Ohoj seglarvänner! Idag ska vi ta en kik i backspegeln och besöka mina ungdomsår (tänk 90-talet) som utspelade sig i en liten bruksort i södra Närke, "storstan" Örebro samt då och då på diverse spelställen/klubbar i Stockholm, Göteborg och Uppsala. Det var mycket spelningar, mycket festivaler (främst Arvika, Hultsfred och Roskilde), mycket MTV och ZTV, mycket skivor som skulle köpas, mycket av allt.

När jag började bry mig om musik på riktigt och inte bara spelade in Trackslistan med Kaj Kindvall på kassettband så hade jag tre huvudspår; metal, industri och bittra gubbar med gitarr. Jag hittade dödsmetallen ungefär samtidigt som industrin och de fick gro parallellt och skramla på i bakhuvudet. Numera lyssnar jag inte särskilt aktivt på den genre vi ska kika närmre på idag men icke desto mindre har den betytt mycket och format mig. Mina vänner, jag ger er industrimetal! Eller industrial metal om man hellre använder sig av en helt anglosaxisk vokabulär. Det blir långt idag men det kan inte hjälpas, jag har försökt korta ner det nostalgiska babblet en smula. Listan i youtube-format hittar ni både HÄR och längst ned på sidan. 

Metal har ni redan koll på men det kan vara värt att nämna att termen industrial började användas någon gång runt 1985-snåret och då för att beskriva musiken som gavs ut på bolaget Industrial Records. Bakom skivbolaget stod konst- och musikgruppen THROBBING GRISTLE från Kingston upon Hull i Yorkshire på Englands östkust. TG kan man skriva mycket om men kortfattat experimenterade de hejvilt med ljudmattor och instrument och de lade alltså grunden för vad som kom att kallas industri, genren har förstås utvecklats och krumbuktat iväg åt olika håll sedan dess. Jag har inte med TG i listan utan ni som vill gräva lite djupare i det här kan kolla upp låtar som Hamburger Lady, Discipline och Something came over me om ni är på det humöret. Bandnamnet är för övrigt Yorkshireslang för erektion. Men nåväl, nog med historielektion och dags för listan! Och gudarna ska veta att allt verkligen inte har åldrats med värdighet...

Någonstans runt 1992 åkte jag med mina föräldrar till Örebro för att köpa livets första Dr Martens-kängor i den legendariska (och som jag minns det, enda i trakten) affären för alternativa ungdomar och vuxna som fanns på den här tiden - Entertainment. På vägen hem spelades MINISTRY i bilradion och tillvaron fick någon sorts mening. Jag hänfördes av Thieves som inte lät som något jag tidigare hört. MINISTRY tycker jag fortfarande håller måttet och är en av få grupper i genren som jag fortfarande återkommer till. Jag vill nog gå så långt som att säga att jag älskar MINISTRY. Ja, det gör jag banne mig. Jag var rörd när jag såg dem på Sweden Rock 2008 på vad som sades vara deras avskedsturné. Sen fortsatte de förstås med både turnéer och skivor och i år ska det sista studioalbumet släppas. Kanske? Jag tycker det är kul att de håller på även om de absolut var bättre förr. "The Land Of Rape And Honey" får nog sägas vara den tidigaste skiva av dem som formade industrimetallen. Från den hör vi titelspåret.

Ett annat band som jag fortfarande håller fast vid är GODFLESH som har hängt med ända sedan 1982 men då under namnet OPD (Officially Pronounced Dead) och sedermera FALL OF BECAUSE. Däremot släppte de inget fullständigt material förrän under sent 80-tal i samband med att man köpte in en trummaskin och bytte namn till GODFLESH. Under åren har de rört sig mycket mellan mangel och mer kylig elektronik men alltid fortsatt vara intressanta. "Selfless" kom 1994 och är enligt medlemmarna deras rockskiva men industrin är också tydligt närvarande. Crush my soul har ett nästan SEPULTURA-liknande sväng och är lika delar trallvänlig som tung och den är listans nummer två.

Band tre i listan är PEACE, LOVE AND PITBULLS (även om de kanske egentligen är mer industrirock än -metal). Joakim Thåström känner väl alla till och det här är det av hans band jag håller närmst hjärtat. PLP bildades 1992 under de år Thåström bodde i Amsterdam och inspirationen kommer från början från tyska EINSTÜRZENDE NEUBAUTEN och den svenska dödsmetallscenen och under de senare åren från italienska KIRLIAN CAMERA. Jag och min kompis Glenn brukade byta från JOY DIVISION till PLP ibland på hemmafester i mitten av nittotalet och det sågs inte med blida ögon av alla men de hade förstås fel. Bandet släppte tre fullängdare - en självbetitlad, "Red Sonic Underwear" samt "3". Skivorna låter ganska olika ljudmässigt men med samma grundstomme av skrammel, gitarrer och så förstås Thåströms egensinniga röst. Är det här musik som är daterad? Ja utan tvekan. Är det här musik som är bra? Också ja. Trist att det bara blev tre skivor om ni frågar mig.

