Årsbästalistan 2011 - de nominerade, nr. 7

Nominerad: "One" - TESSERACT

Jag hör drag av BETWEEN THE BURIED AND ME, ANIMALS AS LEADERS och COHEED & CAMBRIA, men såklart har TESSERACT inte reducerat sig själva till efterapare - bandets musik har ett eget uttryck som ju mer jag lyssnar till skivan har svårt att inte gå och nynna lite omedvetet på. För den här plattan är i det närmaste beroendeframkallande.

Så skrev jag i recensionen av "One" - skivan har spelats en hel del hemmavid i år kan jag säga. Djentmetal är det ju inte alla som gillar - själv har jag fallit hårt för en del av subgenrens band - ANIMALS AS LEADERS är ett annat exempel på ett bra band.

"One" håller fortfarande i mina öron mycket hög klass - tonen, musikaliteten, tekniken, känslan gör att skivan blir en ren lyssningsfest.

/Martin

Copenhell 2012

Copenhell Festival återkommer med full kraft. 2011 års festival var min själ inte alls dum, och sett till de bokningar som festivalen hittills har fått till, så finns det goda förutsättningar till att även 2012 blir riktigt nice. Eller var tror ni?

/Martin

Årsbästalistan 2011 - de nominerade, nr. 6

Nominerad: "Omnivium" - OBSCURA

Det här är plattan på vilken gitarrerna får så satans mycket spelrum att man baxnar. "Omnivium" är plattan som får alla instrumentalistnördar att göra på sig i ren yrsel. Gillar man, som undertecknad, folk som kan, 1. lira brallorna av de flesta, 2. skriva låtar som håller hög nivå - då är OBSCURA verkligen ett go-to band.

Kom ihåg att WeRock-kollega Jonte tyckte att det blev alltför mycket av det goda:

Men, nja. Efter det lyckas tyvärr inte ”Omnivium” - den tredje fullängdaren i ordningen – hålla mig kvar. Visst, det går fortfarande i ett imponerande tempo, samtidigt som bandet lyckas att åstadkomma rejält med tyngd, även i efterföljande spår, men när progginfluenserna får ta överhanden dör lite av charmen hos undertecknad. Det känns främst rätt frustrerande när ett gediget death metal-ös blir avbrutet av knepiga taktbyten, malplacerade akustiska partier eller, kanske värst av allt, baspretentioner på sina ställen.

Där har ni några anledningar till att skivan i motsats till Jontes tyckande, går hem nåt så in i jäveln hos mig. Jag erkänner villigt att jag har mycket svårt att motstå uppvisningar i teknik när det låter så här pass bra, och låtarna håller denna kalibern.

/Martin

Ace Frehley - en fundering

Nu blir man sådär orolig igen. ACE FREHLEY har precis ställt in sina tre englandsspelningar som skulle ägt rum till helgen. Han har enligt den officiella sidan ramlat hemma och skadat armen, och även publicerat en bild på sig själv med gips. Jag var själv nära att köpa biljett till London och dra över så jag lider med alla som nu sitter med en bokad resa men ingen spelning. Jag är dock mer orolig för Ace, grundat på följande:

1. "Ramlat hemma". Ryktena (obs - RYKTENA) går redan på nätet kring dålig biljettförsäljning och så vidare. Skulle det visa sig att de har någon som helst bäring så blir åtminstone jag väldigt besviken. Dessutom marknadsfördes åtminstone ett av gigen med att Ace skulle köra hela soloskivan från 1978, något som dementerades av Ace för bara två veckor sedan så besvikelsen var redan ett faktum på sitt sätt.

2. Om han nu verkligen har ramlat så är det naturligt att undra varför. Jag hoppas innerligt att det bara är en olycka och inget annat, för måtte han inte ha trillat dit igen. Rent spelmässigt så var den nyktre Ace 2008-09 tveklöst den bästa Ace sedan 1988, till skillnad från "sådär-Ace" 1990-1992/96-97 och "oftast katastrof-Ace" 1993-95/1998-2002. De två solospelningarna 2001 och 2002 är utan tvivel bland de sämsta han någonsin gjort.

Fan Ace. Hoppas du fortfarande är på banan. Du spöade skiten ur KISS med "Anomaly", en platta jag fortfarande lyssnar på och älskar (när spelade jag "Sonic Boom" sist? Strax innan KISS Malmögig 2010 tror jag). Du var GUD i London 2008 och i Malmö 2009. Spoliera inte detta, visa världen att du fortfarande är ACE.

/En lite rädd Alex

Årsbästalistan 2011 - de nominerade, nr. 5

Nominerad: "Ritual" - THE BLACK DAHLIA MURDER.

Jag trodde faktiskt att det här gänget skulle falla ner i en svacka efter "Deflorate" - skönt att bli motbevisad minst sagt. "Ritual" är i min mening det bästa TBDM har pressat ur sig. I min recension av skivan återfinns följande paragraf:

Det formligen sprutar av glädjespel på plattan – faktumet att detta går igenom säger en del om hur bra denna platta är. Jag hade inte klagat om bandet hade ställt sig på scen och kört igenom rubbet.

Låtskrivandet har gått från riktigt bra till fantastiskt på "Ritual" där snart sagt varenda låt håller yppersta toppklass. Faktum är att singeln Moonlight Equilibrium som visserligen är bra inte är den starkaste låten på skivan. Det mina damer och herrar borde säga en del om kalibern på "Ritual".

/Martin

Årets största nyhet?

Om man som jag ogillar NICKELBACK kan det faktiskt te sig så. Siten Aux.tv har nämligen lanserat en plugin som effektivt rensar bort alla NICKELBACK-relaterade texter från din webbläsare. Under förutsättning att du kör med Firefox eller Chrome. Läs mer om detta här.

/Martin 

Vi uppar anten.

Ny vecka - nya tävlingar. Börjar ju för satan bli ett mantra det där, inte sant? Nåväl så länge vi har grejer så kör vi vidare - antar att ni inte har något emot det? Bra.

Veckans tävlingspott kan kollas in här. Det är som vanligt en skön blandning med limiterade vinyler, böcker och s.k. vanliga skivor. Första frågan kommer upp på siten imorgon.

Nytt gäng recensioner kan ni också förbereda er på - de kommer att dyka upp på sidan på torsdag. Bland annat har BiblioteKarin recenserat en synnerligen märklig platta...

/Martin

The Rock i Köpenhamn

I lördags nåddes vi av beskedet att The Rock i Köpenhamn tvingats stänga. Det verkar dels vara p.g.a. en konflikt mellan hyresgästen och hyresvärden, dels p.g.a. en omöjlig ekonomisk utveckling med skenande bandkostnader men minskande besökarantal.

Tråkigt, jag har varit på The Rock flera gånger och haft väldigt trevligt där. Hoppas ägarna hittar en ny lokal någonstans och envist fortsätter köra metal i en stad som annars verkligen har lämnat sina glansdagar långt bakom sig vad gäller hårdrock.

/Alex

Årsbästalistan 2011 - de nominerade, nr. 4

Nominerad: "Dirge" - WORMROT

Ruggigt rå och briljant grindcore från Singapore. WORMROT imponerade redan på "Abuse", på "Dirge" har de verkligen inte försämrats. Den sliriga punkigheten, aggressionen och den totala kompromisslösheten är faktorer som gör grindcore till en favoritgenre - WORMROT kan dessutom skriva låtar som kanaliserar dess faktorer på ett ypperligt vis.

