Fredagslistan 2017, vecka 20: Med känsla för feeling

fredag, maj 19, 2017

Gott folk!

Jag hoppas ni har hämtat er från Susannes fredagslista från förra veckan? Herrejävlar vilken lista! Om ni trodde att det skulle bli en lugnare lista från mig, som en sorts kontrapunkt, den här veckan, ja då kan jag bara säga:


Den här veckan så gottar jag ner mig i musik på den lite mäktigare sidan av det myllrande spektrumet som är tung musik. Det finns viss risk för att känslomässig överhettning, men å andra sidan är ju detta inte alltid fel. 

Vi kör!

SHADE EMPIRE är ett band som jag fick upp öronen för när bandet släppte "Omega Arcane" 2013. Den rent magiska matigheten på den skivan fick mig att kippa efter andan, och vad vi kan utröna av Anti-Life Savior som är ett första smakprov av kommande skivan "Poetry Of The Ill-Minded" så har den här finska kombon valt att fortsätta på denna inslagna väg. Och det är sannerligen inte fel om ni frågar mig. Här är det överdåd i rejäla skopor, det är inklipp av monologer från film (där man citerar ur "Paradise Lost" av Milton), det är pampiga stråkar och överlag en rent episk stämning. Om jag gillar det? Har påven en löjlig mössa?

Att internet har gett möjlighet till samarbeten över land och hav är ju väldigt intressant. Därför är det inte konstigt att ljuvt progressiva och atmosfäriska AN ABSTRACT ILLUSION räknar sina hemmavister som Boden och Lund. 
Avståndet mellan de två orterna är närmre 1530 km. Det här bandet har ett ut ett album, "Illuminate The Path" som kom ut förra året. Jag är väldigt imponerad av en hel massa saker på den skivan. Mest den otroliga mångsidighet som bandet uppvisar. Här finns growl och rensång (som verkligen golvar), magiskt fint gitarrarbete, bra utnyttjande av keyboards, fantastiskt trumspel och rejält genomarbetade låtar. 

Vi vänder blickarna mot Eksjö i Småland och ORBIT CULTURE som har bedrivit verksamhet sedan 2013. Jag fick ett tips från en av mina bästa vänner att kolla in det här bandet då han jobbar tillsammans med en av medlemmarna i bandet. Och det är jag väldigt glad för. ORBIT CULTURE är ett modigt band, för de har valt att sysselsätta sig med melodisk döds, ett minst sagt välbefolkat område. Men de gör det med den äran. Det finns framför allt en tydlig idé med varenda låt på "Rasen" som kom förra året. Det här bandet vet vad det vill, och de ser till att undvika de mest uppenbara fällorna. Ja, det finns både growl och rensång, men genomförandet är bra mycket bättre och känns fräschare än på mången andra skivor. Att produktionen dessutom är ren öronmumma gör att jag uppskattar att lyssna på ORBIT CULTURE än mer. 

Jag har uppskattat THE GREAT DISCORD sedan debutskivan "Duende" kom ut 2015. Så pass mycket att jag tycker att den skivan är en av de mest imponerande debuterna som har kommit ut mellan 2006 och 2015. Bandet är svårslagna när det gäller kombinerande av progressiv musik och psykbrytstonalitet. Nu är bandet på gång med ny musik - på kommande skivan har bandet valt att gotta ner sig i Lewis Carolls "Alice I Underlandet". Detta är ingen personlig favorit, men jag har så pass stort förtroende för bandets kapacitet att jag vet att det kommer att bli intressant i vilket fall. Första smakprovet - Darkest Day - är i vilket fall en låt som får mig att längta efter mer. 

Italienska NOVEMBRE har en lång och produktiv karriär bakom sig. Att det nu blir frågan om att ta fram storsläggan det behöver ni inte tvivla om då bandet sysslar med progressiv gotisk musik med färgningar av doom och döds. Precis, det blir mycket att tugga, men jäsiken om detta inte är helt magiskt bra! Jag har valt den längsta låten från senaste skivan "Ursa" då den sannerligen visar på vilket hantverksmässigt förträffligt band det här är. 


Ni får en bonuslåt den här veckan. För ett tag sedan så gjorde jag en lista med helsingborgsband, där SINS IN VAIN var med. Nu har bandet släppt två nya låtar som jag tycker är väldigt bra. Faktum är att jag blev helt vansinnigt glad över att bandet nu är återaktiverat. Jämför jag med hur bandet lät på debuten som kom för 7 år sedan så tycker jag att både Legion och Horizons låter mer vuxna. Och det menar jag som en komplimang. 

/Martin

Martins tekniska tisdagstips, vecka 20: Hour Of Penance

tisdag, maj 16, 2017

Gott folk!

Det är tisdag, och dags för ytterligare djupdykningar i den tekniska dödsmetallens underbara undervegetation. Idag ska vi prata lite om ett finfint italienskt gäng som sedan 1999 har drabbat samman med god smak och allmän mainstreamkultur - HOUR OF PENANCE.

Grundat i Rom, och ansvariga för sju fullängdare, har HOUR OF PENANCE med varje skiva höjt inte bara ambitionsnivån utan också det faktiska utfallet. Någonstans runt släppet för "Paradogma" 2010 fick jag upp ögonen för den här minst sagt snabbspelande orkester. Faktum var att det var ett stående kärleksfullt skämt inom scenen att nu hade minsann bandet utvecklats och blivit mogna då de hade med ett tungt parti i en låt, snarare än hysteriskt snabbt. Men de senaste skivorna har visat på ett band som med bibehållen integritet (läs: de lirar fortfarande mest med plattan i mattan) har blivit allt bättre att skriva varierade låtar som med oroväckande frekvens fastnar i hjärnan. Detta gäller inte minst den skiva som jag tipsar om idag: "Regicide" som kom 2014. Läser ni på Metal Archives om den här skivan, så kommer ni se att den inte är lika högt rankad av recensenterna som exempelvis senaste skivan "Cast The First Stone". Jag gillar den skivan också, men "Regicide" är fortfarande så skrämmande bra och mäktig att jag tycker ni ska kolla in denna först.

