På fredag...

På fredag, kära läsare, kommer första inlägget om vilka plattor som är nominerade till min årsbästalista 2013. Inläggsration kommer att vara ungefär ett inlägg per vardag. Och det är många skivor som kan komma ifråga för årsbästalistan, haha!

/Martin

Fredagslistan 2013, vecka 43: 1985 och 2005

Denna veckan ska vi titta lite närmre på musik från åren 1985 och 2005. Och du glade - här kan vi verkligen höra och se skillnad.

1985 släpptes det enligt Metal Archives 136 fullängdsalbum, 2005 var antalet 2489!

1985 var året då New York, New York officiellt utsågs till nationalsång för New York City, 2005 inleds rättegången mot Saddam Hussein för brott mot mänskligheten för att ta några nerslag i historien. Och så släpptes denna rulle: American Ninja. Precis. Den var ungefär lika bra som omslaget - dvs episkt bra för att vara en c-rulle, haha!



1985 var också året då nedanstående artister släppte alster.

SLAYER - ett oerhört förväntat bandval från min sida, inte sant? Men så är ju också Kill Again från "Hell Awaits" en riktig pärla i bandets låtkatalog. Jag kunde helt enkelt inte avhålla mig från att ha med den. Skivan "Hell Awaits" var för övrigt den enda fullängdskivan bandet släppte på Metal Blade. Till skivan efter, "Reign In Blood" hade bandet bytt till Def Jam Records. Och skrivit om metalhistorien med det bästa thrash metalalbumet någonsin. Kill Again innehåller så många intressanta riff att man nästan trillar av stolen - att det går undan behöver ni ju inte ens undra över. Och den har ett patenterat 1980-tals primalskrik från Tom Araya.

Innan MEGADETH fick för sig att skriva musik som den på "Risk" och senaste "Supercollider" ett magplask av gigantiska mått, då skrev bandet riktigt bra och aggressiv musik. Förstlingsverket "Killing Is My Business...and business is good!" är argt - Mustaine hade ju blivit utsparkad från METALLICA med buller och bång och med en stark mix av kemikalier i blodet skrev han furiös musik. Skivan är relativt förbisedd i bandets diskografi, och det är klart att med skivor som följde på debuten som "Peace Sells" och "Rust In Peace" så ska det mycket till för att hävda att debuten är favoritskivan.

Det finns nog en hel del som skulle hävda att Ronnie James Dio var den bästa sångaren inom heavy metal. Med en karriär som varade i ett försvarligt antal decennier och som inkluderade medverkande på så många verkligt klassiska plattor är det ju helt klart så att mannen besatt sångarkvaliteter av rang. Dios solokarriär innehöll bland andra magiska debuten som soloartist - "Holy Diver" som följdes upp av "Last In Line". 1985 kom skivan som såklart låtvalet är ifrån "Sacred Heart". Inte lika bra som sina föregångare, är skivan en trevlig upplevelse. Inledande låten King Of Rock And Roll har det där självklara svänget som ofta präglade Dios musik. Rösten är som alltid fin att lyssna på.

Har man varit på konsert med KREATOR de senaste åren så har man hört låten Flag Of Hate från "Endless Pain". En stökig låt med ett dubbelt baskaggespel som är, well, speciellt. Intressant är att det faktiskt är bandets trummis med alias Ventor som står för sången på albumversionen av låten. Omslaget är så episkt fult att jag måste ha med det. Prick det enda som ser bra ut på omslaget är bandets logo, haha!

Jag avslutar urvalet från 1985 med ett svårt häcklat band, DOKKEN. Faktum är att John Norum hade en kort session med bandet i början av 2000-talet.   Varför har jag med detta band? Jo, mest som en påminnelse om att det faktiskt existerade dylik musik samtidigt som den första thrashvågen var i full gång. Jag har hävdat med stor frenesi att thrashen aldrig hade uppstått om det inte hade funnits något att reagera på - i detta fall på trygg musik alternativt den våg av hair metalband som utan mycket av talang hade dominerat hårdrocken. Det kan vara bra att påminna sig om detta ibland, haha!

2005 var ett år som såg Edward Ray Killen arresteras misstänkt för morden på tre människorättsarbetare som ägde rum 1964. Precis - det som Alan Parker gjorde filmen Mississipi Burning om. Saddam Hussein ställs inför rätta för brott mot mänskligheten och Youtube lanseras i USA.