Och när vi är inne på både hemmafester och daterad så måste jag passa på att slänga med ett klassiskt Skövdeband med det slagkraftiga namnet SHOTGUN MESSIAH. I begynnelsen lirade SM glamrock för att sedan ta en sväng via rap och pop för att slutligen landa i en punkig form av industrimetal lagom till skivan "Violent New Breed". Oj vad jag har lyssnat mycket på den i min ungdom, kan nästan varje ton utantill. Nu finns det endast nostalgiska skäl till att dra igång en eller annan låt från den skivan även för min del för det här har sannerligen åldrats likt en skål yoghurt i juli. Men den måste med på ett hörn, här på bloggen skyggar vi inte för det pinsamma. Som kuriosa kan nämnas att en av medlemmarna, Tim Sköld, sedan gick vidare till band som KMFDM och Marilyn Manson.

Det går heller inte att nämna den här tiden i mitt liv utan att kasta in lite NINE INCH NAILS. Jag var ett stort fan där och då, det tänker jag inte sticka under stol med. Faktum är att jag fick träffa Trent och resten av bandet i Köpenhamn -99 men det är en helt annan historia och vi kan sannerligen inte sitta här hela dagen. Hela grejen med NIN för mig är väl att det är en annan tid och ett annat liv och jag lyssnar försvinnande sällan på skivorna idag. Icke desto mindre gjorde de intryck när de kom. Jag tror att en stor del av hemligheten med varför Trent Reznors musicerande gifte sig så väl med surmulna tonåringar är att han också hade den där självförbrännande ångestenergin och förmådde uttrycka den. Han var liksom som en snäppet mer vuxen och mer sexualneurotisk version av en själv, argt pustandes och frustandes om lackbrallor och rep. Ingen förstod en, förutom han. Ja herreminje, nu får man luta sig tillbaka med skämskudden och avnjuta Gave Up från 1992. 

Jag kan tydligen mala på om den här genren för evigt men det börjar bli dags att runda av och ta helg. Andra viktiga band som varit med och format industrial metal på olika sätt som inte redan nämnts: 1000 HOMO DJs, SKINNY PUPPY, FOETUS, COIL, KILLING JOKE, PSYCHIC TV, MY LIFE WITH THE THRILL KILL KULT, PITCHSHIFTER, PIGFACE, STRAPPING YOUNG LAD, THE YOUNG GODS, FRONTLINE ASSEMBLY, FILTER och RAMMSTEIN.

Nu. Helg.

/Susanne

Fredagslistan 2024, vecka 8: Industrimetal für alle!

Fredagslistan 2024, vecka 7: Dis utan charge

 

Hej mina fans!

Idag ska vi provsmaka på mitt favoritprefix inom den underbart skräniga genren crust. Ni som kan er lingvistik har redan listat ut att det handlar om dis. Dis är alltså ett avledningsprefix i engelskan som sätts framför ett fullständigt lexem för att bilda ett nytt lexem (ord). Låter det krångligt? Vi tar ett exempel: charge (tråkigt ord) à dis-charge (legendariskt band). Varför är detta kul då? Jo för att efter det engelska bandet dischage knäckte crustkoden 1977 har otaliga band från hela världen anammat ordbildningsreglerna de satt upp.

Vi börjar listan med mitt absoluta favoritband DISTURBED.. Nä jag bara skoja.

Nog tramsat, gräv fram skokartongen med gamla dreads och limma fast på dom i nacken, listan hittar ni HÄR, nu kör vi!

Först ut är DISFEAR från Nyköping, Sweden. Bandet bildades 1989 med namnet Anti-Bofors (punkband som börjar med anti är kanske en framtida lista) med en viss Tompa Lindberg på micken. Har inte han spelat i något annat band? Jodå, både Skitsystem och At the gates. Det jag gillar med DISFEAR är att de är lite rockigare och skickligare än övriga på listan, riffen osar Zeke och Turbonegro och produktionen är jävligt maffig. Låten är hämtad från senaste plattan Live The Storm, från 2008 släppt på Relapse och skulle kanske kunna beskrivas som crust ’n roll, för att kroka i förra veckans lista.

Nästa gäng till rakning är legenderna DISCARD från Stockholm. När jag var i lägre tonåren och började gå på punkspelningar på diverse fritidsgårdar och rivningskåkar i nordvästra Skåne var det mycket vanligt med bandets logga på jackor/magväskor/gitarrer. Som storögd yngling blev man såklart nyfiken och när jag fick brölandet hos en äldre vän måste jag erkänna att jag inte riktigt fattade grejen. Band som Misfits, Exploited och Black flag var en sak men detta var något helt annat. Ställtiden var inte alltför lång och idag är en riktigt skitig produktion bland det bästa jag vet. Låten är hämtad från 7”an Death from above från 1990. Om bandet lyckas jag inte hitta något vettigt förutom att någon av medlemmarna vid någon tidpunkt var med i MOB 47.