/Martin

Fredagslistan 2017, vecka 19: Spretigt och bra

fredag, maj 12, 2017

Gomorrn i stugan!

Fredagen är återigen över oss och till denna serveras tillhörande lista. Idag kör jag otematiskt och spretigt, den enda sammanhållande faktorn är att det helt enkelt är bra låtar. Ibland är det lika självklart och genialt att göra fredagslistor som det vackra i att montera sig en macka med sylt och jordnötssmör. Vi hugger in!


Först ut är MOUNTAIN WITCH som gör musik som får mig att vilja se på Motorsågsmassakern och andra strålande bra skräckfilmer från 70- och 80-talet. Världen känns lika sepiatonad som ett paket gula Blend när The Dead Won't Sleep sveper sina ljudvågor kring en, det är lite sandigt och skitigt men hemvant. Bandmedlemmarna heter René, René och Tobert, kommer från Tyskland och körde från början instumentalt i den här konstellationen men har numera adderat sång till sin svängiga stoner. Ett smart drag om ni frågar mig. Vänner av UNCLE ACID AND THE DEADBEATS, GHOST och liknande retroflirtande band kommer att bjuda upp till dans redan vid start.


När Hinterlands sedan sparkar igång som nr 2 i ordningen märks det direkt vartåt detta barkar. Skön uppbyggd stämning av trummor och gitarrslingor som står beredda och stampar vid startlinjen och 0:15 in i låten byts till blastbeats och ett rungande tjusigt vokalt utrop i form av det klassiska metall-RAAAAAAH:et. RAAAAAAH! Vad lycklig man kan bli av bara ett sånt litet rivigt grymtande som ju egentligen borde vara kutym att inleda med i ALL metall. Ja, ni hörde mig. ALL.

Melodisk döds av klassiskt DISSECTION-snitt är vad som bjuds här av Jönköpingsbördiga NETHERBIRD (pun intended) och det tackar en ju aldrig nej till! Skön variation låten igenom med midtempo som manar till det klassiska fosterställningsvaggandet såväl som snabbare tongångar i veva med håret-stil.


Tillbaka till stonerns förlovade land! VISTA CHINO heter nästa gäng och namnet gör att jag ser Arnold Schwarzenegger i beiga chinos framför mig, det kan inte hjälpas. VISTA CHINO består av före detta medlemmar ur KYUSS som vid tillfälle höll ett långdraget domstolsbråk med resterande bandkamrater om rättigheterna till namnet KYUSS LIVES!, vann dessa rättigheter och sedan helt sonika döpte om KYUSS LIVES! till VISTA CHINO.

Men det som egentligen är intressant här är en helt annan sak, nämligen att sångaren John Garcia i låten Dargona Dragona sjunger i en av Jim Morrisons gamla mikrofoner! Ja, THE DOORS-Jimpas mick, även känd som The U87 Microphone. Fatta hur fränt det är på en skala. Ljudet är råbarkat och svänget konstant på fullängdaren "Peace" som släpptes 2013 på Napalm Records.



Tvära kast till d-taktens domäner när vi på plats fyra i listan hittar MARTYRDÖD och List, titelspåret till fullängdaren med samma namn som släpptes förra året hos Southern Lord. Hurra för hardcore! Jag är sällan ett fan av vikingar när det kommer till musik men med MARTYRDÖDs cruststomp funkar det förvånansvärt bra att blanda in lite dylika tongångar. Melodislingorna klistrar sig fast i öronsnäckan, öset sitter som en smäck och jag kan bara säga tack Göteborg för detta.


Vi dröjer oss kvar bland folkmusikens vindlingar men stämmer ner gitarrerna några hack och lyssnar till WIEGEDOOD som är ett totalt geniband från Belgien på temat Väldigt svart black metal och matchande snygga skogspinnar på omslaget. Fy satan alltså, det här är inte muntert! Men vilket STÄLL. Jag vill hävda att det är omöjligt att lyssna på Ontzieling och inte omedelbart bli drabbad av mörkret och tyngden likt ett tak som plötsligen ger vika och rasar in i ens lägenhet.

Det här är musik som gör mig lycklig inombords och det är få akter förunnat att snudda vid den känslan. Albumet vars namn jag aldrig lär kunna uttala på rätt sätt heter "De doden hebben het goed II" och min försiktiga gissning är att det handlar om död, gud och siffran två.

Fredagslistan är all, jag önskar en fenomenal helg och säger på återseende.

/Susanne

Fredagslistan 2017, vecka 19: Spretigt och bra

Martins tekniska tisdagstips, vecka 19: Virvum

tisdag, maj 09, 2017

Gott folk!

Idag riktar vi blickarna söderut mot Schweiz och ett band som heter VIRVUM. Det här bandet har en lång historia som verksamt band - de drog igång verkstaden redan 2007 - men det tog tills förra året innan första fullängdaren kom. Är detta en dålig sak, undrar ni kanske? Nej sannerligen inte! När jag lyssnar på "Illuminance" så blir jag nämligen helt nockad. Detta är en magiskt bra platta. Med sin rätt rejäla dos progressiv metal nedrörd i all teknikalitet är det rätt mycket som händer i musiken. VIRVUM lyckas dock hålla sig på rätt sida av fullständigt frånstötande nörderi, då riffen är av en kaliber som knäcker. Som alla verkligt bra tekniska dödsmetallband ser VIRVUM också till att ha skrivit låtar som håller måttet med råge.

