Trick Or Treat

Halloween...you are my pride....

Äntligen. Idag när vi slår upp ögonen är det årets otäckaste tillika underbaraste dag. Allt mörker, allt oknytt, allt levande, dött och odött möts i en unison kör där den allra högsta körledaren självfallet tituleras KING DIAMOND. Jag har redan låtit er ta del av min höstlista, men den tål att lyssnas på igen. Klicka HÄR om du vill njuta.

Som om inte löken på laxen var nog är det nu blott trenne dagar innan SNOWY SHAWs Halloweenextravaganza äger rum i Varberg. Det senaste tillskottet till gästerna, OPERA DIABOLICUS, fick mig att storkna. Det kommer att bli en ondskefull och alldeles underbar kväll.

Till sist, ikväll är det såklart Michael Myers äventyr i Haddonfield som står på gemene mans filmlista, men jag ber att få slå ett slag och en länk eller två för två riktiga mysrysare som få människor känner till och färre har sett. Den första filmen heter Horror Hotel (1966) som bl.a. innehåller Christopher Lee. Det är ur denna film King Diamond använt klipp till sin Sleepless Nights-video från 1989. Nuff said. Den andra filmen är den superobskyra Crowhaven Farm som gjordes för TV 1970. Två filmer som tillsammans med spotifylistan ovan definitivt skapar stämningen för kvällen.

´...on all hallows eve, never to forget...he rides the open field, in search of his head....´

 

 

HAPPY HALLOWEEN

 

 

/Alex

Lagom till när..

vi ställer om till vintertid, då kommer den - årsbästalisteångesten. Jag trodde att det skulle bli aningens lättare i år - 2012 har känts som ett stabilt år inom metal, men jag tyckte (observera imperfektformen) att 2011 var starkare. Tyckte - tills dess att jag började summera vad jag själv recenserat i år. Och då blev det raskt mycket svårare, haha! Lägg till den numera oerhört stinna listan på skivor som kan komma ifråga för placeringarna 10-1 det som andra har recenserat och vi får ett ymnighetshorn av helvetiska mått. Jag är så oerhört tacksam att vi på WeRock har vår deadline på julafton och inte som andra, framförallt tryckta, tidningar typ nu.

Mattias Kling har skrivit, synnerligen bra, om denna dunderångest. Jag är inte riktigt där än.

För dra åt helvete - 2012 är ett kvalitetsår när det kommer till bra skivor.

/Martin

Ständigt dessa jubileer

Jag gillar datum. Jag gillar att hålla reda på datum som ingen annan bryr sig om. Vi kan ta som exempel besökaren på biblioteket som igår lämnade fram sitt körkort till mig i receptionen och plötsligt fick veta att när hon blott var sex dagar gammal så släpptes KISS första skiva. Hon tittade lite underligt på mig och försökte antagligen fundera ut vad fan hon skulle med den informationen till, sade "eh...jaha...tack?" och gick lugnt vidare i livet. Eller varför inte nämna min gamla klasskompis som var född samma dag som Kiss spelade i Anaheim 1976 - en av deras mest klassiska spelningar tillika en av världens mest underbara vinylbootlegs, varför det inte gick många dagar under våra tre år tillsammans som hon inte blev påmind om detta ystra faktum. Jag hoppas att du minns det fortfarande Maria.

I vilket fall, vi kan fira lite av varje denna veckända. Idag är det 28 år sedan Kiss spelade i Stockholm 1984, även denna finns på vinylbootleg och om du klickar HÄR får du höra första låten när Paul fastnar i golvet varpå gamle Gene försöker sjunga texten. Han kan inte den såklart, utan improviserar fram något som han, och bara han, tydligen tycker passar in. En fin stund i bandets historia.

Ett annat jubileum är såklart ettårsjubileet på ALICE COOPERs halloweenshow i London. Datummässigt är det inte helt i sin ordning förvisso, men imorgon är det ett år sedan jag fick träffa min gamle gud igen. Längst ner i inlägget finns konserten i sin helhet där undertecknad syns flertalet gånger eftersom jag dessutom råkade stå längst fram på högersidan nedanför Steve Hunter.

Till sist, en liten gåva till er alla. På söndag är det sex år sedan jag och gamle Svärrten var i storäpplet och tittade på Paul Stanley. Svärra filmade en kvart med sin kamera, men utöver dessa 14 minuter finns det bara några sorgliga youtubeklipp ute från giget. Tre av dem var dessutom filmade på "fel håll" och alla klippen var i princip olyssningsbara. Nedan finner ni dessa klipp, samlade kronologiskt, rättvända och med nytt ljud från konserten översynkat. två av klippen är fortfarande svårtittade men med bra ljud går det iallafall att drömma sig tillbaka lite. Dessa 12 minuter är som sagt tyvärr i princip allt som finns - om inte just DU filmade och har avstått från att dela med dig. Isåfall får du gärna ändra dig, och jag synkar gärna ljudet.

Nästa vecka blir en hård rockvecka. Eller hårdrockvecka. I shall return.

/Alex

Fredagslistan vecka 43: Den pretentiösa listan

Pretentiös, betyder enligt Svenska Akademiens OrdLista, "alltför anspråksfull, fordrande, utmanande".

Då förstår ni vartåt det barkar med denna veckas fredagslista. Susanne kommenterade detta faktum häromdagen med de bevingade orden, "gudars vad mycket dålig musik jag lyssnade på igår kväll". För visst kan det slå över på denna sida av skalan när vi pratar pretto. Det är ju kanske snarare så att det verkligen är med den innebörden ordet fått i dagens språkbruk som det blir totalt fel. Alla dessa temaplattor, cykler, mastodontverk där det mesta bara är utanpåverk med väldigt lite innehåll.

Å andra sidan så kan prententiös musik när den funkar vara det bästa man har hört.

Så var det i alla fall för mig då jag hörde DREAM THEATERs "Images And Words". Bara titeln på skivan gör att bandet kvalar in på listan. Om man dessutom tar Metropolis (Pt. 1) så blir det än mer så. Lägg till detta att versionen jag valt kommer från bandets 20-årsjubileum inspelad med en fullödig symfoniorkester så blir det en värdig öppning på veckans lista.

Vi fortsätter med ett band utan vars musik DREAM THEATER med största sannolikhet inte hade existerat - RUSH. 1975 släppte bandet Caress Of Steel en skiva som i alla fall skivbolaget räknade med skulle bli bandets stora genombrott. Skivan sålde en hel del under förväntningarna och bolaget fick aningens panik inför nästa skiva som de dumdristigt nog försökte påverka bandet att göra mer lättlyssnat. Vad gör då bandet tror ni? Precis, släpper en skiva som berättar en dystopisk framtidsvision som utspelar sig 2112 och innefattas i ett stycke musik som är 20 minuter långt. Pretto? You bet your ass. Men också ett genidrag då skivan anses vara en av de bästa i bandets diskografi och därför att skivan sålde av bara fan. Det är, om ni vill ha undertecknads ringa åsikt, inte svårt att fatta varför när man lyssnar på 2112.

