fredag, oktober 13, 2017

Fredagslistan 2017, vecka 41: RAGANA

Gomorrn!

Hösten dominerar vidare, fredagen är kommen, kaffet är upphällt och/eller inmundigat. Mina planer för dagens lista har varit omfattande och spretat och krumbuktat åt olika håll. Jag har lyssnat på alla möjliga upptänkliga genrer av metal, klurat på teman, hittat nytt, slängt och kastat, gått tillbaka och lyssnat igen. Men inte hittat en enda låt som höll måttet att ställas mot den episka RAGANA-låt jag utgick ifrån. Inget jag hittade passade heller ihop med den, varken stilmässigt eller i intensitet. Det enda som kan mäta sig i känsla är faktiskt resten av albumet och nu i elfte timmen inser jag att det är dags att kapitulera och låta naturen ha sin gång. Fredagslistan kommer helt enkelt bestå av ett album, en artist och en mycket fascinerad metallbibliotekarie.

Jag snubblade över RAGANA i helgen, närmare bestämt låten You Take Nothing som också är titelspåret till den magnifika skiva vi ska lyssna på idag. Jag kan med berått mod säga att jag har lyssnat på den här låten sedan dess, en veckas tid i streck. I sjok, i omgångar, på repeat. Den är en del av mitt DNA nu, så mycket har jag tvagat öronen med den. Och resten av skivan är lika briljant den.

Albumet är släppt av skivbolaget An Out Recordings som har sin bas i Portland och profilerar sig som ett anarkistiskt, queert, feministiskt och antirasistiskt bolag. Fokus ligger främst inom black metal, doom, drone och noise.

Det vi presenteras för av RAGANA är rå, atmosfärisk black metal i sin mest desperata form. Det är otroligt deppigt, vansinnigt intensivt och bara helt underbart vackert. Tempot är dessutom nedskruvat vilket ger en skönt doomig känsla och kontrasterar snyggt mot den desperata skriksången. Melodislingorna är avskalade och sitter som en smäck. Hela uttrycket är för övrigt väldigt spartanskt och det finns en befriande omedelbarhet i det. Den här musiken griper bokstavligen tag som en skruvtving runt hjärtat!


Bandet är en anarkafeministisk duo bestående av medlemmarna Maria och Nicole som slog sina musikaliska bandpåsar ihop 2011. Deras intressen inkluderar skogen, artisten Cat Power samt den totala nedmonteringen av kapitalismen enligt presentationen på hemsidan. Texterna skildrar samhället vi lever i, i synnerhet maktobalansen mellan män och kvinnor och den trötthet som den kampen för med sig. Det syns också i albumets låttitlar som heter enligt följande:

1. Spare No Man
2. To Leave
3. Winter's Light
4. Destroyer
5. Somewhere
6. You Take Nothing

You Take Nothing som ligger som sista låt på skivan består till största delen av ett återkommande gitarriff som skulle kunna komma från något av de tongivande grungebanden på 90-talet men som sedan bryts av med refrängen som formligen ylas fram. Maria förklarar:

"This constant power struggle is so frustrating—especially for women, especially for queer people—where people are taking so much from you all the time; women's emotional labor and queer people's emotional labor and people of color's emotional labor. I wanted to keep the lyrics really simple—just 'you take nothing' over and over again—because I wanted everybody to feel connected to it."

Vidare i intervjun berättas att sången är tänkt som en besvärjelse som ska påminna oss om att vi var och en har en inre kärna som oavsett vad som händer inte kan tas ifrån oss. Ja, ni förstår ju själva - RAGANA skriver texter som verkligen säger något, som är politiska statements och som formligen briserar av känslor. Jag säger bara, ge mig mer av detta! Kärlek vid första ögonkastet för undertecknads del, vilket ni nog räknat ut vid det här laget.

För den namnnyfikne kan tilläggas att en snabb sökning på RAGANA ger vid handen dessa förklaringar: ett vattendrag i Kenya, en fjärilsart samt häxa på lettiska. Nog snackat, dags att lyssna och njuta till denna känslomässiga käftsmäll. God fredag och på återseende!

/Susanne

Fredagslistan 2017, vecka 41: RAGANA

fredag, oktober 06, 2017

Fredagslistan 2017, vecka 40: Martin ger fan i tema!

Gott folk!

Det blir en otematisk lista idag - det har varit vabb-vecka och då blir det som det blir med att styra upp episka tematiska listor.

Vi kör!

ABHORRENT DECIMATION har vi haft med i minst två fredagslistor, men jag hade faktiskt glömt bort det! När Susanne kom in med ett stort leende på läpparna och sa att jag borde kolla in bandet, ja då gjorde jag ju det! Bandet har släppt nytt material i år i form av "The Pardoner" och den är grymt bra! A Glass Coffin Burial  är en - likt det mesta av bandets musik - en rejäl renssmocka med tydlig känsla för sväng. Det skulle inte förvåna mig om den här skivan dyker upp på ett antal årsbästalistor faktiskt.

Vi fortsätter på samma bana med Detroitbördiga THE BLACK DAHLIA MURDER som idag släpper sitt åttonde album, "Nightbringers". Jag är sedan länge väldigt svag för det här gänget som jag tycker har kavlat ut en tjock dödsdeg av kvalitet under större delen av karriären. Det är alltid roligt och underhållande att lyssna på THE BLACK DAHLIA MURDER. Det finns, i all murkighet i bandets musik, en spelglädje och ysterhet som jag finner ytterst tilltalande.