2005 kom även denna rulle: Sin City. Precis. Flera resor bättre än American Ninja, haha!







Dessutom släpper följande band skivor:

"Character" av DARK TRANQUILLITY är en skiva jag har lyssnat extremt mycket på. Första gången jag hörde Lost To Apathy (jag vet, tryggt låtval) golvades jag av svänget. Låten har fortsatt att vara en favorit bland bandets låtar och jag blir oftast mycket glad när bandet spelar den live.

Devin Townsends bästa band om ni frågar mig. Så totalt vansinnigt brutalt och skruvat att jag förstår att det frestade på att lira med bandet. Jag upptäckte bandet med "Alien" som tursamt nog kom 2005. Jag blev mycket glad åt detta faktum. Shitstorm är en dänga lika galen som galet bra. Jag kan lyssna på den hur många gånger som helst. Uppbyggnaden upp till primalskriket vid 2:17 är lika episkt som skriket självt. Döm själva - för egen del är detta öronmumma.

Ett band som var ett alibi för att mata två-takt. Och som de gjorde det. Kul var de också. Jag menar, döper man en skiva till "Royal Straight Flesh" då har man humor. Matte Modin heter trummisen i detta numera sedan 2005 nedlagda band. Och han kan smiska på - ta valfri skiva från bandets diskografi och ni får höra på tajt mangeltramp. Jag kan verkligen, verkligen anbefalla bandets musik till förfesten. Det blir kul. Från bandets sista skiva "Reclaim The Beat" får ni Grind And Rewind. Den är precis vad den heter.

2005 och NILE släpper "Annihilation Of The Wicked". Frågor på det? Trodde inte det heller, haha!

SÓLSTAFIR är ett black metalband från Island. Det är fan i mig fullt rimligt att ett black metalband kommer därifrån. Islänningarna har sysselsatt sig med att skriva svårt svärtad och sorgsen musik sedan 1995. Slå upp en kopp valfri dryck, luta er tillbaka och sveps med i närmre en kvarts tung vemodsmusik. Underbart.




/Martin

Fredagslistan 2013, vecka 43: 1985 och 2005

Fredagslistan 2013, vecka 42: Värt att kolla in mer - ett axplock

Bland mina spellistor på Spotify finns det en lista som är lite speciell - innehållet byts med regelbundenhet ut, och den är aldrig någonsin tom. Snarare tvärtom: här ligger det alldeles för många låtar för att lämna mig någon ro. Listan heter Värt att kolla in mer och innehåller skivor som jag inte har fått tillgång till via den numera rätt stora mängd skivbolagskontakter som jag byggt upp sedan jag började skriva för WeRock.

Alltså, skivor som jag har ambitionen att recensera inom en snar framtid. Då kanske ni kan förstå att skivan utgör både en källa till stor glädje som till stor vånda. Här ligger skivor som till stora delar verkligen är bra. I veckans lista så ska jag bjuda på en liten inblick i denna lista. 7 låtar från skivor som jag fortfarande har ambitionen att recensera.

Tung och tekniskt kompetent death metal öppnar listan. SAPROGENIC är ett band som lirar grovt brötig musik. Jag gillar verkligen denna typ av musik som ibland påminner om hur det är att gå loss på en boxboll allt vad man orkar så länge man orkar.

En stor kontrast till skira och djentartade DISPERSE vars ljudbild är precis som genren definierar - tydlig men med gitarrljud som minner om MESHUGGAH. Mycket få band skulle existera inom djent om MESHUGGAH inte hade kommit rullande. I lagom dos är detta dock finfint.

Denna skiva, "The Inheritance" har jag faktiskt recenserat! Kändes oerhört bra då WITHERSCAPE är ett otroligt bra band bestående av väldigt kände Dan Swanö och inte fullt så kände men ack så skicklige Ragnar Widerberg. Skivan är en nyfiken, djupt svängig och grymt mångsidig skapelse med, såklart, smäckproduktion. Jag är djupt imponerad av den faktiskt.

