Fredagslistan 2017, vecka 43: Huggen i granit

Ave Hej, fredagsvänner!

Idag ska vi botanisera i den rika flora och fauna som riktigt stabbig och stabil musik utgör. Med andra ord, låtar som på intet sätt ber om ursäkt eller mjäkar runt, frågar om lov eller tyst knyter näven i fickan, nej här är det snarare alster är som huggna i granit som serveras. Pek med hela handen det vill säga.

Utan vidare ado kliver vi rakt ner i brötets ärkebröt som värks fram av gruppen PRIMITIVE MAN. Det spelas så långsamt i My Will att man tror att det när som helst ska ta stopp, orden frustas och stånkas fram, den musikaliska tyngden är lika fast förankrad som en ståplats i Nybroviken.

Herregud vad bra! Ens öron formligen släpas fram som i tjära när man lyssnar på detta. Vänner av seriös och osnabb musik lär falla på knä med detsamma och dyrka detta episka band från Colorado som släppt exakt en fullängdare innan årets "Caustic" dök upp.

Stämningen lättas upp åtskilliga pinnhål med låt nummer två, Between Voids, som framförs av GOD MOTHER.

År 2015 släppte nämnda band en fullängdare vid namn "Maktbehov" som fick välförtjänt goda vitsord från siter som Loudwire, Metalinjection och Pitchfork. Nästföljande alster är skivan som Between Voids kommer från, nämligen en mycket kompetent utförd split med GOD MOTHER och ARTEMIS.

Det här är högkvalitativ grindcore mina vänner, försök bara sitta still med stampa-takt-foten, I dare you.


Från moshpit-tempo tillbaka till den mer makliga katakombhammocken. SPECTRAL VOICE
kommer även de från Colorado och spelar en långsam dödsmetall som ger skön mersmak.

Låten Thresholds Beyond  bjuder först på lite gitarrplink som formar en dyster men enkel melodislinga och sedan kommer en vokal insats med sådan distans och kyla att det känns som om karln står i en vindtunnel och growlar. Och det menar jag på ett bra sätt. "Eroded Corridors of Unbeing" som låten härstammar från är i sanning en spöklik skiva med stark atmosfär som biter sig fast likt en köldskada. Göttans!

Så går vi med raska kliv mot det mer svulstiga och pompösa! AUÐN är från Island och om jag ska våga mig på en gissning vad gäller namnvalet ligger ju den gamle gynnaren Oden rätt nära till hands. "Farvegir Fyrndar" ser dagens ljus i november men redan nu har fyra spår släppts till allmän beskådan och Í Hálmstráið Held  är ett av dem.

AUÐN tar helt klart i ända från tårna och har en attityd som andas lika delar fullt ställ som sålt smöret och tappat pengarna. Tänk vidsträckta Sagan om ringen-landskap, hjärtekross i rännsten samt scenen i Braveheart då Mel Gibson slutligen vrålar FREEDOM efter ett par timmar skön tortyr. Bra blandning helt enkelt!

UNSANE klassas enligt interwebz som en noise rock/post-hardcore-hybrid och den beskrivningen kan jag väl gå med på. Musiken är svängig som satan och samtidigt skitig som ett par crustpunkbrallor efter en hård festivalvecka.

"Sterilized" heter plattan som huserar Aberration och ytterligare nio guldkorn till låtar och det här är helt klart en av årets bästa skivor, kanske till och med en av livets bästa. Skojar inte.

UNSANE har existerat som band på denna jord sedan anno 1988 och jag har inte hört en enda ton av dem förrän nu. 1988, smaka på siffrorna och känn historiens vingslag. Det är pinsamt på gränsen till brottsligt att jag missat detta, jag ska under helgen sätta mig ner och knyppla på en dumstrut.

Med detta säger jag tack och hej för idag och hyser förhoppningar om att ni får en god helg!

/Susanne

Fredagslistan 2017, vecka 43: Huggen i granit

Fredagslistan 2017, vecka 42: 1984

Gott folk!

Det har blivit dags för ytterligare en fredagslista på det storslagna temat 1980-talet. Som av en slump bestämde jag mig för att kolla lite närmre på år 1984 för jag fick en fråga (igen, ska väl tilläggas då det händer ganska ofta) om George Orwells bok "1984" och årtalet fastnade i hjärnbarken - igen.