QUEENSRYCHE. Jag antar att ni har följt med i den bittra fejden som det bandet blivit. Alex har skrivit om den om ni missat den. Innan dess var bandet vansinnigt bra - jag har själv tokdyrkat plattor som "Empire" och, såklart, "Operation: Mindcrime". Jag visste att jag ville ha med en låt från den skivan när jag och Susanne hade kommit fram till temat för veckan. Bandet gjorde en fin version av Suite Sister Mary på "Mindcrime At The Moore" då bandet körde både I och II rakt efter varandra. Frågar ni mig så kan man med fördel sluta lyssna efter Eyes Of A Stranger då "Mindcrime II" inte håller samma klass. Skiva ett däremot är oerhört bra - att göra ett konceptalbum om en heroinmissbrukare gone politisk lönnmördare efter hjärntvätt och som involverar en ond doktor, en korrupt präst och en ex-prostituerad gone fullblodsnunna ger fullt utslag på prettomätaren.

Black Metal som genre rymmer en hel drös mindre lyckade band. Genren som sådan ställer oerhörda krav på sina utövare på ett sätt som inga andra genrer gör på trovärdighet och stringens. Jag ska inte ens låtsas vara expert på denna subgenre, till det har bloggosfären och jag utnämnt Förintelseförsamlingen ledd av Hatpastorn, men jag vet att jag är på säker mark då jag hävdar att WATAIN är ett band som med råge lever upp till genrens hårda krav på att vara trve. Kolla bara in Waters Of Ain som på ett mycket imponerande sätt avslutar en magiskt bra platta "Lawless Darkness" och ni är tvugna att inse att bandets musik verkligen är pretentiös i ordets allra mest positiva bemärkelse.

Om polaren Mats läser detta inlägg kommer han bli glad nu för AVANTASIA är ett av hans favoritband vid sidan av SABATON. Jag vet, jag har försökt få honom ur detta moras, men det går inte. Han blir som en trotsande 3-åring när jag hävdar att SABATON inte är bra. Mycket underhållande att se. AVANTASIA är tysk (i alla fall i grunden) powermetal. Det är mycket tjosanhejsan inom den genren. Vad som dock är pretentiöst i dett fall är två faktorer: projektets första plattor var tematiska metaloperor om ett mytiskt land med dvärgar och religiösa dillerier. På senare år har bandet vuxit ut till ett mastodontprojekt ifråga om logistik. 2008 reste ett imponerande följe jorden runt på 20 dagar och gigade skiten ur sig. Blir lätt så då i stort sett alla inblandade har andra huvudband. Oerhört pretto. En annan rolig sak är att trummisen heter Bohnke i efternamn. Måste vara taget.

Forget Not är en låt från NE OBLIVISCARIS debutplatta "Portal Of I". Jag tycker mycket om den skivan då den bjuder på ett hejdlöst bevis på begreppet all in. Galet långa låtar, och ett flitigt nyttjande av fiol. Det hade kunnat bli prick hur dåligt som helst. Nu är det inte det.

Jag avslutar min del med COHEED AND CAMBRIA och en låt tagen från bandets fem skivor långa svit som också är titeln på en serie skriven av bandets primus motor Claudio Sanchez, "The Armory Wars". Fem skivor lång. Att göra en tematisk platta är pretto nog, men fem. Dock bjuder sviten på en hel del riktigt bra musik som exempelvis Ten Speed (Of God's Blood & Burial) från  "Good Apollo, I'm Burning Star IV, Volume One: From Fear Through the Eyes of Madness". Jag vet att jag är lite tråkig när jag väljer en låt från den skivan, men den står sig fortfarande som den bästa skivan i serien i min bok.

Orkar ni läsa lite till? Det hoppas jag nu när Susanne bidrar till veckans lista. Susanne inleder sin del av listan med tysk black metal. EISREGEN tänker ni då kanske? Det hade kunnat vara det, men istället drämmer Susanne till med NECROS CHRISTOS, (grekiska för död kristus=prettopoäng). Och det låter fruktansvärt seriöst om Baal Of Ekron. Ekron var en av städerna som ingick i den så kallade Philistene Pentapolis, en sammanslutning av fem städer i Kanan. Baal är en hederstitel som betyder härskare eller herre. Ja, ni märker att bandet tänkt till ordentligt. Och låten har en mäktig elitistisk feel tycker jag.

Vi rör oss vidare till THE SUNWASHED AVENUES. Låten heter Dolphin Tower End Of Reason tagen från skivan "Blue Dolphin". Jag kan säga att detta lätt är det mest skitnödiga jag hört på hela veckan. Jag vill efter tre minuter av detta musikaliska moras uppsöka bandet och med emfas berätta hur erbarmligt neggopretto detta är. Fy fan.

Spräckt ägg på omslaget - Check. Referens till rymden - check. Krystad laidbackfeel - check. Rätt gissat, det är WOLFMOTHER vi pratar om och deras "Cosmic Egg". Nu vet jag att jag skiter i sakristian, men vad är grejen med denna retrorock som folk hyllar? Det låter ju så fullkomligt trist och döfött att jag vill hoppa från bryggan ner i en isvak i ren desperation. De "rätta" referenserna må stå som spön i backen - detta funkar inte för mig.

Tack och lov dyker DILLINGER ESCAPE PLAN upp och räddar dagen. Och de har blivit mer skogstokiga än vanligt i Milk Lizard. Blåssektion, piano, desperat sång. Men de reder ut det alldeles galant och lyckas hålla sig på rätt sida av linjen för att jag inte ska börja dampa på samma sätt som mot WOLFMOTHER. Fruktansvärt stark refräng också.

Varning utfärdas för introt i Withdrawal av FARSOT. Glest och stringent uppvisande av att man lirar på bra grejer. Det är extremt pretto i min bok. Att låten bitvis går i 3/4 (prettotaktarten framför alla) bidrar såklart till att låten peakar på prettometern. Längden på 8:37 är såklart också en starkt bidragande faktor.

ALCEST. Det räcker att kolla in loggan så fattar ni varför detta projekt är med.

Precis. Att dessutom musiken är starkt påverkad av drömmar som Neige hade som liten och att sången är på franska gör såklart att skalan inte räcker till för att mäta prettonivån på detta. Musiken då - den är i alla fall i Nous Sommes L'Emeraude skir och oerhört vacker.