PORT NOIR är ju ett hyfsat hypat band då de ligger på Anders Fridéns label Razzia. Det var han som kontrakterade bandet trots att de inte hade material till ett helt album. Snacka om att sätta press på ett band. Detta är svårt melankolisk musik som, ibland, går rakt in i hjärtat. Jag gillar verkligen den låt jag valt att ta med i veckans lista, Tide, då den har ett mycket skönt gung och att Love Andersson sjunger ack så fint.

DIABOLICAL är ansvariga för årets bästa death metalskiva. Det är bara att konstatera detta - "Neogenesis" är en sjukt mäktig skiva som står alldeles utmärkt på egna ben men som får ett otroligt mervärde av den över hundra sidor tjocka dystopiska bok som följer med skivan om man köper den i fysisk form.

Ett band som verkligen kan kallas hypat är VATTNET VISKAR ett, faktiskt, amerikanskt band som spelar oerhört imponerande atmosfärisk black/doom metal. Jag var oerhört skeptisk mot bandets hittills enda skiva "Sky Swallower" som kom ut på Century Media för inte så länge sedan. Därför blev överraskningen desto större och gladare då jag upptäckte att skivan är fantastisk och att hypen verkar vara välgrundad.

PYRAMIDO är bandet som skulle kunna spela in sina tarmrörelser och ändå få en betygsfyra av Jonn Palmér Jeppsson. Och det med rätta då bandet har alla rätt rent musikaliskt med sin boogifierade hardcore som bandet benämner sin via aktiebolaget Långsam Rock spridda brottartunga musik. Senaste skivan "Saga" visar återigen att detta är ett band som tänker och verkar utanför de berömda ramarna. Kolla in omslaget - jag valde att ha med just detta istället för loggan just för att visa på detta faktum. Live är bandet en urkraft som inte räds att agera förband åt akter som riktar sig till en publik som lirar betydligt snabbare. Jag har sett bandet i denna kapacitet flera gånger, och de går bara upp och krossar. Höj volymen slut ögonen och rycks hän av Fosie.


/Martin

Fredagslistan 2013, vecka 42: Värt att kolla in mer - ett axplock

Veckans Vimeoklipp

NAILS är ett stenhårt band på skiva - deras senaste skapelse "Abandon All Life" är en renssmocka som lämnade mig kippande efter andan. Live, visar det sig, är bandet inte att leka med. Om ni nu trodde det. Så här ska en konsert se ut när det kommer till musik i denna minst sagt moshvänliga skola.

Nails (Full Set) from hate5six on Vimeo.

/Martin

Börjat kolla på årsbästalistan så smått

Jag har börjat förknippa oktober månad med två saker framför andra: det är dags att grotta ner sig i konsten att göra mustiga grytor samt börja tröska igenom vilka skivor som på allvar kan komma i fråga för årsbästalistans placeringar 10-1.

Och jag vill hävda att bägge uppgifterna kräver grannlaga förberedelser samt stor seriositet när man närmar sig värvet. Själva listandet är ju, som alltid, blandat med en viss skopa ångest. Det ser vi om inte annat i de artiklar som snart börjar dyka upp på bloggar och andra plattformar för metal. Och så ska det vara menar jag - musik är någonting som i alla fall jag tycker skall tas på allvar.

Jag läste igenom inläggen som jag skrev förra året och konstaterade att det var en hel massa verkligen imponerande musik som gavs ut 2012. Ett axplock: "Portal Of I" från NE OBLIVISCARIS, "Vanitas" från ANAAL NATHRAKH och "Betray Your Own Kind" från CHINE. 2013 ser ut att bli ett minst lika imponerande år. Jag har gjort en lista på ca 30 skivor som kan komma ifråga för min egen lista över 2013 - första inlägget om de nominerade plattorna kan ni se fram emot redan i början av november. En sak kan jag lova er - BOMBUS kommer inte vara ett av banden som figurerar på min lista, haha!

/Martin

Fredagslistan 2013, vecka 41: Instrumentala låtar

Kära läsare!

Denna vecka tar vi upp ett tema som jag har längtat efter att få köra: Instrumentala låtar. Jag kommer själv från en instrumental bakgrund där sång var något som förekom mycket sparsamt. Nu får ni absolut inte tro att jag tycker illa om sång, det är bara det att instrumentala låtar sätter, om de är bra givetvis, hjärtat i brand lite extra.

Och det finns ju en del låtar att välja mellan när det kommer till instrumental musik - därför kommer det att bli en synnerligen spretande lista denna vecka.  Och episk. Ungefär som bilden. Den graden av episkhet, haha!

Ni kanske undrar varför det endast är jag som bidrar med låtar denna vecka? Jo, så här är det: Susanne har arbetat sig in i den där väggen som ju i alla fall en del av er borde känna till. Därför blir det fulltidsvila för Susanne istället för mer än fulltidsarbete en tid framöver. Vi hoppas att återhämtningen går bra och snabbt och att Susanne är tillbaka snabbare än man kan säga Whiplash!

Vi öppnar med en gammal goding - The Call Of Kthulu från "Ride The Lightning" ursprungligen. Jag har dock valt att ta med versionen på "S&M" då den är, likt många låtar på plattan, episkt fet. Jag har alltid gillat svulstig musik och det är såklart då givet att den skivan har gått varm hemmavid under årens lopp, haha!

Inga höjda ögonbryn på detta bandval tror jag. RUSH är ju en trio überlirare och i La Villa Strangiato från "Hemispheres" visar de att 9 minuter och 35 sekunder kan upplevas som så mycket kortare.

Ahaaa! GHOST har ju en instrumental toppärla till låt på förstlingsverket "Opus Eponymous" som har sin stora förtjänst i sin mer än episka gitarrslinga och sin otroligt fina eskalerande uppbyggnad. Detta är verkligen en oerhört fin låt: Genesis.

Nu kopplar vi på dysternerven. Amerikanska (från Akron i Ohio) IF THESE TREES COULD TALK lirar oerhört svart, vemodig och tung post-rock. Inte på långa vägar det hårdaste vi har haft på listan, men det får ni ha överseende med. The First Fire är en låt som gjord att gosa in sig i höstrusket med. Skivan den är tagen ifrån "Red Forest" är som helhet en trevligt dyster skiva som jag varmt rekommenderar att ni kollar in.

Ett så kallat superband. Jag vete fan om det är rätt benämning egentligen, men medlemmarna lirar i andra band med, i alla fall i två fall av tre, stor igenkänningsfaktor för mig. Gitarristen Ron Jarzombek lirar i WATCHTOWER OCH SPASTIC INK två band jag inte hört en ton av. Basisten däremot heter Alex Webster som till vardags lirar i CANNIBAL CORPSE och trummisen heter Hannes Grossmann till vardags i OBSCURA. Ni som tycker att Websters lir enbart handlar om brutal kraft får nog tänka om efter att ni hört Brain Fingerprinting, haha!

Erotomania från "Awake". Notera speciellt trumljudet då detta är den enda av DREAM THEATERs plattor där Mike Portnoy lirar på ett annat märke än TAMA. Här använde han sig av Mapex. Jag hade svårt ställda förväntningar på "Awake" som jag tycker är en helt okej platta. Svårt att följa upp "Images and Words" liksom.

AMORPHIS i en lite hetsigare och stökigare skrud än vad bandet är känt för idag. Jag tycker att det är lite befriande faktiskt. Relief från "Elegy" som är bandets tredje fullängdare är väldigt olik bandets signaturmusik som brukar utmärkas av en extrem värdighet och melankolisk känsla. Detta är helt annorlunda.

Keyboardspelet. Det vill jag att ni lyssnar lite extra på i Portals från progressiva HAKEN. För fy attan, det är inte att leka med om jag säger som så. Eller gitarrspelet. Eller trumspelet. Eller basspelet. Allt är topnotch och alla nördometrar slår i max när det handlar om detta band. Jag gillar't.

En gång i tiden var IN FLAMES ett ganska litet band som huserade i undervegetationen av den melodiska dödsmetallen. De var långt borta från videoinspelningar i pariserhjul och beskyllningar för att ha "sålt sig". "The Jester Race" var en av skivorna som bandets old-schoolfans kramade ihjäl. Trummorna hanterades på denna tid av Björn Gelotte och, faktiskt, Anders Fridén. Omslaget är episkt fult. Men musiken är det verkligen inget fel på. Bandet hade två instrumentala låtar på denna skiva: The Jester's Dance och den som jag valt Wayfaerer. Den kommer garanterat att ta er tillbaka till 1996.

