Fredagslistan 2022, vecka 34: Europa Endlos - Medelhavet

 

 

Den antropocena sensommarhettan hänger kvar som en kvävande filt över de södra delarna av riket, så det är väl rimligt att få lite medelhavsfeeling innan hösten förhoppningsvis knackar på? Eftersom vissa av länderna inte riktigt dignar av band jag har koll på får det bli en båtluff istället längs den europeiska sidan av havet, rätt ut i Atlanten.

Vi börjar längst österut och djupast i underjorden: är ni nere med EBONSIGHT? Enligt uppgift det första helt kvinnliga black metal-bandet, som drog igång som en trio redan 1991. (Av någon outgrundlig anledning finns det ingen samlingsutgåva av de två demos de släppte på nittiotalet. Tjänstefel från exakt alla skivbolag någonsin. Men visst, vi kan ta en ny Mayhem-kassettbox, det behövs.) Låten vi hör här är Dying Breath of Ephesians, från demon "As the River Runs through Pain" (den finns även på samlingsplattan "Awakening: Females in Extreme Music", från 1997).

Cypern är inte ett land med speciellt många metalband, så desto gladare blev jag när jag bläddrade fram NECROSADIST i en Malmöbutik tidigare i år - cyprioter, femtio spänn, och dessutom bra! Nån slags maxad blackdeathbröt. Här får ni titelspåret till enda albumet "Abstract Satan". Något för alla mangelfantaster.

Grekland sedan har en lång historia med black metal i en lite egen stil - Necromantia, Varathron, Rotting Christ, Zemial, med flera. Ofta slött tempo, mycket synthar, gärna extremt högt mixad bas, väsande sång, det var något i det grekiska vattnet i nittiotalets begynnelse. Här får ni NERGAL, The Wizard of Nerath, från skivan med samma namn.

Italien har jag redan avhandlat till leda på den här bloggen, så svartkonstnärerna i MORTUARY DRAPE känner ni redan till. Deras nästan längsta låt, och helt klart en av de bästa: Laylah, från "Tolling 13 Knell"! Det låter precis som omslaget ser ut. Stark rökelse.


(Vän av ordning noterar att både Balkan och Frankrike får stå åt sidan idag - vad gäller Albanien och Kroatien känner jag verkligen inte till några band därifrån, och Frankrike behöver minst en separat lista, antagligen två. Jag känner bara till ett korsikanskt band.)

 

Spanien nu! Inte ett framstående hårdrocksland direkt, men det finns ändå band. Efter en radda svartmetallockultister behöver vi lite motorsågar, och det bjuder KÖRGULL THE EXTERMINATOR på! Metal Fist Destroyer! Spaniens argaste kvinna på sång, och Spaniens otajtaste trummis på trummor. Rått så det förslår, otyglad thrash metal så långt ifrån Bay Area du kan komma. (Bandnamnet är från Voivod, om ni inte visste.)

Vi passerar Gibraltar, och når ännu öppnare hav; seglatsen når sin slutpunkt i Lissabon där vi hittar DAEMONARCH. Vilka tusan är det undrar ni? Det enkla svaret är ett kortlivat sidoprojekt till MOONSPELL, som gjorde ett enda album, "Hermeticum". Lustigt nog ett av de första black metal-band jag hörde, eftersom de låg högst på listan på mp3.com-sidan typ 1999. Incubus hette låten, och den är fortfarande en demonisk-symfonisk jädra banger. Lyssna och njut.

Och därmed: helg! Listan hittar ni här!
/Andreas

Fredagslistan 2022, vecka 33: Hetta och lidande!

 Gott folk!

Den gångna veckan har värmen legat som en ångestfylld filt från helvetet över Helsingborg. Jag gillar när det är fint väder, men detta har varit rent löjligt jobbigt. Det enda goda som hettan har bidragit med är att veckans lista är på det temat. 

Vi kör!

Vi rivstartar med FRANTIC AMBER från Stockholm. Detta härliga band vet hur en slipsten laddad med rens skall dras. Scorched Earth heter låten som bjuder upp till tvåtakts- blast och rifftung dans. 

Växlar raskt över till banerföraren för traditionell metal - Udo Dirkschneider och hans U. D. O. Djupt sympatiskt och inte helt utan poänger när bandet brassar loss i Burning Heat från "Timebomb". 

Riktigt nice att lyssna på PRONG igen. Jag gillar verkligen bandets blandning mellan New Yorksk HC och svänget som detta band verkligen behärskar. Eternal Heat från bandets "Carved Into Stone" från 2012 bjuder upp till sväng, tvåtakt och bra drivet riffande. Räcker rätt långt, haha!