Nu blir det rensång! Ja, vi växlar spår helt och hållet till brittiska THRESHOLD som nyligen släppte en episkt lång skiva, "Legends Of The Shires" som till stora delar är riktigt njutbar. Jag har i alla fall återkommit till skivan ganska regelbundet under den senaste månaden. Detta är ju väldigt välpolerad musik med skickliga musiker som gärna visar vad de kan göra på sina instrument - men det tippar aldrig lasset i THRESHOLDs fall. Jag får vibbar av WITHERSCAPE, DREAM THEATER och lite MAGNUM när jag lyssnar på den här skivan.

Det var ganska längesen jag hade med en låt av BETWEEN THE BURIED AND ME i nån lista. Det här bandet tycker jag väldigt mycket om, och jag tar gärna tillfällen i akt att tipsa folk om bandet från North Carolina som verkligen gillar att spela meckig musik. Jag föll stenhårt för bandet när jag gick för att se LAMB OF GOD spela på Mejeriet i Lund för många herrans år sedan. Bland de många förbanden fanns BTBAM som gick upp och körde två låtar - Fossil Genera  och White Walls och så hade 40 minuter gått, haha!
White Walls ligger på en skiva som heter "Colors" som i år fyller 10 år. Det är den skivan vid sidan av "The Great Misdirect" som jag gillar mest i bandet äldre diskografi.

Jo men visst - jag avslutar listan med lite METALLICA och den rent magiskt episka liveversionen av The Call Of Kthulu som bandet gjorde med San Fransiscos Symfoniorkester. Just "S&M" är en skiva som jag mer och mer uppskattar för att det symfoniska inslaget lyfter METALLICAs låtar till nya nivåer. Jag menar, jag gillade inte Outlaw Torn speciellt mycket när jag lyssnade på studioversionen av låten. På "S&M" lyfter den flera snäpp!

/Martin

fredag, september 29, 2017

Fredagslistan 2017, vecka 39: Allt över två och tjugo är förkastligt

Hej och gomorron!

Fredagen är obönhörligen över oss och med den kommer fredagslistan likt ett brev på posten. För två veckor sedan uppmärksammade jag låtar med en längd på nio minuter och uppåt. Episka mastodontlåtar som aldrig tog slut, musik som bara bredde ut sig likt ett hav av jordnötssmör över en hyfsat liten brödskiva. Idag gör jag en helomvändning och premierar istället de kortare alstren, de som säger vad de ska utan krusiduller och omsvep. Kort och koncist, kom till saken, tala ur skägget-låtar. Ni gissar rätt om ni tror att lejonparten av listan består av grindcore. Denna mumsiga tjolahopp-genre som förstår att hålla det short but sweet och som allt som oftast bara rakt av kapar det tonala sidfläsket med bravur. Hurra för grind! Allt över två och tjugo är förkastligt, nu kör vi!

Grindkonnässörerna NAILS hade den goda smaken att släppa albumet "You Will Never Be One Of Us" förra året och jag har valt titelspåret som först ut i listan. En minut och trettio sekunder totalröj, eller snarare en och femton - de hinner faktiskt med ett intro också.

Har ni missat fullängdaren "Abandon All Life" som kom 2013 så kolla för sjutton gubbar upp även den plattan redan idag. Den är nämligen sinnessjukt bra den också.


ALL PIGS MUST DIE är ett all-star-band från staterna som förutom att spela väldigt snabbt också har en ljudbild med lika delar skitighet som tydlighet. Ruffigt men tajt kan man säga om dessa medlemmar från bland annat BLOODHORSE, CONVERGE och THE HOPE CONSPIRACY. "Nothing Violates This Nature" är fullängdare nummer två i ordningen och från denna kommer smockan Silencer. Löjligt bra.

Kängpunkbandet TOTALT JÄVLA MÖRKER från Skellefteå är ett av mina totala favoritband alla kategorier. Jag har en kaffekopp med bandloggan som jag håller av mycket, dock missade jag att köpa deras Totalt Jävla Mörkrost att fylla sagda kopp med. Detta svarta guld kom i fruktansvärt limiterad upplaga för ett gäng år sedan och fröken var lite för sengångaraktig med beställarfingret. Ack ja, man kan inte få allt här i livet.

Vi lyssnar till låten Inferno som återfinns på ep:n "Helvetespunk" från 2016. Det här är den längsta låten i dagens lista, 2:07 tappra minuter in alles.


NASUM ligger både mig och Martin varmt om hjärtat och att inte ta med dem i den här listan hade varit ett kardinalfel av rang, särskilt med tanke på att jag är född och uppvuxen i och omkring Örebro. Inhale/Exhale från skivan med samma namn som kom nådens år 1998 förutsätter jag att ni hört förut. Om inte blir det jobbig stämning.


Så till sist en dos SKITSYSTEM! Vi grottar ner oss i det gamla välbekanta här på sluttampen med låten som kort och gott heter Våld och har sin hemvist på "Stigmata". D-takten sitter som gjuten, vardagsmisären är ständigt närvarande textmässigt och ilskan går mer eller mindre att ta på i denna kraftuppvisning till låt som klockar in på koncisa 1:35.

In crust we trust!

Nu är det helg, pax vobiscum.