 

Nästa stopp på listan är DISSEKERAD som frontas av Poffen från TOTALITÄR. Detta är ett säkert kort som låter precis som det ska.  Låten är hämtad från plattan Inre strid som kom 2022 på Phobia records och jag väntar spänt på nästa släpp.

 

Likt Nisse Holgersson reser vi vidare i Svea rike, denna gång till Uppsala, och hälsar på hjältarna i DISKONTO. Här bjuds det på skränig och skramlig samhällskritik. Bandet bildades 1992 och la ner 2013 efter sångaren Steffe Petterson gick bort. Bandet var tidiga med att dela med sig av sin musik gratis på en egen server över nätet och är en favorit hos folket. Låten är hämtad ur splitten A blaze in the northern sky (höhö) med Massgrav och heter knega suger, perfekt fredagslåt.

Nu skiter vi i Nisse och drar över atlanten och hälsar på hos DISJAWN i Philadelphia. Detta band är nytt för mig och det är uppfriskande med den lite pajiga humorn runt bandet. Produktionen låter förjävlig (a.k.a perfekt) och låtarna svänger.

Sist besöker vi såklart Japan och det LEGENDARISKA bandet DISCLOSE. När jag tidigare skrev om olika patches på olika klädesplagg och accessoarer var det tre dis-band som dominerade. Discharge, Discard och Disclose. Bandet bildades i början av 90-talet och levererade oljud i toppklass fram tills grundaren Kawakamis tragiska bortgång 2007. Influenserna från tidiga Discharge är tydliga och avtrycket stort. Bandet hann med otroligt många eps och split 7”or som är väl värda att kolla upp. HÄR finns ett litet smakprov ni kan pumpa på kontoret för att få upp stämningen innan helgen infinner sig.

 

Hoppas att ni uppskattade musiken och ett tips till er som inte hörde skillnad på låtarna: ljug.

 

Over and out

 

/Oskar S

 

Fredagslistan 2024, vecka 6: Nytt och notervärt!

Gott folk!

Jag har knappt hämtat mig efter 2023 års ganska hyggliga skivskörd, men det verkar inte innevarande år, eller band ta någon hänsyn till. För 2024 har börjat med en sådan kvalitetssalva i promokorgen att jag knappt vet vilket håll jag ska vända mig åt. Ni kommer att upptäcka band i veckans lista som vi har haft med sedan innan, kanske nyligen, eller inte. Oavsett är detta ett gäng låtar från band som jag verkligen tycker att ni ska kolla in. 

Vi kör!

I sex långa år har vi fått vänta på nytt material från HAMFERĐ, och det är alldeles för länge. Jag misstänker att det beror på att bandets sångare Jón Aldará håller igång i fler band än detta. Och undra på det med den rent monolitiska verkshöjden han har i sin stämma. Detta blev ju tydligt på inte bara HAMFERĐs förra skiva, "Támsins Likam" utan även på "A Complex Of Cages" av BARREN EARTH och "Access All Worlds" av IOTUNN. Med nya låten Ábær från kommande "Men Guðs Hond Er Stark" som kommer i mars får bandet mig att salivera i extas, för såklart är detta svinbra. Tyngden och den känslomässiga kopplingen som bandet driver hem med fenomenal ackuratess är bedövande bra. 

Inte bara HAMFERĐ ser till att stiga upp ur dvala. JOB FOR A COWBOY minns ni dem? Jag blev helt uppriktigt riktigt jävla glad när jag fick reda på att ett helt decennium efter förra, avsevärt förträffliga, skivan "Sun Eater" kommer gänget från Arizona med nytt material i form av "Moon Healer". Inte bara är omslaget en feberhallucination parat med psykos, resten är en skön mix av blästrande death metal och skruvade tongångar. Hela bandet tänder på alla cylindrar och levererar en minnesvärd skiva. Beyond The Chemical Doorway är en talande låt för hur hela skivan är om ni vill ha en fingervisning om vart det barkar. 

IRONWITCH från Brisbane - och här åker handskarna av med besked. Artilleriartad svärtad thrash är det här gängets gebit, och de gör det underbart bra. Fullt till hysteriskt ställ i Crushing Faith. Detta är en låt som får mig att längta efter mer från det här bandet. 

THE ANTIKYTHERA MECHANISM kommer inte från Grekland utan Mexico. Om ni tycker att ni känner igen saken som bandet tar sitt namn 

ifrån så har ni förmodligen sett senaste Indiana Jones-filmen. Antikytera mekanismen är en mojäng som hittades nära den grekiska ön Antikythera och som användes för att hålla koll på solen, månen och stjärnornas cykler. Nördigt? You bet! Och det bör inte komma som en överraskning att bandet lirar progressiv och teknisk dödsmetall, eller hur? Nä, tänkte väl det. 