(Ni hittar betydligt mer om boken om ni klickar här)

Det hände såklart en hel del under år 1984 - Apple Computers lanserade sin dator Apple Macintosh i början av året, det hålls olympiska spel i Los Angeles, och Tage Danielssons filmversion av "Ronja Rövardotter" har premiär i mitten av december.

I Karlskrona skräpar en 8-årig version av undertecknad runt och har illa koll på den massiva skivutgivning som sker under året. Ska vi tro Metal Archives så släpps det 93 skivor under året som kan kategoriseras som hårdrock/metal. Det sätter lite perspektiv på den tid vi lever i idag eller hur? 93 skivor - det är inte svårt att köpa 93 skivor egentligen - men digniteten av det som släpps idag kanske är något mindre än då. Jag hade i alla fall inga svårigheter att välja skivor till den här listan!

Vi kör!

"The Last In Line" - DIO

Artister värda sitt salt höll en betydligt högre arbetstakt än idag - DIOs andra platta som ni ser till vänster släpptes bara ett drygt år efter den krossande debuten "Holy Diver". På något märkligt sätt så håller "The Last In Line" verkligen måttet mot den av i stort sett alla dyrkade debuten. Som en halvrolig parentes kan jag nämna att webzinet jag skriver för tog sitt namn från första låten på skivan. Det här är så fantastiskt bra musik att det inte är att undra på att den fortfarande håller. Svänget, tyngden och pondusen i varenda låt på skivan talar till oss även efter över 30 år som den här skivan har funnits. Här finns en magisk nivå på allt - jag njuter sannerligen av den fina produktionen som låter Vinny Appices trummor att låta så naturligt som trummor kan. Och så Ronnie James Dio som i vanligt ordning sjunger ytterrocken av alla.

"Powerslave"  av IRON MAIDEN

1984 hade jag ingen aning om IRON MAIDENs existens. Det skulle dröja ytterligare 4 år innan jag av en slump köpte "Number Of The Beast" och blev hårdrockare på riktigt. MAIDEN är ju ett band som jag har haft i mitt liv sedan dess, och även om jag har haft med skivor av bandet i fredagslistor tidigare så hoppas jag att ni har överseende med detta faktum. "Powerslave" släpptes i början av hösten 1984 och var ytterligare en skiva från bandet som bara befäste bandets legendariska status. World Slavery Tour som turnén på plattan döptes till skulle kulminera med ett verkligt klassiskt livealbum "Live After Death". Studioskivan i sig är kryddad med låtar som fortfarande återfinns i bandets setlistor: Aces High, 2 Minutes to Midnight, Powerslave och episkt långa Rime Of The Ancient Mariner. Låt vara att det finns några svagare spår - detta är ändå en väldigt bra skiva.

"Red, Hot and Heavy" av PRETTY MAIDS

Jag vet helt ärligt inte hur PRETTY MAIDS tänkte när de godkände det här omslaget, för i jämförelse med så många andra omslag är det här rätt dåligt. Tur då att musiken är desto bättre! "Red, Hot and Heavy" är bandets debutskiva och det är verkligt klassisk heavy metal med mycket feeling och pondus som har fått lyssnare att återvända till skivan. Att bandet fortfarande är igång visar ju också på att bandet inte var kapabla till "bara" en bra skiva. Jag vet inte hur det är med er, men jag gillar verkligen att det går att höra när en skiva är inspelad under en viss tidsperiod - det hörs verkligen att "Red, Hot and Heavy" är inspelad på 80-talet.

"Perfect Strangers" av DEEP PURPLE

DEEP PURPLE hade 1984 redan varit igång betydligt mycket längre än, ja de flesta andra band. "Perfect Strangers" var bandets elfte platta, och den första som den magiskt framgångsrika andra sättningen av bandet gav ut. Bandet med Ian Gillan på sång, Ritchie Blackmore på gitarr, Jon Lord på klaviatur, Roger Glover på bas och Ian Paice på trummor har i det närmaste kramats ihjäl av publiken - och det är lätt att förstå när bandet kopplar greppet med ett i det närmaste helvetiskt sväng och ett samspel som får varenda låt att bli en njutning.

