Fredagslistan 2023, vecka 30: Wedding Crashers

 

En sak som hör sommaren till, förutom sönderinstagrammade festivaler och badutflykter, är bröllop. Denna livets största fest för att fira kärlek, trohet och ömhet är kanske inte speciellt... metal. Eller? Vad hittar vi på Metal-Archives med lite fritextsökning? En del riktigt bra bitar ska det visa sig! 

Bring the bride the altar, priest!

CRADLE OF FILTH - Darkness Our Bride (Jugular Wedding) ("The Principle Of Evil Made Flesh", 1994). Introt på de brittiska blodsugarnas debut handlar såklart om att bli, ja ni vet, vampyr. Den som sett Interview with the vampire, eller för den delen What we do in the shadows, vet hur starka de blodsäktenskapliga banden kan vara. Dani Filth lär ha skrivit om fler bröllop genom åren, men vi börjar här (trots allt det här spåret som lärde mig ordet "jugular").

 

 

BRUCE DICKINSON - Chemical Wedding ("The Chemical Wedding", 1998). På sitt sista soloalbum innan återföreningen med Maiden djupdök Dickinson i poeten, konstnären och visionären William Blakes verk. Här är äktenskapet alkemiskt, förenandet av motsatser som skapar en ny större helhet, och antagligen inget juridiskt bindande partnerskap. Solve et coagula, osv. 

KATATONIA - Funeral Wedding ("For Funerals To Come...", 1995). Muntert värre från Stockholms mesta depprockare. Det finns filmreferens-skämt att hämta här, men så kul ska vi inte ha det. Jag är mer en "Brave Murder Day"-entusiast, om jag ska vara ärlig, men den här var inte alls otrevlig.

KING DIAMOND - The Wedding Dream ("Conspiracy", 1989). Jag har dålig koll på handlingen på Conspiracy, men jag chansar på att det handlar om spöken. Och i drömmen här är det en Mother och en Doctor som gifter sig. Eller händer det på riktigt? Är det en profetisk dröm? Bara Kim Bendix vet...

MARDUK - Bonds of Unholy Matrimony ("La Grande Danse Macabre", 2001). Lite oväntat att hitta Marduk på den här listan, men vid det här laget har väl Mogge skrivit texter om allt. Här en utdragen midtempo-bit från Peking-grabbarnas minst uppskattade skiva - blasten kommer inte förrän halvvägs in, så ha lite tålamod. Oväntat mycket dur-toner i basspelet.

ULVER - Plates 21-21 ("Themes from William Blake's The Marriage of Heaven and Hell", 1998). En bubblare, eftersom spårets faktiska titel bara syftar till vilket kapitel i ovan nämnda William Blakes diktverk som texten kommer ifrån. För när Ulver vände sig ifrån norsk folktro och rå black metal började de göra nån slags electro/industri/rock/whatever med ännu större litterära anspråk. Den här texten handlar dock inte om något specifikt bröllop, vare sig symboliskt eller bokstavligt, utan litteraturkritik: en hänsynslös dundersågning av Sveriges egen mystiker Emmanuel Swedenborg. (Ställningstagandet är William Blakes, och representerar inte nödvändigtvis bloggredaktionens åsikter.)

Hör listan här! God helg!

/Andreas 

God afton. Vi är väl många som minns BANANARAMAs gamla hit Cruel Summer med odödliga textrader som "Hot summer streets and the pavements are burning, I sit around, Trying to smile but the air is so heavy and dry". Om minnet sviker så kan man med fördel ta en titt på den här länken. 

Jag har alltid känt något kluvet med sommaren, å ena sidan så mycket ledighet och rekreation och å andra sidan så mycket man "ska" hinna göra på sin ledighet. Å ena sidan trolska ljumma kvällar i goda vänners lag och å andra sidan en känsla av rötmånad och soljästa kadaver. Och eftersom BANANARAMA fångar den här känslan så ypperligt med sin lite nedstämda poplåt heter veckans lista kort och gott Cruel Summer och består av låtar jag lyssnat på de senaste veckorna.

Vi börjar med att backa bandet till förra veckan då stora delar av metallbibliotekariestyrkan intog Plan B för spelning. Listans första låt är signerad Brasiliens stolthet MYSTIFIER som var huvudakten på spelningen med sin rituella döds/blackmetal. Sällan har jag sett så stor entusiasm från publikens sydamerikanska falang som där och då och sällan har jag sett en så frän basist som Beelzeebubth. Faktum är att hela bandet var rätt häftiga men det var bara en av dem som både självmerchade med en makalöst snygg backpatch på skinnväst samt bad publiken om en öl för att få kraft och ork att köra en allra sista låt. Legendariskt! Jag har valt ett av de nyare alstren Death Beyond Holy Creation som kommer från "Under Satan's Wrath", en split mellan MYSTIFIER och LUCIFER'S CHILD. Fullt ställ från början till slut.