Älskade ORIGIN! Detta tekniska och brutala dödsmetallband kör sitt race med en oerhörd stringens - det är oerhört imponerande att höra hur bandet på skiva efter skiva lyckas hitta ytterligare djup och lager i sin ganska utmanande metal. Senaste fullängdaren kom i år och heter "Chaosmos". ORIGIN är ett band som fascineras av rymden, och jag ser ofta att bandet har likeat bilder på  NASAs Instagramkonto. Bara en sådan sak! Heat Death heter i alla fall låten jag valt. Den är tung, fartfylld och till brädden fylld med John Longstreths fantastiska trummande. 

Vi avslutar med lite svängig doom/sludge från Osnabrück, som inte bara kan sägas vara känt för att det var här, tillsammans med Münster, som den Västfaliska freden förhandlades fram efter det 30-åriga kriget, utan också att för IRON WALRUS. Oerhört sympatisk musik detta!
 Sväng, attityd och en fantastisk produktion gör att detta blir en slamdunk för mig. 

Vi tar helg på det!

/Martin

Fredagslistan 2022, vecka 33: Hetta och lidande!

Då den första arbetsveckan efter semestern för undertecknads del snart förflutit (hyfsat planenligt dessutom) kommer här en fredagslista med lite allehanda nysläpp. Vi kör igång direkt, kamrater.

För tio år sedan (herregud så fort tiden går) anno 2012 befann sig jag och Martin på Stengade 30 i Köpenhamn där vi inmundigade en afton med PSYCROPTIC, LENG TCH'E och ORIGIN. Jag har knappt lyssnat på PSYCROPTIC sedan dess men nu är det hög tid. Det nya albumet som heter "Divine Counsil" släpptes i början av augusti på EVP Recordings är en veritabel käftsmäll av teknisk döds och från den har jag valt öppningsspåret Rend Asunder som pekar med hela handen. Jag tycker att techdöds ibland blir lite för meckig för sitt eget bästa men antingen har PSYCROPTIC blivit mer svängiga och lättlyssnade sedan jag hörde dem senast eller så har mina öron helt enkelt blivit mer tekniskt luttrade.

Om vi fortsätter i backspegeln men går lite längre tillbaka än tio år så gick jag under forntiden en kurs på Malmö universitet (dåvarande Malmö högskola) där vi hade en övning som handlade om liminala rum. Kursen var helt okej i övrigt men den övningen... nja. Har sedan dess känt en stor skepsis inför liminalbegreppet men black metal-bandet LIMINAL SHROUD visar sig vara riktigt okej. De slog sina påsar ihop 2018 i Kanada och har sedan dess tre släpp i bagaget, varav "All Virtues Ablaze" (Willowtip Records) är deras andra fullängdare. Låten Hypoxic börjar med fullt ställ och allmän frenesi men svävar sedan ut i mer atmosfäriska landskap för att slutligen knyta ihop med mer röj. Jag tycker att det funkar riktigt bra, hade jag fått välja skulle det atmosfäriska kortats en aning så slutbetyget landar på 4 solstolar av 5 för LIMINAL SHROUD.

Listans tredje bidrag står TRIUMVIR FOUL från Portland för. Det här är ett riktigt trevligt band tycker jag, de har en förmåga att låta genuint brutala och engagerade på sina skivor och nysläppet "Onslaught To Seraphim" är inget undantag från den regeln. De låter som ett lite roligare DEATHSPELL OMEGA bitvis men också som något eget där framför allt riff och vokala insatser lyser upp. Dessutom har de en riktigt bra och smått olycksbådande logga som liksom både tornar upp sig och tippar åt ena hållet samtidigt som den är totalt oläslig. 5 av 5 plommon!

BARBARIAN kommer från Italien och spelar rejält bredbent härskar-metal (det vill säga en blandning av speed, thrash och black). Jag skulle ljuga om jag sa att jag har hört dem förut och jag skulle ljuga om jag sa att jag självmant letat upp dem. När jag däremot fick tips om skivan och började lyssna infann sig dock ett visst gillande och även om jag inte kommer att lyssna på det här varje dag vill jag påstå att albumet "Viperface" förtjänar ett par genomlyssningar. I min bok kommer man hyfsat långt med rivig sång och ett omslag med en barbar som slåss mot en orm med dubbelyxa. 

ANTIGAMA från Polen är sist ut med sitt nysläpp Whiteout och tillika låten Unclear Conversions. Nu djävlar går det undan! Dessa glada gossar har tydligen hållit fanan högt för grindcore ända sedan millennieskiftet. Detta faktum kände jag inte till och får väl bli en påminnelse till mig själv att jag ska hålla lite mer koll på grindscenen och inte enbart lyssna på NASUMs samlade diskografi om och om igen in absurdum. Enda kritiken är att det kunde låtit lite mindre nytt och tempovarierat men så är jag ju också en bakåtsträvare av rang när det kommer till musik. 

