Att det förenade kungadömet varit centralt för den tunga rocken är som alla vet en underdrift. Från Iommi till Earache och Peaceville via NWOBHM var UK först, och störst, inom det mesta under hårdrockens paraply. När det kommer till black metal var de långt ifrån bäst, men Venom var trots allt först, och Cradle Of Filth lär ha några försäljningsrekord. Men det är inte därför vi är här.
Idag vill jag istället lyfta en lite annan sida av brittisk metal, med åtminstone en vargtass kvar i black metal-myren. Det var längesedan de stod som de främsta innovatörerna, men det har ändå alltid pyrt i undervegetationen. Här följer några exempel, plockade ur min egen begränsade verklighetsuppfattning. Listan hittar ni här!
THE DEATHTRIP - Something growing in the trees ("Deep Drone Master", 2014, Svart Records)
Vi börjar med två nordvästeuropeiska, eller varför inte nordsjöbaserade, samarbeten. The Deathtrip började som en duo med norrmannen Aldrahn (Dödheimsgard, Thorns, etc) med mikrofon i hand och britten Paul "Host" Groundwell på allting annat. Den första demon från 2008 är en hypnotisk historia, och de snurriga gitarrväggarna ärvda från Thorns och Greven är fortsatt dödstrippens signum på de två hittills släppta albumen. Precis som i Dödheimsgard ersattes Aldrahn av Mat "Kvohst" McNerney (Beastmilk, Hexvessel) till nästkommande och i skrivande stund senaste albumet. Kvohst är som alla vet en produktiv man, för han var ju även med i...
CODE - A Cloud-formed Teardrop Asylum ("Nouveau Gloaming", 2006, Spikefarm Records).
Åter igen en brittisk gitarrist - Andrew "Aort" McIvor - med norska musiker, frontad av landsmannen Kvohst som vid tillfället bodde i Norge. Rytmsektionen här är Vicotnik (Ved Buens Ende, Dödheimsgard - jag anar ett mönster) på bas och AiwarikiaR (Ulver) på trummor (bandet ansågs vara norska nog att nomineras till Spellemannpriset för "Resplendent Grotesque" 2009). Oavsett den internationella sättningen är CODE för mig oerhört brittiskt kodade: både musik och texter målar upp glåmiga höstlandskap och igenbommade själsliga sanatorier. Precis som Anathema har de gått från ett extremt uttryck mot allt mer progressivt, atmosfäriskt håll, men här på första albumet är det fortfarande karg midnatt.
VOID - Cypher ("Posthuman", 2003, Nocturnal Art Productions)
Tredje bandet gillt för Kvohst, här under namnet Ionman! Void är åter igen ett band centrerat kring en egensinnig, driven gitarrist - Matt Jarman - och en föränderlig, ofta internationellt baserad, uppsättning musiker. Uppmärksamma läsare minns att jag lyfte deras fjärde och senaste album i min sammanfattning av 2023 för några veckor sedan. Här började Void sin vandring, som en kaotisk svärm av dissonanta black metal-riff på elektronisk grund - techno-black metal, industrial black metal, cyber-metal... oälskat barn har många namn, och man kan kanske ifrågasätta hur väl fusionen trummaskiner från dansgolv/distade gitarrer från mörka skogar har åldrats. Döm själva, jag gillar't.
EBONYLAKE - The Wanderings of Ophelia through the Untamed Countryside ("On the Eve of the Grimly Inventive", 1999, Cacophonous Records)
Från det urbana industriella, till ålderdomlig otyglad landsbygd. Att försöka sammanfatta hur Ebonylake egentligen låter är svårt: shakespeariansk avantgarde black metal? Psykotisk spökmetal? Symfonisk viktoriansk tech-döds? Det är inte ofta jag slänger på något av deras två album, men när jag gör det blir jag lika bortblåst som förvirrad. Och lycklig att något såhär bisarrt tilläts existera. Deras senaste släpp är en digital singel från 2015 med titeln "With Infants Drowned and Pulled Cold from the Sea, He Lashed Them, Thrashed Them and Sewed Them to Trees". Det... är vad det är. Guld för de som förstår, nonsens för alla andra.
