Martins tekniska tisdagstips, vecka 35: Arkaik

Gott folk!

Idag tipsar jag om ett band från Riverside, Kalifornien. ARKAIK är ett band som har bedrivit verkstad sedan 2004, och i likhet med flertalet band inom den tekniska dödsmetallen, bytt medlemmar (mest trummisar där man avverkat hela 6 stycken) som bara den. Men en medlem - sångaren Jared Christianson - har varit med sedan starten och hållit skutan igång.

ARKAIK är ett band vars musik är djupt sympatisk. Jag skulle kanske inte sträcka mig till att säga att den är lättlyssnad, men betydligt mer lättillgänglig än många andra bands tonkonster. ARKAIK är rejält duktiga på att spela krossande tungt, men är finfina på att lira svängigt också. Skivan som är föremål för lyssning idag, "Metamorphignition" från 2012 är en stundtals riktigt dansant platta. Om ni gillar det här så kan det vara värt att veta att bandet - med ytterligare ny batterist - släpper nytt i slutet av september.

/Martin

Fredagslistan 2017, vecka 34: I Martins lurar just nu

Gott folk!

Hoppas att ni har återhämtat er från Susannes fredagslista från förra veckan! Idag blir det en spretig och ganska typisk fredagslista från mig. Den är baserad på vad jag lyssnar på just nu - det kan vara skivor som släppts nyligen eller för ett tag sedan - i alla fall så är det skivor som jag gillar, eller både gillar och ska recensera. Eller kanske redan har recenserat. Ja, ni fattar!

Vi kör!

Jag inleder listan med LEPROUS. Jag vet att Peter Iwers (ex-IN FLAMES) gillar det här norska gänget, och har tipsat om minst en av bandets skivor i sociala medier. Det här är superproggigt, men med bibehållen känsla för låtstruktur om ni förstår vad jag menar. LEPROUS är ett band befolkat av skickliga musiker - trummisen Baard Kolstad huserar exempelvis i BORKNAGAR, och flera av resterande medlemmar har backat både Ihsahn och EMPEROR i livesammanhang. Jag gillar verkligen det som LEPROUS bjuder på. Sången från Einar Solberg sticker ut lite extra!

Jag fortsätter med norskt, och SPIDERGAWD som med sin senaste skiva "IV" drog ner mig i ett beroende så omfattande att jag knappast lyssnade på någon annan skiva under en vecka. Det här är rak, medryckande och oerhört imponerande rock med vissa inslag av metal. Det SPIDERGAWD är riktigt bra på är refränger - ta den från låten jag har med i listan - Is This Love? exempelvis. Den är så groteskt bra att det är omöjligt att inte studsa lite i stolen, haha!

Resten av skivan är lika imponerande, men den låten sticker ut lite extra, just på grund av sin extrema entusiasm.

En institution släpper nytt idag. THE HAUNTED är - trots mängder av medlemsbyten - en urkraft och kär gammal vän inom svensk metal. Det är väldigt roligt att konstatera att "Strength In Numbers" är en riktigt bra skiva som bjuder på ett THE HAUNTED som känns piggt, fräscht och väldigt taggat. Gitarrspelet är taget till nästa nivå, minst sagt, Aro (som jag genuint uppskattar) gastar föredömligt och kompet är galet bra. Skulle inte bli förvånad om den här skivan slinker in på några årsbästalistor faktiskt.

Listans hårdaste låt tar jag från "Adversary Omnipotent" som jag tipsade om i veckans tekniska tisdagstips. Galet bra skiva från ENFOLD DARKNESS som sannerligen visar på vilken mångsidig musik det går att göra, även om man huserar inom den tekniska dödsmetallen. Jag får lite samma vibbar av ENFOLD DARKNESS som jag får av THE BLACK DAHLIA MURDER. Bägge banden är inte nervösa för att utforska annan musik än dödsmetall i sitt skapande. Och det är en bra sak!

Avslutar med fint traditionella PORTRAIT som verkligen vet att skriva ny musik som tydligt nickar mot 1980-talet utan att kännas mossig. Lite av en bedrift om ni frågar mig! PORTRAIT är ett band som jag har omvärderat - i början tyckte jag att det här gänget var inget att ens kolla in, just på grund av att det kändes som ett rent retroband. Men "Crossroads" från 2014 ändrade på det och numera kollar jag alltid in vad bandet hittar på.