All Go No Emo, You Suffer But Why Is It My Problem, Plunged Into Illusions - jag hade kunnat fortsätta länge och i stort sett räkna upp samtliga låtar på "Dirge" - så pass bra är skivan.

/Martin

Fredagslistan vecka 47

Godmorgon ungdomar!

(Ja, jag vet att det snart är lunchdags för de flesta av oss men jag vill inte ta udden av den där klämkäcka tonen som jag vet att ni älskar. Därav.)

November kliver på med raska steg och innan man vet ordet av står årets sista månad och knackar på dörren. Martin har uppmärksammat detta genom att börja beta av årsbästanomineringarna här på bloggen. Själv är jag mentalt kvar någonstans i början av oktober men med en gnagande känsla av att jag missat något och Alex inväntar förmodligen December i en mysig filt av DEEP PURPLE-nostalgi (och med all rätt efter Kee Marcello-incidenten). Dock har vi en sista skälvande fredagslista att leverera innan vi kliver in i de sista veckorna av 2011 och den lyder som följer.

Inledningsvis
Martin går ut ganska lugnt med IN FLAMES, fortsätter med ARCHSPIRE (som är helt nya för min del) och kör på ett mer tekniskt och varierat mangel (inte oävet) och avslutar stilenligt med TOXIC HOLOCAUST och det korta men kärnfulla spåret You Suffer But Why Is It My Problem av fina bandet WORMROT som landar på hela 0:04! (Det går undan med andra ord.) Kul att se VOLTURYON i listan igen men IN FLAMES-tåget har jag aldrig hakat på. Call me crazy och håna mig för evigt men så är det. När jag såg dem i Borlänge för ett antal år sedan på Peace & Love så ansträngde jag mig faktiskt för att förstå vad The Fuzz was all about. (Jo, jag gör sådant ibland, anstränger mig vill säga.) Men de grävde sig inte in i hjärtat och poletten trillade inte ned. Så kan det vara. Stilpoäng för att mangelfanan hålls högt dock.

The Inbetween
Vi går vidare till Alex del i det hela som befinner sig på plats 6-10 i listan. Den mannen har sett fler livespelningar än någon annan jag känner och ibland undrar jag lite hur det egentligen går till. (Hur har karln hunnit med allt? Äger han en teleporteringsapparat? En tidsmaskin? Både och?) Det hela är något av ett mysterium för mig men none the less ett imponerande sådant. Temat för Alex lista är "Bra förband jag sett live", vilket i undertecknads tappning hade blivit "Band jag aldrig någonsin sett live": THE ALMIGHTY, VICIOUS RUMORS, PRIDE & GLORY och lite annat. Sistnämda bandets sångare kändes bekant och efter en snabb googling visade det sig mycket riktigt vara Zakk Wylde som står för det kalaset. Jag kan uppskatta den här typen av släpig sydstatsrock mellan varven, tro det eller ej. ASIA som ligger sist fick mig att tänka på filmen Karate Kid. Jag vet inte om det är bra eller dåligt...

La grande finale
Från att ha vistats en sväng i det glada åttiotalets paradvåning styr vi nu stegen mot eländets källarvalv igen. PALE CHALICE bryter av ganska friskt mot ASIA och den uppmärksamme fredagslistelyssnaren ser (men kanske mest hör) att black metal-traditionen upprätthålls även den här veckan från mitt håll. Det såsar till sig i mitten med BLASPHERIANs grottiga och långsamma ljudbild men klarnar mot slutet med lite gammal hederlig dödsmetall á la DISMEMBER (som jag för övrigt kommer att redogöra för lite längre under veckan som kommer. Ja, alltså inte så mycket för bandet i sig som min förkärlek till det) och hela alltet slutar i norsk thrash signerad NEKROMANTHEON.

Men nu: mindre snack och mer verkstad, dags för länken till listan och med den önskningar om en lyckad helg.

/Susanne

Fredagslistan vecka 47

Årsbästalistan 2011 - de nominerade, nr. 3

Nominerad: "The Parallax: Hypersleep Dialogues" - BETWEEN THE BURIED AND ME.

BTBAM är ett favoritband - jag ser alltid fram emot detta gängs släpp och blev galet lyrisk när "The Parallax: Hypersleep Dialogues" landade i mejllådan. 30 episka minuter som golvade mig i det närmaste fullständigt.

I min recension av skivan skrev jag att bandet brer på ordentligt – här återfinns de fina melodierna bredvid de furiösa riffen och den mer än lovligt extrema truminsatsen, jazzen bredvid djurlätena och de symfoniska partierna. Trots mängden intryck som man får saknar jag inte den röda tråden i musiken – och det är så oändligt mycket mer belönande att lyssna på musik som det tar en ganska god stund att komma in i emellanåt.

Jag har såklart återkommit till "The Parallax: Hypersleep Dialogues" många gånger under året och har inte tröttnat på den än. Det är ett gott betyg när det gäller mig, haha! Videor? Nja inte officiella - däremot hittade jag nedanstående. Bara att njuta!

/Martin

Liverecensioner

Bara för att vi firar 5-årsjubileum på WeRock med tävlingar innebär detta inte att vi "struntar" i vår vanliga verksamhet. Det kan ni se exempel på sedan igår kväll då jag lade upp en rent groteskt välskriven och på alla sätt djupt läsvärd recension av IN FLAMES konsert på Scandinavium i lördags, författad av Fredrik Sandberg. Jag blir, för att säga det enkelt, oerhört avis på Fredrik då konserten tydligen var en episk uppvisning från IN FLAMES.

Banden som jag själv såg i tisdags på The Rock i Köpenhamn kommer med största sannolikhet aldrig att fylla Scandinavium, aldrig mötas av ett publikhav som tänds upp med mobildisplayer under ballader med vinden i håret solon då det rör sig om teknisk döds av yppersta kvalitet. Decimation Of Europe turnén bestående av DECAPITATED, ABORTED, FLESHGOD APOCALYPSE, SUICIDE SERENITY och ARCHSPIRE nivellerade publiken med furiöst mangel hela kvällen - recensionen hittas här.

/Martin

Till minne av Eric Carr

Imorgon är det tjugo år sedan jag satt vid köksbordet på Traktörsgatan i Helsingborg och bläddrade lite i Kvällsposten. Mittuppslaget gjorde gällande att en för mig helt ointressant sångare i ett ännu mer ointressant band hade gått bort. Någon sida senare kom chocken. En liten notis lät mig veta att Eric Carr i KISS hade lämnat jordelivet. Detta var såklart långt före snabba kommunikationer, och även om vi visste att Eric hade varit sjuk så hade det senaste numret av Strike (KISS Army Internationals tidning) basunerat ut rubriken "Eric finally ok!!".

Chocken var total. Jag hade 1991 inte varit med om att någon nära mig gått bort, jag visste inte alls hur man hanterade en sådan nyhet. Jag började gråta vid bordet. Morsan tyckte jag var löjlig. Sådan var hennes värld. I min värld var detta att likställa med en nära släktings frånfälle.

Tjugor år senare finns sorgen kvar. Eric har alltid varit en av mina favoritmedlemmar, han är min favorittrummis av de tre trummisarna som krönt pallen och han är alltid en ren fröjd att se och höra på på alla de hundratals konsertinspelningar som innehåller hans spelande.

En enda gång fick jag se honom live, i Köpenhamn 1988. Det är den enda gången jag sett det för mig "riktiga" Kiss, när de fortfarande var ett band och inte bara ett varumärke. Ikväll blir det till att plocka fram dvd´n från den kvällen (numera synkad med en kanonbra ljudupptagning från samma gig) och drömma sig tillbaka.