Århus stoltheter och ett av Danmarks allra bästa band - BAEST. Min dyrkan av detta band är ju ganska välbekant vid detta laget, och det kanske inte kommer som en överraskning att jag gillar senaste låten från bandet, Colossus som har ett grymt härligt sväng, och en grov tyngd som det inte är svårt att gå igång på. Och detta säger jag trots att jag gillar bandet liiiite mer när de spelar fort. 

Vi tar helg på detta!

/Martin

Fredagslistan 2024, vecka 6: Nytt och notervärt!

Fredagslistan 2024, vecka 5: Är det Black eller är det Roll?

 Välkomna till veckans underhållning: Är det Black eller är det Roll?

Vi kommer lyssna på 5 olika påstått Black N Roll band och bedöma var på spektrumet mellan de två genrerna som musiken faller.

Kvällens deltagare har minst sagt bristfälliga kunskaper om Black Metal, men hoppet är det sista som överger etc etc.

Först ut är Midnight från USA, snabbt åtföljda av läder, jeansvästar och olika stadier av ansiktsbehåring. Det är väldigt NWOBHM, snabbt går det och det är bara skönt ös på gammalt vis. Som ett ilsknare Motörhead, vilket känns av även i produktionen som siktar på att fånga soundet från sena 70-talet. Dryga 45 minuter av låtar flyger förbi, ingen låt utmärker sig avsevärt men det håller sig roligt. Tankarna förs till hur Lemmy Kilmister inte kallade Motörhead för metal, utan tyckte det var mer av ett Rock n Roll band. Med det i åtanke känns det rätt att dubba dem Black N Roll.

SVAR: Black N Roll

Därpå har vi första av tre norska band (chockerande) och det är Vreid. Det är då absolut Black, det är moll spelat oerhört snabbt med blast-beats och dubbelkaggar. Men ibland bryts det upp med lite mer Rolligt gitarrspel och det gungar på ett oväntat vis. Det finns även väldigt bra akustiska/rena partier som är välkomna som omväxling. Det som håller tillbaka bandet är en rätt burkig produktion, det är svårt att säga om det är ett stilistiskt eller ekonomiskt val. Inser att det är lite av ett signum för genren, smaksak kanske. Charmigt en stund, men jag tappade intresset halvvägs igenom låtarna.

SVAR: Black

Band nummer tre är norska Khold, och ohh boy här har jag inte mycket gott att säga. Alla låtarna är oerhört lika, det enda som ändras är produktionsvärdet. Det börjar på “kommunal replokal”-nivå men blir bättre med tiden tills det låter rätt snyggt inspelat på senaste releasen. Men det är så OERHÖRT tråkigt. Definitivt mer Black än Roll.

SVAR: Black (och rätt dålig därtill)

Band nummer fyra är utan tvekan det största bandet på listan, norska Kvelertak. Det är enda bandet jag lyssnat på tidigare (de har trots allt spelat in en låt med Troy Sanders från Mastodon). De har ett väldigt häftigt sound som absolut är mer Roll än Black. Det enda som egentligen gör dem Black är den skitiga sången, i övrigt är de mer av ett punk eller hårdrocksband med en del melodiska tendenser och Rolligt gung. Produktionsmässigt vinner de alla dagar i veckan för min del, det är ett väldigt rikt ljudlandskap.

SVAR: Roll

Sist har vi ett slovakiskt…ja hur fan ska man beskriva dem, Black N Progressive Folk Roll? Malokarpatan heter de oavsett och de är fan helt fantastiska. Det går fritt från mungiga till ilsnabb dubbelkagge och black metal riff medans någon väldigt dyster tomte mässar ondskefulla saker dränkt i så mycket reverb att det låter som inspelningen är gjord i en enorm grottsal och plötsligt är det ett mellanspel med något akustiskt instrument som spelar slaviska folkmelodier. Allting handlar uppenbarligen om häxor eller något sånt skit, min slovakiska är rätt rostig. Jag blev så tagen att de fick uppta halva listan, de övriga banden var inte nödvändigtvis roliga att lyssna in sig på men Malokarpatan har jag inte kunnat släppa senaste dygnen. 

SVAR: Horčicu ako čert neznášam a Malokarpatan je tiež celkom fajn

Nu är det dags för publiken att ta fram sina mentometerknappar och rösta: 

Är han okunnig eller bara rent korkad?

Resultatet publiceras i nästa nummer av Mordviken Allehanda.

Nu drar vi oss till Karpaterna, offrar några getter till blodtörstiga urgudar och håller helg.

Pán B si poďakuje, dovidenia!

Listan hittar ni här!

Fredagslistan 2024, vecka 4: Nytt år = Norsecore?