/Martin

Fredagslistan 2017, vecka 34: I Martins lurar just nu

Martins tekniska tisdagstips, vecka 34: Enfold Darkness

Gott folk!

Semestern är över, och det har - äntligen - blivit dags att köra igång de tekniska tisdagstipsen igen! Visst har ni saknat dessa under hela sommaren? Precis - tänkte väl det!

Jag inleder den här terminens tipsande med en skruvad boll. Amerikanska ENFOLD DARKNESS är ett band som det verkligen är kul att hålla koll på. Trots att bandet bara har gett ut två skivor så har dessa gett en ganska stor genklang inom underjorden. Mycket beroende på att det här bandet från den djupa södern (Nashville, Tennessee) inte är speciellt genrekonformistiska. Musiken är tydligt hemmahörande i den tekniska dödsmetallen, så det är sannerligen ingen mjuk musik, men bandet är väldigt fria med att ta in influenser från andra genrer. Det blir proggigt, black metal, och melodiska inslag - och det funkar alldeles utmärkt. Bandets senaste skiva, "Adversary Omnipotent" som kom i mitten av sommaren är en vindlande och djupt imponerande skiva som jag verkligen råder er att kolla in.

/Martin

Fredagslistan 2017, vecka 33: Sommarsvärtan

Ohoj i stugan!

Visst är det något särskilt med sommaren ändå. Jag tänker inte främst på lättsinne och linnekläder nu, även om det också är förekommande komponenter. Nej, jag är ute efter den där svärtade känslan som sommaren också för med sig. Den oefterhärmliga lukten av tryckande dallrig högsommarvärme, bilköer som slingrar sig över ljummen asfalt, övermogen frukt, bananflugornas herre, dammiga festivalområden i obarmhärtig sol, den pikanta doften av halvrutten tång som sänker sig över badstränderna när kvällen tar vid. Hösten är klar och tydlig men sommaren är grumlets och kvalmets tid då världen ligger uppsvälld som ett kadaver i värmen, väntandes på fluglarvernas snara ankomst. Just den känslan av förruttnelse låter jag veckans fredagslista förvalta. Utan further ado kavlar vi upp ärmarna och gräver ner händerna i denna mustiga ljudmassa!

THY CATAFALQUE inleder med Éló Lény från albumet "Sgùrr". En helt fenomenal smältdegel med experimental, folk, black och något elektroniskt inslag här och var. Naturromantiskt och utflippat, samtidigt väldigt ösigt och melodiöst i sitt upplägg. Blir ni kloka på den beskrivningen? Nej, trodde inte det - den här musiken är helt enkelt svårbeskriven och samtidigt svårt bra! Jag lyfter på hatten för detta episka enmansband från Ungern (bestående av Tamás Kátai) och gör en mental note på att gå igenom karlns övriga diskografi vid tillfälle.

Vidare så till sludgeputtriga SERPENT OMEGA, hemmahörande i Stockholm. Pia Högberg gör ett mycket tjusigt jobb med det vokala i Skullwand, hon lyckas vara raspig och släpig på samma gång men utan att för den delen förlora i energi.

Det kanske inte är ett under av originalitet vi bjuds på i denna självbetitlade fullängdare men det finns ett personligt anslag och en dynamik i musiken som bådar mycket gott inför framtida släpp. SERPENT OMEGA har dessutom en sorts rå skitighet som liksom inpregnerar öronen på ett högst sympatiskt sätt.

DAWN OF DISEASE härnäst och en form av köttig krigs-dödsmetall i låten Akephalos. Mid-tempo-melodiskt, halvhårt och hyfsat agressivt till sin natur. Vissa blinkningar till AT THE GATES, på det bra sättet, med andra ord. Det är knappast någon hemlighet att undertecknad föredrar Stockholmsscenen framför Göteborgsditot om vi snackar dödsmetall från -90-talet men det här stryker mig ändå riktigt medhårs.

DAWN OF DISEASE var aktiva mellan 2003 och 2007 och tog sedan en paus fram till 2009 och tröskar på än till denna dag, signade på Napalm Records.

WITCH VOMIT från staterna sparkar loss som nummer fyra i listan. Häxkräks, vilket strålande namn det är! Man blir glad redan vid första anblicken. Doomed in the Realm of the Dead är en härlig döds-dänga från Ep:n "Poisoned Blood" som släpptes i juni.

Som låttextinspiration listar WITCH VOMIT de klassiska ämnena darkness, necrophilia, depression och death, vilket ju tyder på god musikalfilosofisk kompetens. Till bandmedlemmar T.T., V.V. och Jason säger jag tumme upp!

