FredagsAce

Så vaknar vi till nyheten att ACE FREHLEY släpper en ny skiva i juni. "Space Invader" släpps på E1 Music, samma bolag som bl.a. hyser BLACK LABEL SOCIETY. Vi är nog många som inte trodde att detta skulle hända, Ace Frehleys arbetsmoral tillhör inte den bästa och åtminstone jag trodde att "Anomaly" från 2009 skulle bli det sista han släppte. Därför blir jag oerhört glad när det visar sig att gubben tydligen hade lite mer att ge.

Jag planerar omedelbart in en New York-resa såtillvida han ämnar spela live också, jag har aldrig sett honom på hemmaplan så det hade varit väldigt skoj att få uppleva.

Denna dagen till ära blir fredagsskivan således hans senaste alster. Spela högt.

Fredagsskivan: Ace Frehley - Anomaly

/Alex

Copenhell - indeed!

Nu är hela lineupen för årets COPENHELL-festival klar, och jösses så mycket godis de har fått med sig. Allt från IRON MAIDEN som headliners ner till fräckheter som OBITUARY och LYNCH MOB längre ner på listan. Stort är även, för min del, BEHEMOTH, ANTHRAX och ZAKK WYLDES BLACK LABEL SOCIETY. Festivalen har ju utökats till en tredagarstjohejsan, och dessutom börjar den redan på onsdagen den 11/6 för att passa med Maidens schema, men som jag skrev förra året - Copenhell är en festival som är stor i det lilla formatet och som innehåller allt jag älskar och hade glömt att jag älskade med en festival.

Det gläder mig att det går så bra för dem, och jag lovar en bra rapport från festivalen när det är dags.

/Alex

Brian Robertson-måndag

Av olika anledningar har jag en BRIAN ROBERTSON-måndag. Det känns idag overkligt att kunna blicka tillbaka nästan tjugo år och minnas spelningar, en sen natt med biljardspel och sprit och sedan en väldigt tidig frukost på McDonalds Stattena. En pissefull Robbo, ett fantastiskt band i och med THE CLAN och en av de få roliga coverbandspelningarna jag sett courtesy of AIN'T LIZZY med en Robbo i toppform.

Det finns bara ljud från Helsingborgsgiget, men efter många år fick jag tag i lite film från andra städer. Kameraföringen är skakig på första klippet, men lyssna på låten. Perfekt ton och en underbar version av Still in love with you från 1994. Sedan ett klipp med The Clan som alltid får mig att lysa upp. Det finns knappt något material med dessa band så sitter DU med inspelningar från Sverigekonserterna så hör av dig på bumsen!

/Alex

Fredagsskiva

Veckan har gått i GLENN HUGHES tecken varför det kändes helt naturligt att köra en Hughesplatta idag. Jag gillar det mesta denna mästare släppt men några skivor väger tyngre än andra. Valet idag föll på den som är en av mina absoluta favoriter, "Feel" från 1995.

Håll tillgodo!

Fredagsskivan - Glenn Hughes, "Feel"

/Alex

California Breed

Jag säger bara "Jösses".

GIMME!

/Alex

Progressive Circus 26/4 - vinn biljett!

Lördagen den 26/4 är en unik dag i Helsingborgs konserthistoria - en progdag ska gå av stapeln med start kl. 15.00. Gänget på Salongen i Helsingborg har jobbat hårt för att få till vad som förhoppningsvis är den första i en rad årligen återkommande dagar i den progressiva rockens tecken. A.C.T. som precis släppt sin nya skiva "Circus Pandemonium" kommer, likaså LALLE LARSSONS ELECTRIC TRIO som har sin livepremiär denna dag. En föreläsning av DAN BORNEMARK angående hans jobb med arkivsläpp med GENTLE GIANT är en av mina höjdpunkter för dagen, Gentle Giant har jag dyrkat i många år så det ska bli roligt att höra vad Dan har att berätta.

Tillsammans med Salongen lottar vi på Metallbibliotekarierna dessutom ut en biljett. Allt den intresserade behöver göra är att rita sin finaste teckning på en My Little Pony och skicka in till "Upp Till Tretton med Ulf Elving, Radiohuset, Stockholm." Tänk på att bifoga målsmans underskrift.

Alternativt går det dock bra att skicka ett email till alexander.bergdahl@helsingborg.se, ange Progressive Circus som ämne och namn och emailadress i mailet. Sista dag för inskickning är kl. 12.00 onsdag den 26/3, vinnaren kontaktas av mig.