 

Idag har jag, Oscar K. tänkt att skriva om en påhittad mikrogenre inom black metal som kallas Norsecore. Vad är det detta egentligen? Enkelt uttryckt kan man väl säga att det är en nedsättande term för black metal av nordiskt snitt som har blast beats, snabba gitarrer, något slätstruken sång samt är  melodiös. Ofta kallas genren hjärndöd och Norsecore används ofta för att dissa grupper och skivor. Norsecore anklagas ofta för att vara basic som ungdomar säger. Exempel på band som sägs ingå i genren är Dark Funeral och Marduk.

Genren ska inte blandas ihop med War / Goat metal som snarare kan sägas vara en blandning mellan grindcore, black metal och dödsmetall. War metal brukar inte heller vara lika melodiös. Nåväl. Det är en parentes i sammanhanget. Idag tänkte jag bjuda på ett par olika låtar och band som alla kan sägas uppfylla de kriterier som finns för att kallas Norsecore. Jag vill verkligen tillägga att jag gillar alla de band och låtar som jag har valt ut. Jag tycker inte det är något fel på att spela musik som inte är särskilt komplicerad och svår. Alla behöver inte vara Deathspell Omega. Nu fortsätter vi med listan.

Låtarna finns att njuta av här. 

War – We are War ("We are War", 1999, Necropolis Records)

Här är det direkt från början klart vad det handlar om. War som också senare blev kända som Total War är en supergrupp med trummisen från Hypocrisy, Blackmoon från Dark funeral och All från Abruptum på sång. En skiva och en Ep släppte bandet. Det är full fräs från början till slut. Ganska typiskt Abyss studios ljud på skivan. Smaka på låttitlar som ”War”, ”We are War”, ”Soldiers of Satan”. Ja ni fattar. Skivan klockar in på 29 minuter och 23 sekunder. Bandet piskar på och det är ganska odynamiskt och kanske puckat men det finns något i det som tilltalar mig. Jag gillar också bandets cover på Sodoms ”Bombenhagel”. Rekommenderas för alla som vill ha lite fart och fläkt i sitt liv. Fanns också lite kontroverser kring låttexter och eventuell rasism men oklart om det var edgelords i farten eller om det var något mörkare i botten.

Infernal – Wrath Of The Infernal One ("Infernal", 1999, Hellspawn Records)

När vi ändå är inne på Blackmoon (som lämnade jordelivet 2013) kan vi fortsätta med bandet Infernal. Detta band låter väldigt mycket som Dark Funeral gjorde förr i världen vilket är naturligt då Blackmoon var väldigt involverad i båda banden. Inte nog med det så är det också Matte Modin som spelar trummor på detta Infernal släpp. Han spelade också senare i Dark Funeral. Themgoroth som sjunger har också varit sångare i Dark Funeral. Bas spelas av Impious som också var med i bandet War.

Med denna lineup är det väl inte någon som är förvånad alls över att det blir mycket Dark Funeral över Epn. Det gör inte mig det minsta. Jag tycker det är fantastiskt att man skapar ett band som verkligen gör samma sak som ens andra band nästan lika bra. Jag vill påstå att det är lite hårdare och tuffare än Dark Funeral men det kan vara mina öron som spelar mig ett spratt. Oavsett så är detta väldigt väldigt bra och jag fylls av nostalgi när jag lyssnar igenom släppet så här i nådens år 2024.

Tsjuder – Ghoul ("Desert Northern Hell", 2004, Season Of Mist Records)

Så var det dags att titta på vårt grannland för att se vad de kan erbjuda i Norsecore väg. Då börjar vi med det Oslobaserade bandet Tsjuder som bildades 1993 och fortfarande håller på. Bandet har definitivt en speciell plats i mitt hjärta. Detta är väldigt thrashig och snabb black metal som läsare av bloggen vet är min påse chips. Dessutom har de en trummis med det bästa artistnamnet någonsin, AntiChristian (han heter Christian så klart), som verkligen piskar på.

Tsjuders variant av black metal ligger lite närmare Marduk och Immortal än Dark Funeral men det är fortfarande inom samma mikrogenre. I låten jag har valt kan man också höra att bandet försöker lugna tempot lite för att bygga upp den ondskefulla stämningen. Extra plus ska bandet också ha för sin grafiska profil med svartvita foton med corpse paint och eldsprutande. Klassiskt black metal foto på alla sätt. Den som gillar när Marduk ökar på tempot kommer nog gilla Tsjuder.

1349 –  I Am Abomination ("Hellfire",2005, Candelight records)

När man pratar om norsk black metal av snabbare sort är det svårt att inte nämna den kanske mest kända orkestern, 1349. Bandet har tagit sitt namn från årtalet då digerdöden kom till Norge. Bara det i sig är ju tufft. Bandet uppstod när bandet Alvheim la ner och bildades 1997. Denna skiva har också Frost från Satyricon på trummor.