Slutet är nära, DEAD CONGREGATION får den äran att vägleda oss genom processen med Only Ashes Remain. Vilket jävla kraftprov till låt alltså! Drygt fem minuter blastbeats, nedstämda gitarrer, onda gutturala growlutsöndringar, ett tempo som går i ömsom headbang och ömsom slow motion, solon som känns relevanta för ljudbilden och inte är fillers, ja ta mig tusan om inte hela metalkvoten fylls på en och samma gång. Med denna magnifika uppvisning i död och förruttnelse tager vi helg mina vänner!

På återseende.

/Susanne

Fredagslistan 2017, vecka 33: Sommarsvärtan

Fredagslistan 2017, vecka 32: 1980

Gott folk!

Ni vet ju att jag är svårt förtjust i att göra fredagslistor efter årtal. Nu när jag nästan är klar med 1990-talet, så tänkte jag att jag ska tjuvstarta med ett årtionde som väldigt många har ett förhållande till, nämligen 1980-talet. Jag vet med mig att ni kommer känna igen kanske alla band som dyker upp i den här veckans fredagslista, men då de här skivorna släpptes så undrar jag om någon trodde att banden i fråga skulle vara household-names, eller ens vara igång.

Vi kör!

Den 14:e januari släpper RUSH "Permanent Waves" som är en av de mest lättillgängliga skivorna i bandets diskografi. Efter de rent monumentala 70-talsskivorna så kände kanske bandet ett behov att inte skriva lika pretentiös musik. Bandets 1980-tal blev både mer lättlyssnat och mer experimentellt. Syntharna gjorde sitt uttryck mer påtagligt i bandets tonkonst under den senare hälften av årtiondet, men det märks inte speciellt mycket på "Permanent Waves". Vad som dock märks är att låtskriveriet fortsatte att ligga på en vansinnigt hög nivå. Det finns många låtar på den här skivan som ofta dök upp i bandets setlistor. Jag har valt The Spirit Of Radio då jag helt enkelt är extremt svag för den låten.

Ozzy Osbourne hoppar av BLACK SABBATH och släpper den 20:e september "Blizzard Of Ozz". Därmed inleds en ganska så framgångsrik solokarriär för den här minst sagt allenstädes närvarande sångaren. Det är ju ganska svårt att vara intresserad av hårdrock och inte stöta på Osbournes namn. Jag har alltid fascinerats av att trots att Ozzy aldrig har varit en speciellt bra sångare, så har han fortsatt att på skiva efter skiva lyckats nå fler lyssnare. Det är precis som om han är en konstant nod inom scenen. Vad som nu kommer hända med hans karriär efter det att BLACK SABBATH har lagt ner återstår att se. 1980 tror jag knappast att Ozzy hade några andra tankar i huvudet än att spela musik och knarka. Bägge delarna gjorde han med frenesi. "Blizzard Of Ozz" är en trevlig skiva som har ett helt gäng fina låtar.

Om det fanns ett band som den stora majoriteten av hårdrockare kan hävda att de har ett förhållande till så är det nog MOTÖRHEAD. Bandets konstant Lemmy hade en förmåga att locka folk till att kolla in detta skränande och oftast gravt påverkade band redan från debuten 1977. "Ace Of Spades" är skivan som kom i november 1980, och den kan med fog anses vara bandet mest klassiska. I vilket fall så är skivan fylld med låtar som hade fasta platser i bandet setlistor under åren. Jag pratar då om The Chase Is Better Than The Catch, Live to Win, Ace Of Spades, (We Are) The Roadcrew och Shoot You In The Back som jag valt från skivan. Jag är inget hardcorefan av MOTÖRHEAD, men jag är glad att ha fått se bandet innan Lemmy blev riktigt sjuk.

Den 14:e april 1980 släpper IRON MAIDEN sitt debutalbum. Redan vid den här tidpunkten är så mycket av det som blivit MAIDENs signum på plats. Eddie på omslaget, ljudbilden, de långa episka låtarna. Det enda som skiljer sig från bandet idag är att Dickinson, McBrain och Gers inte är med i bandet. Det är egentligen helt stört hur bandet lyckades med att hitta en formula som funkade redan från början. På den här skivan är MAIDEN kanske lite stökigare - mycket beroende på sångaren Paul Di'Annos stil - och att Clive Burr formligen bländar med sitt väldigt fina och svängiga trumspel. Men annars känns bandet extremt "färdigt". Jag återkommer gärna till den här skivan som har en hel bunt väldigt fina låtar. De är till och med så imponerande att jag kan ha överseende med Att Di'Anno är en halvkackig sångare. Men nu kanske jag svär i kyrkan.