Den intresserade kan notera två saker i samband med tjugoårsdagen: Sweden Rock Magazine kör en Eric-special i det skrivande nu, del ett är ute (med en GRYM bild på Kiss från 1980 på omslaget) och del två kommer. Författaren är en vän till mig sedan länge och det är en väldigt värdig del ett vi hittills fått läsa. Utöver detta har det även släppts en cd, "Unfinished business", finns att köpa på www.ericcarr.com, en sida som Erics syster Loretta sköter. Skivan är en slags uppföljare till "Rockology" som kom för runt tio år sedan och innehåller demos och annat skoj med Eric. De två mest intressanta låtarna är tvivelsutan Dial L for love från "Crazy Nights"-tiden, en låttitel som nämnts i många samtida intervjuer men som aldrig läckt ut, samt en tidigare helt okänd låt kallad Midnite stranger som kommer från en demokassett Eric givit till Mark St. John på 80talet. En trevlig och intressant skiva, några ointressanta covers till trots.

Tjugo år sedan. Det är helt obegripligt. Hoppas du sover gott, älskade räv.

/Alex

Årsbästalista 2011 - de nominerade, nr. 2

Nominerad: "Conjure And Command" - TOXIC HOLOCAUST

Skivan där TOXIC HOLOCAUST de facto blev ett band. Innan hade Joel Grind spelat alla instrument själv. Med gott resultat - lyssna bara på Arise From The Cemetary  från "Hell On Earth" för ett bra exempel. Men med "Conjure And Command" liras det snäppet bättre. Trummisen Nikki Bellmore och basisten Phil Gnaast gör att det låter svinbra om gänget. Jag gillar den sortens old-school thrash som bandet står för, det minner om tider då exempelvis METALLICA fortfarande gjorde bra plattor. Musiken på "Conjure And Command" spöar grundligt de alster inom den sk. nya thrashvågen som oftast bara är dåliga - på "C&C" finns det låtar som håller måttet, levererade med fullständig trovärdighet.

/Martin

Inferno

Martin är ju som bekant i vårt södra grannland kvällen till ära och beskådar rens av sällan skådat slag (?). Vi andra, less fortunate, som tillbringar dessa gudsförgätna tisdagskvällstimmar med deadlines, matlådemakande och allt vad det nu må vara, får istället trösta oss med vetskapen om att bättre tider stundar... i april! (Ja, jag vet att det bara är november nu men det är lika bra att ni börjar tråna på en gång. Det blir för lätt annars.) Den 4-7 i månaden då våren kommer och knackar på infaller nämligen den gulliga norska festivalen Inferno. Tonvikten på den musikaliska menyn brukar ligga på black metal, vilket ju är helt i sin ordning när det har med Norge att göra. Jag har själv tyvärr aldrig satt min fot på nämnda tillställning men det borde bli en ändring på det med tanke på 2012 års lineup som än så länge ser ut som följer:

ARCTURUS
BORKNAGAR
WITCHERY
ANAAL NATHRAKH
AGALLOCH
ABSU
TSJUDER
CHURCH OF MISERY
EINHERJER
SOLSTAFIR
VESEN

Vissa av de där banden har jag dålig koll på, men TSJUDER är inte helt pjåkiga, AGALLOCH sköter sig bra, ABSU duger absolut i krig och när det visar sig att självaste ANAAL NATHRAKH ska styra kosan mot Oslo, ja då kamrater blir jag glad i hjärtat på riktigt! För er som kanske tvivlar på nämnda bands storhet (hur det nu ens är fysiologiskt möjligt) kommer här en video att vila ögonen på. Drug-Fucking Abomination heter låten och den rastlöst lagde kan kliva in runt 3:03 då "introt" är över och det börjar härja loss på riktigt. Lyssna och njut mina vänner! (Och Martin, borde inte "Passion"-skivan kunna kvala in på den där årsbästalistan du nämnde här nedanför? Hint, hint.)
 

Så där ja, bara att skriva in en Infernobiljett på julklappsönskelistan och hoppas att tomten gör sitt jobb i år.

/Susanne

Hårdrock som barnbok

Det har kommit två barn/ungdomsböcker med hårdrockstema signerade författaren THERÉS STEPHANSDOTTER BJÖRK: "Jacks rockiga resa" och "Jack och den magiska tatueringen", den sistnämnda med en tecknad version av SNOWY SHAW på framsidan.

Jag är odelat positiv till detta. Må vara att de inte kommer att resultera i nobelpris för Therés, men all läsning är till godo för alla och att de dessutom handlar om hårdrock, har klassiska låttitlar som kapitelnamn och en genomgående rolig 80ish känsla gör det hela underhållande även för vuxna. Dessutom, och detta uttrycker jag med emfas, önskar jag att det funnits dylika böcker för mig när jag var nio år och var tvungen att slåss mot alla sportfjantar som tog all plats. Hade jag haft dylika böcker att använda som vapen så hade både en och annan fotbolls- eller bandykille med sina uppsjöar av böcker, tidningar och tv-serier fått på nöten. Istället behandlades vi som paria av en ointelligent och oförstående samtid. Idag ser verkligheten annorlunda ut, hårdrocken har avmystifierats från den gräsliga tillika onda Siewert Öholm-tiden och istället bara blivit en musikgenre som alla människor kan njuta av oavsett ålder, kön eller skostorlek. Precis som det skall vara.

Böckerna finns på Helsingborgs stadsbibliotek. Såklart.

/Alex

Årsbästalista 2011 - de nominerade plattorna, nr. 1

Att det ska skrivas årsbästalistor även detta år torde ju inte komma som någon överraskning, men ändå känns det som om det blir lite svårare för varje år som går. Nåväl ni som läste bloggen förra året vet med er att jag inför den årsbästalistan som publiceras på WeRock.se från min sida brukar föregås av en genomgång av de alster som kan komma ifråga för en top 10 placering på listan. Så utan vidare mankemang;

Nominerad: "Until Fear No Longer Defines Us" - GHOST BRIGADE

Finskt vemod är jag oerhört svag för. När GHOST BRIGADE släpper skivor brukar dessutom leveransen av sagda känsla vara av yppersta klass. "Until Fear No Longer Defines Us" är inget undantag - varierad sång, starka refränger och mycket fin produktion gör att jag inte kan annat göra än att nominera skivan till årsbästalistan 2011.

/Martin

Deep Purple BBC Sessions

Den uppmärksamme läsaren har märkt att jag gärna grottar ner mig i gammalt mög, jag är inte bara nostalgiker utan jag hävdar med bestämdhet att det var bättre förr. Speciellt hårdrocken. Så medan Martin och Susanne håller fanan högt och upptäcker ny musik så lyssnar jag mycket hellre på en nyupptäckt tafflig kassettinspelning med DEEP PURPLE från Folkets Hus i Bollmora 1970 än en enda sekund på ett nytt band vars namn jag varken kan uttala eller stava till. Det är nog tur att vi är olika annars hade det blivit vääälddigt enahanda läsning oavsett inriktning.

I vilket fall - förra veckan såg till att skänka mig en liten ljuspunkt i form av den nyutkomna "Deep Purple - The BBC Sessions", en dubbelcd med alla överlevande BBCinspelningar med de första två sättningarna av bandet. Skivorna spänner från 1968 till 1970 och låter oss med roliga liveversioner av olika (och ibland samma) låtar få följa bandets utveckling från det lite enklare nästan coverorienterade ursprungsPurple till den formligen explosiva versionen av samma band som tog fart när Nick Simper och Rod Evans ersattes av Roger Glover och Ian Gillan.