Listan avslutas med en låt från en superklassisk death metalplatta: DEATHs "Human". I stort sett varenda låt på denna skiva är magiskt bra. Ser man till personalen på skivan måste man begripa att en lineup bestående av Steve DiGiorgio på bas, Paul Masvidal på gitarr och Sean Reinert på trummor samt primus motor i bandet, Chuck Schuldiner levererar oantastligt lir. För satan vad bra detta är. Jag har svårt att tänka mig en värdigare och bättre avslutningslåt än Cosmic Sea. Så luta er tillbaka, skruva upp volymen, och njut av ett sant mästerstycke till låt.



/Martin

Fredagslistan 2013, vecka 41: Instrumentala Låtar

Marillion: Brave live 2013

I maj 1994 var jag inte i Malmö. Det är ett faktum som säkert kan tillskrivas många av oss, ja kanske de allra flesta. För att därför förtydliga en smula nämner jag därför att i maj 1994 var jag inte i Malmö och såg således inte MARILLION när de var ute på sin "Brave"-turné. Jag hade nämligen dels hört att skivan var dålig, dels att de inte körde Garden party vilket var the låt of the hour för min del just då. Båda dessa påståenden skulle visa sig vara ordentligt jävla fel, "Brave" är en fenomenal skiva och de körde visst Garden party den kvällen. Snulle fick jag och en av de fem jävligaste konsertmissarna i mitt liv var ett faktum. I vilket fall så har jag sedan dess sett Marillion så många gånger som det varit möjligt och försökt samla på mig låtarna från "Brave" så att jag åtminstone totalt sett fått höra skivan som jag numera tycker så mycket om.

Så kom 2013. Detta fantastiska år. Detta oumbärliga år. Detta [insert: valfritt superlativ] år.

Det kändes i mitten av förra året att det började vara lite dags för mig att åka på Marillionweekend igen, så jag och Henke bokade biljett och åkte sedermera ner till det holländska låglandet i mars i år. Första kvällen spelade bandet hela "Radiation" rakt av, sista kvällen spelades hela nya skivan "Sounds that can't be made", viktigast var dock att på den andra dagen hade man gått ut med att "Brave" skulle luftas med en fin scenproduktion och laser och jävelskap och hans bror.

Så nu sitter jag här, inte riktigt lika bitter (jo det är jag visst det) över att ha missat 1994-konserten eftersom jag nu sett en bättre och fräckare version av skivan live, och njuter av nedanvarande trailer som berättar för oss att nästkommande måndag ser släppet av DVDutgåvan, BluRayutgåvan och CDutgåvan av detta Wans in a Leiftajm-gig. Jag stod längst fram på högersidan och såg faktiskt bara ungefär halva showen eftersom jag ville vara nära. Nära bandet i denna deras kanske finaste stund. Nära musiken. Nära.

Gåshud. Ingenting annat. Grannarna på Stattena kommer att veta när paketet har anlänt.

You get used to it.

/Alex

Fredagslistan 2013, vecka 40: Skräck

Godmorgon! 

Denna vecka ska vi prata lite skräck. Det är ju ingen hemlighet att metal och skräck ofta har ingått en minst sagt bloddrypande allians för att chockera samtiden. Eller bara för att ha lite roligt, haha!

Jag räknar med att i alla fall några av er känner igen karaktären till vänster? Leatherface såklart, och då pratar vi originaldåren från "The Texas Chainsaw Massacre" från 1974 i regi av Tobe Hooper  och inte den likt ack så många remakes inte fullt så förträffliga filmen från 2003. 
Gick man som jag och Susanne i skolan under 1980-talet så kommer man med stor sannolikhet ihåg den så kallade videovåldsdebatten som härjade under denna tid. Det cirkulerade då en VHS med olika exempel på videovåld som vi intet ont anande småttingar utsattes för som innehöll både scener från Tom & Jerry och scener från Motorsågsmassakern. Hugaligen säger jag. Då är jag betydligt mer oroad över en generation 90- och 00-talister som har vuxit upp i en värld med Idol och allköns annat skit som har avtrubbat människan mer än Jasons machete genom 20 offer någonsin kommer att göra. 

Susanne har dock valt att grotta ner sig i soundtracket från remaken från 2003. Och varför inte, då soundtracket minsann inte är så dumt. 