Det kan man inte säga om KRALLICE som avslutar listan. En onödigt svagt intro innan alibiriffandet sätter igång. Och hålls igång under i stort sett hela jävla låten. Som är en kvart lång. Sången är korrekt i den mån man gillar att lyssna på någon som skriker av sig sin ångest ner i en kakburk. Ja ni fattar att detta inte är min kopp te. Alls. Pretentiöst är det dock så det räcker och blir över. Bandet har till exempel en logga som är helt befriad från text. Man skriver låtar om esoterism och bilden på bandet på Metal Archives visar gänget ute i en vinterskog.

Nä, nu stänger vi butiken innan jag imploderar.

/Martin

Fredagslistan vecka 43: Den pretentiösa listan

Alice Cooper Show 1977

Ibland kör jag en Pippi, alltså diskuterar på stort allvar med mig själv. Många ämnen är avhandlas på detta sätt, och så här i halloweentider ber jag att få dela med mig av det senaste (tillika återkommande) pekoralet.

Jag: Men du kan väl på fullt allvar inte säga att "Alice Cooper Show" är en bra liveskiva?
Jag också: Det är den ju visst det!
Jag: Men va fan, ett hopkok av medleys och några perfunctory hits inslängda, det är väl inget att komma med? Bootlegsen från turnén har ju intressantare låtar!
Jag också: Förvisso, men stämningen är ju rätt bra och jag är ju som bekant svag för 70-talets överdådiga inte-fullt-så-live-alltid-skivor.
Jag: Men det finns ju ingen stämning alls?
Jag också: Joho.
Jag: Nähä.
Jag också: Joho.

Och så vidare i all evighet. Om vi håller oss till grundfrågan här, är ALICE COOPERs första liveskiva "Alice Cooper Show" en bra skiva så blir svaret trots allt ett bestämt JA. Efter vissa förutsättningar dock. Den som förväntar sig den gamla Alice Cooper-gruppen blir besviken. Den som förväntar sig en skräckfylld show med massor av läskigheter blir nog inte heller överväldigad. Men den som bara vill höra en hygglig 33-varvare från en fortfarande ganska ung Alice är verkligen in for a treat. Självfallet kunde låtvalet varit annorlunda, och jag tycker personligen att det är lite ljug att skriva ut låttiteln Wish you were here då den endast förekommer med ett par fraser i ett instrumentalt medley (likt DEEP PURPLE: Woman from Tokyo på "Last Concert In Japan"). Men ÄNDÅ njuter jag av att lyssna på skivan.

Jag njuter av det fulsnygga omöjliga omslaget. Jag njuter av bandet som var SJUKT bra vid den här tiden med parhästarna Dick Wagner & Steve Hunter på gitarr och den fenomenale Prakash John på bas. Jag njuter av det faktum att You & me spelades live, en låt jag själv hoppats få höra varenda gång jag sett honom sedan premiären 1998. Jag njuter av att en liveskiva 1977 till skillnad från 2012 var något annat än bara ytterligare en skiva från en artist, där KISS för övrigt satte en ny standard med sina "Alive!" och "Alive II" som få band kan tävla med. Alice gör lyckligtvis inte ens ett försök att ta upp tävlan - han gör "bara" en Alice. Sina knappa 40 minuter och sina uppenbara brister (varför fick inte King of the silver screen vara med? Snyft.) till trots äger denna en av Coopers mest bortglömda alster definitivt sin plats i hyllan. Synd bara att spelningarna inte filmades, de få minuterna som finns från Anaheim på samma turné är tyvärr en katastrof både klipp-, kvalitets- och konsertmässigt.

/Alex

Fredagslistan vecka 42: Proggrind

Tjena allihopa!

Denna veckan ska vi prata ytterligheter då listan består av två disparata subgenrer inom metal: Progressiv metal och grindcore, därav den oerhört genomtänkta mashupen proggrind.

När det gäller den progressiva metallen så vet ni att både jag och Alex är något förtjusta i dylik musik - Alex mer än mig dock - och ett gemensamt band är DREAM THEATER. Men detta band har vi tjatat väldigt mycket om, så en av premisserna var att det inte skulle finnas någon låt av detta gäng på veckans lista. Andra band som jag direkt avfärdade (inte för att de skulle vara dåliga på något sätt) var YES och OPETH. Det får ni leva med, hehe! Men, invänder då vän av udda taktarter, vad finns det då kvar. En hel del kan jag säga.

När det gäller grindcorebiten så bör det inte vara en större hemlighet att Alex avskyr denna subgenre så till den milda grad att han regelmässigt brukar döpa om ANAAL NATHRAKH till ANALT TRAKTAMENTE. Jag har försökt med benäget bistånd av Susanne vänja honom av med detta, to no avail. Men jag ska inte hålla oss kvar vid detta faktum utan istället säga att jag grävt fram några gulliga dängor - för ställda bredvid de oftast episkt långa progressiva låtarna blir det mest käftsmällar det handlar om när vi pratar grind.

Vi inleder dock med COHEED & CAMBRIA. Jag uppskattar verkligen deras "Good Apollo..."(hela titeln är så skrattretande lång att jag hellre skriver detta än hela titeln), men har inte tyckt att bandets alster efter den plattan har bjudit på någon vidare lyssning. Men det verkar det vara ändring på nu i och med "The Ascension: Aftermath" för helt plötsligt märker jag att jag sitter och stampar takten. Låten som jag valt på plattan heter Domino The Destitute. Lyssna gärna på gitarrslingan som dyker upp vid 0:35 och försök att inte få lite vibbar från 80-talet. Synnerligen snyggt!

PHOBIA knockar oss sedan med en fin uppercut vid namn Yankee Swine. Den är bara 11 sekunder lång, och gör att ni förmodligen knappt hinner registrera slaget innan ENSLAVED drar in med Thoughts Like Hammers. Det är en fantastisk titel. Och skivan "RIITIIR" är magiskt bra. Jag blev väldigt glatt överraskad av den skivan faktiskt. ENSLAVED har aldrig varit ett stort namn i min bok, men här fastnade jag fort bandets numera väldigt komplicerade och varierande tonala uttryck.

WORMROT sveper sedan förbi med artilleriet och blästrar loss med All Go No Emo. 24 sekunders genialitet innan FAIR TO MIDLAND drabbar med en olämplig blandning av Whiskey & Ritalin. Den låten är så sprängfylld av kvalitet  att jag fortfarande baxnar varje gång jag lyssnar på den.

Sen kommer vi över till en låt som handlar om trotsåldern. Eller kanske inte ändå. Men låten heter i alla fall Totalvägra  och det är ju något som 3-åringar brukar ägna sig åt ibland. Skämt åsido, INFANTICIDE heter bandet som är värda er uppmärksamhet under de 33 sekunder låten varar. Skivan som låten är tagen ifrån "From Our Cold, Dead Hands" är förresten bra rakt igenom. Kolla gärna in den.