BAL-SAGOTH - Of Carnage & A Gathering of Wolves ("The Power Cosmic", 1999, Nuclear Blast)
Att göra Bal-Sagoth rättvisa i en kort paragraf är omöjligt. Få band har betytt så här mycket för mig, och få band är nog så... jag ska inte skriva missförstådda, utan bara oförstådda. Med rätta, sett till vad de faktiskt var: överdrivet symfonisk och teatralisk men samtidigt barbarisk black metal (med "black" i stora citattecken: det är mer John Williams än Mayhem, mer keyboards än gitarrer). Deras texter, skrikna och deklarerade med dramatisk berättarröst, var utdrag ur enorma fantasyepos skrivna av sångaren Byron Roberts, inspirerade av (och/eller stulna från) gammal fantasy som Robert E Howard (Conan Barbaren), Jack Vance och Clark Ashton Smith. Allt levererat utan en enda glimt av ironi eller självdistans. Att upptäcka Bal-Sagoth i vuxen ålder måste vara en svår resa, men för den fjortonåring jag var, fanns det inget försvar. Of Carnage... är från fjärde albumet av sex , första släppt på Nuclear Blast, där de rörde sig ifrån swords and sorcery mot en mer science fiction-betonad estetik. Det blev en lång paragraf.
Wandering Spirit: I am far beyond the ken of men... my gaze shall make the night tremble!
The Sylvan Oracle: So dour a mien, let all night’s fulgors flame. Behold, the ghost of a king as yet unborn! He is the scourge, the thanatos, the cleansing fire, the purifying storm... he is the cataclysm given corporeal form! He is the embodiment of our rage, the fury over the injustices which the Insidious Host will one day perpetrate against the descendants of the Realm Verdant and their Arboreal sentinels! He is the hammer of vengeance, the sword of retribution which will one day be wielded in this kingdom's name! But be wary that your progeny does not consume thee, Zyl-Zyn-Horhuz... the Voice of the Night!
Voice of the Night: Who are you, my son?
Wandering Spirit: Father... I am annihilation incarnate!
Här kan vi förresten pausa och nämna att liksom EBONYLAKE släppte BAL-SAGOTH till en början på brittiska Cacophonous Records, mest (ö)kända för sin kassako CRADLE OF FILTH. Ett bolag med en högst tvivelaktig, och för smak-masochister ofta njutbar, katalog.
THE MEADS OF ASPHODEL - Man from Kerioth ("The Murder of Jesus the Jew", 2010, Candlelight)
När vi pratar om egensinniga britter är The Meads of Asphodel något av ett kapitel för sig självt, som jag egentligen inte kan tillräckligt för att skriva om. För den oinvigde kan deras referenser till korståg, Förintelsen och konflikter i Mellanöstern te sig om inte rakt ut rasistiska så åtminstone okänsliga. Men som jag förstått det (bland annat genom ett djupdyk från podden Radical Research) handlar det snarare om en kritik mot både religion och politik - albumet "Damascus Steel" börjar med George Bushs tal om ett nytt korståg för att "befria" Irak, och "Sonderkommando" inspirerades direkt av ett besök i Auschwitz. Musikaliskt är Meads lite överallt: från Hawkwinds rymdpsykedelia (det finns såklart medlemskopplingar) till åttiotalets anarkopunk till heavy och black metal. Om låten jag valde är representativ för bandet vete gudarna.
A FOREST OF STARS - Raven's Eye View ("Opportunistic Thieves of Spring", 2010, Transcendental Creations)
Åter igen ett band med estetik och tematik som lånar från den viktorianska eran - så till den grad att jag fram tills nyligen undvek bandet, för det såg mest ut som ett gymnasialt teatersällskap. Men bakom en lite fånig estetik gömde sig, åtminstone på det här albumet, behaglig och atmosfärisk svartmetall, med flöjter, stråkar och rensång som subtila men vackra stämningshöjare. A Forest Of Stars bär ett starkare arv till dystergökar som My Dying Bride, än till Darkthrone: långdragna kompositioner som tar sin tid och bygger upp melankoliska ljudlandskap.
SWINE - Beast Call ("Marked by the Baron", 2004, Vanguard Productions)
Efter en rad frisinnade utflykter är det läge att landa i något kallt och rått, monotont och sataniskt. Uppföljaren till Satanic Blood som VON aldrig gjorde. Ett kompakt, illasinnat minimalistiskt mörker.
/Andreas
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar