Neal Morse / Spock´s Beard

När jag såg Dream Theater i Köpenhamn i mars 2000 så fick jag även se ett litet förband som kallade sig Spock´s Beard. Jag föll pladask och blev heltokig i det bandet, så mycket spelglädje, så underbara kompositioner och så komplext mitt i all sin enkelhet (och vice versa). Jag såg dem en gång till, då som headline, men sedan kom dråpslaget - Neal Morse (sångare m.m.) hoppade av. Av någon anledning tappade jag helt bort Spock´s Beard i samma stund jag hörde talas om avhoppet, och det har tagit mig nästan tio år att rätta till detta. På samma sätt orkade jag inte heller engagera mig i Neal´s solomaterial, det finns bl.a. en alltför religiös ton i texterna och detta tilltalade mig inte alls under lång tid.

Så stod jag där på Sweden Rock 2009 och fick se Neal live, och då fattade jag plötsligt vad jag missat och saknat i dessa knappa tio år. Skivorna köptes bums, jag flög över och såg Neal med Transatlantic i London i maj 2010 och misstaget som varat i många år får numera anses vara helt tillrättat. För det är ju JÄVLAR vad bra han är. Imorse bestämde jag mig dessutom för att se honom igen, flyg och konsertbiljett till London den 16/6 inhandlades (det blev inte ens 1000 kronor totalt!). Giget skall dessutom filmas för en dvd, det blir en låååång konsert med special guests och annat kul i poolen. Jag kan dessutom inte tänka mig annat än att Testimony 2 som han släpper i vår är en fenomenal skiva.

Och vad gäller Spock´s Beard skall jag även rätta till den delen av misstaget, jag får se dem på Sweden Rock i juni (och - vem vet? - kanske i London med Neal...) och om jag skulle träffa på någon i bandet ska jag passa på att be om ursäkt för min inskränkthet.

Lyssna och njut. Musik när den är som allra allra bäst.



/Alex

Fredagsprao

I normala fall är det ju Martin som bjuder på fredagslistan, men då han ligger hemma i en förkylning modell gigantisk så föll denna veckas listlott på petit moi. Eftersom jag inte har Spotify kan jag inte kolla vilka skivor Martin bjuder på, jag vet att det varit mycket KISS för min del denna veckan men gissningvis har det varit annat hos Martin. En stilla nys-afton i sällskap av Anal Traktamente kanske, eller kanske en tidig snyt-frukost till tonerna av Crushwhore Killmaimfucks senaste? Jag gissar bara naturligtvis. Ett önskescenario är självfallet att han denna fredag ligger på soffan under filten med ett stort glas Oboy bredvid sig, Bumbibjörnarna på TV´n och The Pinks i hörlurarna. Som den mjukis han är.

Kommer jag att få äta upp det här? Kommer nästa vecka att vara min sista med någorlunda intakt lekamen? Stay tuned.

FREDAGSLISTAN

/Alex

Hårdrocksnostalgi - Kvitt Eller Dubbelt 1986

Under helgens gallring och kontroll av bootlegbeståndet, ett litet kärleksjobb, så låg den plötsligt där. Jag hade glömt den, kanske medvetet, kanske omedvetet. En liten disk med en av milstolparna vad gäller SVT för oss hårdrockare, nästan i klass med Dortmund 1983 och Iron Maiden på Ullevi 2005 - Kvitt Eller Dubbelt med Salme Oja tävlandes i ämnet KISS 1986.

För de yngre tittarna tarvar kanske detta sin förklaring. Innan KISS Exposed-köpvideon dök upp 1987 så fanns det ytterst lite material med sminkade KISS att tillgå, och att dessutom SVT skulle visa sådana klipp var länge nästintill hädelse enligt den rådande normen. I mitten av 80-talet luckrades dock sådana tramsigheter upp, och i det enormt populära frågeprogrammet Kvitt Eller Dubbelt (som Postkodmiljonären fast med en mindre vinstsumma) skulle vi 1986 få se en tjej och en kille tävla i ämnet KISS. Jag höll på att trilla av stolen när nyheten nådde Traktörsgatan i Helsingborg, och satt bänkad varenda gång programmet sändes. Idag vet vi att stackars Anders från Skivarp åkte ut så det visslade om det redan i första deltävlingen, men Salme klarade sig hela vägen.

En liten bit folkhems-tv, innan det rasade helt. Titta och njut!







Och om någon vet vad Anders gör idag så får ni gärna meddela detta.

/Alex

Fredagslistan

4 plattor, 40 låtar, 4 timmar - ibland blir det ju nästan för bra.

Doom i form av MEMENTO MORI med Messiah Marcolin har kittlat Alex trumhinnor denna veckan. Doom är inte riktigt min grej, och förutom lyssnande på CANDLEMASS i mitten på 90-talet är det inget jag direkt sysselsätter mig med. Men "Rhymes Of Lunacy" låter verkligen bra får jag säga.

Det gör även THE PROJECT HATEs senaste alster "Bleeding The New Apocalypse" - eller kanske snarare bättre än bra för detta är en platta som med stor sannolikhet kommer hamna på min årsbästalista. Episkt bra. De andra plattorna skriver jag inte om - de finns endast några tryck bort. Trevlig helg!

/Martin

Fredagslistan vecka 7 2011

Inte bara nostalgi?

Jag sitter och funderar på en sak. Vad är det som gör en artists klassiker till just klassiker? Vad är det som gör att Ozzy´s Bark at the moon är en låt jag älskar emedan jag inte ens kan erinra mig en enda låttitel från någon av hans senaste tre skivor? I vissa fall skulle man nog kunna hemfalla åt att bara kalla det nostalgi, man gillar det man minns från en viktig period i sitt liv - uppväxten och medvetandegörandet. Jag köper den förklaringen, men bara till viss del. Vi kan ta fallet Pretty Maids, där är jag också uppvuxen med deras "klassiker" men tycker att senaste skivan "Pandemonium" knäcker precis allt annat de gjort.

Har det med artisterna själva att göra? I fallet Ozzy så vet vi att han omgav sig med duktiga låtskrivare förr (Bob Daisley t.ex.) vilka inte är inblandade längre vilket självfallet märks i kvalitén på materialet, men om vi tar Iron Maiden då? Jag vet att vi alla tycker väldigt olika men jag tycker personligen att The Final Frontier är ett skämt. Jag vill verkligen att den skall vara bra. Jag minns förvisso att det tog mig ett tag att "komma in i " Brave New World" och "A Matter Of Life And Death" medan "Dance Of Death" hoppade in på favoritlistan ganska omgående, men TFF får inte fler chanser nu. Sista gången jag hör låtar från den lär bli på Ullevi i sommar och sen begraver jag den tillsammans med "Virtual XI".

Jag funderar ganska mycket kring just dessa psykologiska mekanismer, kanske gör det mig överkritisk men å andra sidan kanske ger det mig en mer ärlig bild av vad jag egentligen gillar kontra vad man som rockare/musikintresserad förväntas gilla. Om man som KISS-fan ställde sig upp och sade att senaste skivan "Sonic Boom" var smörja så var man, och jag citerar, "bakåtsträvare", "en sån som alltid gnäller", "oförskämd" med mera. De som gillar ett band gillar ju alltid ALLT de släpper, och det senaste är alltid bäst. Fråga bröderna Maiden, Pelle och Erik, som i en intervju runt 1999/2000 poängsatte alla Iron Maidens skivor. Samtliga skivor fick 10/10 förutom den senaste ("Brave New World") som fick 10+. Kring samma midsommarstång dansar fenomenet "man ska vara glad att artisten släpper skivor över huvud taget". Varför då? Blir en skiva automatiskt bra bara för att den finns? Jag hävdar bestämt det motsatta och nämner i detta andetag faktumet att både Babsan och Eilert Pilarm fått släppa skiva.

Jag avundas dock bröderna Hårdrock-mentaliteten på ett plan, det måste vara en underbar och konfliktfri värld att leva i. Fast samtidigt så kämpar jag ständigt emot stagnerandet, jag vill alltid utvecklas och alltid kritiskt granska det jag gör och lyssnar på. Då funkar det inte att redan veta att KISS nästa skiva är den bästa, utan att jag ens hört en ton.