Ni kommer ihåg att jag pratade om att OPETH inte är med på listan? Fint. Ett band som dock på ytan påminner en hel del om hjältarna från Stockholm är finska BARREN EARTH, ett band som drabbar åtminstone mig med kraft på bägge fullängdarna "Devil's Resolve" och förstlingsverket "Curse Of The Red River". Från den senare har jag plockat titellåten som med sin episka längd och mängder med infall funkar nåt så oerhört fint.

GADGET blåser förbi med sjukdom i form av fågelinfluensa - H5N1 från "The Funeral March". Infektionen varar i fullt fylliga 1 minut och 3 sekunder.

RUSH. Jag riktigt ser hur många av er vrider sig i stolarna. Jag kunde inte med den bästa viljan i världen hoppa över denna grupp. Men jag valde inte några av de längre låtarna i alla fall, haha! Eller nja, 10 minuter är ju rätt långt, men inte om vi jämför med titellåten från "2112" som är över 20 minuter. Nu får ni La Villa Strangiato från "Hemispheres" istället.

Vi avrundar med Children Of The Pentagram från den grupp som lite märkligt har benämnts grindcorens supergrupp. Jag menar, visst de kan spela, men supergrupp som begrepp signalerar för mig att man har sålt ut Madison Square Garden och krängt skivor så det står härliga till. LOCK-UP har inte det. Men de har däremot lirat brallorna av en hel drös andra band inom renskategorin. Man förstår varför när man hör denna låt.

Det var det hela - en önskan om en trevlig helg till er. Jag ska i mitt fall nog se till att få minst 3 pilsnerdricka innanför västen under någon av dagarna.

/Martin

Fredagslistan vecka 42: Proggrind

Soreption återvänder 2013

Omslaget är ju inte helt fult får jag säga. Än roligare än omslaget är ju faktumet att Sundsvalls SOREPTION är på gång med nytt material. Jag har spisat bandets förstlingsalster "Deterioration Of Minds" väldigt många gånger vid det här laget, och baserat på den skivan så tror och hoppas jag att "Engineering The Void" (bra titel!) kommer leverera på samma sätt som föregångaren.

/Martin

Accept till Köpenhamn!

Japp, blott 12 dagar återstår innan de tyska metallarbetarna äntrar Amager Bios scen i den kongelige danske hofvedstad. ACCEPT som åstadkom metalhistoriens starkaste comebackskiva med "Blood of the nations" 2010 och en turné som krossade allt motstånd gör slag i saken i år igen. Visst, "Stalingrad" kanske inte riktigt når de höjder som föregångaren gjorde - troligtvis för att den just var föregångaren och ingen hade förväntat sig något dylikt. Jag kapitulerar däremot fullständigt inför låtar som titelspåret, Hung, drawn & quartered och bandets kanske allra bästa låt någonsin: Shadow soldiers. Accept 2012 lär bli precis lika bra som de tre spelningarna jag såg 2011. De får gärna skippa gamla låtar till förmån för nya, jag njuter så ända in i benmärgen av detta band och formligen dyrkar det nya materialet. Därvid dock inte glömt att jag hade betalat precis vad som helst för att få höra Losing more than you´ve ever had från "Balls to the wall" live.

/Alex (som i den andra kanalen idag pratar om Electric Lady)

The Haunted imploderar

Det har skrivits en del om detta faktum att THE HAUNTED numera endast består av Jensen och basBjörler. Frågan är om duon nu ens kan kalla sig THE HAUNTED om de väljer att går vidare med bandet överhuvudtaget. Jensen har ju WITCHERY att sysselsätta sig med och Björler har ju den evigt pågående cirkusen AT THE GATES. Frågan är om det inte var just sagda konstellations rena ovilja att faktiskt lägga ner som tog död på THE HAUNTED.

Peter Dolvings andra avhopp från bandet skedde med betydligt större larm än trummisen Per Möller Jensens och Anders Björlers avhopp. Framför allt Möller Jensens statement tycker jag visar på ett logiskt resonerande om varför han lämnar bandet.

Jag har lyssnat länge på THE HAUNTED, och tycker likt många att bandet var i sin absolut bästa form på den självbetitlade debuten, efterföljaren "Made Me Do It", pungsparkshårda "One Kill Wonder" och "rEVOLVEr". Framför allt minns jag känslan av att stå på Folk Å Rock i Lund precis efter det att "rEVOLVEr" hade släppts och få benen slagna bort under sig. Så. Fruktansvärt. Jävla. Bra. Dolvings legendomsusande vrede kanaliserad ner i 13 låtar av sådan kaliber att det var omöjligt att inte inse att bandet var tillbaka med kraft. En efterföljande konsert på KB fick mig att bli än mer imponerad av bandet.

Efterföljande skivor "The Dead Eye", "Versus" och "Unseen" har inte samma dragningskraft, även om det verkligen inte är så att jag kan döma ut dem helt och hållet. Jag märker att ju mer jag skriver på inlägget, desto mer är jag övertygad om att det vi ser nu är slutet på THE HAUNTED som band, och trots att jag försöker stå emot sentimentaliteten så finns den ändå där, framkallad av alla minnen som bandet har gett mig.

/Martin

Snowy Shaw - The Madman Returns del 2...

...and Bergdahl is getting LAAAAARGER!

Det är fanimej inte sant. Förra året gjorde SNOWY SHAW en "solospelning" som krossade allt motstånd, jag gick därifrån med ett flin som hade gått runt hela huvudet om inte öronen varit i vägen. När nyheten nådde mig att det skulle bli en spelning till detta året så visste euforin inga gränser, jag började bums tjata på Snowy om en viss låt som länge varit min absoluta skräckmetalfavorit men som till min sorg inte var med förra året. Huruvida den är med i år vägrar han dock fortledes avslöja, så jag får väl hoppas på det bästa och vara beredd på att vråla.

Tvåå gäster har hittills blivit utannonserade av vilka den första - Michael Denner från MERCYFUL FATE - fick mig att sätta ballerinakexet i vrångstrupen. Sedermera blev även Pete Blakk klar, med sitt förflutna i KING DIAMOND så är det återigen en salig blandning underbara musiker vi kommer att få se på scenen i den gudsförgätna lilla hålan Varberg. Jag skickade några frågor till Snowy sådär i elfte timmen, den morgonpigge minns dessutom att jag redan frågat ut honom en gång innan.

Alex: Hur går förberedelserna? Är låtlistan satt?

Snowy Shaw: Jo, i stort sett. Jag har under en ganska lång tid vänt och vridit bland låtskatten för att plocka fram de bästa guldkornen och en del udda otippade låtar som aldrig nånsin spelats live förr för att leverera en så cool och minnesvärd show som det bara är möjligt. Nu kommer vi ju att repa första gången ihop till helgen och då kan det eventuellt bli några små förändringar i setet. Men jag tror inte det skall vara några problem. Väldigt duktiga och kompetenta musiker och en minst sagt minutiös planering från mitt håll. Om folk bara visste...