"Made In Japan" är många fans favoritskiva, det är säkert trevligt för dem och det är definitvt en trevlig skiva, men mitt favoritPurple är definitivt 1969-70, de formativa Mark II-åren. Stockholm 1970 är en av världens bästa liveskivor och på det hela taget var Purple då så bra att ingen ens var i närheten att slå dem på fingrarna. Den sista sessionen på BBC Sessions är favoriten just nu, en fyrling låtar som krossar allt mostånd: Black night / Grabsplatter / Into the fire / Child in time. Just versionen av Child in time är magisk, som så många andra versioner av samma låt från denna tid.

Mitt i allt detta tog mitt samlande av Purple Mark IV fart igen, TOMMY BOLIN är i mitt tycke en av de bästa gitarristerna någonsin och även om han inte riktigt levde upp till det under sitt år i Deep Purple så finns där ändå riktiga guldkorn att vaska fram om man letar lite. Konsertupptagningarna från USA-turnén 1976 är emellanåt fantastiska, och även den "nya" versionen av Tokyo 1975konserten, "This Time Around", är emellanåt så bra att mitt näshår står rakt ut.

Hmm, jag fick en idé.....Martin - du kommer att få ett mail.

/Alex

Supporta Scenen: Decimation Of Europe Tour

Jag hade kunnat skriva "Supporta Scenen: DECAPITATED" lika gärna, då de tekniska dödsmästarna från Polen är huvudanledningen till att jag kommer bege mig till The Rock i Köpenhamn imorgon. Ända sedan jag hörde bandet på "Winds Of Creation" för ca 5 år sedan (tror jag, minnet sviker mig) har jag verkligen sett fram emot att få se bandet live. En grym trafikolycka i Ryssland då trummisen Vitek dog och sångaren Covan som resultat av kraschen hamnade i koma gjorde att jag förutom att konstatera att tillvaron kan vara grym, gav upp hoppet om att överhuvudtaget få höra något nytt material från bandet, än mindre få se bandet live.

Därför blev jag oerhört glad när gitarristen Vogg beslutade sig för att återuppliva bandet och släppa nytt material som såg dagens ljus i form av "Carnival Is Forever" 2011. Nu är det alltså dags: DECAPITATED tar med sig FLESHGOD APOCALYPSE, ABORTED (även de ska bli kul att se), CYANIDE SERENITY och ARCHSPIRE och dukar upp en rensfest som lär heta duga.

Biljettpriset gör verkligen inte ont: 120 danska kronor för hela kitet. Enda nackdelen egentligen är att det är för många band på en kväll, men det är ett lyxproblem egentligen.

Alltså,

Vad: DECAPITATED, ABORTED, FLESHGOD APOCALYPSE, CYANIDE SERENITY, ARCHSPIRE. Rensfest!
Var: The Rock, Köpenhamn
När: 22/11 18.00
Pris: 120 DKK

/Martin

Fredagslistan!

Novembers grådaskiga filt av dysterhet och olust inför att stiga upp på morgonen har svept in med kraft över Helsingborg idag. Därför har vi en i det närmaste perfekt uppbyggd lista idag, både som förstärkare av sagda sinnestämning och som ett uppsträckt långfinger mot den.

Alex inleder med en låt av Glenn Hughes som har ett av de finaste virveltrumljud jag hört på bra länge - och mannen kan ju sjunga bättre än de flesta. En bra inledning helt enkelt. Sen blir jag ju bara så glad att se LAMB OF GOD på listan - Hit The Wall är inte bandets bästa låt, men finfin ändå. Enda invändningen jag har är avslutande låten på Alex del av listan från gamla krigarna i VENOM. Kan tyckas märkligt då det bandet borde vara nåt som jag skulle kunna gilla, men jag har aldrig förstått det bandets storhet. Förklara gärna då jag är genuint intresserad. Var var jag?

Jo! Min egen del av listan börjar kanske, tycker många, aningen mesig med La Villa Strangiato av RUSH från senaste liveplattan "Time Machine - Live In Cleveland". 2 timmar lång, och med hela "Moving Pictures" är den en ren fröjd att lyssna på. Som jämförelse är OPETHs nuvarande setlist 1 timme lång. Mesigt.

Det är inte fortsättningen - DECAPITATED, FLESHGOD APOCALYPSE och ARCHSPIRE bjuder upp till tekniskt pisk i den högre skolan. Om jag är pepp inför konserten på The Rock nästa tisdag? Är Kee Marcellos bok totalt överflödig? Precis. Sen för att avrunda - MOLOKEN. Jävlar vad bra det är.

Avslutande del av listan står Susanne för. Alltid lika spännande att se vad hon har lyssnat på - oftast har jag ingen aning om vad det är för grejer bara genom att kolla på bandens namn - fast jävlar i min låda, idag kände jag inte bara igen ett av banden, jag har dessutom recenserat skivan "Mammal" av ALTAR OF PLAGUES för ett tag sen. Och den plattan är milt sagt ambitiös. Det är rätt mycket vemod på Susannes del får jag säga - gött med lite avslutande två-taktsmos av CHASTISEMENT och VOLTURYON så att man inte går under helt.

Så nu har jag banne mig svamlat på länge nog.

Trevlig helg!

/Martin

Fredagslistan vecka 46

Chine

Jag fortsätter i samma anda som min bloggkollega och slår till med ett bandtips dagen till ära! CHINE är ett Helsingborgsband man bör hålla ett getöga på om man inte redan gör det. Bandet gick tidigare under namnet CHAEOSTRIBE och hade då två sångare men har i nya sättningen minskat ned till en. Deras nya album (vet inte hur offentliggjord titeln är än så jag avslöjar den inte här heller just in case) ligger i startgroparna och det är ingen mindre än jag själv som står för skivomslagsdesignen och även den kommande hemsidan. (Så snart jag får ordning på lite css som bråkar med mig, vill säga...) Det är teknisk/melodisk dödsmetall med en del futuristiska inslag som leder tankarna till både FEAR FACTORY och MESHUGGAH på sina ställen. Mixning och mastring av nya skivan står ingen mindre än David Castillo för (som också lattjat med soundet hos bland andra OPETH, KATATONIA och en av undertecknads favoritplattor: BLOODBATHs "The Fathomless Mastery"). Mer om CHINE finns här och här.

(Såhär såg för övrigt omslaget till förra skivan "Repulsive Sonatas" ut så ni förstår ju att jag har en del att leva upp till...)

Avslutningsvis en blinkning till föregående inlägg om Umepojkarna MOLOKEN, bandet har ju haft den goda smaken att lägga upp hela RURAL i streamad form, exempelvis på soundcloud. Där kan man gå in och lyssna och sedan rusa till affär'n och köpa hela härligheten. Råkar man befinna sig i Umeå den 30:e november kan man också gå på releasepartyt där även GHAMOREAN medverkar. Over and out.

/Susanne

Atmosfärisk sludge någon?

Susanne skrev ju om bandet MOLOKEN lite grand i förbifarten för några veckor sedan. Och så, men god timing dimper norrlänningarnas kommande platta "Rural" ner i mejlboxen från Sound Pollution i förra veckan.

Tog mig an värvet med att lyssna på bandets förstlingverk "Our Astral Circle" från 2009. Och fort går det inte, men jädrar vilken stämning! Jag brukar tröttna ganska fort på sludge, så när jag direkt efter att jag lyssnat klart på skivan drog igång den igen, då kan ni fatta att detta gäng har något visst i sin musik. Att dessutom ha modet att köra på i samma stil med relativt samma låtlängd för att sedan drämma yxan i bordet med avslutande episka 12:23 långa 11"12 är ett grepp jag föll för. "Rural" är efter ca 3 lyssningar en platta av samma dignitet som "Our Astral Circle" - mäktig, rejält svärtat njutningsbart vemod som drar in oerhört vältimat lagom till december. Skivan släpps den 9/12 och ni kan räkna med en recension av skivan på WeRock i vanlig ordning.