/Susanne



Fredagslistan 2017, vecka 39: Allt över två och tjugo är förkastligt

fredag, september 22, 2017

Fredagslistan 2017, vecka 38: Band med djur i namnet

Gott folk!

Det har blivit dags att ta fram de tunga kanonerna och gotta ner sig i band som har djur i sina namn. Att vi inte kommit på att göra en lista på detta tema är inte bara förbryllande - kanske till och med förkastligt? I vilket fall så känns det oerhört bra att kunna presentera en lista till brädden fylld inte bara med allehanda vänner från djurriket, men också med riktigt bra musik.

Vi kör!

CALIGULA'S HORSE från Australien är ett band som jag upptäckte specifikt då jag letade band till den här listan. Denna australiensiska progressiva grupp har hållit liv i sitt fyrfota djur/band sedan 2010 och det jag hör i bandets Will's Song som kommer från bandets senaste skiva gör att jag blir väldigt sugen på att kolla upp mer av bandets musik. (Vilket jag förmodligen gjort sedan detta skrevs). Här finns en väldigt utpräglad känsla för melodier, något som jag sannerligen gillar, och en fin nyfikenhet som jag också uppskattar.

WOLVES IN THE THRONE ROOM är kanske världens mest creddiga black metalband. Att bandet återvänder med nytt material efter 4 år är nåt som har fått folk att bli lite lätt till sig. Och jag kan förstå det när jag lyssnar på magiskt långa Born From The Serpent's Eye med gästsång - på svenska - av Anna von Hausswolff. Mellanpartiet som börjar vid 4:20 är så bedövande vackert och tungt att jag baxnar. Jag gillar också att bandet tycks ha återgått till den typ av svårt atmosfäriska black metal som gjorde att bandet attraherade stora lyssnarskaror tidigare i sin karriär. Ja, jag är sjukt sugen på att höra mer!

Stort hopp musikaliskt över till brittiska BLACK SPIDERS som kopplar greppet om handbromsen och bjuder på illasinnade handbromssladdar i sin magiskt betitlade låt KISS Tried To Kill me. Detta är musik så svängig att det är omöjligt att inte stampa med foten.



Om ett band heter EAGLEHEART, ja då blir det lite av en dead giveaway att det vankas power metal. Nu hör ju denna musikstil inte till ovanligheterna, numera, på den här bloggen så förhoppningsvis så skrämmer jag inte er alltför mycket när jag slänger med asskönt ljudande Until Fear Is Gone från det här tjeckiska bandets tredje fullängdare "Reverse". Det här är power metal med episka anslag - den typen av power metal som jag verkligen gillar - och det är plattan i mattan redan från början.

Jag avslutar, kanske totalt förväntat, med det kanske tyskaste band som finns vid sidan av ACCEPT möjligtvis - SCORPIONS. Att det här bandet fortfarande existerar finner jag både tröstande och skrämmande egentligen. Bandets musik har i värsta fall blivit sommarplågor (Wind Of Change är jag fortfarande skrämmande trött på) i bästa fall blivit låtar att faktiskt tycka om lite grann. Så är det med Rock You Like A Hurricane som dög upp på bandets skiva från 1984 - "Love At First Sting". Detta är ju hårdrock lika creddig som mellanmjölk, men så illa smittande som den här låten är så är det svårt att inte bli lite glad åt den.

/Martin

fredag, september 15, 2017

Fredagslistan 2017, vecka 37: Allt under nio minuter är fegt

Ave Fredagsmorgon!

Känns det lite segt idag? Långsamt och utdraget? Som sirap doppad i kola doppad i sirap? Bra, den känslan ska bejakas så här i hösttider! Timmen är slagen för kontemplation och eftertanke, för maratonsittningar av tv-serier, ändlösa stickade halsdukar, svårmod, jobbigt väder och framför allt för låtar som är så in i helvete långa att man aldrig tror de ska ta slut. Någonsin. I evighet. Amen. Låtar som samtidigt är så bra är det bara en bonus att de är tidsmässigt utmanande - man vill bara fortsätta flyta med in i den göttiga oändligheten av musikalisk briljans. Ge mig mer, extra allt, dra på en minut till bara för att du kan! Med andra ord rullar vi idag ut röda mattan för det episka som dröjer sig kvar, det storslagna och majestätiska, med devisen att allt under nio minuter är fegt. Ladda en valfri kaffetermos, bre några mackor, gå och kissa i förebyggande syfte för detta

kommer

ta

tid.


USNEA är inte bara det vetenskapliga namnet på skägglav utan även ett band från Portland som enligt utsaga spelar i blackened funeral death doom-divisionen. (Vad är ens funeral för genre? Är det jag som har blivit gammal och inte längre hänger med i scenen? Varför googlar jag inte bara upp begreppet istället för att skriva den här fenomenalt långa parentesen? Vissa saker i livet kommer vi helt enkelt aldrig att få veta.) Låten Eidolons and the Increate segar sig verkligen fram, tänk en golem som sakta kryper runt i lera, måhända har den också ont i valfri kroppsdel. Growlet agerar drivkraft, med vindpinade gitarrer till och hela anrättningen är sällsamt olycksbådande och vacker. Helt fantastisk musik att somna till dessutom, vilket jag gjorde häromdagen på ett Pågatåg i höjd med Lund. Lyssna gärna på hela "Portals into Futility"-skivan förresten, det är den värd.

