Zeeland som lirar musik med ordentligt med tuggmotstånd (se ULCERATE), som ser till att belöningen blir desto större när polletten trillar ner! Detta lyckas sannerligen HADAL MAW med på "Olm".


"IV" - SPIDERGAWD

Både jag och Susanne har fallit för det här brutalsvängiga norska band som visserligen inte är det hårdaste ni kommer att höra någonsin, men dra åt helvete vilket galet driv det finns i det här bandet! Klassiskt rockhantverk med mycket självförtroende och verkligt fint gitarrarbete finns det gott om på den här skivan som har fått mig att stampa takten så till den milda grad att jag trillat ur stolen här på jobbet!





"Aathma" - PERSEFONE

Den här skivan var den mest efterlängtade skivan för mig personligen. Har ni följt bloggen ett tag, eller mina skriverier på WeRock, så vet ni att jag verkligen älskar det här bandet från Andorra. Att kunna konstatera att "Aathma" är en riktigt stark skiva är väldigt befriande - efter den mästerliga uppvisning som "Spiritual Migration" stod för var jag rejält nervös för om "Aathma" skulle hålla måttet. Det gör den, med råge!



/Martin

fredag, november 10, 2017

Fredagslistan 2017, vecka 45: Utvärderingssamtal för oktober 2017

Gomorrn fredagsentusiaster! Hösten swishar förbi oss och snart läggs även metall-år 2017 till handlingarna men vad har egentligen hunnit hända nu under oktober/tidig november? Jo det ska jag tala om för er. Det har släppts en djävulusisk massa bra musik! Den ska vi utan pardon sätta tänderna i nu med detsamma.


Som först ut hittar vi ALL PIGS MUST DIE som är lika delar rutinerade som moshvänliga. Låten Cruelty Incarnate börjar lugnt och försiktigt men byggs snart upp till ett vevande creshendo av furiös desperation. Förutom att de har ett av världens hårdaste bandnamn spelar denna konstellation från Massachusetts brallorna av vem som helst i genren synnerligen crustig metalcore/grind/snabbt, det är ett som är säkert. Plus för otroligt tjusigt omslag till plattan "Hostage Animal" - grå råttkung på vit botten! 

 Från en moshpit till en annan, NAZGHOR från Uppsala återfinner vi längst inne i svartmetallens rensavdelning. Bandnamnet NAZGHOR är taget från benämningen på en av soldatlegionerna i själve Satans armé, närmare bestämt den strax under Tartaros. Frågor på det? Nej, tänkte väl det. Malignant Possession är en charmig dänga med en melankolisk och catchy melodislinga som snabbt sätter sig fast och känns hemtrevlig för oss som har en nostalgisk förkärlek för 90-talsvågen. Tumme upp!

Och på tal om 90-talet lyssnade jag härom dagen igenom DISSECTIONs gamla klassiker "Reinkaos" som ju var något av en vattendelare när den släpptes. Vissa fans hatade den rakt av, vissa älskade den och andra lärde sig uppskatta den med tiden. Jag var obönhörligen fast från första början, kärlek vid första ögonkastet uppstod helt enkelt. Några dagar efter den här genomlyssningen såg jag en kompis (Ja, jag tittar på dig nu Jonatan) nämna skivan ifråga i sociala medier och ytterligare någon dag efter detta hittade jag bandet CLOAK.

CLOAK släppte ett album vid namn "Forever Burned" ganska nyss och ta mig tusan om det inte ändå är rätt likt just "Reinkaos" om man ser till det svärtade svängets karaktär! Låt nummer tre i listan är titelspåret till "Forever Burned" och lycka till med att inte gilla den, ety den är löjligt bra.