/Martin

Black Sabbath igen

Jahapp, det blev Ozzy och Bill Ward i BLACK SABBATH igen. Två f.d. missbrukare varav en inte hållit sitt musicerande vid liv alls utöver vid de tidigare återföreningarna. KISS, någon?

Ändock - jag tar på mig positivet och hoppas att de kan åstadkomma något. Jag kan till och med komma på mig själv med att faktiskt se fram emot en spelning såtillvida de kör lite ovanligt material.

En sak är klar - skulle de köra ett arenagig i Birmingham så kommer jag med all sannolikhet att åka dit och se dem, Black Sabbath på hemmaplan borde trots allt vara ett säkert kort. Festivaler är alltid kompromissade vad gäller ljud och ljus (och väder) men en inomhusspelning i Birmingham skulle jag nästan kunna längta efter. Men bara nästan. Ett Black Sabbath med Ozzys gräsliga röst och Bill Wards spelande kommer, efter att ha sett ett dem tre gånger med DIO och Vinny Appice, att få svårt att övertyga mig.

Men jag hoppas. GUD vad jag hoppas.

/Alex

Vad har hänt med musikbiografierna?

Allvarligt talat - varför är musikbiografier inte längre musikbiografier? Nu har jag läst KEE MARCELLOs bok och den handlar verkligen inte ett skit om musiken. En jävla tramsbok om hur mycket knark han satte i sig och hur många brudar han spände på. Han är inte ensam, i princip ALLA musikbiografier ser ut så idag. Jag hade velat läsa hur mycket som helst om t.ex. Treblinka Tour med NOICE, om alla turerna med EUROPE och hur det rena musicerandet tog sin form.

MOTLEY CRUE var på sitt sätt först med sin The Dirt, den var unik när den kom och kändes då fräsch. Efter det har alla "musiker" gjort sina egna derivat av en sådan och det är åtminstone jag sjukt trött på. På samma sätt som Wes Cravens underbara Scream-filmer tyvärr kom att förstöra skräckfilmsgenren så verkar riktiga musikbiografier idag vara ett dött medium. Annars hade väl inte icke-musikern Anders Tegnér fått skriva en likadan bok.

Tacka vet jag t.ex. Louis Armstrongs för hand skrivna minnesbok om sitt liv i New Orleans.

/Alex

12 nya recensioner

Under en session som varade i två timmar i lördagskväll punchade jag upp tolv nya recensioner på WeRock. En salig blandning minst sagt.

Robert Gustafsson och jag hade dessutom en liten inofficiell tävling som gick ut på att se vem utav oss som hann skriva flest recensioner innan deadline som var kl. 24.00 den 11/11. Och det blev dött lopp - 7 recensioner från var och en av oss. Av 24 recensioner totalt. Jag är nöjd, haha! Dött lopp blev det inte när det gäller hårdhet dock - jösses bara en låt från "Necropolis Transparent" innehåller mer rens än samtliga plattor som Robert har recenserat. Å andra sidan innehåller en låt från CHICKENFOOTs "III" mer sväng än samtliga plattor som jag skrivit om, haha!

Roberts nya: Chickenfoot "III", MEGADETH, "Th1rt3en", VALLENFYRE, "A Fragile King", WOLVES LIKE US, "Late Love", WORK OF ART, "In Progress".

Mina nya: CYNIC, "Carbon-Based Anatomy" (en besvikelse), LOCK UP, "Necropolis Transparent" (lyckorus!), OBITUARY, "Human Demise" och "Cause Of Death" (stenhård 90-talsdöds med kvalitetsstämpel), ODIUS MORTEM, "Cryptic Implosion" (En riktigt imponerande platta. Solona!)

Från Henrik Nygrens tangentbord får ni en recension av ONE INCH GIANTs "Malva", och Jonte Andersson skriver om JUNIUS "From The Threshold Of Death".

/Martin

Fredagslistan vecka 45

Fredagen är här, och i takt med den myser vi loss. Temat för dagen är CELINE DIONliknande ballader, och där briljerar Susanne med fem i sanning myspysiga alster signerade bl.a. MARDUK, INSISION och självfallet RIX FMs egna favoriter DECAPITATED. Martin å sin sida har grävt ner sig lite i MTVballader i form av OBITUARY. Det var en i sanning kär återhörelse för min del, jag minns med glädje de sena kvällarna i sällskap med  Headbangers Ball och Vanessa Warwick samt de påföljande tidiga morgnarna med samma program på videokassett där man ystert kopierade över favoritklippen från aftonen på ett annat band.

Jag avslutar listan och veckan med fem förhoppningar dagen till ära. ERIC SAADE kommer ju till Helsingborg i mars 2012. Jag har redan börjat ladda.

Fredagslistan vecka 45

I will be popular.

/Alex

Black Sabbath 11-11-11

Idag får vi reda på vad som händer i BLACK SABBATH-världen. 11-11-11 står det på en bild på deras facebooksida, och det lär ju vara så enkelt att en återförening kommer att ske igen. I min lilla värld av blommor önskar jag av hela mitt hjärta att det är en återförening med Tony Martin, men det lär det såklart inte vara. Jag listar några förhoppningar såtillvida det är OZZY som ska tillbaka i fållan:

1. Måtte Vinny Appice få spela trummor. Inget ont om Bill Wards bidrag till hårdrockshistorien men han spelar idag snäppet sämre trummor än disktrasan i mitt kök emedan Vinny fortfarande besitter en djävulsk tyngd i sitt spel.

2. Måtte låtlistan bli roligare än Paranoid/Iron man/Black sabbath/N.I.B. Tony och Geezer gillar att spela ovanliga låtar, det märktes inte minst vid de tidigare återföreningarna (Lord of this world i Oslo 1998!). Ozzy är betydligt mer tveksam till dylika utsvävningar numera, möjligen för att han varken har hågkomst eller register kvar att sjunga mästerverk som Megalomania / Killing yourself to live / Tomorrow´s dream / Behind the wall of sleep / Hand of doom.

3. Måtte de göra en "riktig" 70-talsgrej denna gången, i.e. jamma loss som SATAN i långa passager utan sång. Tänk en Sabbra Cadabra på Sweden Rock, 23 minuter lång och med MASSOR av gitarrsolo och whatnot. Där Ozzy idag är en skugga av sin skugga av sin skugga besitter Tony och Geezer fortfarande ett driv, en artistisk vision, en kreativ önskan. Jag hoppas de får utlopp för det.

Det lär bli återförening. Det lär bli Sweden Rock Festival. Kommer jag att vara där? Oklart. Jag har idag högre krav på en konsert än att det räcker att bandmedlemmarna existerar och ställer sig på en scen. Nästan alltid i alla fall (läs: KISS). Jag hoppas jag blir överkörd.

/Alex

All work, not so much play.

Det händer både det ena och det andra den kommande helgen. För egen del är jag helt uppslukad av TRAUMA-festivalen som jag och några andra blandade människor arrangerar på Stapeln i Malmö. Därav veckans radioskugga från mitt håll, jag har helt enkelt haft för mycket att stå i. Med TRAUMA bjuder vi på drone, noise, power electronics och annat gulligt i dagarna två. En hel drös med band dyker upp, likaså DJ:s, utställningar och god knows what. Det har inte det minsta med metal att göra (om inte Hannes har med sig sin sedvanliga cymbal att misshandla förstås) men det är rätt fränt ändå, så för öppensinnade läsare kommer här en länk att kika på. Tinnitusvarning utfärdas å det grövsta.