Som nummer två i listan finns VIOLET COLD, ett enmansband (Emin Guliyev) som kommer från Azerbadjan. Inspirationen tas från många håll såvitt jag kan uttyda - lite folk, lite post-rock, lite sludge, helt sonika lite gott och blandat. VIOLET COLD har sedan starten hunnit släppa fyra fullängdare och så sinnessjukt många singlar att jag inte ens orkar räkna dem. En imponerande bedrift.

No Escape from Dreamland är en strålande bra låt som bjuder på såväl marschtakt som eländesgrowl av det mer uppgivna slaget, lika delar snygga melodislingor som smäktande körer. Och blast beats på det! Det här är svinbra.
"Anomie" heter plattan och namnet är för övrigt en blinkning till den franske mångsysslaren Émile Durkheim och dennes teorier om hur bristen på normer påverkar individen.

Martin lurade på mig DRACONIAN härom veckan. För att vara helt ärlig såg han ut som om han skulle slå i backen när jag sa "Vadå Draconian, vad är det för något?" i arbetsrummet och så här i efterhand inser jag ju att hans reaktion var högst befogad.

För fans av höstigt gothiga och framför allt begravningssorgsenhetsknipande band så finns här mycket att hämta. Tänk PARADISE LOST fast skörare och mer långsamt så har ni en fingervisning om hur The Marriage of Attarus låter. Herrejistanes vilket tungsinne! Heike Langhans rensång hotar att klyva hjärtat i småbitar när som helst. Nämnda band kommer förresten till Babel i Malmö den 25/1 tillsammans med två andra akter som inte heller behöver skämmas för sig musikaliskt: ROME och HARAKIRI FOR THE SKY. Var där eller var en fyrkant.


THE MONOLITH DEATHCULT har ett synnerligen högoktanigt och dramatiskt, ja nästan teatralt anslag i låten Gods Amongst Insects. Hade det inte varit för att de i grund lirar brutaldöds skulle detta bli totalt platt fall för min del. Men lo and behold, dessa stilar gör sig alldeles ypperligt i kombination. Galopptakt sitter heller aldrig fel och ljudmattor som gränsar mot det industriella har mig veterligen ingen dött av till dags dato.

Summa summarum står vi här inför en tiominutersprestation som manglar och krumbuktar på ett mycket behagligt sätt och som får mig att vilja se en riktigt bra skräck-sci-fi-rulle.

Så avslutningsvis en favoritkonstellation för undertecknads del. DER WEG EINER FREIHEIT är ett sånt där totalt geniband som tycks förvandla allt de rör vid till guld och nya släppet "Finisterre" är inget undantag från den regeln. Det här är ett album som växer vid genomlyssning och som är något mer av en upptäcktsfärd än vad tidigare, mer omedelbara alster varit. Man får lyssna och lyssna om men ack vad det lönar sig för i ens hörselgångar vecklar det ut sig ett gigantiskt smörgåsbord av tjusig atmosfärisk black metal.

En styrka med DER WEG EINER FREIHEIT är att de alltid lyckas låta lite obehagliga. Aufbruch kryper direkt in under skinnet och liksom rotar sig där, precis som riktigt bra musik ibland har förmågan att göra.

Med detta tar vi helg mina vänner! På återseende.

/Susanne

Fredagslistan 2017, vecka 37: Allt under nio minuter är fegt

fredag, september 08, 2017

Fredagslistan 2017, vecka 36: 1998

Gott folk!

Vi har kommit till vägs ände, i alla fall när det gäller fredagslistor som tar upp specifika årtal på 1990-talet, ett årtionde som minst sagt såg intressanta förändringar inom musiken.

Under 1998 hände det, precis som de flesta år, en hel del. Det är året för Lewinskyaffären, året som Olof Johansson avgår som partiledare för Centerpartiet, Sverige tar guld för sjunde gången i Ishockey VM och det släpptes 833 skivor (i alla fall enligt Metal Archives) som kan kategoriseras som hårdare musik. Här har ni fem stycken som jag tycker är värda att kolla in.

Vi kör!

"My Arms, Your Hearse" av OPETH. Jag kan inte tänka mig att det är någon som blir förvånad att jag tar med en skiva av OPETH då det här bandet tillhör mina favoriter. I bandets diskografi återkommer jag ganska sällan till just den här skivan. Vilket är lite konstigt då den har några verkliga guldkorn som dessutom brukar dyka upp i livesammanhang. "My Arms, Your Hearse" är OPETHs tredje platta, och är liberalt strösslad med growl och en hårdare än vanligt arbetande Mikael Åkerfeldt som inte bara sjunger, lirar gitarr, lirar bas men också piano. Detta var på tiden då OPETH inte hade en fast basist - det var först på plattan efter denna - "Still Life" som Martin Mendez hade hunnit spela in sig i bandet. "My Arms, Your Hearse" är en skiva som är hårt kramad av fansen. Kollar ni recensioner på Metal Archives så är det väldigt vanligt förekommande med meningar som "The Pinnacle Of Their Career", "The summit of perfection" och "The pinnacle of flawlessness", så ni fattar att ni har en lyssnarstund av stora mått framför er.