Ozzys avhopp från BLACK SABBATH ledde till att sångarpositionen fylldes av legendariske Ronnie James Dio. Dios röst och resterande bandets låtskrivarsnille blev, om uttrycket tillåts, en match made i heaven. "Heaven And Hell" släpptes den 25:e april 1980 och skivan står sig fortfarande stark i den minst sagt matiga diskografin som bandet släppte ifrån sig under sin långa och nästan alltid intressanta karriär. När jag såg bandet på SRF 2007 - då under namnen HEAVEN & HELL, trots att alla visste att det var BLACK SABBATH - så var setlisten strösslad med låtar från skivan. Och trots att Dio var 65 år gammal så kan jag lugnt säga att han sjöng brallorna av varenda jäkla sångare på den festivalen. Ett glatt minne minst sagt.

/Martin

Fredagslistan 2017, vecka 32: 1980

Fredagslistan 2017, vecka 31: Rens var det här!

Välkomna, fredagsvänner!

Som ni ser har bloggen fått en rejäl ansiktslyftning, hoppas ni ska gilla det!
Men nu, till saken.

Sedan jag tog mitt pick och pack och flyttade söderut för ungefär femton år sedan har min vokabulär utökats en smula. Det finns en del ord och begrepp i skånska språket som jag fortfarande ställer mig frågande inför, exempelvis varför fralla kallas bulle, skinkor benämns som ballar, disktrasa heter lase. Obegripligt. Men det finns också många lysande genidrag i den här dialekten. Asa, räligt och mög är några favoriter. Och så det mest strålande begrepp av dem alla - ÅLARENS!

Ålarens är (förutom att vara resterna efter en urtagen ål) ett kraftuttryck av rang som man tar till för att riktigt ingående beskriva hur ofattbart korkad någon väl vald person är. En tvättäkta imbecill och amöba till person = ett ålarens. Ja, ni fattar.

Av ordet ålarens kan vi utvinna själva essensen för bra metal, nämligen rens. Temat för dagens fredagslista är kort och gott detta och vi sparkar igång direkt!


JUSTICE FOR THE DAMNED går hårt ut med en trivsam dänga under den hyfsat nedriga titeln No Flowers On Your Grave.

Här har vi att göra med ett ursinnigt rens från Australien i dödsmetalltappning med tjusiga tempväxlingar som kontrast till det snabba anslaget som helt enkelt sitter som en smäck. Första fullängdaren är detta, vid namn "Dragged Through The Dirt". Må det komma många fler.

Så till ett lite mer malande och illasinnat rens, nämligen PHRENELITH - bördiga från Danmark, spelandes en mycket gedigen dödsmetall. Tremolo-slingorna står som spön i backen, det dyrkas Satan, det går fort men långsamt, loggan är bland det spretigaste jag vilat korpgluggarna på, det är bara rakt av så jävla sjovt. Jag kan för mitt liv inte begripa varför jag inte lyssnat på det här innan. Sju av sju pentagram!

REBEL SOULS glider in som nummer tre i listan och kör ett lite mer traditionellt galopp-stomp-rens åt det svärtade hållet. Snygga riff, furiösa trummor och en och annan blinkning åt DISMEMBER-hållet.

Jag är fullgott nöjd med Descent från "The Forces Of Darkness", det lökiga skivomslaget till trots.

Nästa alster är signerat NECROWRETCH och har en skön blackkänsla. Häxvrål, blastbeats, prat om förbannelser och blasfemi. En basist som heter Vlad. Ja, ni förstår ju åt vilket håll detta leder - mot en solklar promenadseger. Heja Season Of Mist, heja den franska scenen! 

ARTIFICIAL BRAIN får avsluta med teknisk döds och tematik som sniffar på ämnen såsom science fiction och universums oändlighet.

Vi drar med detta ner tempot och låter det mer eftertänksamma renset komma till sin rätt i Absorbing Black Ignition. Det här gänget är hyfsat organiskt till sin ljudbild med tanke på den ofta kliniskt klingande genren. Trivsamt!



Med detta tillönskas en god helg!

/Susanne

Fredagslistan 2017, vecka 31: Rens var det här!