Fjärde låten heter Echelon och den bjuder ZAIUS på. ZAIUS lirar lugn, tjusig och mångbottnad metal som jag gärna sätter epitetet post- framför. Ni vet hur det är, ibland hittar man album som gör något med en, som liksom låter ens själ trava runt i en tätbevuxen havreåker och bara svepas med dit dagen tar en. "Of Adoration" är just en sådan skiva. Bandet kör genomgående instrumentalt men det känns inte som att det saknas något för det utan allt glider på som ett väloljat maskineri.

Det här är perfekt musik att lyssna på i hörlurar när det regnar och man är sugen på lite softare tongångar att dagdrömma till.


Som avslutning på den här musikaliska menyn klipper jag till med BLAZE OF PERDITION, en polsk black metal-akt som ligger på Agonia Records. A Glimpse of God från albumet "Conscious Darkness" bjussar på såväl dubbelkaggar med skönt tuggmotstånd som lite sjyssta tempoväxlingar. En skum men fantastisk melodislinga på det och sedan en droppe BEHEMOTH-känsla och vi är i hamn. Guldstjärna i kanten för samplingen i början som sätter en mysigt ödesdiger ton: Gud står enbart att finna i lidandet.

Och med detta säger jag tack för idag, slut för idag och önskar en fin helg!

/Susanne

Fredagslistan 2017, vecka 45: Utvärderingssamtal för oktober 2017

fredag, november 03, 2017

Fredagslistan 2017, vecka 44: Of coughing and misery

Gott folk!

Det har varit en vecka fylld av hosta och elände hos mig. En segdragen hosta gjorde sitt intåg i måndags, i all tydlighet ackompanjerad av feber och snorig näsa, och tvingade mig att ligga nerbäddad i tre dagar. I ärlighetens namn var jag inte säker på om det skulle bli en fredagslista för den här veckan, men ta mig attan om det inte blev det ändå!

Det blir en ganska spretig lista, som det brukar bli, och utan något vidare sammanhållande tema - men det tror jag att ni kan leva med.

Vi kör!

Min kärlek till det här doombandet från Arizona har inte minskat under det år som har gått sedan SPIRIT ADRIFT släppte sitt debutalbum "Chained To Oblivion" tills dess att nya skivan "Curse Of Conception" kom för ett tag sedan. Då första skivan var ett i stort sett enmansprojekt från Nate Garrett är nya skivan en ganska annorlunda historia där bandets kärlek till IRON MAIDEN och METALLICA får stort svängrum. Och det är helt underbart om ni frågar mig! Spelglädjen och entusiasmen fullständigt strålar om den här skivan. Men, detta ska ju vara doom säger ni? Ja - och det är det också. Det finns en liberal släng med sleven av BLACK SABBATH här också, vilket bara gör skivan ännu bättre. Har jag lockat er tillräckligt nu?

WATAIN släpper nytt nästa år efter 4 års tystnad. Kommande skiva är en av de plattor jag ser mest fram emot under 2018, och det är därför kul att konstatera att vi faktiskt får ny musik från bandet redan nu. Två låtar som jag tycker är riktigt bra! Nuclear Alchemy låter typiskt WATAIN om ni frågar mig. Och det är sannerligen inget dåligt i det, för här finns drivet, den fina känslan för melodi och ett helvetiskt ös - precis som jag vill ha det när det gäller WATAIN. Att dra växlar utifrån två låtar är ju lite vanskligt, men jag tycker att bandet redan här låter betydligt mer taggat än på "The Wild Hunt".

Vi byter spår över till NE OBLIVISCARIS. Det här australiensiska bandet har minst sagt satsat på musik lika vidlyftig och maffig som en större schwartzwaldtårta. Inte allas kopp te, och för egen del tappade jag lite intresse för bandet när förra plattan "Citadel" släpptes 2014. Men nya skivan "Urn" är faktiskt inte så tokig. Det vill säga - om du gillar extravaganser utan bara fan, med musiker asom gärna visar precis hur duktiga de är på sina instrument och brer ut sig i långa låtar. I Urn, Pt. 1 -  And Within The Void We Are Breathless får ni 7:30 på er att bestämma er om det här kan vara värt att kolla in mer.