Ur askan av AT THE GATES reste sig THE HAUNTED ganska raskt. Den självbetitlade debutplattan släpptes i juni 1998 på Earache och är en i all sin prakt en okomplicerad men djupt sympatisk skiva med fokus på fart. Det kan tyckas vara en enkel sak att skriva musik av den här typen, men så är det inte. THE HAUNTED gör jobbet gediget om än en smula traditionellt. Jag har med skivan då jag är - som ni vet - väldigt svag för det här bandets hantverksskicklighet och för att skivan formligen sprutar av känsla från slutet av 1990-talet. Det finns såklart mer konstnärligt utmanande skivor i bandets diskografi, men som debut betraktat är det här en finfin platta.

LOTHLORIEN från Varberg med det rent katastrofala omslaget på sin enda skiva "The Primal Event". Jag skaffade den här skivan till biblioteket på inköpsförslag, och kommer tydligt ihåg att förslagsgivaren bad mig att bortse från omslaget med emfas. Vilket jag gjorde, och är glad för det för det här är en riktigt fin och mustig skiva. Sångaren Henrik Serholt påminner väldigt mycket om Thomas Lindberg i sin sångstil, vilket alltid är ett plus om ni frågar mig. Bandets namn är taget från Sagan Om Ringen där Lothlorien var både en skog och ett av alvrikena. Bara en sån sak får det ju att kittla i bibliotekarienerven.



Jag höjer meckighetsgraden allt vad jag kan med GORGUTS platta "Obscura". Det här är - likt all musik från bandet - musik som kräver koncentration och som inte alls är speciellt lättillgänglig. Men vad gör väl det, när Luc Lemay verkligen tar i från botten av sitt franska väsen och vågar vara utmanande och krånglig? Nä, precis!






SOILWORK släppte sitt debutalbum "Steelbath Suicide" i maj 1998. Det tidiga SOILWORK hade en råhet och ett nästan maniskt driv i sin musik som jag alltid gillat. På den här skivan som har fått stå tillbaka lite för min del i bandets diskografi finns ett satans engagemang, och en maffighet som är så sjukt sympatisk att det är ytterst svårt att stå emot. Och varför skulle man vilja det egentligen? SOILWORK har karvat ut en karriär som imponerar i sin integritet och uthållighet. Låtar från den här plattan är inte speciellt vanligt förekommande i bandets setlistor nuförtiden. Oftast är det Sadistic Lullaby som dyker upp. Jag kan tycka att det hade varit lite kul om bandet luftade fler låtar från en skiva som står sig bra i bandets diskografi.

/Martin

fredag, september 01, 2017

Fredagslistan 2017, vecka 35: Skicka paraplydrinken!

Behold! Ännu en fredag! Den här listan är en att ta till vid misspepp, avog inställning och allmänt besvär. Ni vet när tillvaron ger en citroner, kaffet har tagit slut, skägget fastnat i brevlådan, det trampas på legobitar, man missar bussen med en sekund, Abbath sadlar om och börjar spela dansbandsmusik. Nej okej nu gick jag för långt, riktigt så jävlig ska världen aldrig bli. Men för de lagom jobbiga stunderna kommer här en uppiggande historia med trallvänliga och lättlyssnade låtar. Vi pratar inte gravallvarlig och katakombdyrkande förruttnelsemetal här inte, nej släng liksminket åt sidan för en stund och kort och gott - skicka paraplydrinken!

Inledningsbandet blir BLOOD COMMAND, en paraduppvisning i habilt norskt musicerande som jag lyssnat på löjligt mycket de senaste åren. För ett par somrar sedan upptäckte jag "Funeral Beach"-skivan när jag var i färd med att måla om mitt köksmöblemang. Det var ett genidrag att lyssna på den samtidigt som kroppsarbete utfördes kan jag lova. Engagemanget var på topp, tillropen haglade. "Funeral Beach", som är bandets andra fullängdare, är även en väldigt bra skiva att åka bil till, att dricka öl till, att vara olyckligt kär till, ja till det mesta livet har att erbjuda helt enkelt. BLOOD COMMAND har sina rötter fast förankrade i punkscenen och jag älskar Silje Tombres desperata röst. Hon ersattes sedermera av Karina Ljone som är precis lika fantastisk. Sitter man helt stilla till låten Cult of the New Beat är det frågan om man har något hjärta alls i kroppen, så bra är den. Okej, jag kan skriva en uppsats om BLOOD COMMANDs storhet men låt oss gå vidare.

HONNINGBARNA följer upp, landsmän till föregående akt och tillika göttigt ösiga i framtoningen. Bandet bildades 2010 i Kristiansand och vann året efter det prestigefyllda Spellemannprisen (norska motsvarigheten till grammis) i rockkategorin med debutskivan "La alarmane gå". 2012 dog tyvärr dåvarande trummisen i en bilolycka men HONNINGBARNA kämpar vidare till dags dato. Noen Å Hate är låten jag valt och den är skramlig och punkig så det förslår.

 Nästa band är en av Martins favoritakter - SPIDERGAWD! Guldstjärna för att han upplyste mig om deras existens för de hade förmodligen gått mig rakt förbi annars. Även detta är en uppvisning i norsk briljans men skiljer sig från de två föregående alstren stilmässigt. SPIDERGAWD har fått till en väldigt gemytlig mix av 70-tals boogie, tung rock och lite psykadelika men det finns också en luftighet som piggar upp. Tourniquet från "Spidergawd II" fick det bli, släng på er pilotbrillorna och gunga med.