/Martin

Fredagslistan 2017, vecka 18: 1994

fredag, maj 05, 2017

Gott folk!

Vi är tillbaka efter ytterligare en brutal sjukdomsperiod i det benschska hemmet. Det har inte varit vackert det kan jag helt ärligt erkänna, och uppgivenheten har nästan gått att ta på, men detta får vi helt enkelt se förbi för idag ska vi gotta ner oss i 1990-talet, närmre bestämt år 1994.

1994 gick jag i andra ring på Chapmanskolan i Karlskrona och var i den perioden av livet då allt tycktes vara mer eller mindre ok. Framför allt kom det ut väldigt mycket extremt bra musik som gjorde tillvaron än mer behaglig. Jag blev faktiskt helt till mig när jag kollade upp vilka skivor som kom ut just 1994 och hittade drivor av soniskt gotte.

Vi kör!

"Far Beyond Driven" är PANTERAs "hitalbum". Den gick rakt in på plats 1 på albumlistan och det var ett faktum som bandet var riktigt nöjda med. "Far Beyond Driven" är fortfarande ett väldigt starkt album som i det närmaste utgör den kreativa kulmen av de senaste årens resa som PANTERA startade på "Cowboys From Hell" och fortsatte på "Vulgar Display Of Power". Jag lyssnade oerhört hängivet på alla tre skivorna och de åker fortfarande på emellanåt. Dock får jag erkänna att efter alla de rasistiska utbrott som Phil Anselmo gjort sig skyldig till under åren så har den rena, oförställda glädjen som jag tidigare upplevde när jag lyssnade på PANTERAs skivor, ja, den har naggats i kanten.

Rent musikaliskt så är "Far Beyond Driven" fylld med musik så brottartung och kvalitativ att det inte konstigt att folk gick igång på skivan. Det finns så många bra låtar på plattan att jag hade kunnat välja i princip vilken som helst. Att det blev 5 Minutes Alone beror mest på att jag gillar svänget som finns i den låten.

Jag hade längtat så intensivt efter uppföljaren till "Images And Words" som kom 1992 och nog får räknas som skivan som fick in mig på progressiv metal på allvar att jag först blev besviken när jag lyssnade på "Awake" som släpptes i början av oktober 1994. Att den tog tid att komma in i gjorde dock ingenting. Jag hade på den här tiden stort förtroende för vad DREAM THEATER sysslade med. Noterbart är att på den här skivan använde Mike Portnoy Mapex-trummor och att det blev den sista skivan som keyboardisten Kevin Moore medverkade på. Ljudbilden är mer torr än den var på "Images...", men framför allt låter Portnoys trummor helt magiskt bra. Låtmässigt finns här några verkliga pärlor. Att Portnoy själv håller Voices  väldigt högt skyller jag enbart på att han drack alkohol på den här tiden. Däremot är låten jag valt - The Mirror - en magisk uppvisning av ett band som sannerligen vet vad de sysslar med.

CANNIBAL CORPSE är ju verkligen banérförarna för att hålla sin stil intakt. 1994 visste jag vilka bandet var, men av någon anledning så hade jag inte fastnat för bandets musik. Kanske var det för att jag var helt insnöad på vad scenerna i Stockholm och Göteborg sysslade med, det vet jag faktiskt inte. "The Bleeding" blev Chris Barnes sista skiva med bandet som redan hade påbörjat sin resa mot att bli det största och mest säljande death metalbandet i historien. Det finns några vansinnigt feta låtar med på "The Bleeding". Jag har valt Force Fed Broken Glass (ja, ni fattar ju att det här bandet aldrig kommer att få priser för finkänsliga texter). Lägg gärna märke till Alex Websters rent magiska spel på basen. Jag är inte ensam om att tycka att just Webster har gjort extremt mycket för att lyfta fram basen i dödsmetallen.

"Lunar Strain" är IN FLAMES debutskiva, och den skiva i bandets diskografi som kramas allra hårdast av bandets tidiga fans. För på skivan efter, "The Jester Race" har Anders Fridén kommit med och då börjar IN FLAMES sälja ut sig. Jag skämtar, lite. På "Lunar Strain" är det nämligen Stanne som sköter sången, Strömblad skötte trummorna, gitarrerna och keyboard. Det var helt enkel väldigt mycket annorlunda i IN FLAMES-land än vad det är idag. Musikaliskt har göteborgsscenen alltid varit mer melodisk än de två andra världsledande scenerna var. Det är inget dåligt om ni frågar mig då mycket av det gitarrarbete som vi kan höra både på "Lunar Strain" och andra skivor är bedövande vackert.

MACHINE HEADs debutskiva "Burn My Eyes" som togs emot, till stora delar, med stor acklamation. Jag skaffade skivan långt senare, och har alltid haft ett lite kluvet förhållande till den. Samtidigt som jag inser att musiken verkligen är bra, så har jag alltid haft något skavande i bakhuvudet som fått mig att inte dyrka skivan förbehållslöst. Oavsett så är det en skiva som jag återkommer till med oregelbundna intervall så något rätt gör den ju sannerligen!

/Martin



Martins tekniska tisdagstips, vecka 18: Hadal Maw

tisdag, maj 02, 2017

På Metal Archives kan vi lära oss följande om australiensiska HADAL MAWs bandnamn:

Hadal Maw is the name derived from the Hadal zone, a delineation for the deepest trenches in the ocean. The term itself is inherited from Hades, the Greek god of the underworld.