Hoppet från musikermetal till mat och potatis-döds från nestorbandet framför alla, CANNIBAL CORPSE kanske kan tyckas stort. Men när det här legendariska bandet släpper nytt, ja då är chansen stor för att en låt ska slinka med på en fredagslista. "Red Before Black" släpps idag, och den är precis som det stora flertalet av bandets skivor späckad med gore och bra hantverk. CANNIBAL CORPSE har blivit ett band att hålla i handen - du vet vad du får för sorts musik när det gäller det här bandet från Buffalo. Men CANNIBAL CORPSE har alltid lagt sig vinn om att göra ett gott hantverk. Därför är bandets musik bra mycket bättre än det mesta.

Jag avslutar med en blasfemiskt svängande låt av TOOTHGRINDER. Jag har ytterst svårt att värja mig från ett band som lirar på det här sättet, trots att det egentligen inte är speciellt hårt. Men Let It Ride får mig att stampa takten på ett väldigt entusiastiskt sätt.

/Martin

fredag, oktober 27, 2017

Fredagslistan 2017, vecka 43: Huggen i granit

Ave Hej, fredagsvänner!

Idag ska vi botanisera i den rika flora och fauna som riktigt stabbig och stabil musik utgör. Med andra ord, låtar som på intet sätt ber om ursäkt eller mjäkar runt, frågar om lov eller tyst knyter näven i fickan, nej här är det snarare alster är som huggna i granit som serveras. Pek med hela handen det vill säga.

Utan vidare ado kliver vi rakt ner i brötets ärkebröt som värks fram av gruppen PRIMITIVE MAN. Det spelas så långsamt i My Will att man tror att det när som helst ska ta stopp, orden frustas och stånkas fram, den musikaliska tyngden är lika fast förankrad som en ståplats i Nybroviken.

Herregud vad bra! Ens öron formligen släpas fram som i tjära när man lyssnar på detta. Vänner av seriös och osnabb musik lär falla på knä med detsamma och dyrka detta episka band från Colorado som släppt exakt en fullängdare innan årets "Caustic" dök upp.


Stämningen lättas upp åtskilliga pinnhål med låt nummer två, Between Voids, som framförs av GOD MOTHER.

År 2015 släppte nämnda band en fullängdare vid namn "Maktbehov" som fick välförtjänt goda vitsord från siter som Loudwire, Metalinjection och Pitchfork. Nästföljande alster är skivan som Between Voids kommer från, nämligen en mycket kompetent utförd split med GOD MOTHER och ARTEMIS.

Det här är högkvalitativ grindcore mina vänner, försök bara sitta still med stampa-takt-foten, I dare you.


Från moshpit-tempo tillbaka till den mer makliga katakombhammocken. SPECTRAL VOICE
kommer även de från Colorado och spelar en långsam dödsmetall som ger skön mersmak.

Låten Thresholds Beyond  bjuder först på lite gitarrplink som formar en dyster men enkel melodislinga och sedan kommer en vokal insats med sådan distans och kyla att det känns som om karln står i en vindtunnel och growlar. Och det menar jag på ett bra sätt. "Eroded Corridors of Unbeing" som låten härstammar från är i sanning en spöklik skiva med stark atmosfär som biter sig fast likt en köldskada. Göttans!

Så går vi med raska kliv mot det mer svulstiga och pompösa! AUÐN är från Island och om jag ska våga mig på en gissning vad gäller namnvalet ligger ju den gamle gynnaren Oden rätt nära till hands. "Farvegir Fyrndar" ser dagens ljus i november men redan nu har fyra spår släppts till allmän beskådan och Í Hálmstráið Held  är ett av dem.