Susanne väljer att öppna sådär lite skönt grungigt med Sydafrikanska SEETHER och deras Pig. Värt att veta om SEETHER är att de hade en viss heyday när de valdes att öppna för extremt radiovänliga EVANESCENCE på deras världsturné och att det förekom visst kuttrasju mellan Amy Lee och Shaun Morgan. 

Betydligt hårdare tongångar från MESHUGGAH och låten Rational Gaze. Den låten har en skönt scizoid slinga som väl sätter tonen och ett, likt många av bandets låtar, ett skönt driv. 

MORBID ANGEL. De har ju haft bättre produktioner än den på "Heretic" om jag säger som så. Låten Enshrined By Grace är dock inte så dum med sitt frenetiska renspisk. 

Jag kan helt ärligt säga att NOTHINGFACE är ett band jag inte alls kände till förrän Susanne la en låt av bandet i listan. Inte helt tokigt får jag säga. Bandet, från Washington D. C. hade ett minst sagt stormigt liv. 

[2006] guitarist Tom Maxwell and bassist Jerry Montano began a project entitled Hellyeah with Vinnie Paul, formerly of Pantera and Damageplan, as well as Chad Gray and Greg Tribbett of Mudvayne. They released their debut album on April 10, 2007 via Epic Records. Following its release, Jerry Montano was fired from the band after allegedly assaulting Tom Maxwell and making gun threats while drunk at the album release party.<sup>[15]

Allt enligt Wikipedia.</sup> 

 ^{HATEBREED från Connecticut. Jag har faktiskt ingen relation alls till det bandet. Maniskt malande Below The Bottom är dock inte helt tokig.} 

^-Pausfilm-

^{Sådär - var ju tvungen att ha med Jason på ett hörn.} 

^{Jag tänkte lite annorlunda när det gäller min del av listan. Jag funderade på vilka skräckfilmer som jag håller som personliga favoriter och lyckades faktiskt få ihop titlar med filmer eller karaktärer.} 

 ^{LAHMIA från Rom. Lazio närmare bestämt. Jag vet inte hur många av er som såg en film betitlad "Drag Me To Hell" som kom 2009? Jag tyckte den var helt fantastisk, och den skrämde verkligen mig. Ja, lite lättskrämd är jag, haha! I filmen utsätts huvudpersonen Christine Brown för just en lahmia efter att hon har förnekat en bankkund ytterligare dröjsmål med återbetalning av lånet vilket leder till att den äldre kvinnan vräks. Hämnden blir gruvlig.} 

 ^{DEFTONES. Det kan vara första gången vi har med det bandet på listan. De har på "Koi NoYokan" med en låt som heter Poltergeist. Jag blev vettskrämd av den filmen kan jag säga. Den kom 1982, men jag såg den först när jag var kanske 10 eller 11 hemma hos en kompis. På kvällen var jag livrädd för att somna och jag hade länge en djup respekt för TV:n. Regin stod förresten redan bekante Tobe Hooper för.} 

 ^{DEATH, med låten Evil Dead. Filmen med samma namn är en klassiker i genren. Jag pratar då givetvis om originalrullen från 1981 och inte den mer än usla remaken från i år. Jag menar du kan inte gå fel med demoner. Du kan verkligen inte det, haha!}

^{ENTOMBED har ju en djupt känd kärlek för det morbida. Jag blev helt lyrisk då jag kom på att de gjort en låt som heter Hellraiser. Ingen sång förekommer i låten. Istället har bandet klippt in soundbites från själva filmen. Resultatet är väldigt coolt. Filmen "Hellraiser" från 1987 är ju en dunderklassiker och huvudskurken Pinhead ett synnerligen välidentifierat monster. Filmens tagline Demon to some. Angel to others är ju också väldigt cool.} 

 ^{SAVATAGE. Ett inte helt tokigt band. På finfina "Edge Of Thorns" har de med en låt som heter Damien. Då tror jag att det är några som börjar associera till fina rullen "Omen" från 1976. En gastkramande historia där en amerikansk ambassadör spelad av Gregory Peck får reda på att hans son, Damien, faktiskt är antikrist. Ja, vad säger man: världsklass!}

^/Martin

^{Fredagslistan 2013, vecka 40: Skräck}