Det hade varit roligt om någon mer funderade i samma banor, och lika roligt att höra om någon bara tycker jag raljerar. För oss som inte har musiken som en bakgrundsljud till disken, dammsugandet eller träningen utan som lever, andas och blöder den ur varenda por, 24/7, året runt så är det alltid lika intressant att diskutera passionen. Bara genom diskussion och genuina försök till förståelse kan vi utvecklas. Våga Vägra Stagnation!

Supporta scenen: NILE

Snubbarna till vänster vet hur man spelar fort och skriver låtar om det gamla Egypten. De har bevisat detta gång efter annan på plattor som "Black Seeds Of Vengeance", "Annihilation Of The Wicked" och "Those Who The Gods Detest" för att nämna några guldkorn som NILE har gjort sig skyldiga till att ha kavlat ut över samtiden. Att de dessutom har den goda smaken att ta med sig MELECHESH till Amager Bio i Köpenhamn ikväll gör att jag faktiskt är lite bitter över att jag inte kan ta mig dit ikväll - för jag har en känsla att detta kommer att bli riktigt bra.

Vad: NILE + MELECHESH

Var: Amager Bio Köpenhamn (ett av stans bästa konsertställen om ni frågar mig)

Pris: 180 DKK förköp, 220 dito i dörren.

/Martin

Nytt på WeRock

Det är dubbelt roligt att få prensentera Alex som ny skribent på Werock, dels för att han är en sådan pärla till snubbe, men också för att han har koll på en jädrans massa musik och vet hur man skriver kunnigt och engagerande om denna. Ett exempel på detta är hans debuttext på siten - en liverecension av ACCEPTs gig i Göteborg i tisdags. Den hittar ni här.

Och för att ni ska få en hum om hur mycket Alex har sett genom åren rekommenderas ett besök på Living In The Past. Dra på trissor säger jag bara.

/Martin

The Project Hate

Jo, den är precis så bra som ryktet gjort gällande. Snacka om att slänga tändvätska på öppen eld - från prick sekund 1 dominerar senaste släppet från THE PROJECT HATE "Bleeding The New Apocalypse" på ett oerhört imponerande sätt. Låtarna, liret, sången - allt är klockrent. Och levereras med eftertryck så till den milda grad att man baxnar. För en längre recension kollar ni här.

/Martin

Svordomar

Att jag och Alex är mer besatta av musik än de flesta är väl ingen hemlighet direkt - men tro inte att det stannar där.

Vi är många på biblioteket i Helsingborg som i sanning är nernördade på olika musikgenrer, vilket brukar demonstreras på våra musikkvällar som återkommer med oregelbundenhet under året.

Dessa brukar gå till på följande vis - ett tema väljs och varje deltagare har sedan som uppgift att göra en lista på 5 låtar med låtar på detta tema. Svårt? Jo, det kan man väl säga: att begränsa sig till 5 låtar är nog så svårt de flesta gånger, men jag har aldrig upplevt det så svårt som nu. Temat är nämligen svordomar. Precis. Rimligt. Och fruktansvärt kul.

/Martin

Ljuva måndag!

Så sparkas veckan igång rejält med informationen att Iron Maiden inatt vann en Grammy för El Dorado, Roger Waters vann Pollstars pris för bästa turné 2010 (såklart!) och Lee Aaron kommer till Sweden Rock. En liten trojka glädjeskap som gör mig lika lycklig som vilken låda skumtomtar som helst. Med lite tur och medvind så hamnar Lee på fredagen på Sweden Rock, men det är än så länge bara en förhoppning..

Och som en bonus skall vi imorgon stånga näsan blodig mot närmaste vägg i takt med Accepts furiösa tyska metal på Trädgårn i Göteborg. Ses vi där eller?







/Alex

Fredagslistan

Ny vecka - ny lista. Och i vanlig ordning stor diskrepans mellan vad vi lyssnat på. Alex har grottat ner sig i Alice Coopers bisarra 80-tal. Inte riktigt min bag, men allt kan ju inte vara det. Själv har jag i stort sett bara kört gammal skåpmat eftersom den platta jag lyssnat på mest inte är släppt än och att denna platta, "Bleeding The New Apocalypse" av THE PROJECT HATE är precis så maffig, episk och krävande att jag inte kände för att lyssna på så mycket annat. Nu blev det ju så ändå.