AUÐN tar helt klart i ända från tårna och har en attityd som andas lika delar fullt ställ som sålt smöret och tappat pengarna. Tänk vidsträckta Sagan om ringen-landskap, hjärtekross i rännsten samt scenen i Braveheart då Mel Gibson slutligen vrålar FREEDOM efter ett par timmar skön tortyr. Bra blandning helt enkelt!

UNSANE klassas enligt interwebz som en noise rock/post-hardcore-hybrid och den beskrivningen kan jag väl gå med på. Musiken är svängig som satan och samtidigt skitig som ett par crustpunkbrallor efter en hård festivalvecka.

"Sterilized" heter plattan som huserar Aberration och ytterligare nio guldkorn till låtar och det här är helt klart en av årets bästa skivor, kanske till och med en av livets bästa. Skojar inte.

UNSANE har existerat som band på denna jord sedan anno 1988 och jag har inte hört en enda ton av dem förrän nu. 1988, smaka på siffrorna och känn historiens vingslag. Det är pinsamt på gränsen till brottsligt att jag missat detta, jag ska under helgen sätta mig ner och knyppla på en dumstrut.

Med detta säger jag tack och hej för idag och hyser förhoppningar om att ni får en god helg!

/Susanne

Fredagslistan 2017, vecka 43: Huggen i granit

fredag, oktober 20, 2017

Fredagslistan 2017, vecka 42: 1984

Gott folk!

Det har blivit dags för ytterligare en fredagslista på det storslagna temat 1980-talet. Som av en slump bestämde jag mig för att kolla lite närmre på år 1984 för jag fick en fråga (igen, ska väl tilläggas då det händer ganska ofta) om George Orwells bok "1984" och årtalet fastnade i hjärnbarken - igen.

(Ni hittar betydligt mer om boken om ni klickar här)

Det hände såklart en hel del under år 1984 - Apple Computers lanserade sin dator Apple Macintosh i början av året, det hålls olympiska spel i Los Angeles, och Tage Danielssons filmversion av "Ronja Rövardotter" har premiär i mitten av december.

I Karlskrona skräpar en 8-årig version av undertecknad runt och har illa koll på den massiva skivutgivning som sker under året. Ska vi tro Metal Archives så släpps det 93 skivor under året som kan kategoriseras som hårdrock/metal. Det sätter lite perspektiv på den tid vi lever i idag eller hur? 93 skivor - det är inte svårt att köpa 93 skivor egentligen - men digniteten av det som släpps idag kanske är något mindre än då. Jag hade i alla fall inga svårigheter att välja skivor till den här listan!

Vi kör!

"The Last In Line" - DIO

Artister värda sitt salt höll en betydligt högre arbetstakt än idag - DIOs andra platta som ni ser till vänster släpptes bara ett drygt år efter den krossande debuten "Holy Diver". På något märkligt sätt så håller "The Last In Line" verkligen måttet mot den av i stort sett alla dyrkade debuten. Som en halvrolig parentes kan jag nämna att webzinet jag skriver för tog sitt namn från första låten på skivan. Det här är så fantastiskt bra musik att det inte är att undra på att den fortfarande håller. Svänget, tyngden och pondusen i varenda låt på skivan talar till oss även efter över 30 år som den här skivan har funnits. Här finns en magisk nivå på allt - jag njuter sannerligen av den fina produktionen som låter Vinny Appices trummor att låta så naturligt som trummor kan. Och så Ronnie James Dio som i vanligt ordning sjunger ytterrocken av alla.

"Powerslave"  av IRON MAIDEN

1984 hade jag ingen aning om IRON MAIDENs existens. Det skulle dröja ytterligare 4 år innan jag av en slump köpte "Number Of The Beast" och blev hårdrockare på riktigt. MAIDEN är ju ett band som jag har haft i mitt liv sedan dess, och även om jag har haft med skivor av bandet i fredagslistor tidigare så hoppas jag att ni har överseende med detta faktum. "Powerslave" släpptes i början av hösten 1984 och var ytterligare en skiva från bandet som bara befäste bandets legendariska status. World Slavery Tour som turnén på plattan döptes till skulle kulminera med ett verkligt klassiskt livealbum "Live After Death". Studioskivan i sig är kryddad med låtar som fortfarande återfinns i bandets setlistor: Aces High, 2 Minutes to Midnight, Powerslave och episkt långa Rime Of The Ancient Mariner. Låt vara att det finns några svagare spår - detta är ändå en väldigt bra skiva.