BLOODCLOT härnäst som består av hardcore deluxe från staterna. Det här är en sorts all-star-konstellation med medlemmar och exmedlemmar från CRO-MAGS (John Joseph), QUEENS OF THE STONE AGE (Joey Castillo och Nick Oliveri) och DANZIG (Todd Youth) för att bara nämna några. You'll Be the Death of Me är en adrenalinstinn historia som lyckas bibehålla skitigheten som finns i riktigt bra krustig hardcore men med en förvånansvärt klar produktion. Lägg till det ett sväng som går mot groove-punk-goth, om den genren någonsin hade funnits. Svinbra är det i alla fall.

Nu jädrar blir det skäggrock! KADAVAR är sist ut och spelar retro så det förslår. Stonern står som spön i backen i Lord of the Sky som återfinns på albumet "Berlin" från 2015 och det är ta mig satan helt omöjligt att inte börja skaka lite lätt på huvudet vid genomlyssning. Helt omöjligt.

För tekniskt intresserade kan berättas att KADAVAR spelar in med så kallad hard panning i studion. Gitarrer läggs på den vänstra kanalen, bas och trummor till höger och sången i mitten för att ljudet ska likna livespelningarna så mycket som möjligt. Men poängen här är framför allt att det svänger något så djävulskt.


Med detta tar vi helg, go' vänner. See ya!

/Susanne

Fredagslistan 2017, vecka 35: Skicka paraplydrinken


tisdag, augusti 29, 2017

Martins tekniska tisdagstips, vecka 35: Arkaik

Gott folk!

Idag tipsar jag om ett band från Riverside, Kalifornien. ARKAIK är ett band som har bedrivit verkstad sedan 2004, och i likhet med flertalet band inom den tekniska dödsmetallen, bytt medlemmar (mest trummisar där man avverkat hela 6 stycken) som bara den. Men en medlem - sångaren Jared Christianson - har varit med sedan starten och hållit skutan igång.

ARKAIK är ett band vars musik är djupt sympatisk. Jag skulle kanske inte sträcka mig till att säga att den är lättlyssnad, men betydligt mer lättillgänglig än många andra bands tonkonster. ARKAIK är rejält duktiga på att spela krossande tungt, men är finfina på att lira svängigt också. Skivan som är föremål för lyssning idag, "Metamorphignition" från 2012 är en stundtals riktigt dansant platta. Om ni gillar det här så kan det vara värt att veta att bandet - med ytterligare ny batterist - släpper nytt i slutet av september.

/Martin

fredag, augusti 25, 2017

Fredagslistan 2017, vecka 34: I Martins lurar just nu

Gott folk!

Hoppas att ni har återhämtat er från Susannes fredagslista från förra veckan! Idag blir det en spretig och ganska typisk fredagslista från mig. Den är baserad på vad jag lyssnar på just nu - det kan vara skivor som släppts nyligen eller för ett tag sedan - i alla fall så är det skivor som jag gillar, eller både gillar och ska recensera. Eller kanske redan har recenserat. Ja, ni fattar!

Vi kör!

Jag inleder listan med LEPROUS. Jag vet att Peter Iwers (ex-IN FLAMES) gillar det här norska gänget, och har tipsat om minst en av bandets skivor i sociala medier. Det här är superproggigt, men med bibehållen känsla för låtstruktur om ni förstår vad jag menar. LEPROUS är ett band befolkat av skickliga musiker - trummisen Baard Kolstad huserar exempelvis i BORKNAGAR, och flera av resterande medlemmar har backat både Ihsahn och EMPEROR i livesammanhang. Jag gillar verkligen det som LEPROUS bjuder på. Sången från Einar Solberg sticker ut lite extra!

Jag fortsätter med norskt, och SPIDERGAWD som med sin senaste skiva "IV" drog ner mig i ett beroende så omfattande att jag knappast lyssnade på någon annan skiva under en vecka. Det här är rak, medryckande och oerhört imponerande rock med vissa inslag av metal. Det SPIDERGAWD är riktigt bra på är refränger - ta den från låten jag har med i listan - Is This Love? exempelvis. Den är så groteskt bra att det är omöjligt att inte studsa lite i stolen, haha!

Resten av skivan är lika imponerande, men den låten sticker ut lite extra, just på grund av sin extrema entusiasm.



En institution släpper nytt idag. THE HAUNTED är - trots mängder av medlemsbyten - en urkraft och kär gammal vän inom svensk metal. Det är väldigt roligt att konstatera att "Strength In Numbers" är en riktigt bra skiva som bjuder på ett THE HAUNTED som känns piggt, fräscht och väldigt taggat. Gitarrspelet är taget till nästa nivå, minst sagt, Aro (som jag genuint uppskattar) gastar föredömligt och kompet är galet bra. Skulle inte bli förvånad om den här skivan slinker in på några årsbästalistor faktiskt.

Listans hårdaste låt tar jag från "Adversary Omnipotent" som jag tipsade om i veckans tekniska tisdagstips. Galet bra skiva från ENFOLD DARKNESS som sannerligen visar på vilken mångsidig musik det går att göra, även om man huserar inom den tekniska dödsmetallen. Jag får lite samma vibbar av ENFOLD DARKNESS som jag får av THE BLACK DAHLIA MURDER. Bägge banden är inte nervösa för att utforska annan musik än dödsmetall i sitt skapande. Och det är en bra sak!