Mer info och länk till biljetter: Salongen, evenemanget på Facebook

Jag hoppas detta blir en succé, jag har själv inte sett A.C.T. sedan Sweden Rock 2003 så det blir ett kärt återseende!

/Alex

FredagsMotley

När små tulpaner i mossa

Rodna och blossa

Krävs inga stora ord.

Fredagsskiva: Motley Crue - Dr. Feelgood

/Alex

Ljuva maj

Maj blir en fin månad! Först nås vi av nyheten att SKINTRADE kommer till The Tivoli Helsingborg, förvisso som support till ELECTRIC BOYS (det borde naturligtvis varit helt tvärtom) men det spelar ingen roll för det kommer att bli ett dundergig! Hoppas att de slänger med nån låt från "Roach powder", sådana lös med sin frånvaro på releasegiget i Stockholm och nog kunde exempelvis I am få luftas lite? Klicka HÄR för biljetter!

Nästa partytrick i majlådan är att DAN REED NETWORK spelar på KB i Malmö den 28/5. Just Network har inte spelat ihop särskilt mycket sedan tidigt 90-tal, jag såg dem på det numera nedbrunna Strandbaden i Falsterbo i juli 1993. Dan Reed har gjort en hel del väsen av sig sedan han kom tillbaka till musikvärlden 2008 men att man skulle få återse Network hade jag aldrig vågat hoppas på. Get to you, det är det enda jag säger.

Få har väl missat debaclet kring KISS och Hall of fame-tramset. Om detta säger jag prick inget, jag noterar istället att det i dag är 38 år sedan de gjorde en bejublad specialkonsert på The Warehouse i New Orleans och väljer att fokusera på den tiden istället.

/Alex

Fredagsskinn

Friday, friday, gotta get down on friday!

Och vilken fredag sen. SKINTRADE släppte sin nya skiva "Refueled" förra fredagen och den har banne mig gått varm sedan dess. Skeptikern behöver icke vara orolig, de har inte "fått feeling" och gjort en jazzplatta, de har inte "utforskat sina inre jag" och gjort ett enda långt dronespår där någon entonigt yttrar ordet "mäsk" var fjärde minut. De har gjort en Skintradeplatta såsom en dylik skall låta. Det är fullkomligt obegripligt att det gått 19 år sedan sist (utan att räkna samlingsskivan 2012). Låtarna, framförandet och jävlaranammat får det att låta som om den kom typ året efter den andra och senaste skivan "Roach powder" (1995). Fast "Refueled" är bättre.

Sylvass produktion, man får nästan som små slag i huvudet av en liten hammare när Pay in blood och Hardcore mf heartattack drar igång. Mitt favoritparti på skivan är dock de avslutande fyra låtarna: Worse than wasted, Dying in your arms, Wild one och Look me in the eye. Här får jag allt jag älskar med Skintrade - tung hårdrock, vrålsnygga melodier, fantastisk sång från Matti Alfonzetti och perfekt strukturerade musikaliska landskap.

Superlativen aside är detta en oerhört bra skiva, jag hoppas de får en ordentlig ny chans med "Refueled" så att vi får se dem på turné snart igen. Konserten i Malmö 2012 var underbar men tyvärr oerhört knapphändigt besökt. Skintrade förtjänar oändligt mycket mer. Att de borde spelat på Sweden Rock i år är självklart, jag förstår inte varför de inte blev bokade. Hoppas vi ses där nästa år!

Välkomna tillbaka pågar!

Fredagsskivan - Skintrade: "Refueled"

/Alex

När hårdrocken fick slåss

I samband med en facebooktråd drog jag mig till minnes det på vissa sätt mörka 90-talet då den klassiska hårdrocken fick se sig utmanövrerad av andra krafter. Idag är det nästan omvänt. De allra minst populära av 70- och 80-talsband ges ibland lite väl stor plats i hyllningskörer, därför kikar jag tillbaka lite på en tid då IRON MAIDEN fick spela på Kåren i Göteborg, då Metron i samma stad (liknad vid en taskig Silja Line-scen i sagda facebooktråd) huserade DIO, KING DIAMOND och YNGWIE MALMSTEEN och då GLENN HUGHES spelade på KB i Malmö inför knappt 30 personer + en firmafest som inte brydde sig.