Om man istället vill lyssna på lite gammal hederlig Halmstadsdöds så kan man bege sig till Mejeriet i Lund imorgon och beskåda ARCH ENEMY i all sin prakt. Bandet faller in under kategorin helt okej för undertecknad men hamnar kanske inte på topp tio-listan of all times. Däremot gillar jag tjejer som growlar så bandet med Angela Gossow i spetsen är helt klart värda att nämnas här. För den hågade går det att ta del av Gossows lektioner i just konsten att growla innan man går dit, för att riktigt kunna allsångs-klämma i när det är refrängdags. Jag har för min del alltid närt en dröm om att en dag kunna ta i ända från tårna så där snyggt som damen ifråga, det har säkert ni andra också. Angela är väl snäppet bättre än vad jag är… Än så länge. :P

/Susanne

Dra på trissor!

Så, nu fick jag använda det uttycket denna veckan också, haha! För en gångs skull känns det befogat.
Jag och redaktörskollega BiblioteKarin uppdaterade siten igår med lite nytt material.

Pro primo hittar ni en recension av det längre, maffigare slaget signerad Robert "Chief Rebel Angel" Gustafsson angående MACHINE HEAD och BRING ME THE HORIZONs gig på Arenan i torsdags. En överkörning av stora mått tydligen, haha!

Pro secundo: En jävulusiskt cool tävling i samarbete med Indie Recordings där man kan vinna en meet & greet med INSENSE antingen i Stockholm eller Göteborg. Självklart slänger vi med konsertbiljetter till bandets konsert också. Ytterligare band som lirar den kvällen är bekanta IN FLAMES, GHOST, RISE TO REMAIN och TRIVIUM. Det är inget dåligt paket om ni frågar mig. Tävlingssidan med all möjlig relevant information hittar ni här.

Pro tertio: vi kör ju en mer sansad tävling också idag där QUEENSRYCHEs "Dedicated To Chaos" samt ett nyckelband från Nuclear Blast ligger i potten. Frågan som skall besvaras hittas i vanlig ordning på WeRock.se

/Martin

Nya Nightwish

Fenomenalt! Längtar oerhört efter denna!! Förra plattan var ett mästerverk och det verkar INTE bli sämre denna gång!

/Alex (gillar utropstecken)

Iron Maiden på Ruskin Arms

Jag har stannat kvar i det underbara IRON MAIDEN-träsket hela veckan och dessutom lagt fokus på de tidiga åren efter mitt besök i London förrförra veckan. Är det någon som minns den (ganska dåliga) dokumentären/köpfilmen 12 Wasted Years som kom i slutet av 1987? Som dokumentär betraktad är den idag inte vidare intressant, men 1987 var den för en tioårig hårdrockare det allra coolaste man kunde se (tillsammans med "KISS Exposed" och ALICE COOPERs "The Nightmare Returns"). Fina musikvideos (Stranger in a strange land!), liveklipp från alla perioder men kanske framförallt det klipp som stannat kvar hos mig längst: Charlotte the harlot bootlegfilmad live på Ruskin Arms i april 1980.

Jag närde länge en dröm om att en dag få se hela den filmen, till skillnad från i andra samlarvärldar så har det aldrig jobbats speciellt mycket med ocirkulerade Iron Maiden-konserter i bootlegsamlarnas tveksamma värld. Det ryktas förvisso om inspelningar från 1975 och framåt men det är inget som har någon substans, emedan det finns belägg för och även utgivna ljudklipp från t.ex. inspelningar med KISS från 1973. I vilket fall så såg det länge ut som att Maiden på Ruskin 1980 skulle förbli en dröm.

Så kom en dag för sex år sedan det fullkomligt MAGNIFIKA dvdsläppet "The Early Years" med herrarna järnjungfruar. En sinnessjukt bra dokumentär om bandets tidiga dagar, "Live At The Rainbow 1980", den helt otroliga Hammersmith 1982 (dock ej hela...) och som ponny på mackan: Ruskin Arms 1980. En notering i häftet gör gällande att bandet saknats länge och hittades precis i slutproduktionen av dvdboxen, och idag sitter det en trettiofyraårig man vid en dator och drömmer sig tillbaka till april 1980.

Välkomna till min dröm.

/Alex

Johodå!

Ni får ursäkta att det blir lite mycket WeRockgrejer från min sida denna veckan, men det blir lätt så när man har ansvaret för tävlingarna denna vecka, haha!

Vet inte vad ni tycker om HAMMERFALL och EQUILIBRIUM, för egen del finns det ju band som jag håller högre personligen. Men gillar man nu det ena, andra eller kanske båda banden så kan det vara en idé att bege sig till siten för att tävla om "Infected" och "Rekreatur" som ligger i prispotten i onsdagens tävling.

/Martin

Ny jävla tävling!

God förmiddag!

Ovan ser ni de vinster som ligger i WeRocks prispott idag - tre affischer modell större från MAYAN, EDGUY och ACCEPT. Medlemmarna i MAYAN och ACCEPT har dessutom haft den goda idén att signera affischerna vilket ju är lite fräckt.

Vill man vinna trycksakerna beger man sig till WeRock och besvarar dagens fråga, samt dyrkar nedre makter för att man ska vinna.

/Martin

Symphony X till Sweden Rock Festival

Lite måndagslycka. De första släppen har pendlat mellan "jaha?" och ren förtvivlan ("LYNYRD SKYNYRD") men idag tog SRF grisen vid naveln och släppte SYMPHONY X.

Med RIKTIG tur betyder det att de kör en headlinespelning på typ KB eller Amager Bio dagarna innan. Det har jag drömt om att få uppleva sedan jag var en teeny tiny detective. Men alldeles oavsett det så får jag se Symphony X live i juni.

Det är trevlig vetskap att mysa med sådär åtta månader innanledes :)

/Alex

Nya tävlingar på WeRock

Ny vecka, nya tävlingar på WeRock. Och vi uppar anten lite får jag säga. Jag gillar verkligen Supernovas grejer, men kommer vinsterna från Nuclear Blast och Roadrunner så blir det lite annan dignitet på vinsterna.

Ni hittar hela tävlingssidan här.

Vinstpotten idag gäller det svenska bandet, som så många är besatta av, SABATON. Gillar man dessutom vinyl kommer man att gå bananas då ena halvan av vinsten är en limiterad 180g gatefoldvinyl av bandets "World War Live - Battle Of The Baltic Sea". Sen har vi lagt till ett signerat exemplar av singeln "Screaming Eagles" bara för att, well, vi kunde ;-)

/Martin

Iron Maidens (gudarnas) hemvist

Londonresan jag nyligen företog mig gav mig tillfälle att för första gången få se IRON MAIDENs hemmaplan med egna ögon. Flygplatsen London City ligger ute i östra London och bara ett stenkast från anrika Ruskin Arms (i närheten av Manor Park station). Ruskin är den i särklass mest kända av de tidiga pubarna och det var med äkta sorg jag möttes av att den numera är på väg att läggas ner. Jag kom inte ens åt att klappa teglet. OS-byar kan de bygga som används en kvart men att k-märka ÄKTA kulturplatser ska tydligen vara svårt världen över. Idioti.