Kvalitetsrens av TORTURE DIVISION funkar ju alltid om ni frågar mig.

Nu ska jag lyssna mer på THE PROJECT HATE. Känns faktiskt som om man redan sitter och lyssnar på en av plattorna som kommer hamna på årsbästalistan.

Trevlig helg!

/Martin

Fredagslistan vecka 6

Napalm Death - The Verdict

Dear Mr Soundengineer, please stop with the smoke. We're not a smoke band. Orden är Mark "Barney" Greenways efter den inledande kanonaden av furiös grindcore NAPALM DEATH levererade i tisdags på The Rock. Jag hade ganska höga förväntningar på konserten - att jag inte blev besviken kan man läsa mer om i recensionen på WeRock som lades upp i går kväll. Den hittas här.

Det kommer också en intervju som jag gjorde med Barney innan konserten. En trevligare intervju har jag faktiskt inte varit med om. Ni som känner till bandet sedan innan vet att den mannen gillar att prata, och att han verkligen är engagerad till 100 % i det han tar sig för. Han berättade till exempel att bandet alltid tackar ja till intervjuförfrågningar, alldeles oavsett om man skriver för en stor publikation eller mindre webzines helt enkelt för att det ingår i bandets identitet. Synnerligen ödmjukt får jag säga. Nedan en länk till en film där Barney introducerar Continuing War On Stupidity. Bloggen lägger ner så fort jag ska klistra in filmer direkt. Därav denna lösning...

Napalm Death - Barney Speaks

/Martin

Alice Cooper - de skumma åren

Martin lär väl vara i sjunde Napalm-himlen idag så jag tänkte traggla lite om Alice Coopers tidiga 80-tal. Efter de svulstiga produktionerna i slutet av 70-talet så gick Alice i rakt motsatt riktning så fort vi skrev 1980 i kalendern. Flush the fashion och de nästföljande Special forces och Zipper catches skin är skivor som låter ungefär så långt man kan komma från Welcome to my nightmare, men har samtidigt faktiskt en hel del likheter med riktigt gamla Alice Cooper-band.

Själv älskar jag både Flush och SF, och hyser även ganska höga tankar om Zipper (som inte står högt i kurs bland många fans), men Alice själv verkar ha väldigt svårt för dessa skivor. Han har kört Clones från Flush live några gånger under sent 90-tal och tidigt 00-tal, han körde Who do you think we are under några månader på sommaren 2004 (versionen på Metaltown i Göteborg var UNDERBAR!) men i övrigt befattar han sig inte med skivorna. Tyvärr, säger jag, för om jag fick höra Clones, Pain (!!!!!), Skeletons in my closet eller Tag, you´re it så skulle jag dansa naken i veckorna tre med bara en klase kiwifrukter täckandes det södra kvarteret.







/Alex

Supporta scenen: NAPALM DEATH

I morgon smäller det - grindcorelegenderna NAPALM DEATH lirar loss på The Rock i Köpenhamn. Att säga att det kommer bli kaotiskt känns som en underdrift. Bandet har länge stått på min lista över band jag verkligen vill se - och som grädde på moset ska jag få intervjua bandet innan giget. Nervös? Jo, något får jag väl erkänna, men mest för att det finns en hel del frågor jag vill få svar på, och på att vi trots allt pratar om ett verkligt klassiskt band inom scenen. Jo, jag vet att bandet inte har gjort sig kända som en grupp som har överdrivet hög svansföring trots sin starka position inom grindcoren, men ändå...

Till minne av Gary Moore

Det här blev en underlig söndagkväll, och orden jag skriver känns underliga under tiden jag skriver dem. Gary Moore lämnade jordelivet natten till idag, han dog knappt 59 år gammal i sömnen någonstans i Spanien.

Jag kan inte påstå att han varit en överväldigande influens i just mitt liv, jag har gillat honom som alla andra men aldrig varit ett tokfan, men jag beundrar och respekterar den monumentala betydelse han haft för rock, hårdrock, blues och gitarrister världen över i över 40 år.