Låt två Golgotha Wounds kommer från brittiska black/thrashmästarna CRAVEN IDOL som agerade första band på ovan nämnda spelning och som är det av dessa två band som jag personligen lyssnat mest på. Efter lite ljudkrångel i början av akten lät det bättre och bättre och framåt låt tre in i framträdandet satt allt som en smäck. Fort gick det dessutom. Om MYSTIFIER stod för den mer rituella känslan på Plan B får man säga att CRAVEN IDOL representerade den mer demoniskt besatta sidan.

Vi går vidare till DARKENED NOCTURN SLAUGHTERCULT som spelar tysk black metal så det står härliga till. Det här bandet är en rätt ny bekantskap för mig, jag har för mig att jag hörde dem förra sommaren för första gången och tänkte att det här var ju bra. Tydligen är det typisk sommarmusik eftersom jag nu återvänder till "Saldorian Spell" och Beneath The Moon Scars Above. Snabba trummor, häxvrål och dyrka Satan.

Låt fyra kommer från en gammal favoritskiva som dyker upp då och då i fredagslistan, nämligen norska KVISTs "Fra Kunsten Maa Vi Evig Vike". Den här lyssnar jag som mest på när det är sommar. Tänk att bara göra en enda fullängdare med sitt band och få till det så här bra. Och att dessutom klippa till med denna bedrift redan 1996. Enligt metal archives har det dock spelats in ett nytt spår alldeles nyligen (Gaerne Sia Av Fjorden) och om man är nyfiken på hur det låter, vilket man är, så kan man med fördel följa den här länken.

Sista låten kommer från ett annat band jag tycker mycket om nämligen brittiska extremmetalgruppen DRAGGED INTO SUNLIGHT som har för vana att alltid spela maskerade. "Terminal Aggressor II" är en EP som släpptes 2020 på Prosthetic Records och den ligger med i sin helhet i listan med 28 minuter och 40 sekunder av brötiga ljudmattor och stickig nihilism. Perfekt att lyssna till ostörd i hörlurar när sommarnatten lägger sitt täcke över världen. 

Med detta återgår jag till att fortsätta jäsa i min semestertillvaro och önskar er en nådig helg.

Fredagslistan 2023, vecka 29: Cruel Summer

/Susanne

Fredagslistan 2023, vecka 28: Semesterlistan

 

Hallå där ute i cyberrymden!

 

Jag har sedan förra veckan semester och tänkte bjuda er på lite semestermusik och på några tips om hur man kan tänka på sin ledighet. Ska man ta det lugnt, bada i en sjö och lukta på blommor eller åka skateboard och ha sönder saker på stan? Svaret är givetvis det sistnämnda så fixa barn/kattvakt, upp på vinden och damma av brädan och på med jeansvästen för nu kör vi!

 

Listar hittar du HÄR

 

Vi startar så klart med Take it to the max av våra vänner på andra sidan sundet i NIGHT FEVER. Det är viktigt att gå ut hårt och få band gör det lika bra och hetsigt som just NIGHT FEVER. Det är snabb tvåtakt, gitarrsolon och actionhjältekänsla. Perfekt musik att skuggboxa till på närmsta torg.

 

När vi ändå är inne på tvåtakt och skrikande gitarrer är steget inte långt till legenderna ZEKE. Bandet bildades i Seattle 1992 och har sedan dess fört oljud på ett mästerligt sätt. Låten heter Rip & Destroy och kommer från skivan Dirty Sanches från 2000. Favoritplattan Death Alley har dessvärre plockats ner från Spotify men finns i sin helhet på youtube för den nyfikne.

 

Jag brukar alltid försöka skilja på verk och person men när det gäller THE SHRINE är det svårt att bortse från hur otroligt trevlig och peppig frontmannen Josh Landau är. Bandet spelar en fuzzig och röjig stonerrock och bildades i Los Angeles 2008. Låten heter Destroyers och handlar om att åka skateboard mitt på vägen och räcka fräcka fingret till sura bilister.