När började det? Jag skulle gissa på runt 1993. METALLICA gjorde sin sista sväng på "Svarta Plattan"-turnén och tappade sedan fort en del av suset som omgav dem. Iron Maiden sade farväl till Bruce Dickinson. KISS, som planerat ta sin "Revenge"-turné till Europa med ACCEPT och PEARL JAM som förband var så iskalla att ingen promotor ville ta i dem med tång (två datum i Sverige i maj var preliminärbokade). Accept spelade istället på Mejeriet i Lund, först 1993 då det var utsålt till bristningsgränsen (typ 1100 personer), och sedan 1994 då det var kanske 150 personer i publiken varför bandet valde att inte ens spela fullt set.

Ja, kanske kan man se trenden genom Accept i Lund? Eller kanske genom Iron Maiden - 1992 spelade de i ett halvfullt Globen, 1993 i ett halvfullt Scandinavium. 1995 blev det istället ett förvisso utsålt Kåren, men det blev ändå bara Kåren. KB-hallen i Köpenhamn (kapacitet 3500) hade 1995 knappt 800 betalande Maidenfans. Samma publikantal som när QUEENSRYCHE spelade där ett halvår tidigare dessutom.

Tomt. Ekande tomt.

Samtidigt som detta naturligtvis är oerhört sorgligt så har det ju skapat konsertmöjligheter för oss som var med som för de flesta idag framstår som rent hokus pokus. Att exempelvis Dio, denna ikon inom hårdrocken, spelat på klubbar som Metron i Göteborg eller KB i Malmö är ju nästan direkt underligt. Tänk att SAXON spelat på den gamla Ångfärjestationen i Helsingborg. Det känns obegripligt idag. En av de bästa underligheterna är BLACK SABBATH på Mejeriet 1995. Med Tony Martin på sång och bandets förvisso absolut sämsta skiva "Forbidden" bakom sig körde de nästan två timmar och var så otroligt bra att man inte trodde det var sant. Black Sabbath på Mejeriet. Slå den på knäna farbror Örjan!

När vände det? Jag skulle nog säga att tre faktorer i slutet av 90-talet vände upp och ner på allt igen.

1. Återföreningarna haglade. KISS banade 1996 vägen för återföreningsexplosionen. Aldrig innan eller efter har ett återförenat band fått så mycket kontinuerlig press. "Zeppelin 2007?" säger kanske någon, och absolut - det var hype så det räckte och blev över, men gällde bara en spelning. Inget kan dock mäta sig med de 194 konserterna som det skrevs om i hela västvärlden under ett års tid. Efter detta följde nästa otänkbara återförening: Black Sabbath med Ozzy och Bill. Den varade betydligt kortare dock innan Bill försvann på grund av hjärtproblem, och 1998 såg vi därför Sabbath med Ozzy och Vinny Appice på trummor.

2. Återkomsterna. Band som inte funnits på länge såg möjligheter att börja spela igen eftersom rockfestivaler började skrika efter dem. Sweden Rock gick i bräschen och man kunde any given day på det blekingska höglandet få se både band som aldrig varit i Sverige eller band som inte spelat ihop sedan mormor var ung. För en liten peng dessutom. BUDGIE, CAPTAIN BEYOND, LYNYRD SKYNYRD och även lite mer namnkunniga band som SCORPIONS, WASP och andra hittade en ny marknad där de inte behövde kuska runt i bussar och spela på småklubbar för inga pengar alls. Festivalinflationen som kom i kölvattnet av detta är dock inget jag personligen gillar, och någon gång inom en inte alltför avlägsen framtiden måste det ju ta slut efterhand som band lägger av och artister dör. Men än så länge funkar det.

3. Iron Maiden. Det går inte att överskatta Iron Maidens betydelse för hårdrocken i västvärlden, framförallt i Europa. När Bruce Dickinson kom tillbaka 1999 var det en återförening i mängden men sedan dess har Maiden kontinuerligt bevisat att arenan är deras och endast deras. Nya skivor lite då och då blandas med turnéer som fokuserar på att det var bättre förr. Nya fans får skapa "sitt" Maiden och hylla det på konserter, gamla fans får minnas "sitt" Maiden på konserter med urminnes scener och spektakel. Iron Maiden har dessutom tagit scenen till tidigare nästintill otillgängliga marker som Sydamerika där de lyckats skapa något helt nytt vilket även nyligen uppmärksammats i businessvärlden eftersom Maiden är ett synnerligen framgångsrikt företag.