Nästa pub på min lilla lista var förstår Cart & Horses. Maiden började i princip här, de klassiska orden "Iron maiden´s gonna get ya no matter how far" yttrades här för första gången runt 1975, och på det hela taget är det så klassisk mark att Peterskyrkan i rom framstår som ett nybyggt Media Markt i jämförelse. Cart & Horses är lyckligtvis fortfarande aktiv, och även om den inte var öppen när jag var där tidigt en lördagsmorgon så går det fortfarande att gå in och ta sig en pint of bitter.

Det var svårt denna morgon att föreställa sig hur det var i England i slutet av 70-talet när Maiden frekventerade detta område, idag är det ett nergånget och smutsigt område där Maryland station (vid Cart & Horses) stinker av urin och ser ut att egentligen vara nedstängd. Området kring Ruskin var väl lite bättre, men jag hade nog dragit mig för att besöka Manor Park eller Maryland efter mörkrets inbrott.

Vi drömmer oss tillbaka till en annan tid.

/Alex

Fredag!

Gudars skymning! Efter en alldeles fenomenalt fullspäckad arbetsvecka för undertecknad (och även för, som jag har förstått det, en och annan bloggkollega) så är den äntligen här! Fredagen i all sin prakt breder ut sig framför oss och med den förstås en obligatorisk fredagslista. Som vi har väntat.

Idag har jag fått den stora äran att sätta ihop och skriva några rader om denna, vilket jag ska sätta tänderna i alldeles strax. Först dock några ord om hur jag tänker när jag väljer musik (i likhet med det Martin skrev häromveckan). Jag försöker att ha ganska mycket nytt med i listurvalet. Sådant som är nytt för mig och mina öron vill säga. Dels av rent egoistiska skäl eftersom jag gillar att hitta ny musik men också för att jag inbillar mig att det är roligare att lyssna på för utomstående. Med detta sagt har jag också en fäbless för det vi brukar kalla gammal skåpmat. Det tänker jag inte ens försöka sticka under stol med. Jag kan ha en rent av löjlig förmåga att lyssna på vissa album tills de går sönder och samman. Och sedan ta ett par varv till bara för att. Försöker ta det lite lugnt med upprepningar i just fredagslistesammanhang dock och jag tycker att jag har lyckats ganska bra so far. Vad gäller takt och tempo så tänker jag ibland att det är fint att följa någon sorts dramaturgisk kurva vilka låtar som följer efter varandra. Ibland tänker jag tvärtom, att more is more när det kommer till att köra låtar i samma stil/genre/tempo/whatever. Jaha, vad kan vi lära oss av detta då? (Inte mycket.)

Vän av ordning (och oordning) förstår ju av den här utläggningen ovanför att vi kan konstatera att jag kommer att vara konsekvent inkonsekvent med hur och varför (och var och när) jag väljer de låtar jag gör till listan. Jag går efter humör, känsla och dagsform helt enkelt. Det blir nytt och gammalt och långsamt och upptempo i en sorts ohelig röra utan några direkta riktlinjer eller mål. Ingen ordning alls med andra ord, mer än att det ska vara bra musik. Detta om detta, nu kör vi veckans fredagslista!

Första fem
Martin har plockat ihop ett gäng klockrena hits i den lite tuffare skolan. Det inleds hårt och brutalt med LOCK UP och fortsätter sedan i rask takt med bland annat NASUM och annat snabbmangel för att avslutas med gammal hederlig grisdödssång á la BENIGHTED (som får mig att tänka på BRODEQUIN och att jag borde lyssna mer på dem). Rask takt är nog för övrigt den klarast lysande ledstjärnan för det här urvalet. Men så är det ju också så vi vill att fredagarna ska inledas, snabbt och kompromisslöst. Plus i kanten för att NASUM får vara med även denna vecka!

Mittenpartiet
Alex gillar Halloween som företeelse (och vem gör inte det?) och har plockat ihop låtar kring detta tema. KING DIAMOND har den äran att inleda och sedan följer klassiska Alex-akter så som ALICE COOPER och MERCYFUL FATE. KING DIAMOND får stilpoäng för sminkningen och NOTRE DAME har bäst gung - en sorts horror/goth-historia som helt oväntat slog an en nostalgisträng hos undertecknad från ungdomens fornstora dar. Jodå, jag har allt ett förflutet i gothträsket jag med, precis som alla andra. (Nåja, nästan alla...) Även om mittenpartiet inte är min kopp med te överlag så blir jag lite småsugen på att plocka fram maskeradkläderna ett varv till. Gott så.

The bitter end
Så har det blivit dags att runda av. Mina fem låtar ligger sist och här kan vi konstatera att hösten har kommit till byn. På riktigt. Nu, mina vänner, sveper november sitt kalla grepp om åtminstone alla veckopendlare som åker kollektivt. Därför värmer vi upp med lite trallvänligt (CODE och BORNHOLM), slugde-ar till det i mitten med ULCERATE och avslutar med eländesblack signerad SARGEIST och NEGURA BUNGET. En överraskande snabb lista för min del med tanke på att jag har lyssnat mycket på band den senaste tiden som rör sig framåt ungefär lika fort som en inlandsis. Men det sparar vi till decemberlistorna, så vi har något att se fram emot!  

Ha nu en riktigt fin helg.

/Susanne

Fredagslistan vecka 44

Danmarksdags.

För läsare som händelsevis eller av en ren slump råkat missa DEMONICAL och skivan "Death Infernal" som släpptes tidigare i år kan det vara på sin plats att spetsa öronen. Det här mina vänner, det är inte pjåkigt alls. Habil melodisk döds to say the least. Det svänger och manglar på och är allmänt trallvänligt. Jag slår vad om att det går alldeles utmärkt att dricka öl till också. Med andra ord får DEMONICAL med beröm godkänt även om det kanske inte är det allra mest nyskapande som någonsin släppts inom genren. (Fast å andra sidan, varför överge ett vinnande koncept á la old school-döds? Nej, jag menar det.)  Ravenous från "Death Infernal" kan man med fördel kika på här nedanför.

Hur som, ovan nämnda gäng ger sig ut på vägarna tillsammans med svenska VOLTURYON och SLYTRACT från Ungern. Eastern Death Infernal Tour 2011 är samlingsnamnet på kalaset och söndagen den 13/11 får The Rock i Köpenhamn celebert besök av dessa glada herrar. VOLTURYON kan förresten vara nog så fina att kolla upp om man gillar band som t.ex. CANNIBAL CORPSE (och vem gör inte det? Nej, precis.). Det hade ju kunnat bli en hel weekend i Köpenhamn om man är på det humöret, WOLVES IN THE THRONE ROOM på lördagen (jag förutsätter kallt att ni inte har glömt det) som uppvärmning och så grabbarna döds på söndagen.

Dessutom kan man med fördel bläddra nedåt på The Rock-sidan och upptäcka att exempelvis The Decimination of Europe Tour med gulliga band som bland annat ABORTED, DECAPITATED och  FLESHGOD APOCALYPSE snart står för dörren (tisdag 22/11 närmare bestämt). Även tyska black metal-gänget ENDSTILLE med support dyker upp den 26/11. Bara att nicka och le och styra kosan söderut under november med andra ord.

/Susanne

Through the looking glass: Strapping Young Lad - Alien

Vår lilla "byt skivor med personen till vänster" fortsätter efter en tids uppehåll. Jag fick denna skivan av Martin redan innan sommaren men har p.g.a. diverse omständigheter (exempelvis Fångarna På Fortet på TV4) inte kommit mig för att skriva förrän nu. STRAPPING YOUNG LAD heter orkestern, "Alien" kallas verket. För oss som var obekanta med bandet känns det väsentligt att nämna att Byron Stroud hanterar basen medan Gene MONSTRET Hoglan avrättar trummorna. Japp, helt rätt - typ halva nutida FEAR FACTORY. Detta borgar naturligtvis för att det skall vara en - om inget annat - kompetent orkester.