A: Hur mycket "nytt" blir det jämfört med förra året?

SS:  Skulle nog säga att 75% eller mer är nytt.

A: Något pyttelitet produktionsmässigt du har lust att dela med dig av?

SS: Njao, kan väl bara säga att det kommer att brinna betydligt mycket mer än förra showen, men exakt vad tänker jag inte avslöja.

A: Blir även denna spelning filmad och inspelad ljudmässigt?

SS: Absolut! Har precis som förra gången kommer Patric Ullaeus från Revolver film Company och ett norskt film team som även kommer filma lite behind the scenes prylar. Har även kopplat in min gamle vapendragare Rizza of Oz för att spela in giget och hoppas därmed slippa gå igenom samma procedur som förra årets klantarsel åsamkande mig.

A: Hur går det med vinylen/den fysiska utgåvan av "...is Alive!"?
SS: Jag har inte hunnit med helt enkelt, men det kommer med största säkerhet en vinyl release framöver,, kanske trippel live då istället med det bästa från de båda gigen.. den som lever får se :-)

Om dryga två veckor vet vi resultatet. Tills dess - missa inte inspelningen från 2011 på Spotify, och missa för SKRÅENDE inte att köpa biljett!

/Alex

Skräck ute, skräck i sinne

Det är höst. Jag gillar höst. Jag gillar Halloween. Jag gillar även skräckfilmer och KING DIAMOND. Nedan finner ni en länk till en spellista jag satt ihop som personifierar hösten, mig samt ren och skär rädsla. Denna kommer att gå varm under ett par veckor för att sedan, precis som alltid, övergå till en i det närmaste otäckt långvarig lyssning till LARS VEGAS TRIOs fantastiska julskiva.

Men nu njuter vi således av skräcken som den gamle dansken frammanar, till sin hjälp har han dessutom både ALICE COOPER, NOTRE DAME och väl valda toner ur filmer som fortfarande skrämmer skiten ur mig. Bada-ba-ba-baaaa - I´M LOVING IT!

 

 

WELCOME GREAT PUMPKIN!

/Alex

Vi brer på tjockt med recensioner

på WeRock så här mitt i månaden. Hela 8 stycken faktiskt, vilket är några fler än genomsnittet.

3 stycken är från undertecknads tangentbord och kvalar i två fall in som verkligt extrem musik. Bäst, ojämförligast i mina öron, är nedanstående skiva -

"Vanitas" av som vanligt groteskt förträffliga ANAAL NATHRAKH. Att se detta band hamnar allt högre upp på listan över band som jag verkligen vill se innan jag trillar av pinnen (De andra är ROTTEN SOUND och WORMROT). Dessutom är omslaget riktigt snyggt, tycker ni inte?

Sen kände jag för att uppmärksamma er lite mer på CEREBRAL BORE som blåste bort mig fullständigt på From Womb To Waste-turnén som ni har kunnat läsa om på siten också. "Maniacal Miscreation" är en fin liten partyplatta som inbjuder till det som Christofer Malmström i DARKANE brukar kalla parningsdans för hårdrockare - moshpit.

 

Jag avrundar med KHORS från Ukraina och deras bitvis helt briljanta melankoliska black metal på "Wisdom Of Centuries".

 

Övriga recensioner: Janne går fullständigt bananas över WITCHCRAFTs "Legend", Robert blandar och ger i vad han kallar vardagstexter om KADAVARs, Peter Dolvings bizarra nya projekt och WO FATs (förfärligt uselt bandnamn!) nya skivor och Fredrik skriver om nyttjande av keyboards i samband med recensionen av MY REMORSEs skiva.

 

/Martin

Jag gillar långa låtar

Jag minns det som igår. När cd-skivan gjort sitt sena intåg i det Bergdahlska hemmet runt 1991 så stod jag på Musik & Radiocity i Helsingborg och förundrades över fenomenet cdbootlegs. De hade ett par sådana med KISS som var, just då, döfräcka. Självfallet bläddrade man även igenom resterande skivhyllor och jag fastnade till slut på DEEP PURPLE. Jag skrattade så jag fes när jag såg att de hade en dubbelcd som innehöll hela SJU låtar. Sju. Jag stod där och fnös och begrep inte alls hur någon kunde betala dubbelcdpris för bara sju låtar, även om de var långa.

Skivans namn var "Scandinavian nights". Det är roligt idag att sitta och skratta åt sin egen oupplysthet, men det är även lite ledsamt att det finns folk som raskt slänger ur sig kommentarer i stil med: "Jag vill att de ska spela låtarna exakt som på platta", "Jag vill inte höra en massa gnidande (på skånska: GNIJANDE)", Jag vill egentligen bara höra Sommartider". Man kunde ju tycka att folk som i ena stunden dyrkar exempelvis Purples "Made In Japan" men i nästa formligen avskyr när en låt överskrider treminutersstrecket har tappat bort sig själv någonstans.

När jag var fjorton år hade jag nog inte trott på att jag nitton år senare skulle stå med Robban i London och få höra en sex låtar lång konsert som varade i tre timmar och en kvart. TRANSATLANTIC tog det där med långa låtar till sin spets i och med skivan/låten "The Whirlwind" som kom då. Den fyller nämligen en cd helt själv med sina fina 80 minuter.

Den skivan hade jag INTE betalat för 1991.

/Alex

Fredagslistan vecka 41: Tema?

Tjena allihopa.

Denna veckans lista började med att jag tänkte att jag nog skulle delge er vilka plattor som var aktuella i mitt recensionslyssnande - en tanke som visserligen har fått sitt gestaltande i alla fall i början av listan. Men sen tänkte jag att, nä, detta håller inte då jag såg att både TAKIDA, KISS och Kenneth & The Knutters verkar ha släppt nytt - vilket som ni säkert förstår ledde till att jag tog till det klassiska uttrycket Men för helvete, jag blir så trött. Det som sedan följde var en direkt reaktion på att motverka dessa tre gruppers tonala expressioner medelst rejält rå och brutal musik.

Och då föll inte frukterna så långt från trädet kan jag säga då nämda träd stavas de senaste veckornas konserteskapader, med vissa undantag.

Vi börjar lite nätt med ett fint band, KHORS, vars musik jag har skrivit om tidigare. Jag har än mer snöat in på "Wisdom Of Centuries" då denna typ av black metal passar en lyssnare som mig som i bästa fall nog endast kan kallas black metal-lightlyssnare då detta inte är min go to-genre om det inte vankas WATAIN som jag tycker håller uppenbar klass.