Vi snackar om riktigt snabb och våldsam black metal som ändå lyckas vara lite melodiös. Jag minns när jag hörde bandet första gången och redan när man hör samplingen som skivan börjar med fattar man vad det är som gäller. Full fart framåt. Det finns en nerv i låtarna och riffandet påminner också om Immortal. Det är nästan att man kan tro att det skulle kunna slå över till dödsmetall eller War metal men icke! Detta är black metal rakt igenom skulle jag vilja påstå. Ravn har också en viss variation på sin röst och även om den ibland kan vara lite anonym och ta plats i baksätet jämfört med resten av musiken så tycker jag att hans röst håller. Jag kan köpa argumentet att 1349 ska sorteras in under Norsecore paraplyet.

Endstille – Navigator ("Navigator", 2005, Twilight)

För att spela Norsecore behöver man faktiskt inte ens vara från Norden, namnet till trots. Det bevisar tyskarna i Endstille. Bandet som är inne på sitt 24 år är nästan lika envisa som Marduk med att göra skivor om krig och satan. Trots att man kanske skulle kunna tro att att ett tyskt band som sysslar med black metal utifrån historiska krigsteman skulle vara extremhöger har bandet varit väldigt explicita med att de anser att black metal som genre är principiellt opolitisk. Ett ganska oväntat uttalande om jag får säga det själv. 

Hur låter bandet då? Det låter väldigt mycket som tidiga Dark Funeral och Marduk kring slutet på 90-talet. Det är inte alls dumt. Denna skiva fastnade jag för. Inte minst för att trummorna är så där ruttna och goa som jag gillar dom. Påminner en hel om trumljudet på Koldbranns ”Nekroktisk Inkvisition”. 

Endstille är ett sånt där band som jag glömmer av då och då. Varje gång jag lyssnar kommer jag på att det är bra grejer men deras diskografi är lite för jämntjock. Sångaren Iblis som sjöng i bandet mellan 2000-2009 har tydligen också hoppat in som sångare när Koldbrann spelat live så där fick vi ännu en koppling till andra band.

Tyskar som pekar finger

Vad har vi lärt oss idag då? Finns Norsecore som genre? De exempel på låtar jag har valt ut skulle jag nog säga har en hel del gemensamt. Samtidigt är det så att trender inom musik kommer och går och flera av skivorna är gjorda kring 2000-talets början vilket kanske också spelar in när det kommer till stil och ljudbild.

En annan sak förutom det rent musikaliska banden har gemensamt är texterna som ofta är  aggressivt sataniska och eller med krigsteman. Marduks skiva ”Panzer Division Marduk” från 1999 anses av många vara lite av urtypen av en Norsecore skiva. Det sägs också vara den första skiva som har blast beats genom hela skivan. Jag kan fatta att folk tycker att det är lite enformigt och basic. Samtidigt kan jag personligen inte släppa hur bra den skivan är. Nästan varenda låt är en attack och jag kan inte låta bli att hytta med näven och digga med. Äh. Jag slänger med en låt från den skivan som bonus så kan ni själva avgöra.

Tuffa killar i Marduk

Bonus: Marduk – Blooddawn ("Panzer Division Marduk",1999, Osmose Productions) 

Listan hittar ni här

Fredagslistan 2024, vecka 3: Rule Britannia (och lite Norge)!

Att det förenade kungadömet varit centralt för den tunga rocken är som alla vet en underdrift. Från Iommi till Earache och Peaceville via NWOBHM var UK först, och störst, inom det mesta under hårdrockens paraply. När det kommer till black metal var de långt ifrån bäst, men Venom var trots allt först, och Cradle Of Filth lär ha några försäljningsrekord. Men det är inte därför vi är här.

Idag vill jag istället lyfta en lite annan sida av brittisk metal, med åtminstone en vargtass kvar i black metal-myren. Det var längesedan de stod som de främsta innovatörerna, men det har ändå alltid pyrt i undervegetationen. Här följer några exempel, plockade ur min egen begränsade verklighetsuppfattning. Listan hittar ni här!

THE DEATHTRIP - Something growing in the trees ("Deep Drone Master", 2014, Svart Records)

Vi börjar med två nordvästeuropeiska, eller varför inte nordsjöbaserade, samarbeten. The Deathtrip började som en duo med norrmannen Aldrahn (Dödheimsgard, Thorns, etc) med mikrofon i hand och britten Paul "Host" Groundwell på allting annat. Den första demon från 2008 är en hypnotisk historia, och de snurriga gitarrväggarna ärvda från Thorns och Greven är fortsatt dödstrippens signum på de två hittills släppta albumen. Precis som i Dödheimsgard ersattes Aldrahn av Mat "Kvohst" McNerney (Beastmilk, Hexvessel) till nästkommande och i skrivande stund senaste albumet. Kvohst är som alla vet en produktiv man, för han var ju även med i...

CODE - A Cloud-formed Teardrop Asylum ("Nouveau Gloaming", 2006, Spikefarm Records).