"Ride The Lightning" av METALLICA

Nästan exakt ett år efter det att "Kill 'em All" kom ut fanns "Ride The Lightning" i skivaffärerna. Perspektivet på hur mycket METALLICA hade utvecklats på det året är hisnande. Precis allt har höjts flera nivåer. Låtarna är mer komplicerade, produktionen fetare, den individuella spelskickligheten bättre (jag tänker då framför allt på hur Lars Ulrich sköter sig på trummorna). Att METALLICA redan på andra skivan visar på en mognad i låtskriveriet som lämnade väldigt många andra band på efterkälken är talande. Talande är också faktumet att bandet självt redan nu gav blanka fan i vad folk skulle tycka om exempelvis en låt som Fade To Black. "Ride The Lightning" är den enda skivan i bandets diskografi som jag har tvingats handla ett nytt exemplar av - för att jag lyssnade bokstavligt talat sönder det första exet!

"Defenders Of The Faith" av JUDAS PRIEST

I stark kontrast till iskylan i omslaget till METALLICAs andra skiva har vi omslaget till gammelgäddorna JUDAS PRIESTs "Defenders Of The Faith". Ja jösses! Den här skivan var skiva nummer 9 i bandets diskografi. Den spelades in på Ibiza och släpptes i början av 1984. Den skiljer sig inte nämnvärt från hur JUDAS PRIEST hade låtit fram till den här skivan - detta är stabil metal som jag mycket väl kan förstå att folk gick igång på. Att Halford fortfarande kunde dra i med riktiga primalvrål gör ju sannerligen inte skivan sämre.

Med detta tar vi helg gott folk - en närmare 5 timmar lång fredagslista kanske gör att ni baxnar, men vad fan liksom, haha!


/Martin

Fredagslistan 2017, vecka 42: 1984

Fredagslistan 2017, vecka 41: RAGANA

Gomorrn!

Hösten dominerar vidare, fredagen är kommen, kaffet är upphällt och/eller inmundigat. Mina planer för dagens lista har varit omfattande och spretat och krumbuktat åt olika håll. Jag har lyssnat på alla möjliga upptänkliga genrer av metal, klurat på teman, hittat nytt, slängt och kastat, gått tillbaka och lyssnat igen. Men inte hittat en enda låt som höll måttet att ställas mot den episka RAGANA-låt jag utgick ifrån. Inget jag hittade passade heller ihop med den, varken stilmässigt eller i intensitet. Det enda som kan mäta sig i känsla är faktiskt resten av albumet och nu i elfte timmen inser jag att det är dags att kapitulera och låta naturen ha sin gång. Fredagslistan kommer helt enkelt bestå av ett album, en artist och en mycket fascinerad metallbibliotekarie.

Jag snubblade över RAGANA i helgen, närmare bestämt låten You Take Nothing som också är titelspåret till den magnifika skiva vi ska lyssna på idag. Jag kan med berått mod säga att jag har lyssnat på den här låten sedan dess, en veckas tid i streck. I sjok, i omgångar, på repeat. Den är en del av mitt DNA nu, så mycket har jag tvagat öronen med den. Och resten av skivan är lika briljant den.

Albumet är släppt av skivbolaget An Out Recordings som har sin bas i Portland och profilerar sig som ett anarkistiskt, queert, feministiskt och antirasistiskt bolag. Fokus ligger främst inom black metal, doom, drone och noise.

Det vi presenteras för av RAGANA är rå, atmosfärisk black metal i sin mest desperata form. Det är otroligt deppigt, vansinnigt intensivt och bara helt underbart vackert. Tempot är dessutom nedskruvat vilket ger en skönt doomig känsla och kontrasterar snyggt mot den desperata skriksången. Melodislingorna är avskalade och sitter som en smäck. Hela uttrycket är för övrigt väldigt spartanskt och det finns en befriande omedelbarhet i det. Den här musiken griper bokstavligen tag som en skruvtving runt hjärtat!

Bandet är en anarkafeministisk duo bestående av medlemmarna Maria och Nicole som slog sina musikaliska bandpåsar ihop 2011. Deras intressen inkluderar skogen, artisten Cat Power samt den totala nedmonteringen av kapitalismen enligt presentationen på hemsidan. Texterna skildrar samhället vi lever i, i synnerhet maktobalansen mellan män och kvinnor och den trötthet som den kampen för med sig. Det syns också i albumets låttitlar som heter enligt följande:

1. Spare No Man
2. To Leave
3. Winter's Light
4. Destroyer
5. Somewhere
6. You Take Nothing

You Take Nothing som ligger som sista låt på skivan består till största delen av ett återkommande gitarriff som skulle kunna komma från något av de tongivande grungebanden på 90-talet men som sedan bryts av med refrängen som formligen ylas fram. Maria förklarar:

"This constant power struggle is so frustrating—especially for women, especially for queer people—where people are taking so much from you all the time; women's emotional labor and queer people's emotional labor and people of color's emotional labor. I wanted to keep the lyrics really simple—just 'you take nothing' over and over again—because I wanted everybody to feel connected to it."