Storsläggan plockas fram då BETWEEN THE BURIED AND ME drämmer till med Extremophile Elite. Jag vet ju med mig att detta band verkligen inte är allätarmusik. Granithårda Metal Archives har exempelvis inte med bandet i sina listor, och visst BTBAM är aningens för mycket arty för att gå hem hos alla. Men de är ju så förbannat bra att jag ju är mer än villig att ha med dem på listan.

Sen hoppar vi till Frankrike och bandet som ska turnera runt med GOJIRA på våra breddgrader i november - KLONE. Och här blir det än mer pretto utan att för den sakens skull vara svårlyssnat. Snarare tvärtom - sväng, rensång, snygg och prydlig produktion och stämningsfull musik är den här gruppen mästare på - det visar de med stor tydlighet på "Dreamer's Hideaway" och Rocket Smoke.

ANAAL NATHRAKH. Det räcker att endast skriva det eller hur? Tänkte väl det.

Sen kommer vi in på den delen av listan som är mer reaktiv - PSYCROPTIC får inleda med triggade baskaggar och snustorr produktion från "[Ob]Servant" och lydiga låten Slaves Of Nil innan SON OF AURELIUS grottar vidare med låten som handlar om att ta död på folk som inte per definition ska kunna tas död på - Slaughter The Immortals. Gissar att bandet har kollat aningens för mycket på 300 för sitt eget bästa.

CEREBRAL BOREs Simone Pluijmers brädar sen samtliga sångare på dagens lista med att fullständigt dräpa i The Bald Cadaver från "Maniacal Miscreation". Mumma säger jag bara.

Vi fortsätter i det brutala spåret med DAWN OF DEMISE. Trots att bandnamnet är aningens lökigt så har jag svårt att avfärda det helt, haha! I synnerhet då bandet har en låt som The Epitome Of Brutality på sitt samvete.

Att inte ha med en låt av ROTTEN SOUND efter Keijo Niinimas galna leverans med NASUM under den gångna tiden hade varit tjänstefel. Från brutalknäckande "Cursed" får ni Plan. Vi avslutar med SKITSYSTEM och När Ska Ni Fatta?.

Gott folk, det var allt för denna veckan!

/Martin

Fredagslistan vecka 41: Tema?

Metallbibliotekarierna i mikroformat

Nu har även vi på denna blogg fallit ner i medieträsket och börjat twittra; ni hittar oss på @metallbibliotek på Twitter om ni skulle känna för att följa oss även i detta miniformat.

Tanken är mest att vi ska ha en kanal där vi kan tramsa loss lite - om någon av oss är på konsert, vill kommentera något, eller bara vill säga nåt som är så pass kort att det knappast behöver ett helt maffigt, välskrivet och på andra sätt underhållande inlägg här på bloggen  - då är vårt twitter stället att hålla koll på.

Jag har även lagt till en gadget till vänster där ni redan nu kan se vårt twitterflöde.

/Martin

Nasum, KB - en magisk kväll

Tjo, grinders!

Det får ju bli lite skrivet och lite bilduppvisande från giget på KB i fredags - inte minst för att bilderna blev aningens bättre än de jag tog på Pumpehuset.

Jag kan direkt säga att rent spelmässigt var giget på KB brutalt mycket bättre än spelningen på på Pumpehuset - och det hade publiken en stor del i. För det var riktigt mycket folk på KB i fredag. Samtidigt tyckte jag också att förbanden hade sin egen publik - PYRAMIDO ska ha en stor eloge för modighet att gå ut och spela sin allt annat än snabba musik inför en publik som var mer inställd på hastigthetsmangel. De var, som vanligt, helt lysande vilket gör det än märkligare att jag helt glömde bort att fotografera bandet.

SKITSYSTEM var också en akt som jag gillade att se - När ska ni fatta  är en låt som jag tyckte fick taket att lyfta rejält.

BLACK BREATH - inte bara bra på skiva, genier på scen. Inför en publik som verkligen gick igång på bandets musik lyfte sig bandet naturligtvis än mer. Jag var så impad att jag valde bort öl till förmån för en t-shirt från bandets merchbord.

Och NASUM kommer efter denna räcka verkligt bra förband ut och levellerar stället. Prick allt är snäppet bättre än på Pumpehuset: ljudet är svinaktigt bra och brutalt uppstyrt, bandet är mer taggat, publiken större och synnerligen sugna på röj: det moshas, stagedivas och crowdsurfas genom hela konserten. Och låtarna spelas med en fullständigt galet härlig frenesi. Detta sammantaget gör att jag redan under konserten står och tänker att detta kan mycket väl vara det bästa jag ser i år i konsertväg. Att giget redan ligger på en förmodad 10-i-topplista det förstår ni nog.

/Martin

Kiss 2012 - fortfarande ett Monster?

Att band byter medlemmar eller ändrar inriktning är inget nytt. Det har skett sedan tidernas begynnelse och skapat debatt fans emellan och kommer med all sannolikhet att fortsätta göra så. Det finns BLACK SABBATHfans som inte kan tänka sig att lyssna på något annat än OZZYtiden, det finns DEEP PURPLEfans som styvnackat hävdar att när Tommy Bolin kom med eller Ritchie Blackmore hoppade av så dog bandet osv. För KISSfans är det ungefär likadant, dock med en liten skillnad - av Kissfans förväntas det allt oftare att man måste gilla allting hela tiden och den senaste skivan är alltid bland det bästa de har gjort, även om tiden de facto brukar utvisa att detta sista faktum nästan aldrig stämmer alldeles oavsett vilket band vi pratar om. Jag ska försöka bena ut detta i ett härligt generaliserande tonläge.

Det finns tre generationer eller cykler Kissfans. Den första cykeln var med på 70-talet, och de blev skitsura när bandet "sålde ut sig" i och med världshiten I was made for loving you som släpptes 1979. De avskydde att Peter Criss hoppade av, de avskyr 80-talet, Eric Carr och bandmedlemmar utan smink.

Nästa cykel fans är de som faktiskt upptäckte bandet genom ovan nämnda hit, eller åtminstone i början av 80-talet när Kiss bytte medlemmar varannan vecka. Denna kategori fans är uppväxt med ett osminkat Kiss som turnerade friskt på våra breddgrader och skrev hit efter hit. 70-talet var ett spännande minne men få hade någon egentlig egen relation till det utöver det skimmer av fantasi och magi som gamla bilder i exempelvis Rocket eller Okej visade upp.