Ja, ni hänger med i svängarna eller hur? Jag har länge fascinerats av band som kommer från antingen Australien eller Nya Zeeland som spelar rejält svår och tung musik. HADAL MAW från Melbourne lirar musik som visserligen är aningen mer lättillgänglig är ULCERATEs, men nog finns det rejält med tuggmotstånd på senaste skivan "Olm" som släpptes i början av februari. Jag gillar verkligen den här skivan som har nästan hemsökande gitarrarbete, stilfullt meckiga trummor och riktigt bra sång. Det går inte alltid snabbt, men detta är ju heller inget krav, meckigheten finns här i riklig mängd ändå. 

/Martin



Kiss och gitarristen som försvann

Gott folk!

Nu kommer det lite samhällsinformation - läs reklam och allmänt tjoande - angående det K Special som sedan den 30/4 finns att kolla in på SVTPlay.

För er av vår läsarskara som vet vem Alexander Bergdahl är i den megastora och extremt hängivna värld som utgörs av KISS så kommer det kanske inte som någon överraskning att Alex medverkar i "Kiss och gitarristen som försvann". Allt annat hade liksom varit en orimlighet.

För er andra som inte vet det så är Alex inte bara en medarbetare här på bloggen som drar in försvarligt med trafik när han skriver om framför allt KISS, han är en vida respekterad kunskapskälla vad gäller väldigt mycket, men då framför allt KISS. Det ligger inte direkt för Alex att slå sig själv för bröstet när det gäller hans passioner, så jag tar mer än gärna på mig den uppgiften.

För "Kiss och gitarristen som försvann" lyckas fascinera en person som undertecknad som till största delen har ett föga intresse för den värld som KISS numera utgör. Och det är sannerligen ett hedersbetyg, för du måste vara blind för att inte inse att det här programmet signerat Melker Becker och Mattias Lindeblad är riktigt bra, gjort med kärlek och respekt och definitivt faktagranskat till max då det ju är Alex som står till tjänst med detta.

Alldeles oavsett vad jag tycker om Gene Simmons ohöljda intresse av företaget KISS och Paul Stanleys, numera,  usla sångröst är det omöjligt att inte falla för alla i projektets enorma kärlek till bandet, musiken och hela spektaklet som KISS faktiskt är.

Gott folk - in och kolla med er nu!

/Martin

Fredagslistan 2017, vecka 17: Favorit i repris!

fredag, april 28, 2017

Gott folk!

Det har varit en, för att vara helt ärlig, rätt så jobbig vecka. Barnen drog hem ytterligare en sväng (vi har nu haft 3 omgångar) av magsjuka från förskolan. Därför blev det inget tekniskt tisdagstips tidigare i veckan, och därför kör jag en favorit i repris som fredagslista denna vecka.

2015 gjorde Susanne några episka listor på temat kroppsvätskor, och jag tänkte att en av dessa kunde funka bra.

Vi kör!

Ave God morgon!

Kroppsvätskedags igen, hurra hurra! I del två tänkte jag avhandla något som befinner sig i nedre delen av ansiktet, är tändernas bästa vän och produceras av tre glada körtlar: glandula sublingualis, glandula submandibularis samt glandula parotis.

Ja, ni har säkert redan räknat ut det, medicinskt orienterade som ni är - vi pratar om saliv, snålvatten, spott eller dregel. Kärt barn har många namn och hyfsat många låtar vid en snabb Spot(t)ifysökning. Ladda upp med en rejäl citron som tilltugg så åker vi!


Busungarna i BLACK BREATH är först ut och angriper munhålan på ett alldeles särdeles stenhårt sätt. De uppmanar oss att häda och förskjuta Kristus i Black Sin - Spit on the Cross och ja, okej då, med det drivet är jag inte den som inte kan offra mig. De tar igen sig lite i mitten av låten för att sedan komma med en riktig toksmäll som avslutning. "Heavy Breathing" är ett fint debutalbum för övrigt som luktar både DISMEMBER och GRAVE. Gammeldöds med andra ord. Mumma! Tio fluortanter av tio!



Alla som gillar SEPULTURA räcker upp en hand. Alla som gillar "Roots"-plattan räcker upp en fot. Själv håller jag "Beneath The Remains", "Arise" och "Chaos A.D." högre men även denna gamla paradhäst med doft av nu-metal har sina ljusglimtar. Max Cavalera vaknade tydligen upp en morgon och drog sig till minnes en dröm om regnskogen och inhemsk brasiliansk musik. Med detta tankefrö var saken biff och "Roots" blev till. Vi lyssnar kort och gott till Spit.



THRODL (jupp, det låter mycket riktigt som en karaktär i Game of Thrones eller något som ofrivilligt kommer upp ur en förkyld hals) har gjort en låt som behandlar det kanske mäktigaste munslemmet i hela världen, nämligen Satans! Går det att hitta fränare spott än så? I think not! Två och en halv Buttericks-hörntand av tre möjliga till detta pennsylvaniska gäng som blandar och ger friskt mellan metalgenres. (Och om ni undrar så är bandnamnet en akronym av "Tomorrow's Hope Rests on Dead Lies". Jag finner det rejält lökigt och ger dem rådet att kort och gott kalla sig THRODL hädanefter. Gör det.)

SNAKEDRIVER är ett band som jag skulle beskriva spelar Helt Hyfsad Hardcore. The Salivant gränsar till sludge på sina ställen, det är sympatiskt. Övning ger färdighet, den här ruffiga pärlan vill jag se live när den rullat ut ur replokalen och fått skivbolagsbackning och sedvanlig polityr.


Heja grabbar, friskt humör!