Avslutar med fint traditionella PORTRAIT som verkligen vet att skriva ny musik som tydligt nickar mot 1980-talet utan att kännas mossig. Lite av en bedrift om ni frågar mig! PORTRAIT är ett band som jag har omvärderat - i början tyckte jag att det här gänget var inget att ens kolla in, just på grund av att det kändes som ett rent retroband. Men "Crossroads" från 2014 ändrade på det och numera kollar jag alltid in vad bandet hittar på.

/Martin

tisdag, augusti 22, 2017

Martins tekniska tisdagstips, vecka 34: Enfold Darkness

Gott folk!

Semestern är över, och det har - äntligen - blivit dags att köra igång de tekniska tisdagstipsen igen! Visst har ni saknat dessa under hela sommaren? Precis - tänkte väl det!

Jag inleder den här terminens tipsande med en skruvad boll. Amerikanska ENFOLD DARKNESS är ett band som det verkligen är kul att hålla koll på. Trots att bandet bara har gett ut två skivor så har dessa gett en ganska stor genklang inom underjorden. Mycket beroende på att det här bandet från den djupa södern (Nashville, Tennessee) inte är speciellt genrekonformistiska. Musiken är tydligt hemmahörande i den tekniska dödsmetallen, så det är sannerligen ingen mjuk musik, men bandet är väldigt fria med att ta in influenser från andra genrer. Det blir proggigt, black metal, och melodiska inslag - och det funkar alldeles utmärkt. Bandets senaste skiva, "Adversary Omnipotent" som kom i mitten av sommaren är en vindlande och djupt imponerande skiva som jag verkligen råder er att kolla in.

/Martin

fredag, augusti 18, 2017

Fredagslistan 2017, vecka 33: Sommarsvärtan

Ohoj i stugan!

Visst är det något särskilt med sommaren ändå. Jag tänker inte främst på lättsinne och linnekläder nu, även om det också är förekommande komponenter. Nej, jag är ute efter den där svärtade känslan som sommaren också för med sig. Den oefterhärmliga lukten av tryckande dallrig högsommarvärme, bilköer som slingrar sig över ljummen asfalt, övermogen frukt, bananflugornas herre, dammiga festivalområden i obarmhärtig sol, den pikanta doften av halvrutten tång som sänker sig över badstränderna när kvällen tar vid. Hösten är klar och tydlig men sommaren är grumlets och kvalmets tid då världen ligger uppsvälld som ett kadaver i värmen, väntandes på fluglarvernas snara ankomst. Just den känslan av förruttnelse låter jag veckans fredagslista förvalta. Utan further ado kavlar vi upp ärmarna och gräver ner händerna i denna mustiga ljudmassa!


THY CATAFALQUE inleder med Éló Lény från albumet "Sgùrr". En helt fenomenal smältdegel med experimental, folk, black och något elektroniskt inslag här och var. Naturromantiskt och utflippat, samtidigt väldigt ösigt och melodiöst i sitt upplägg. Blir ni kloka på den beskrivningen? Nej, trodde inte det - den här musiken är helt enkelt svårbeskriven och samtidigt svårt bra! Jag lyfter på hatten för detta episka enmansband från Ungern (bestående av Tamás Kátai) och gör en mental note på att gå igenom karlns övriga diskografi vid tillfälle.

Vidare så till sludgeputtriga SERPENT OMEGA, hemmahörande i Stockholm. Pia Högberg gör ett mycket tjusigt jobb med det vokala i Skullwand, hon lyckas vara raspig och släpig på samma gång men utan att för den delen förlora i energi.

Det kanske inte är ett under av originalitet vi bjuds på i denna självbetitlade fullängdare men det finns ett personligt anslag och en dynamik i musiken som bådar mycket gott inför framtida släpp. SERPENT OMEGA har dessutom en sorts rå skitighet som liksom inpregnerar öronen på ett högst sympatiskt sätt.

DAWN OF DISEASE härnäst och en form av köttig krigs-dödsmetall i låten Akephalos. Mid-tempo-melodiskt, halvhårt och hyfsat agressivt till sin natur. Vissa blinkningar till AT THE GATES, på det bra sättet, med andra ord. Det är knappast någon hemlighet att undertecknad föredrar Stockholmsscenen framför Göteborgsditot om vi snackar dödsmetall från -90-talet men det här stryker mig ändå riktigt medhårs.

DAWN OF DISEASE var aktiva mellan 2003 och 2007 och tog sedan en paus fram till 2009 och tröskar på än till denna dag, signade på Napalm Records.

WITCH VOMIT från staterna sparkar loss som nummer fyra i listan. Häxkräks, vilket strålande namn det är! Man blir glad redan vid första anblicken. Doomed in the Realm of the Dead är en härlig döds-dänga från Ep:n "Poisoned Blood" som släpptes i juni.

Som låttextinspiration listar WITCH VOMIT de klassiska ämnena darkness, necrophilia, depression och death, vilket ju tyder på god musikalfilosofisk kompetens. Till bandmedlemmar T.T., V.V. och Jason säger jag tumme upp!


Slutet är nära, DEAD CONGREGATION får den äran att vägleda oss genom processen med Only Ashes Remain. Vilket jävla kraftprov till låt alltså! Drygt fem minuter blastbeats, nedstämda gitarrer, onda gutturala growlutsöndringar, ett tempo som går i ömsom headbang och ömsom slow motion, solon som känns relevanta för ljudbilden och inte är fillers, ja ta mig tusan om inte hela metalkvoten fylls på en och samma gång. Med denna magnifika uppvisning i död och förruttnelse tager vi helg mina vänner!