"Red, Hot and Heavy" av PRETTY MAIDS

Jag vet helt ärligt inte hur PRETTY MAIDS tänkte när de godkände det här omslaget, för i jämförelse med så många andra omslag är det här rätt dåligt. Tur då att musiken är desto bättre! "Red, Hot and Heavy" är bandets debutskiva och det är verkligt klassisk heavy metal med mycket feeling och pondus som har fått lyssnare att återvända till skivan. Att bandet fortfarande är igång visar ju också på att bandet inte var kapabla till "bara" en bra skiva. Jag vet inte hur det är med er, men jag gillar verkligen att det går att höra när en skiva är inspelad under en viss tidsperiod - det hörs verkligen att "Red, Hot and Heavy" är inspelad på 80-talet.



"Perfect Strangers" av DEEP PURPLE

DEEP PURPLE hade 1984 redan varit igång betydligt mycket längre än, ja de flesta andra band. "Perfect Strangers" var bandets elfte platta, och den första som den magiskt framgångsrika andra sättningen av bandet gav ut. Bandet med Ian Gillan på sång, Ritchie Blackmore på gitarr, Jon Lord på klaviatur, Roger Glover på bas och Ian Paice på trummor har i det närmaste kramats ihjäl av publiken - och det är lätt att förstå när bandet kopplar greppet med ett i det närmaste helvetiskt sväng och ett samspel som får varenda låt att bli en njutning.





"Ride The Lightning" av METALLICA

Nästan exakt ett år efter det att "Kill 'em All" kom ut fanns "Ride The Lightning" i skivaffärerna. Perspektivet på hur mycket METALLICA hade utvecklats på det året är hisnande. Precis allt har höjts flera nivåer. Låtarna är mer komplicerade, produktionen fetare, den individuella spelskickligheten bättre (jag tänker då framför allt på hur Lars Ulrich sköter sig på trummorna). Att METALLICA redan på andra skivan visar på en mognad i låtskriveriet som lämnade väldigt många andra band på efterkälken är talande. Talande är också faktumet att bandet självt redan nu gav blanka fan i vad folk skulle tycka om exempelvis en låt som Fade To Black. "Ride The Lightning" är den enda skivan i bandets diskografi som jag har tvingats handla ett nytt exemplar av - för att jag lyssnade bokstavligt talat sönder det första exet!

"Defenders Of The Faith" av JUDAS PRIEST

I stark kontrast till iskylan i omslaget till METALLICAs andra skiva har vi omslaget till gammelgäddorna JUDAS PRIESTs "Defenders Of The Faith". Ja jösses! Den här skivan var skiva nummer 9 i bandets diskografi. Den spelades in på Ibiza och släpptes i början av 1984. Den skiljer sig inte nämnvärt från hur JUDAS PRIEST hade låtit fram till den här skivan - detta är stabil metal som jag mycket väl kan förstå att folk gick igång på. Att Halford fortfarande kunde dra i med riktiga primalvrål gör ju sannerligen inte skivan sämre.

Med detta tar vi helg gott folk - en närmare 5 timmar lång fredagslista kanske gör att ni baxnar, men vad fan liksom, haha!


/Martin

Featured Post

Fredagslistan 2017, vecka 50: Vinter

Gott folk! Jag bryter av lite från våra senaste fredagslistor med årsbästalistenomineringar och kör en lista på temat vinter! Tidigare i...

Populära inlägg