Sista låten kommer med enbart på grund av att bandet kommer från Singapore, lirar grind samt heter CARDIAC NECROPSY. Jag antar att det betyder nekros i hjärtat (ondskan vet inga gränser där alltså) och blod var ju temat förra gången som vän av ordning uppmärksammat men lyckligtvis har dessa filurer klämt ur sig en låt med titeln Blood, Sex & Saliva. Jo, jag tackar jag - där slank både det ena och det andra med!

Hur låter det då? Tja, sådär. Man spelar hellre än bra, brötigt, snabbt och lite slirigt. Det är inte så att man börjar dregla av upphetsning men plus i kanten för gott mod. Det förekommer också ljud som för tankarna till helt andra kroppsvätskor som kanske och kanske inte dyker upp här i listan vad det lider. Men för tillfället är sagan all, fredagen inledd och jag säger som Folktandvården - varsågod och skölj!

/Susanne

Fredagslistan 2015, vecka 41: Kroppsvätskor del 2 - Saliv

Fredagslistan 2017, vecka 16: Döden dö

fredag, april 21, 2017

Gomorrn, fredagskamrater!

Idag ska vi plöja igenom den åker i vilken bra dödsmetall lever och frodas. Detta för att stävja eventuell vårtrötthet som kan infinna sig strax innan månaden maj slår sina klor i oss och får oss att vakna till på allvar. Textmängden denna fredag är som ni ser av en spartansk kaliber på grund av viss energisvikt från undertecknad men listan är icke desto mindre vital för det. Vi lyssnar till:




BLOOD INCANTATION - Vitrification of Blood (Pt. 1). Ypperlig döds från Colorado med rymdtema och allmänt ödslig atmosfär genom ett filter av teknisk skicklighet.

THRONE OF HERESY - Nemesis Rising. Postapokalyptiskt Linköpingsband bjuder på melodiskt ös, smittande riffarbete och göttiga midtempo-trummor.

BEHEADED - Beast Incarnate. Medryckande brutaldöds från Malta som kör snäppet renare än andra band i samma genre. Dock utan att förlora i intensitet.

LIK - Le morte homme. D-takten och arvet från den svenska dödscenen anno -90-talet frodas i denna konstellation med före detta medlemmar från band som GRAVE, KAAMOS och NALE. Hurra!

REVOCATION - Arbiters of the Apocalypse. Tekniska tongångar med inslag av rensång. Till detta - tajta trummor och tjusig gitarrföring. Bra där! 


Hoppas dessa alster sparkar igång er fredag likt en kalv som studsar ut på grönbete. Tills vi hörs igen, trevlig helg.



/Susanne

Fredagslistan 2017, vecka 16: Döden dö


Martins tekniska tisdagstips, vecka 16: Ageless Oblivion

tisdag, april 18, 2017

Gott folk!

Det är tisdag, och dags för ytterligare ett tekniskt tips. Idag skriver jag om brittiska AGELESS OBLIVION som har en rejäl dos progressiv metal nerslängd i sin sjudande gryta. Jag har gillat det här bandet ända sedan de gav ut sitt debutverk "Temples Of Transcendent Evolution" 2010, och jag föll än hårdare för dem när de släppte "Penthos" 2014. Jag tycker fortfarande att detta är ett svinmäktigt album som nästan dignar under tyngden av bra låtar till brädden fyllda av riffmumma och ystra krumsprång. AGELESS OBLIVION är verkligen inga konformister, utan ser till att bända och böja åt många håll och kanter.

/Martin



Fredagslistan 2017, vecka 15: Tillsammans!

fredag, april 14, 2017

Gott folk!

Idag är det Långfredagen, och traditionellt brukar vi köra en fredagslista på temat Jesus, död och korsfästelse på grund av, ja anledningar. Men jag kände verkligen inte för att göra en favorit i repris den här veckan. Det har gått en vecka sedan händelserna i Stockholm. Jag satt på jobbet och följde händelseutvecklingen, hade många bra samtal med folk som var på biblioteket då jag jobbade kväll på vår UNG-avdelning. Många var oroliga, skrämda - precis som jag. Jag har både släkt och vänner i Stockholm och det som hände i vår huvudstad kändes verkligen in i hjärtat.

I hjärtat kändes också hur vi - och då pratar jag om större delen av vår befolkning - hanterade det fruktansvärda som hände. Istället för att försjunka i vrede, hat och främlingsfientlighet visade vi, vår regering och polis, räddningskår och sjukvård upp vår bästa sida. Med tydlighet, värdighet, omtanke valde vi att gå vidare i vår vardag - tillsammans. Jag måste säga att det varit rent underbart att se detta - och också se de som vill utmåla vårt samhälle som stående på kanten till kollaps uttrycka sin frustration över att folk väljer att agera och hantera sorgen och alla andra jobbiga känslor på detta sätt.  Det, om något, är ett bra betyg.

Bild: Maja Suslin/TT

Därför blir det ingen fredagslista om död, Jesus eller korsfästelse den här veckan. Det blir en lista som handlar om gemenskap, medmänsklighet, medkänsla, solidaritet och kärlek. Allt annat vore orimligt om ni frågar mig.

