Dags att ta temperaturen på metalåret lagom till sommaren. Jag vet att det kanske är lite fusk och kan räknas som doping när man gör listor men samtidigt kan det vara viktigt som en ögonblicksbild. Vi kör igång direkt. Låtarna hittar ni här och i slutet av posten.
Darkthrone - "Black Dawn affiliation" (It beckons us all, Peaceville Records, 2024)
Vad ska man säga om Darkthrone som inte redan har sagts? Ska man fokusera på att det är äkta true att ogilla allting förutom tre skivor med bandet ? (Ibland kan Soulside Journey smita med där då det ändå är döds)
Hela historien kan de flesta. Dessutom alla memes och gulliga katter, Fenriz med cowboyhatt och karriär som techno-dj. Nocturno Culto som någon arg gubbe och lärare så vi kan lämna det.
Musiken var det ja. Jag sa lite på skämt att jag visste att årets bästa skiva skulle vara den här för så är det alltid för mig när Darkthrone släpper nytt. Jag klarar knappt att vara objektiv. Men jag måste ändå säga att skivan är bra om man tar den för vad den är. Två gamla gubbar som spelar metal som dom gillar. Denna gången tycker jag också att det är mer hård musik igen jämfört med skivan innan. Om Darkthrone i början och mitten av nittiotalet spelade snodda Celtic Frost riff fast snabbare så spelar Darkthrone nu sina egna riff fast långsammare. Produktionen och låtarna hör samman på ett bra sätt. Lite ambient ljud smyger sig in men det passar bara fint. Jag gillar detta mycket.
Furze - "Foresee His Internal Rites" (Caw Entrance, Devoted Art Propaganda, 2024)
Furze är ett soloprojekt från norske Woe J. Reaper som har harvat på sen kring 1999.
Om man tycker att Darkthrone numera är lite weird och spaceigt och känns för konstigt är Furze verkligen inget att rekommendera. Jag däremot som uppskattar konstiga personer som håller på med märkliga projekt kan bara luta mig tillbaka och njuta.
Det är skevt och knasigt, trummorna har också gradvis blivit mer och mer ljudmässigt fattiga de senaste skivorna. Allt för att herr Reaper (Jesus Christ vad det kändes forcerat att skriva) har fått någon idé om att allting ska spelas in analogt. Det är inte som i fallet med Satanic Wamasters Nachzehrer från 2010 som är inspelad på analoga ljudband med knäppar och störningar som ökar mystiken och ljudbilden till något mer aggressiv. Istället låter Furze mer naket. Tänk istället Onkel Kånkel på gitarr och en bonde från Mississippi som kompar så börjar vi närma oss ljudet Furze jobbar med. I denna låt som jag har valt kommer det också in något som jag misstänker är en Hammondorgel för att stödja upp lite. Som sagt, gillar ni nya Darkthrone men vill fortsätta mer ned på den vägen kan jag rekommendera Furze. Måste också tillägga att jag läst någonstans att "folk" tror att anledningen till att Furze inte slog igenom mer internationellt är för att namnet kan översättas till att fisa. Men nu vidare till mer könsrockiga gitarrer.
Sotherion -"La Mort pour Compagnon" (Vermine, W.T.C Productions, 2024)
Då är vi i det mindre muntra Frankrike igen. Nu är det galenpannan BST känd från band som Aosoth, Antaeus, VI och tusentals andra projekt som är i farten igen. Nu med en fantastiskt oläsllig logga och glada låttitlar som i aktuellt fall kan översättas till " Med döden som sällskap".
Den som hört tidigare band där BST varit involverad vet att denna person har en ganska hög lägstanivå och detta band är inget undantag. Detta är den första fullängdaren som bandet släppt. Jag vill påstå att det samma grundinställning till musik och ljud som finns i exempelvis Aosoth men där skapas det ofta en mer klaustrofobisk känsla. Fortfarande kan jag knappt lyssna på skivan Aosoth släppte 2011 III: Violence & variations utan att drabbas av andnöd. På ett bra sätt.
Nåväl. I fallet med Sotherion känns det som om ett tekniskt dödsmetallband skulle fått för sig att spela black metal fast släppa lös sin inre fantasi om att slänga på tunna skeva slingor som både Onkel Kånkel och KPN sysslade med i början av sin karriär. Det kanske är en fransk grej när jag tänker efter då det kom en hel del band på 1960-1970talet med just detta sound.
BST gör sitt bästa med ljudeffekter, trummaskin, growlande och allmänt kaos. Samtidigt är allting superslickt och proffsigt. Jag behöver nog nöta skivan lite mer för att säga om jag tycker att den kommer upp i samma nivå som hans andra projekt men det är ändå gött med ganska smart, dum musik. Där kan vi raskt gå vidare med den skivan jag har lyssnat mest på senaste tid.
Antichrist Siege Machine - "Piled Swine" (Vengeance of Eternal Fire, Profound Lore records, 2024)
Ah. Nu snackar vi. Rens och åter rens. 10 låtar, 25 minuters speltid. War metal eller döds/black eller grind? Spelar inte så stor roll för min del när det är så här bra. Jag påminns om när jag först hörde Human 2.0 (2000) av Nasum. Det håller sig inom ramarna för genren banden jobbar i men det finns en jävla dynamik och förståelse för hur man skapar minnesvärda låtar. Det är chugga chugga gitarrer, breakdowns, gris-growlande och för att citera en vän "det låter som de schlår på kastrullera". Allting gött man kan tänka sig av ett sånt här gäng. Att de inte inte heller verkar vara överintresserade av Tyskland från 1939-1945 som så många andra band inom genren kan bara ses som en bonus. Så lagom till sommaren kan jag rekommendera alla att sätta igång lite Antichrist Siege Machine (vilket fantastiskt namn) och fundera på om det kan vara så att USA håller på att gå om Kanada när det kommer till denna subgenre av musik. Sista bandet på är nämligen också från USA och rör sig också i black/death genren.
Primitive Warfare -"Nuclear Regression" (Extinction Protocol, Stygian Black Hand, 2024)
Okej. Då kör vi vidare med ett rensband. Här är Primitive Warfare med en helt fantastiskt oläslig logga. Också pluspoäng för någon soldat i taggtråd på omslaget. Det är mycket klichéer med detta band. De lyckas spotta ur sig 8 låtar på drygt 31 minuter på denna, deras första fullängdare. På något sätt känns det här ännu mer grind och lite mer crustigt än Antichrist Siege Machine. Sången alternerar mellan grisvrål och desperat käng. Detta är inte heller på något sätt lika smart som tidigare nämnda band. Här är det mer som medlemmarna gått in i studion för att mangla på så gott det går. För min del tröttnar jag lite snabbare på detta. Samtidigt förstår jag att detta inte är något band som kan fungera som en introduktion till genren utan det är kanske mer för de som är inbitna och behöver lite komplement till Conqueror, Revenge och dylikt.
Detta var vad jag hade att bjuda på. Från norsk långsam doomig metal till amerikanskt tokrens. Återstår att se om någon av skivorna kommer vara kvar på listan i slutet av året för min del. Jag har en stark misstanke om att Darkthrone kommer vara det men det visste ju ni redan.
Låtarna hittar ni här.
/Oscar K.