På återseende.

/Susanne

Fredagslistan 2017, vecka 33: Sommarsvärtan

fredag, augusti 11, 2017

Fredagslistan 2017, vecka 32: 1980

Gott folk!

Ni vet ju att jag är svårt förtjust i att göra fredagslistor efter årtal. Nu när jag nästan är klar med 1990-talet, så tänkte jag att jag ska tjuvstarta med ett årtionde som väldigt många har ett förhållande till, nämligen 1980-talet. Jag vet med mig att ni kommer känna igen kanske alla band som dyker upp i den här veckans fredagslista, men då de här skivorna släpptes så undrar jag om någon trodde att banden i fråga skulle vara household-names, eller ens vara igång.

Vi kör!

Den 14:e januari släpper RUSH "Permanent Waves" som är en av de mest lättillgängliga skivorna i bandets diskografi. Efter de rent monumentala 70-talsskivorna så kände kanske bandet ett behov att inte skriva lika pretentiös musik. Bandets 1980-tal blev både mer lättlyssnat och mer experimentellt. Syntharna gjorde sitt uttryck mer påtagligt i bandets tonkonst under den senare hälften av årtiondet, men det märks inte speciellt mycket på "Permanent Waves". Vad som dock märks är att låtskriveriet fortsatte att ligga på en vansinnigt hög nivå. Det finns många låtar på den här skivan som ofta dök upp i bandets setlistor. Jag har valt The Spirit Of Radio då jag helt enkelt är extremt svag för den låten.

Ozzy Osbourne hoppar av BLACK SABBATH och släpper den 20:e september "Blizzard Of Ozz". Därmed inleds en ganska så framgångsrik solokarriär för den här minst sagt allenstädes närvarande sångaren. Det är ju ganska svårt att vara intresserad av hårdrock och inte stöta på Osbournes namn. Jag har alltid fascinerats av att trots att Ozzy aldrig har varit en speciellt bra sångare, så har han fortsatt att på skiva efter skiva lyckats nå fler lyssnare. Det är precis som om han är en konstant nod inom scenen. Vad som nu kommer hända med hans karriär efter det att BLACK SABBATH har lagt ner återstår att se. 1980 tror jag knappast att Ozzy hade några andra tankar i huvudet än att spela musik och knarka. Bägge delarna gjorde han med frenesi. "Blizzard Of Ozz" är en trevlig skiva som har ett helt gäng fina låtar.

Om det fanns ett band som den stora majoriteten av hårdrockare kan hävda att de har ett förhållande till så är det nog MOTÖRHEAD. Bandets konstant Lemmy hade en förmåga att locka folk till att kolla in detta skränande och oftast gravt påverkade band redan från debuten 1977. "Ace Of Spades" är skivan som kom i november 1980, och den kan med fog anses vara bandet mest klassiska. I vilket fall så är skivan fylld med låtar som hade fasta platser i bandet setlistor under åren. Jag pratar då om The Chase Is Better Than The Catch, Live to Win, Ace Of Spades, (We Are) The Roadcrew och Shoot You In The Back som jag valt från skivan. Jag är inget hardcorefan av MOTÖRHEAD, men jag är glad att ha fått se bandet innan Lemmy blev riktigt sjuk.

Den 14:e april 1980 släpper IRON MAIDEN sitt debutalbum. Redan vid den här tidpunkten är så mycket av det som blivit MAIDENs signum på plats. Eddie på omslaget, ljudbilden, de långa episka låtarna. Det enda som skiljer sig från bandet idag är att Dickinson, McBrain och Gers inte är med i bandet. Det är egentligen helt stört hur bandet lyckades med att hitta en formula som funkade redan från början. På den här skivan är MAIDEN kanske lite stökigare - mycket beroende på sångaren Paul Di'Annos stil - och att Clive Burr formligen bländar med sitt väldigt fina och svängiga trumspel. Men annars känns bandet extremt "färdigt". Jag återkommer gärna till den här skivan som har en hel bunt väldigt fina låtar. De är till och med så imponerande att jag kan ha överseende med Att Di'Anno är en halvkackig sångare. Men nu kanske jag svär i kyrkan.

Ozzys avhopp från BLACK SABBATH ledde till att sångarpositionen fylldes av legendariske Ronnie James Dio. Dios röst och resterande bandets låtskrivarsnille blev, om uttrycket tillåts, en match made i heaven. "Heaven And Hell" släpptes den 25:e april 1980 och skivan står sig fortfarande stark i den minst sagt matiga diskografin som bandet släppte ifrån sig under sin långa och nästan alltid intressanta karriär. När jag såg bandet på SRF 2007 - då under namnen HEAVEN & HELL, trots att alla visste att det var BLACK SABBATH - så var setlisten strösslad med låtar från skivan. Och trots att Dio var 65 år gammal så kan jag lugnt säga att han sjöng brallorna av varenda jäkla sångare på den festivalen. Ett glatt minne minst sagt.

/Martin

Featured Post

Fredagslistan 2017, vecka 41: RAGANA

Gomorrn! Hösten dominerar vidare, fredagen är kommen, kaffet är upphällt och/eller inmundigat. Mina planer för dagens lista har varit omfa...

Populära inlägg