Vidare i intervjun berättas att sången är tänkt som en besvärjelse som ska påminna oss om att vi var och en har en inre kärna som oavsett vad som händer inte kan tas ifrån oss. Ja, ni förstår ju själva - RAGANA skriver texter som verkligen säger något, som är politiska statements och som formligen briserar av känslor. Jag säger bara, ge mig mer av detta! Kärlek vid första ögonkastet för undertecknads del, vilket ni nog räknat ut vid det här laget.

För den namnnyfikne kan tilläggas att en snabb sökning på RAGANA ger vid handen dessa förklaringar: ett vattendrag i Kenya, en fjärilsart samt häxa på lettiska. Nog snackat, dags att lyssna och njuta till denna känslomässiga käftsmäll. God fredag och på återseende!

/Susanne

Fredagslistan 2017, vecka 41: RAGANA

Fredagslistan 2017, vecka 40: Martin ger fan i tema!

Gott folk!

Det blir en otematisk lista idag - det har varit vabb-vecka och då blir det som det blir med att styra upp episka tematiska listor.

Vi kör!

ABHORRENT DECIMATION har vi haft med i minst två fredagslistor, men jag hade faktiskt glömt bort det! När Susanne kom in med ett stort leende på läpparna och sa att jag borde kolla in bandet, ja då gjorde jag ju det! Bandet har släppt nytt material i år i form av "The Pardoner" och den är grymt bra! A Glass Coffin Burial  är en - likt det mesta av bandets musik - en rejäl renssmocka med tydlig känsla för sväng. Det skulle inte förvåna mig om den här skivan dyker upp på ett antal årsbästalistor faktiskt.

Vi fortsätter på samma bana med Detroitbördiga THE BLACK DAHLIA MURDER som idag släpper sitt åttonde album, "Nightbringers". Jag är sedan länge väldigt svag för det här gänget som jag tycker har kavlat ut en tjock dödsdeg av kvalitet under större delen av karriären. Det är alltid roligt och underhållande att lyssna på THE BLACK DAHLIA MURDER. Det finns, i all murkighet i bandets musik, en spelglädje och ysterhet som jag finner ytterst tilltalande.

Nu blir det rensång! Ja, vi växlar spår helt och hållet till brittiska THRESHOLD som nyligen släppte en episkt lång skiva, "Legends Of The Shires" som till stora delar är riktigt njutbar. Jag har i alla fall återkommit till skivan ganska regelbundet under den senaste månaden. Detta är ju väldigt välpolerad musik med skickliga musiker som gärna visar vad de kan göra på sina instrument - men det tippar aldrig lasset i THRESHOLDs fall. Jag får vibbar av WITHERSCAPE, DREAM THEATER och lite MAGNUM när jag lyssnar på den här skivan.

Det var ganska längesen jag hade med en låt av BETWEEN THE BURIED AND ME i nån lista. Det här bandet tycker jag väldigt mycket om, och jag tar gärna tillfällen i akt att tipsa folk om bandet från North Carolina som verkligen gillar att spela meckig musik. Jag föll stenhårt för bandet när jag gick för att se LAMB OF GOD spela på Mejeriet i Lund för många herrans år sedan. Bland de många förbanden fanns BTBAM som gick upp och körde två låtar - Fossil Genera  och White Walls och så hade 40 minuter gått, haha!
White Walls ligger på en skiva som heter "Colors" som i år fyller 10 år. Det är den skivan vid sidan av "The Great Misdirect" som jag gillar mest i bandet äldre diskografi.

Jo men visst - jag avslutar listan med lite METALLICA och den rent magiskt episka liveversionen av The Call Of Kthulu som bandet gjorde med San Fransiscos Symfoniorkester. Just "S&M" är en skiva som jag mer och mer uppskattar för att det symfoniska inslaget lyfter METALLICAs låtar till nya nivåer. Jag menar, jag gillade inte Outlaw Torn speciellt mycket när jag lyssnade på studioversionen av låten. På "S&M" lyfter den flera snäpp!

/Martin

Fredagslistan 2017, vecka 40: Martin ger fan i tema!