Nu, mer än någonsin, är dessa ord mer än bara ord för nu leder de till handling. Folk öppnar sina hem, folk ser varandra i ögonen, folk köper pizzor till polismän som jobbat många långa timmar. Små handlingar som i detta skede betyder så mycket. Damon Rasti, initiativtagare till den manifestation som ni ser en bild av ovan, skrev dagen efter attacken en krönika i Metro om varför han anordnade manifestationen. Så här skrev han bland annat:

Vår storhet som jordens troligen mest moderna nation är en vagel i ögat på dessa monster som vill försöka dra oss tillbaka i vår strävan att alltid bli bättre. Vi är förebilder, även om vi är långt ifrån perfekta, och historien kommer se tillbaka på oss som ett föregångssamhälle. Det är därför av oerhörd vikt att vi nu i denna stund av chock och rädsla inte låter oss luras till ondskans primitiva nivå. Inte låter hatet förblinda oss, och absolut inte påverkar oss i våra ambitioner om att fortsätta vara – i mitt tycke – världens bästa land. Det är inte mina medsvenskar så som jag känner er. För det är exakt vad de vill. Låta skräck förgöra oss också. Men vi är bättre än så. När det blåser upp till storm håller vi varandra i händerna. Vi står enade tillsammans och låter ingen eller inget förändra oss till det sämre, oavsett orsak till tragedin. Enskild person eller organiserad attack.

Ha en fin påsk, och ta hand om varandra. 

/Martin

Martins tekniska tisdagstips, vecka 15: Replacire

tisdag, april 11, 2017

Gott folk!

Det är tisdag, och sålunda dags för ett nytt tekniskt tisdagstips. Om jag säger Boston så säger ni kanske MIT, Good Will Hunting, Dennis Lehane, AEROSMITH, DROPKICK MURPHYS eller Dorchester? Nu tycker jag att vi har anledning att foga ett nytt bandnamn till Boston: REPLACIRE. Det här gänget har varit igång ett tag, men det är först nu som jag kan säga att jag gett bandet en chans. Detta är bara så bra, udda, men ändå med bägge benen fast rotade i den tekniska myllan.
Det är kanske menat som ett internt skämt, men döper man sin skiva till "Do Not Deviate" så förväntar jag mig att bandet håller sig till en ganska traditionell form av teknisk döds. Men REPLACIRE väver skickligt in progressiva, brutala, nästan OPETH-lika och andra udda element i sin musik. Och de gör det på ett sätt som inte alls känns krystat, konstlat eller fisförnämt - utan faktiskt helt genuint. Om ni nu tror att det inte finns några tekniska element kvar så kan ni vara lugna - detta är musik som visserligen inte drar sig för att vara nyfiken - men jag tvivlar aldrig över vilken subgenre bandet räknar som hemvist. Kolla in dem!

/Martin


Fredagslistan 2017, vecka 14: Nytt!

fredag, april 07, 2017

Gott folk!

Efter förra veckans rent magiska fredagslista från Susanne så har jag slitit mitt hår med att komma på ett lika bra tema - to no avail - får jag väl ändå säga, då ni ser med tydlighet att jag valde att gå på ett tema som vi har kört mycket med innan: nyhetstemat. Det har kommit en försvarlig mängd nya skivor de senaste veckorna, så förvänta er ingen fullständig lista, utan snarare tips på skivor som jag tycker är väl värda er tid och uppmärksamhet.

Vi kör!

WORMWOOD är ett tokhypat band som med sin första skiva "Ghostland - Wounds From A Bleeding Earth" nog kommer finnas med på en hel massa årsbästalistor när 2017 ska summeras. Och det är verkligen helt enastående melodisk black metal det här gänget lirar. Det finns så många element i bandets musik som jag går igång på. Vemodet är en sak, men den överliggande stämningen på hela skivan är riktigt tilltalande.

Jovisst, jag klämmer in lite ny musik av MASTODON. Jag hade verkligen inga förväntningar alls på "Emperor Of Sand", och just därför är det kul att kunna konstatera att skivan är riktigt bra! Det känns som om bandet både har släppt loss desperationen på allvar, men samtidigt lyckats skapa en känsla av optimism. Inte minst känns detta i de flera ursinnigt starka refrängerna som jag fortfarande hajar till över.

Världens mest kända tribute-band? Ni får ursäkta min blasfemi, men enligt MEMORIAMs sångare, Karl Willetts (ex-BOLT THROWER) så startade MEMORIAM som ett hyllningsband till avlidne trummisen Martin Kearns. MEMORIAM är ett band som väldigt tydligt visar att allt behöver inte vara perfekt rent tekniskt för att vara bra. Jag vet många som störde sig på Willetts sångstil när BOLT THROWER fanns, men det är väldigt svårt, ja omöjligt, att inte säga att hans sångstil är unik. Och detta är så hemtam och trygg (honörsord, banne mig!) dödsmetall att ni bara måste gilla det.

När ett av amerikansk black metals flaggbärare, AGALLOCH, lade ner förra året så sörjde en hel del. Därför är det också många som har sett fram emot "Obsidian Arc" från PILLORIAN där John Haughm tidigare sångare och gitarrist i AGALLOCH numera har sin hemvist. Och detta är riktigt bra! Stämningen är överlag ödesmättad och maffig, vilket är en av de saker jag verkligen gillar med den här skivan.

OCEANWAKE lirar en malande, tung och gedigen blandning av progressiv döds, doom och post-metal. Försök se bortom alla dessa genrebenämningar, släck lyset och bara sjunk in i den väldigt maffiga musiken detta band från Finland skapar. Visst tålamod behövs, då låtarna sannerligen inte är av det kortare slaget. Att kalla en skiva som bara har tre låtar för fullängdare kan verka magstarkt, men "Earthen" klockar in på en speltid på 45 minuter. Jag älskar verkligen de kontraster som finns i OCEANWAKES musik. Här finns rymd och täthet, tordön och skira partier - allt med samma självklarhet.




/Martin

Martins tekniska tisdagstips, vecka 13: Spawn Of Possession

tisdag, april 04, 2017

Gott folk!

Idag tar jag sikte mot Kalmar och ett band som heter SPAWN OF POSSESSION. Det här bandet har en historia som tar sin början 1997 och fortfarande är pågående. Såklart med en mängd medlemsbyten genom åren, vilket ju är mer regel än undantag i den här typen av orkestrar.

Jag upptäckte bandet ganska sent - 2012 - då bandet släppte sin tredje fullängdare "Incurso". Bandet hade tagit gott om tid på sig att skapa skivan. Hela 6 år hade det tagit, vilket är väldigt lång tid i en subgenre då du måste hålla momentum för att inte självdö. Men gosse vilken skiva "Incurso" är. Här finns ett driv i all den meckighet som bandet alltid sysslat med, kalla det en röd tråd om ni vill, låtar som samtliga ligger på en bra verkshöjd och en rent drömartad produktion som sannerligen är optimerad att låta fet men ändå luftig. Det är bara att vrida upp volymen och njuta - om man orkar ge den här skivan lite speltid.SPAWN OF POSSESSION ligger inte på samma jobbighetsgrad som exempelvis ULCERATE, men lite mer tid än vanligt får man allt ge "Incurso".

/Martin

Fredagslistan 2017, vecka 13: Hämnden är ljuv

fredag, mars 31, 2017

Aloha, kompanjoner!

Hämnden är som vi alla vet ljuv och det beror på att hjärnans belöningssystem triggas igång när vi får tillrättavisa de som bryter mot gruppens sociala regler. Därför är det så göttans att få ge igen för gamla oförrätter. Vaska således fram något upprörande som ligger kvar och skvalpar i hjärnbarken så sätter vi igång ögonabums!


REVENGE spelar så kallad krigsmetall och består av medlemmar från nedlagda CONQUEROR (detta mäktiga kanadensiska band som tidigare omnämnts i fredagslistan). Det man kan säga om REVENGE är att de låter förbannat arga. Topp tunnor rasande närmare bestämt.

"Behold.Total.Rejection" heter albumet som Scum Defection - Outsider Neutralized kommer ifrån och jag vet inte hur det är med er men jag tycker att "Kolla här då.Totalt jävla avvisande" är en ganska hyfsad titel på en skiva. Musiken är furiös och extrem, här är det metall så det står som spön i backen och fort går det.

Förutom stenhårt mangel har man också tryckt in en sorts gruffanden i början som påminner om hundskall. Det funkar. REVENGE är lätt mitt nya favoritband!



Listans nummer två, REVENGE PREVAILS, kommer från Uddevalla och spelar en charmigt rå dödsmetall med inslag av svart. Produktionen kan kännas rätt kakburkig mellan varven men det funkar bra i sammanhanget. DIY är icke att förakta!

Fullängdaren "Dark Trembling Solace" från 2015 har en charmig kråkman på omslaget som jag tänker är en förlängning av låttiteln Plaguebearers upon Pestilent Fields (för övrigt en väldigt tjusig formulering!). Pest är bäst, dessa ska bli intressanta att följa framgent.


Låten Redeemers and Believers har förvisso en halvlökig sampling i början (nej okej, den är faktiskt rakt av unikt lökig) men skit i den för sedan brakar det loss! Jag har extremt bristfällig kunskap om den bulgariska scenen men THE REVENGE PROJECT är ett habilt dödsband som avhandlar teman som undergång, monster, döden och - just det - hämnd.

Plus i kanten för mäktiga trummor och gitarriff som känns så där genialt enkla och tidlösa.




Är ni sugna på brutala tongångar med pigsqueels? Klart ni är och väntan är över, här kommer THIRST OF REVENGE med stänkaren I Will Remain Silent When I Die. Det är mer än jag själv kan lova, ska erkännas. THIRST OF REVENGE visar sig vid närmre granskning vara ett enmansprojekt vilket jag med tanke på det extremt fläskiga ljudet aldrig kunnat lista ut. Carlos Mejias heter gärningsmannen som gör allt på samma gång alldeles ensam och han har hunnit släppa två fullängdare och en ep under denna flagg. Fyra av fem kaststjärnor!


Om det finns någon som är bra på hämnd så är det karma! KARMIK REVENGE har begripit detta och inkorporerat hen i sitt bandnamn. Bra tänkt där! Vi avnjuter låten Brutality som listans sista kalla rätt och som tillika är en klockren hyllning till thrashen. Tycker mig även skönja något spår av den svenska dödsscenen här och var, vilket skulle kunna vara förklaringen till varför jag faller mer för ljudlandskapet än om det varit helt renodlad thrash.

Skivomslaget till "Self-Conception" består smakfullt nog av ett huggtandsbeklätt kranie i vilket hjärnan bytts ut mot två foster och ett par krälande daggmaskar. Klart godkänt!

Hoppas hämndbegäret fått rejäl skjuts nu inför helgen. Jag knyter ihop säcken och säger på återseende!

/Susanne

Fredagslistan 2017, vecka 13: Hämnden är ljuv


Martins tekniska tisdagstips, vecka 13: Defeated Sanity

tisdag, mars 28, 2017

Gott folk!

Idag tar vi oss an ett band som lirar riktigt snårig musik - det tror jag att ni förstår bara genom att titta på loggan till vänster!

DEFEATED SANITY kommer från Berlin och har sedan starten 1994 verkligen utvecklat sin tekniska dödsmetall till vansinnigt hög nivå. Jag snöade in på bandet i höjd med att "Chapters Of Repugnance" kom ut 2010, för att falla fullständigt när "Passages Of Deformity" kom ut för 4 år sedan.

Just på denna skiva börjar bandet ströva lite utanför den fora som bandet tillhör, och börjar mer utmana både sig själva men också oss lyssnare med andra inslag än den traditionella tekniska dödsmetallens. Och de gör det så bra och smart att folk inom scenen går fullständigt kokobananas. Så även jag som delar ut en betygsåtta i min recension på WeRock. Dessutom sätter jag skivan på plats 4 på min personliga årsbästalista för 2013, så att detta är en groteskt bra och jämn skiva det behöver ni inte tvivla på!

/Martin

Fredagslistan 2017, vecka 12: Helsingborg!

fredag, mars 24, 2017

Gott folk!

Helsingborg. Observera att bilden är tagen innan ombyggnationen av Olympia. 

Idag ska vi prata om Helsingborg - Sundets Pärla - och min hemvist sedan 4 år. Redan innan jag flyttade hit så hade jag ett förhållande till staden. Min morbror flyttade ner hit från Karlskrona under 1980-talet och vi var ofta och hälsade på honom i hans dåvarande lägenhet på Dalhem. Främst fascinerades jag och min bror över att han hade kabel-TV, för det hade vi sannerligen inte i huset på Långö.

Rent praktiskt blev det så att jag också började supporta HIF, kanske mer i tanken än i handling, men när jag väl började jobba på biblioteket för 11 år sedan slog gnistan till på allvar. När mitt och frugans första barn föddes och vi faktiskt flyttade ihop så kändes Helsingborg redan som min hemstad.

I vilket fall - Helsingborg har ett antal band som jag tycker är väl värda att kolla in. En sökning på just "Helsingborg" på Metal Archives ger vid handen att det finns 47 band med olika aktivitetsgrad och olika verkshöjd i näringskedjan i staden vid Öresund. Jag tänker tipsa om 5 band som jag verkligen tycker att ni ska kolla in.

Vi kör!

BASTARD GRAVE är ett band som lirar dödsmetall av den gamla skolan, och som de gör det! Bandet startade 2012 och har hittills släppt en fullängdare - "What Lies Beyond" - som kom 2012 på väldigt creddiga Pulverised Records. Jösses vad bra detta är! Här finns så mycket gammal skåpmat i positiv mening att jag i det närmaste baxnar. Produktionen är rent retro, med tydlig nickning till hur dödsmetallplattor lät under 1990-talet. Precis - ren mumma! BASTARD GRAVE skämmer bort lyssnaren med en väldigt hög grad i sitt låskrivande, för trots att mycket känns igen så gör bandet sannerligen något eget och extremt högkvalitativt av sin valda genre.

CHINE är ett otroligt spelskickligt band. Jag fick span på bandet tidigt i bandets karriär då de gick under namnet CHAEOSTRIBE och i höjd med andra skivan "Betray Your Own Kind" höjde de ribban något så extremt att jag drämde dit en betygsåtta i min recension av skivan. Det som framför allt imponerar med skivan är att låtarna är väldigt välskrivna. Här finns en pondus och ett jävlaranamma som är oemotståndligt. Att CHINE dessutom valde att lägga en rejäl peng på produktionen signerad David Castillo gör att detta är ren öronmumma rakt igenom. 


GUTTER INSTINCT är det band på helsingborgsscenen som just nu åtnjuter mest credd. Bandet ligger på ansedda Prosthetic Records, har fått bra press både här hemma och internationellt för sin råa och rejält vreda kombination av döds och black. Jag blev ruggigt impad redan av den finfina EP bandet släppte 2015, "The Insurrection" och när bandet sen drämde i med kraft med fullängdaren "Age Of The Fanatics" så var det bara att kapitulera. Jag uppskattar också bandets lyriska teman med sociala inslag och anti-religion som bandet med emfas har hamrat in i nästan samtliga intervjuer jag läst/sett med bandet. Att gå från bra och lovande till nästa nivå är svårt, men GUTTER INSTINCT har sannerligen sett till att göra grundjobbet på ett väldigt imponerande sätt.

Vi växlar spår helt och hållet från brutal döds/black till SINS IN VAIN gotiska metal. Det här bandet har beröringspunkter med CHINE då tidigare sångaren i CHINE, Fredrik Andersson, lirade bas i en upplaga av SINS IN VAIN. Dessutom gjorde Susanne omslaget till bandet hittills enda skiva "Enemy Within". Jag skriver hittills då jag förra veckan fick reda på att bandet nu är satt i aktivt läge igen och vi kan vänta oss två singlar i framtiden. I samband med att jag fick reda på detta blev jag sugen på att lyssna på "Enemy Within" igen, något som jag inte gjort på bra många år. Och jösses vad jag trillade dit! Jag tyckte skivan var bra när den kom, men den har faktiskt vuxit ett eller två snäpp sedan dess. Avslutande trion av Catharsis, Remission och Bid Farewell är så vansinnigt bra!

Ett av världens hårdast arbetande band är SOILWORK. Lika hårt har bandet tvingats säga hej då till en fruktansvärt lång räcka musiker. Men bandet har alltid arbetat vidare, och de har oftast gjort det med väldigt bra skivor. I veckans lista har jag valt att ta med dubbelskivan "The Living Infinite" som jag ställde mig väldigt tvivlande till när nyheten om skivans längd kom. Men som bandet tillrättavisade mig - när det sker på ett dylikt vis så har jag alls inget emot detta - och det dukas upp till en veritabel buffé av knallbra låtar.

Bonus: AGRETATOR som innehöll 3 medlemmar som senare gick vidare till att bilda DARKANE: Peter Wildoer på trummor, Christofer Malmström på gitarr och Jörgen Löfberg på bas. AGRETATORs supertekniska och väldigt DEATH-liknande döds är något jag aldrig kommer tröttna på.


/Martin