Åter igen en brittisk gitarrist - Andrew "Aort" McIvor - med norska musiker, frontad av landsmannen Kvohst som vid tillfället bodde i Norge. Rytmsektionen här är Vicotnik (Ved Buens Ende, Dödheimsgard - jag anar ett mönster) på bas och AiwarikiaR (Ulver) på trummor (bandet ansågs vara norska nog att nomineras till Spellemannpriset för "Resplendent Grotesque" 2009). Oavsett den internationella sättningen är CODE för mig oerhört brittiskt kodade: både musik och texter målar upp glåmiga höstlandskap och igenbommade själsliga sanatorier. Precis som Anathema har de gått från ett extremt uttryck mot allt mer progressivt, atmosfäriskt håll, men här på första albumet är det fortfarande karg midnatt. 

VOID - Cypher ("Posthuman", 2003, Nocturnal Art Productions)

Tredje bandet gillt för Kvohst, här under namnet Ionman! Void är åter igen ett band centrerat kring en egensinnig, driven gitarrist - Matt Jarman - och en föränderlig, ofta internationellt baserad, uppsättning musiker. Uppmärksamma läsare minns att jag lyfte deras fjärde och senaste album i min sammanfattning av 2023 för några veckor sedan. Här började Void sin vandring, som en kaotisk svärm av dissonanta black metal-riff på elektronisk grund - techno-black metal, industrial black metal, cyber-metal... oälskat barn har många namn, och man kan kanske ifrågasätta hur väl fusionen trummaskiner från dansgolv/distade gitarrer från mörka skogar har åldrats. Döm själva, jag gillar't.

EBONYLAKE - The Wanderings of Ophelia through the Untamed Countryside ("On the Eve of the Grimly Inventive", 1999, Cacophonous Records)

Från det urbana industriella, till ålderdomlig otyglad landsbygd. Att försöka sammanfatta hur Ebonylake egentligen låter är svårt: shakespeariansk avantgarde black metal? Psykotisk spökmetal? Symfonisk viktoriansk tech-döds? Det är inte ofta jag slänger på något av deras två album, men när jag gör det blir jag lika bortblåst som förvirrad. Och lycklig att något såhär bisarrt tilläts existera. Deras senaste släpp är en digital singel från 2015 med titeln "With Infants Drowned and Pulled Cold from the Sea, He Lashed Them, Thrashed Them and Sewed Them to Trees". Det... är vad det är. Guld för de som förstår, nonsens för alla andra.

BAL-SAGOTH - Of Carnage & A Gathering of Wolves ("The Power Cosmic", 1999, Nuclear Blast)

Att göra Bal-Sagoth rättvisa i en kort paragraf är omöjligt. Få band har betytt så här mycket för mig, och få band är nog så... jag ska inte skriva missförstådda, utan bara oförstådda. Med rätta, sett till vad de faktiskt var: överdrivet symfonisk och teatralisk men samtidigt barbarisk black metal (med "black" i stora citattecken: det är mer John Williams än Mayhem, mer keyboards än gitarrer). Deras texter, skrikna och deklarerade med dramatisk berättarröst, var utdrag ur enorma fantasyepos skrivna av sångaren Byron Roberts, inspirerade av (och/eller stulna från) gammal fantasy som Robert E Howard (Conan Barbaren), Jack Vance och Clark Ashton Smith. Allt levererat utan en enda glimt av ironi eller självdistans. Att upptäcka Bal-Sagoth i vuxen ålder måste vara en svår resa, men för den fjortonåring jag var, fanns det inget försvar. Of Carnage... är från fjärde albumet av sex , första släppt på Nuclear Blast, där de rörde sig ifrån swords and sorcery mot en mer science fiction-betonad estetik. Det blev en lång paragraf.

Voice of the Night: Who are you, wanderer?
Wandering Spirit: I am far beyond the ken of men... my gaze shall make the night tremble!

The Sylvan Oracle: So dour a mien, let all night’s fulgors flame. Behold, the ghost of a king as yet unborn! He is the scourge, the thanatos, the cleansing fire, the purifying storm... he is the cataclysm given corporeal form! He is the embodiment of our rage, the fury over the injustices which the Insidious Host will one day perpetrate against the descendants of the Realm Verdant and their Arboreal sentinels! He is the hammer of vengeance, the sword of retribution which will one day be wielded in this kingdom's name! But be wary that your progeny does not consume thee, Zyl-Zyn-Horhuz... the Voice of the Night!

Voice of the Night: Who are you, my son?
Wandering Spirit: Father... I am annihilation incarnate!

 

Här kan vi förresten pausa och nämna att liksom EBONYLAKE släppte BAL-SAGOTH till en början på brittiska Cacophonous Records, mest (ö)kända för sin kassako CRADLE OF FILTH. Ett bolag med en högst tvivelaktig, och för smak-masochister ofta njutbar, katalog.