Med detta blickar vi framåt mot helgen!

/Susanne

Fredagslistan 2022, vecka 32: Sensommarsläpp

Fredagslistan 2022, vecka 31: Europa Endlos: Sverige!

Få kan ha missat sensommarens största tv-händelse, SVTs Hård Rock på Export, vars fyra timmars djupdyk i de mest framgångsrika svenska metalbandens musik och historia verkar ha vunnit samtliga tittares hjärta, hårdrockare eller ej. Själv avslutade jag semestern med att sträckglo hela serien långt in på söndag natt, och det var det värt. Även band jag till vardags skyr som pesten framstod som sympatiska snubbar!

Hur som helst, det var inte svårt att välja listtema efter en sån dos patriotisk nostalgi. Så utan omsvep får ni här en lista på fem gamla nittiotalsfavoriter som jag haft på stereon i snart tjugo års tid. Kanske inte bandens bästa stunder, men de som varit med mig längst.

 

Vi börjar i Göteborg, en stad jag har djupgående personliga band till (mvh nordhallänning). Jag är dock inget vidare fan av "the Gothenburg sound", men AT THE GATES debut "The Red In The Sky Is Ours" från 1991 är något helt annat. Tunn, rivig produktion, progressiva influenser från originalgitarristen Alf Svensson ("känd" från OXIPLEGATZ och BINNIKE BENGT & ROY RÖVMUNS ORKESTER), och kärv folkmusiksfiol. Tveklöst bästa metalskivan från västkusten någonsin, tycker ni annorlunda kan vi ta det på gräsmattan. Här hör ni Through Gardens of Grief.

THERION är av förklarliga skäl mest kända för sin symfoniska operametal som de harvat på med i över ett kvartssekel nu, och det var de tidiga skivorna i den stilen som jag upptäckte och förälskade mig i någon gång på högstadiet. En stil som kanske inte åldrats så väl, om man ska vara diplomatisk. Man bör dock inte glömma bort att bandet inledde sin bana som ett habilt dödsmetallband på det tidiga nittiotalet! På låten Cthulhu från "Beyond Sanctorum" (1992) kommer bandets tidiga bredd fram: grottlik dödsdoom med disharmoniska riff i bästa Voivod-möter-Incantation-stuk, ett par stenkast ifrån Sunlight-banden. Så bra att det nästan ursäktar coverskivan med fransk pop...

Ett annat band som började i dödsdoom men snabbt tog breda kliv därifrån är TIAMAT. Jag upptäckte dem själv genom "A Deeper Kind of Slumber" och "Skeleton Skeletron" på Varbergs bibliotek (!), men tredje fullängdaren "Clouds" från 1992 var första skivan jag köpte. Mitt första intryck av skivan var att omslaget i en Ginzakatalog både skrämde och lockade, med sina mystiska färger och den korsfästa kråkan. Kunde det här vara satanistisk musik, på riktigt...? Klart fjortonåriga jag inte kunde motstå. Och än idag är det en av mina absoluta doom metal-favoriter. Oerhört bra trumspel, inte minst. 

Min vana trogen upptäckte jag CANDLEMASS i helt fel ände: 1999 års "From the 13th Sun". Leif Edling och gänget stod här som allra längst ifrån den episka doom de skapade på åttiotalet, och har istället djupdykt i de fem första BLACK SABBATH-skivorna. Även om det ibland handlar om rena riffstölder är albumet inte en klon, utan har definitivt en egenhet. De många psykedeliska synthutflykterna och kryptiska låttitlarna bidrar definitivt . Det är ingen Bewitched eller Solitude, men Arx/NG 891 (döpt efter en skulptur av Lars Vilks och en galax) är bara en av flera riktigt tunga hits på "From the 13th Sun".

Såklart, ingen lista utan black metal. Jag ska vara ärlig att jag hörde DAWNs "Slaughtersun (Crown of the Triarchy)" i sin helhet relativt sent, men avslutande elvaminuterssymfonin Malediction Murder var med på en samlingsskiva (Necropolis/Elegy, only true heads will remember this) som jag spelade sönder och samman. "Slaughtersun" tillförde kanske ingenting unikt till den stora svärm av melodisk black metal som dominerade i Sverige under sent nittiotal, men i de utdragna arrangemangen - förutom ett mellanspel är den kortaste låten 8 minuter - ryms både en pampig melankoli och stolthet jag inte riktigt hittar någon annanstans. 

Nähä, dags för helg! Listan hittar du här!

/Andreas