Detta är såklart också fallet. Välspelat, hygglig produktion (men vilken tramsig virveltrumma) och overall ganska angenämt även om jag emellanåt tröttnar lite på Devin Townsends allra mest gutturala utsvävningar. Låtarna är det enda som skivan faller på, de är inget mer än jämnhyggliga. Inga toppar så man skjuter av stolen, men inga bottnar så man vill mordhota Lars Ulrich heller. Jämntjocka, som de sade på Saltkråkan. Skulle jag fått bestämma så skulle skivan varit aningen kortare och naturligtvis skulle det sista meningslösa spåret Info Dump förpassats till papperskorgen redan på planeringsstadiet. För övrigt är det alltid, säger ALLTID, en fröjd att lyssna på Gene Hoglans trumspel. Favoritlåt: Zen /Alex

Inte bara Metallica

I kölvattnet av det hemska faktum att METALLICA och LOU REED bestämt sig för att ta upp kampen om årtusendets sämsta skiva så hittade jag imorse ett litet dokument som påminner oss om att Lou Reed även samarbetat med ett annat band. Förvisso blev resultatet då enligt mig betydligt bättre, men man kan ju tänka på det i alla fall.

1981, skivan heter (Music from) The Elder och bandet heter naturligtvis KISS. Vad är då detta för en liten bild vi avnjuter idag? Jo, efter att köpvideon KISS Exposed blev en dundersuccé 1987 så stod det klart runt 1990 att den skulle få en uppföljare. Första tanken var att det skulle bli en turnédokumentär, och kameror följde bandets repetitioner och första konserter på Hot In The Shade-turnén i april/maj 1990. Dessa band har sedermera läckt ut sin råa, oredigerade form och innehåller massor av härliga timmar från Eric Carr´s sista turné med bandet.

Köpfilmen, möjligen redan då kallad "Exposed II", blev dock aldrig verklighet. Efter att Eric Carr gått bort och Eric Singer kommit med var det dock dags igen för planering, denna gången skulle det bli en kassett (kassett!) med blandade ovanliga klipp ur bandets karriär, till förvillelse likt den första filmen. Ett första utdrag på det omslaget tillskansade jag mig en kopia på runt 1993. Det är alltså ingen photoshopgrej, den kan vara fake men det känns som att det var ganska ovanligt att folk gick till sådana ytterligheter 1992. Det känns betydligt vanligare idag.

Det skall alltså, av detta omslaget att döma, finnas en videoupptagning där Lou Reed sjunger A world without heroes. Det LÄR ju vara så att det är en väldigt privat film från låtskrivarsessionerna inför The Elder isåfall. Så många släktingar jag skulle sålt osv. Runt tio år EFTER denna bildens tillkomst läckte det ju åtminstone ut över 100 minuter repetitioner och demos inför plattan som till största del var helt ohörda och aldrig var kända tidigare i den mängden.

Ta det med vilken nypa salt ni vill. Det är en djävulskt fräck tanke att vi kanske en gång får se detta klipp i vilket fall som helst.



Kassetten såg såklart aldrig dagens ljus, istället fick vi X-treme Close-Up som hade ett liknande upplägg. Förvisso en trevlig video det också men UTAN det ovan nämnda klippet vilket vi idag kan gräma oss lite över.

/Alex (det är inte roligt att flytta men det är roligt att hitta en massa grejer i gömmorna...)

Alice Cooper - Night Of Fear In London 2011

I helgen var jag i London för att se ALICE COOPER på anrika Alexandra Palace. Jag missade honom i somras när han var här vilket grämde mig så in i Hästveda, speciellt med tanke på låtlistan OCH det faktum att en av de tre gitarristerna på turnén är ingen mindre än Steve Hunter. Steve spelade med Alice på 70-talet och har massor av skoj bakom hatten, så när tillfälle gavs för mig att pilla mig över till det lilla landet i väst så stod det i det närmaste självklart att jag skulle ta mig dit.

Efterhand som tiden gick visade detta sig vara ett synnerligen bra beslut. Inte bara för att jag köpte VIP-biljett och således skulle få träffa Alice efteråt, konserten spelades även in av Sky Channel och visades på brittisk tv igår på halloween. Som ytterligare dansk ketchup till den redan röda pölsen så bjöd Alice även in ARTHUR BROWN som gäst till spelningen. Kvällen såg således ut att bli fantastisk.

Jag placerade mig längst fram på vänster sida, först var det lite halloweencirkustema med folk som lekte med eld (det får man ju inte?) och på andra sätt plågade sig själva. Sedan plågades publiken av NEW YORK DOLLS. Det var en i sanning sorglig syn f.d. rockare som stod på scenen och låtsades att de var ett band. Några låtar var ok, men det mesta som skedde under deras femtio minuter passerade obemärkt förbi.

Alice var såklart gud. Han brukar ju vara det, gubben. Dock, det var elfte gången jag såg honom sedan 1998 och jag undrar om det inte blev lite minst-topp tre-känsla över denna spelningen. Låtvalet var i det närmaste formidabelt (alldeles oavsett andra metallbibliohästars fullkomligt sinnessvaga åsikt kring den alltför sällan spelade Clones - jag hade EGEN publik när den kördes!), ljudet var exceptionellt klart, bandet var så bra att jag fick vårtor på tårna och det absolut senaste tillskottet på gitarr, Orianthi, kompletterade den redan stabila lineupen superbt.

Låtlistan och några bilder från giget finns på min sida, klicka HÄR. Träffen med Alice efteråt blev fantastisk, han gick helt igång på att jag hade med första skivan Pretties For You och sjöng t.o.m. några rader ur min favoritlåt Today Mueller. Jag höll på att sätta potatis. If you get my drift. (Everybodys getting your drift right now, please open a window!)

Jag klagade tidigare på att det är för få konserter i höst. Jag klagar inte längre för just nu behöver jag inget mer i år känns det som. Fast den känslan går väl över snart.

Som vanligt...

/Alex

WeRock - låt galenskapen börja

Hoj!

Nu drar det igång - WeRock.se's månadslånga firande! Därför tycker jag att ni ska surfa in på den tävlingssida som nu ligger uppe. Hela denna vecka kan ni tävla och vinna priser från Supernova Records - och det är verkligen inga dåliga grejer vi har fått av bolaget.

Ett axplock på vad ni kan vinna: DESCENDs platta, PRAY FOR LOCUSTs platta och på lördagen kör vi ett paket med följande innehåll:

Sebastian Bach - "Kicking & Screaming"

WORK OF ART - "In Progress"
YES - "Fly From Here"
DEF LEPPARD-dvd - "Mirror Ball"
JORN-dvd - "Live In Black"

Värt att kolla in eller hur?

Sen är det ju den 1/11 idag vilket innebär att en hel drös nya recensioner finns uppe på siten:

För egen del har jag tagit mig an SCARPOINTs "The Mask Of Sanity" och HUMAN SCULPTUREs "Our World/Torn Down". Ingen av skivorna får toppbetyg av mig. Vill man ha det ska man kolla in Henriks recension av DEVIN TOWNSEND PROJECTs "Ghost". Det finns en hel del annat på siten också - och det kommer löna sig att besöka siten flitigt under november månad - det, mina vänner, kan jag garantera.

/Martin