 

 

THE MEADS OF ASPHODEL - Man from Kerioth ("The Murder of Jesus the Jew", 2010, Candlelight)

När vi pratar om egensinniga britter är The Meads of Asphodel något av ett kapitel för sig självt, som jag egentligen inte kan tillräckligt för att skriva om. För den oinvigde kan deras referenser till korståg, Förintelsen och konflikter i Mellanöstern te sig om inte rakt ut rasistiska så åtminstone okänsliga. Men som jag förstått det (bland annat genom ett djupdyk från podden Radical Research) handlar det snarare om en kritik mot både religion och politik - albumet "Damascus Steel" börjar med George Bushs tal om ett nytt korståg för att "befria" Irak, och "Sonderkommando" inspirerades direkt av ett besök i Auschwitz. Musikaliskt är Meads lite överallt: från Hawkwinds rymdpsykedelia (det finns såklart medlemskopplingar) till åttiotalets anarkopunk till heavy och black metal. Om låten jag valde är representativ för bandet vete gudarna.

A FOREST OF STARS - Raven's Eye View ("Opportunistic Thieves of Spring", 2010, Transcendental Creations)

Åter igen ett band med estetik och tematik som lånar från den viktorianska eran - så till den grad att jag fram tills nyligen undvek bandet, för det såg mest ut som ett gymnasialt teatersällskap. Men bakom en lite fånig estetik gömde sig, åtminstone på det här albumet, behaglig och atmosfärisk svartmetall, med flöjter, stråkar och rensång som subtila men vackra stämningshöjare. A Forest Of Stars bär ett starkare arv till dystergökar som My Dying Bride, än till Darkthrone: långdragna kompositioner som tar sin tid och bygger upp melankoliska ljudlandskap. 

SWINE - Beast Call ("Marked by the Baron", 2004, Vanguard Productions)

Efter en rad frisinnade utflykter är det läge att landa i något kallt och rått, monotont och sataniskt. Uppföljaren till Satanic Blood som VON aldrig gjorde. Ett kompakt, illasinnat minimalistiskt mörker.

BRITANNIA RULE THE WAVES!

/Andreas

Gomorron fredagskamrater! År 2024 har som utskjutet ur ett avsågat hagelgevär redan rasat in över oss med en hiskelig fart och därför är det hög tid att även jag tar och avhandlar vad som egentligen var bra i albumväg under 2023. Jag tänker inte rangordna eller prisutdela utan ser den här genomgången mer som en fingervisning kring tio skivor som man mycket väl kan lyssna på. Så fram med läskeblasken nu och håll en vuxen hårt i handen så kör vi. Länk till listan finns både HÄR och längst ner i inlägget.

KOMMAND - Death Age: Ljuvligt rå dödsmetall med krigstema från Los Angeles. Om jag hade fått bestämma så hade nog fler band låtit ungefär såhär.

HÄSTSPARK - Ostiarius Inferni: Yster, trevlig och svängig stoner från Avesta. Ett ganska nytt band vad jag förstår så det blir nog kul att se vad de hittar på framöver.

REZN - Solace: En trösterik och väl genomarbetad doom att bara sjunka ner i. Rekommenderar lyssning i hörlurar! Vill man vara lite klyschig så kan man säga att den här skivan är som att ge sig ut på en resa fast inåt.

CRUCIAMENTUM - Obsidian Refractions: Det här är rakt av löjligt bra dödsmetall som alla måste lyssna på. Här skojar jag inte utan det är obligatoriskt och det kan hända att det blir läxförhör sen.

POISON RÜIN - Härvest: En god liten punkgryta som blandar och ger och får mig att tänka på 80-talet och kanske också RAMONES när allt kömmer ümkring.

BURIAL HORDES - Ruins: Grekisk black metal som pekar med hela handen. Nej fy satan vilket riffarbete! Man baxnar lite, detta är bra skit.

BLODTÅR - Det förtegna förflutna: Folkig black metal från Stockholm med drama och driv. Rätt charmigt och lite ledset sådär så man får någon sorts moderskänsla och vill bjuda på varm dryck och kanske en filt. Ett minus i protokollet för bandnamnet dock.

THE SHITS - You're a mess: Brötigt och punkigt med noiseinslag och monotoni. Även rejält med rundgång vilket ger en guldstjärna!

UNHALLOWED - Awaken the black flame: Tysk svängig melodisk black med atmosfär och skön DISSECTION-vibb. Med andra ord svårt att motstå!

HÄXANU - Totenpass: Skandinaviskinspirerad melodisk black metal med riv från staterna. Detta äter jag med sked men vad ÄR det för bandnamn...? Jag avstår från att vitsa kring anrättningen men nog fan undrar man vad som ska HÄXASEN och HÄXAIMORGON?

Med detta säger vi hurra för fredag och tager helg!

/Susanne

Fredagslistan 2024, vecka 2: Tio skivor från 2023 som man mycket väl kan lyssna på.