Den tredje cykeln fans är barnen till den första. När Kiss drog på sminket igen 1996 så hade 70talsfansen blivit runt 35-40 år gamla och ville "visa" sina egna barn hur fantastiskt det var när de själva var unga. Dessa barn indoktrinerades förvisso tidigt med bilder, skivor och videos men när det dessutom gick att få se bandet live i full regalia så kapitulerade av naturliga skäl de flesta ungarna inför det inferno av rök, eld, bomber och smink som återigen blev bandets signum. Dessa knappt tio år gamla ungar är i mitten av de tjugo idag, ofta med en starkare ekonomi och ett helt annat levnadssätt än vad deras föräldrar hade i samma ålder. Detta är den enskilt starkaste orsaken till att Kiss över huvud taget existerar idag, de hade inte kunnat leva på cykel ett eftersom de (likt bandmedlemmarna) är runt sextio idag, de hade inte kunnat leva på cykel två eftersom denna kategori är mitt i livet med allt vad det innebär. Det är cykel tre, de unga och köpstarka, som ser till att hjulen rullar kväll efter kväll medan cykel ett och två åker på Kiss Kruise där de får en semesterresa med familjen och lite Kiss som bakgrundsmusik samtidigt som de träffar alla gamla polare.

Vad har då dessa cykler gemensamt? Inte så mycket egentligen förutom den numera grundläggande tanken "En gång Kissfan, alltid Kissfan". Behagar bandet komma hit - då ska du vara på plats. Behagar bandet släppa skiva - då ska du dels köpa alla utgåvor, dels tycka den är fantastisk. Denna tanke utkristalliserades någonstans efter återföreningen, den existerade inte alls under den osminkade perioden.

Jag skriver som bekant inte riktigt under på den. Jag håller fanan högt för Kiss 1973-1995, jag vet mer om bandet och dess medlemmars förehavanden under denna tid än vad jag vet om mina egna eller mina släktingars, vi gjorde dock slut där någonstans i slutet av 90-talet och när vi nu "ses" lite då och då i olika sammanhang så är det med de gamla minnena i behåll men med en lite underlig stämning oss emellan. Jag har nya kärlekar som idag betyder mycket mer och de har nya grejer på gång som inte alls betyder något för mig. Jag tror att det är en naturlig utveckling, och som sagt - Kiss hade inte överlevt om det inte sett ut EXAKT så här, men ändå anses en svagt avvikande åsikt i ämnet "den nya skivan" som ett slags förräderi bland många. Det förvånar mig, men å andra sidan är det nog få som ens skulle bemöda sig med att över huvud taget analysera fenomenet. Jag antar att de flesta människor bara är ett "fan" eller inte ett "fan". Ett eller noll. På eller av. Inga gråzoner, inga nyanser. You´re either with us or against us.

Det är ok för mig. Jag har själv varit där. Vissa kommer ur det, andra inte. Vissa stärks av det, andra inte. Däremot ligger det långt från åtminstone mig numera att döma någon, jag vet att jag gjort det tidigare och för det ber jag om ursäkt. Jag lyssnade på den nya skivan "Monster" idag och, tja, det var ju det. Jag kanske lyssnar någon gång igen, men det jag hörde imorse rann av mig väldigt fort. Jag har läst de ibland rent euforiska recensionerna och tro mig när jag säger att jag gläds med er alla eftersom jag vet hur det känns, min kärlek är dock upptagen på annat håll numera. Jag hoppas dock att nyheten som släpps idag är en turnényhet, jag hoppas att alla som inte sett Kiss får se dem och jag hoppas det blir en fin konsert för alla inblandade. Jag vet inte om vi isåfall ses där, det är inte helt omöjligt men inte heller speciellt sannolikt. Tiden får utvisa, nästa år har helt andra grejer på min palett som pockar på min totala uppmärksamhet. Sådan är livets gång.

/Alex

Granar, svanar och exil.

God afton. Den uppmärksamme läsaren har kanske noterat en viss (för att inte säga total) frånvaro från min sida på metallbibliotekariebloggen på senare tid. Att jag inte visat mitt anlete här more or less sedan krita-perioden har en logisk förklaring som består i att jag fått en annan tjänst än tidigare vilket betyder att bloggandet helt enkelt inte ingår. Metal-intresset kvarstår dock med samma oförminskade styrka som likt en Douglasgran klänger sig fast i Klippiga bergens oländiga terräng. Dessutom gillar jag bloggen alldeles för mycket för att lägga den på hyllan och kasta in handduken såhär i halvtid. Därför har jag inte för avsikt att skriva det här inlägget som någon form av svanesång, istället säger jag som min gamla vän australiensaren: jag kommer tillbaka. Kanske i form av glada tillrop, kanske som fredagslistemakare. Tills dess får herrar Bensch och Bergdahl hålla fanan högt vilket de brukar göra med den äran. Avslutningsvis går mina tankar och kondoleanser ut till er som missade NASUMs avskedsturné, spelningen på KB fick åtminstone mig och Martin att hoppa jämfota av oförfalskad glädje. Jag fick dessutom upp ögonen för finfina BLACK BREATH, bättre sent än aldrig. Glöm nu för allt i världen inte bort ANAAL NATHRAKHS stundande skivsläpp "Vanitas". Den 15/10 är dagen D, tills dess kan vi njuta av denna lilla preview med vilken jag önskar er en god söndagsnatt.

/Susanne

Fredagslistan vecka 40: Band jag träffat och/eller känner folk i

Gott folk - jag återvänder med en dåres frenesi med ytterligare en lista for your listening pleasure, denna fredag. Och det blir en ganska personlig lista i den meningen att jag denna gång bjuder på en lista med musik från band som jag har någon sorts koppling till, antingen genom att jag gjort någon intervju med bandet ifråga, eller som befolkas av folk jag de facto känner.

Vi inleder med en låt av FAITHFUL DARKNESS - Hate Injection från väldigt nya skivan "Black Mirrors Reflection". Jag träffade bandet så tidigt som 2008 då förstlingsverket "In Shadows Lies Utopia" nyss hade släppts. Sedan dess har mycket vatten flutit under broarna och det är därför kul att se att bandet har återvänt i god form med Erik Nilsson tillbaka bakom micken.

CHINE borde rimligtvis få några klockor att ringa om ni följt bloggen ett tag. Första gången jag stötte på detta gäng var när vi delade scen på Helsingkronas Metalpub. Jag gjorde då den första och sista spelningen med AUTO DA FÉ (det var planerat så, tro inte annat haha!) och i vanlig ordning som den sociala person jag är så snackade jag med Fredrik Andersson, en karaktär som likt jag gillar att prata. Det fick ni bevis på för ett tag sedan på WeRock om inte annat. Från senaste, synnerligen förträffliga skivan, "Betray Your Own Kind" plockar jag Greed Amongst Dogs då den verkligen visar på vilka jättekliv detta gäng har tagit på sistone.

Klopplingen mellan CHINE och STRONTIUM SQUAD är faktiskt ganska självklar - Jakob Krochmal och Tommy Brun lirade med i AUTO DA FÉ (från början var bandet helt deras skruvade projekt) och sagda personer utgör ena hälften av STRONTIUM SQUAD. Här handlar det om ett band som jag haft den stora oturen att missa varenda gång de lirat. Om det är något jag sörjer? Ja.
Från färska "Driven By Volcanic Power" hämtar vi en svängig dänga betitlad The Animal I Am.