Världen blev ytterligare lite tråkigare idag. Man vänjer sig aldrig vid att det som nyss fanns bredvid en plötsligt är borta för alltid. Sweden Rock-spelningen förra året levde inte helt upp till förväntningarna, men Empty Rooms framfördes i en så underbar version att man inte kände av kylan och regnet under de 8 minuter den varade. Jag kommer att för evigt bevara den i hjärtat.



Tack, Gary.

/Alex

Fredagslistan

Alex har med sina egna ord haft en fin vecka vilket har resulterat i en fin lista. Coopers "Trash" med dunderhiten Poison som snurrade med förfärande frekvens även hemma i mitt barndomshem då min bror hade gjort ett felköp och jag faktiskt gillar låten. Kommer inte ihåg vilken låt som låg på b-sidan dock.





Min egen vecka var inte lika fin som Alex - vilket resulterade i att jag valde att bejaka det inre kaoset och bara lyssna på mer eller mindre brutal musik. Med ett undantag - DREAMSHADEs "What Silence Hides". Om den är värd full pott vet jag inte, men visst är skivan väldigt stark. Minst sagt.

Till sist ett tips: gillar man KVELERTAK bör man bege sig till Debaser i Malmö där norrmännen spelar ikväll. Är bitter över att inte kunna själv, men får man tro de lyriska kommentarerna från polare som såg bandet i Stockholm är det inte något man ska missa.

Fredagslistan vecka 5 2011

Trevlig helg!

/Martin & Alex

Fredagslösning

Jag fick inte in några svar på Alice Cooper-tävlingen, och det hade jag nog inte räknat med heller. Nåväl, kopplingen mellan Alice Cooper och Martyna Lisowska i mitten av 80-talet är naturligtvis att båda släppte en låt med titeln "Give it up". Videos till de båda förevisas nedan, läsaren får själv välja vilken låta han/hon/annat tycker är bäst. Svaret behöver inte redovisas eftersom det ändå inte utgår något pris för detta.





Jag lovar att återkomma i en icke alltför avlägsen framtid med fler meningslösa tävlingar som ingen vill veta svaret på.

Med en helgig om en önskan trev,
/Alex

Från vinylhyllans djupaste hörn

En skiva som länge, LÄNGE, lös med sin frånvaro i den Bergdahlska myllan var en liten omöjlig rackare som heter Tomorrow´s Gift (samma namn på band och skiva!). Originalupplagan är fruktansvärt svår att få tag i, och även nypressen som kom på 90-talet via det eminenta tyska bolaget Second Battle betingar summor som är ekvivalenta med många länders sammanlagda BNP. Så en dag för några år sedan började en vän sälja av sin skivsamling, och där öppnade sig en dörr som jag obönhörligen sparkade in med yster eufori.

För alla som gillar det sena 60-talets och tidiga 70-talets hårda och ibland psykedeliska rock så är skivan nothing short of phenomenal. Jag har, för ovanlighetens skull, faktiskt underlåtit att lära mig mer om bandet eftersom jag tycker skivan är så förbenat bra att en bakgrundshistoria i dagsläget inte tillför något då bandet inte finns längre och det ändå inte verkar finnas speciellt mycket dokumentation. Jag är dessutom ganska övertygad om att de inte finns på Spotify (men jag ber Martin kolla!), så jag bidrar med några klipp här nedan och önskar alla en underbar torsdag i sällskap med ett av Tysklands allra mest obskyra band. och missa inte sångerskans underbara engelska, hon har ingen koll alls på uttal eller annat vilket borgar för en skön stämning :)

Praying for Satan
One of the narrow minded thoughts rump
How you want to live

/Alex

Nytt på WeRock

Till vänster ser ni omslaget till skivan jag gav högst betyg av de skivor jag recenserade för WeRocks räkning i denna omgång - "Temples Of Trancendent Evolution" bjuder på soniska smockor i NILE-anda, men har också vett att lirka in smakfulla andningspauser för lyssnaren. Men det är inte AGELESS OBLIVIONs platta som får högst betyg - det får en mycket stark debutplatta från schweiziska DREAMSHADE - en platta som får recencent Henrik att ta fram superlativen.

Som vanligt är det stor bredd - ni hittar allt från experimentell fransk black metal i form av DEATHSPELL OMEGA, till träskometal från BULLET i månadens första recensioner.

/Martin