 

Nästa bidrag heter Heart Attack American och är signerat THE BRONX, även här från Los Angeles. Bandet är väldigt spretiga men levererar skrikig hardcore i världsklass åtminstone några gånger per platta. Listans poppigaste låt från debutplattan.

 

Vi avrundar med HELA No moderation plattan av GOVERNMENT WARNING. Detta är en av mina absoluta favoritskivor och har allt man kan önska sig. Det är snabbt, skränigt och gapigt. 10 hits på 17 minuter och har det klassiska hardcoreljudet från 83 fast den släpptes 2006. Bandet grundades i Richmond, VA och hann tyvärr bara släppa två plattor och några EP.

 

Over and out

/Oskar

LÖRDAGSlistan 2023, vecka 27: Spelmusik är lite töntcoolt!

När ämnet aggressiv och tung musik tas upp i relation till spelmusik så brukar jag ofta himla med ögonen. Det devolverar (eller evolverar, smaksak självfallet) ofta till något i stil med en tematisk restaurangkedja där allt är uppskruvat till 11 eller något från ett tivoli. Typexemplet jag kommer på är Brütal Legend där allting ska vara heavy metal i den klassiska definitionen (nitar, läder och djävulen etc). Och sen är ju soundtracket oftast licensierad musik, inte originella låtar. Två namn dyker dock upp för min del, musiker som komponerat väldigt inflytelserik musik i två helt olika eror.

Den första är Frank Klepacki (ovan, en redigt cool snubbe), mest känd för sitt arbete med Command & Conquer och diverse andra titlar utvecklade av den fantastiska studion Westwood Studios under 90-talet. Första stoppet är från det enormt inflytelserika Red Alert från 1996, ett spel där Albert Einstein reser tillbaka i tiden och utplånar Hitler innan denne kunde ta makten i Tyskland. Bra idé på pappret, men istället för fred på jorden gör detta bara Sovjetunionen till mer av en supermakt än den redan var. Det kalla kriget är nu glödhett.

In kommer Frank med Hell March, spelets ledmotiv. Marscherande soldater och en gormande officer följs av av ett gungigt industriellt riff och drönande bas. Låten finns i 3 olika versioner, en för varje spel i serien. Den första versionen i all ära (troligtvis det allra första stycket tung musik jag hörde som barn) men det är den andra versionen när det verkligen har lite attityd och gungar. Här ger jag en del till teknisk innovation och budget, snubben jobbar trots allt helt själv och fick spela allt på egen hand i en långt mer begränsad era av digital musikproduktion. Den tredje versionen känns nästan överproducerad med sitt “verkliga” sound.

Där han verkligen lämnat spår på mig är dock det dystopiska soundtracket till Tiberian Sun, släppt 1999. Detta spelet har jag lagt ner otaliga timmar i som barn, och det är först som vuxen som jag verkligen uppskattar tonen på spelet. Världen är illa däran, på väg att gå under för en fullständig miljömässig katastrof. Det som återstår av den civiliserade världens militärväsen utkämpar ett blodigt krig mot en kult som hänger sig katastrofen som en katalysator för mänsklighetens utveckling. Som sig bör, och soundtracket är underbart. Tungt är det kanske inte, men oerhört dystert och stämningsfullt.

Vi hoppar nu 17 år in i framtiden. DOOM (2016) skjuter, spränger och sliter isär motståndet för att krönas årets stora bedrift inom spelindustrin. Ingen spelserie är mer metal än DOOM, ett spel helt och hållet byggt på inget mer än att slakta så många av helvetets avkommor så effektivt som möjligt. Motorsåg, hagelbrak, helautomatiskt raketgevär eller varför inte bara slita av diverse kroppsdelar på de asen. Dö ska de åtminstone, men vi som rationella sansade människor kan ju inte bara kasta oss in i ett sådant tillstånd utan uppmaning. In stiger Mick Gordon.

Med sitt soundtrack för DOOM har Gordon gjort sig själv till lite av en legend i tv-spelscirklar. Hans kompositioner är synonyma med övervåld och ren och skär aggression. Rip & Tear, BFG Division och At Doom’s Gate (en kul remix av det allra första Dooms ledmotiv) är bara toppen på isberget. Men han har även tidigare visat sitt sinne för extrem musik. På sitt soundtrack till det fenomenala Wolfenstein: The New Order tog gossen hjälp från Fredrik Thordendal på en mekanisk och råtung dänga som spelas när man mosar nazister i en enorm robot. Katarsis, någon?

Herr B önskar eder alla en trevlig helg. Minns att Lördag är enbart en Fredag med mer attityd.

Listan på Spotify