Jag och Susanne inte bara betittade MOLOKEN - Susanne råkar även känna "nye" gitarristen Patrik Ylmefors också. För egen del fick jag en trevlig pratstund med supersympatiske och oerhört kompetente trummisen Jakob Burstedt innan spelningen. Från väldigt episkt originella "Rural" har jag valt min absoluta favoritlåt av bandet Ulv - en nätt liten historia på 16 minuter.

DARKANE - ett magiskt band i sina bästa stunder. Första gången jag mötte någon från bandet var på en personalfest för Kulturförvaltningen i Helsingborg. Jag blev högeligen förvånad när jag såg Christofer Malmström bland de församlade. Föga visste jag att Christofer jobbar på Dunkers Kulturhus som vaktmästare. Efter mycket kraftsamlande vågade jag mig fram och lyckades då prata mig till en intervju som ni kunde ta del av så pass tidigt som 2006 innan WeRocktiden inleddes.  Bandet har en ny platta på gång, men fram tills dess får vi hålla till godo med i mina öron utmärkta "Demonic Art" och låten Execution 44.

BEHEMOTH - ni vet att det är ett av mina favoritband. När "Evangelion" skulle släppas fick jag tillgång till skivan långt innan den släpptes med det förbehållet att jag gjorde en intervju med Nergal. Om jag var nervös? Ja, såklart! Det var ju Nergal som skulle ringa upp! Men intervjun gick inte helt åt helvete och skivan håller fortfarande enormt hög klass. Därför får ni en stenhård version av Shemhamforash i finfin liveskrud.

Andra gången jag skulle intervjua Nergal var på KB, den 18/11 2009  - då var han tärd, och ointresserad och det blev verkligen inte en bra intervju. Faktum är att inget från den pratstunden publicerades. Något annat som jag gärna hade publicerat var pratstunden med Henrik Ohlsson, trummis i SCAR SYMMETRY som också var med på turnén. Men då funkade inte inspelningsutrustningen, något som också var fallet då jag skulle intervjua LOCK UPs Tompa Lindberg och av en slump fick pratstunder med PYRAMIDO och GADGET som också lirade den kvällen. Vi kan faktiskt ta och kalla detta svep Martins episka metalintervjufail. Låtarna är det å andra sidan inga som helst fel på - The Anomaly, Discharge The Fear, Hollow Words och Black Light .

Vi avslutar på en gladare ton - NAPALM DEATH - också ett av mina favoritband och även den intervju som jag nog är mest nöjd med. Barney Greenway var lättpratad, sympatisk och oerhört intressant att intervjua. Det var en av de där stunderna då jag kände att mina frågor och förberedelser konvergerade totalt med intervjupersonen och skapade en kul situation. Jag tycker fortfarande att det märks när jag läste igenom intervjun igen tidigare i veckan. Från senaste given "Utilitarian" får ni Errors In The Signals, och med denna ömsinta käftsmäll önskar jag er en god fredag och helg. Vi kanske syns på NASUM ikväll - ser ni en kille i DECREPIT BIRTHtröja och en keps från Brooklyn Brewery får ni gärna komma fram och säga hej om ni känner för det :)

/Martin

 

Fredagslistan vecka 40: Band jag träffat och/eller känner folk i

Blandade nyheter

Det är en händelserik vecka, minst sagt. KISS släpper en ny skiva, IRON MAIDEN släpper biljetter till Stockholmsgiget i juli 2013 och NIGHTWISH har gått och blivit med ny sångerska.

Jag läste igår att Nightwish häromdagen gjorde en spelning utan Anette då hon åkte in på sjukhus. Jag blir så SJUKT irriterad och förbannad över denna vår tids farsot - band är inte längre medlemmar, de är varumärken. Kiss sminkar upp en trumtekniker, ALLMAN BROTHERS spelar utan Gregg Allman, allt för att showen måste fortsätta. Jag hade själv blivit sjukt besviken över att behöva se en dylik konsert, och jag förstår att Anette inte tyckte det var vidare roligt att bli ersatt. När pressmeddelandet så kom igår så stod det dock klart att det inte var en "spur of the moment"-grej, det måste ha varit åtminstone lite planerat. I vilket fall - de var bra på skiva med Tarja men live kunde/kan hon ju inte sjunga om det så vore det sista hon gör, de blev bättre med Anette på den första skivan men även där brast det emellanåt live. Efter det senaste bottenskrapet "Imaginaereum" och det faktum att Anette är borta så släpper åtminstone jag Nightwish nu. Tack och adjö.

Kiss och "Monster" då. Ja, jag gläds med alla som lyssnar och tycker om den. 2012 blir det dock för min egen del den första gången sedan 1987 som jag medvetet avstår från att köpa en ny Kisskiva i samband med släppdatumet. Möjligen blir det ett köp när den står i reahyllan på Ica Maxi i vår, fast egentligen är det såklart meningslöst att lägga ut pengar på något som man inte tycker om. Det skulle dock kännas konstigt för samlaren i mig att inte ha fullsortiment i den egna butiken. Synd, sa räven, åt en gris.

Till sist, STEVE HACKETT gör en GENESIS Revisited II och turnerar med detta i vår. Hela Supper´s ready skall spelas tillsammans med massor av annat gammalt mys. I maj hittar ni mig troligtvis på Hammersmith Odeon i London. Detta kan jag bara inte missa. Med riktig tur får han förvisso ihop spelningar även i det karga norr, och då blir det istället fler spelningar för min del. Jag återkommer med info.

/Alex

Nya recensioner på WeRock

God förmiddag!

Känns som om vi just nu är inne i ett gött flöde på WeRock, så ni får ursäkta att jag tjatar lite om våra uppdateringar.

Igår lade jag upp Fredrik Sandbergs recension av EVOCATIONs gig i Borås på X&Y i fredags. Fredrik skriver bra som vanligt, så jag tycker att ni ska kolla in texten. Jag har faktiskt satt min fot på den klubben där giget hölls när jag pluggade på Bibliotekshögskolan för ett decennium sen. Kan inte säga att jag kommer ihåg så mycket av hur den var, haha!

Ett gäng nya skivrecensioner kom upp tidigt i morse - tre sekunder efter midnatt för att vara exakt - och det är blandad kompott i vanlig ordning. KATATONIA blandas med CONFIDENCE, BETWEEN THE BURIED AND ME samsas med HELLDORADOS, PLECTOR bitchslappar ROYAL REPUBLIC och SPARZANZA konstaterar att döden existerar med absolut säkerhet.

Recensionsidan hittar ni här, och i vanlig ordning kan man sätta egna betyg på skivorna vi recenserar.

/Martin