Metallbibliotekarierna får utmärkelse!

Robert Gustafsson, mannen bakom bloggen Metal!, har i sin stora godhet utnämt vår blogg till årets blogg med följande motivering

Anledningen till att detta är årets bästa blogg (konkurrensen är rätt hård, med siter som Svarta Tankar, Hatpastorns Likpredikan, Tune Of The Day och A Fair Judgement som närmaste namn) är att 2013 är året då det faktum att man har tre skribenter verkligen fått effekt.

Man har levererat fasta inslag med en imponerande stringens (Fredagslistan och Veckans Klipp är två bra exempel) samtidigt som man verkligen dragit fördel av de olika medlemmarnas spännvidd. Det spretar enormt i själva listorna, och det dyks sedan på djupet med en imponerande kompetens när man gör temainlägg eller serier som behandlar klassiska band.

Ingen annan blogg har detta år gett mig lika många uppslag att utforska vidare, eller lika många fantastiska skivtips. Framförallt har ingen annan blogg gett mig lika många bra läsupplevelser spritt över året.

Mycket bra jobbat, Martin, Susanne och Alex!

Vi tackar såklart Robert något oerhört - det gladde oss verkligen detta!

/Metallbibliotekarierna

Fredagslistan 2013, vecka 52: Jubileum!

Detta, kära läsare, är fredagslista nummer 150. Jag kan faktiskt inte fatta att det är så många som vi har gjort. Men så är det.

När jag för ett antal veckor sedan, av ren nyfikenhet, ville kolla exakt hur många listor som vi presenterat insåg jag att denna vecka skulle lista nummer 150 göras, då blev jag lite andäktig faktiskt. Och tänkte såklart att detta måste ju firas på något sätt. För oss "blandbands"dårar är detta ingen lätt sak. Först tänkte jag att jag gör en lista som sammanfattar vilka band som har förekommit på listan. Best of the best liksom. Förkastade idén då detta för det första skulle bli en ganska trist lista, den skulle bli lång (extremt lång!) och jag har ju trots allt lön för att göra en del andra grejer än att blogga. Men sen kom jag på det. Det är ju ingen direkt hemlighet att det är fruktansvärt skojigt att syssla med fredagslistorna. Annars hade vi verkligen inte gjort 150 stycken. Så jag bestämde mig för att göra en lista med partytema. Gemensamt för de låtarna som ligger i den listan är att de, utan undantag, är låtar som jag blir fruktansvärt partysugen och glad av. Inga krusiduller liksom. Plus lite mer, well, moshvänliga trudelutter som får det att spritta i benen.

För att använda de numera (kanske) välbekanta orden:

Vi kör.

 Detta är partysväng när det är, kanske inte som bäst, men i alla fall jävligt bra. Taget från skivan "III" där bandet började hitta en fungerande formel. Chad Smith är en sjukt svängigt lirande trummis som i låten Big Foot visar att det inte behövs speciellt stora åthävor att göra en låt skojig att lyssna på.

Ett band vars skiva "Arrows & Anchors" jag är svårt förtjust i. Oerhört mångsidiga och med en satans känsla för feta melodier är detta ett band att kolla in. Whiskey and Ritalin är en fantastisk låt som jag hoppas får er att stampa takten.

Nu kommer den tänker ni kanske? Ja om ni tänker Superstitious så har ni rätt. Detta är dock inte studioversionen utan den minst sagt mogna och feta liveversion bandet presenterar på sin 30-års jubileumsskiva/DVD inspelad på Sweden Rock Festival. Magiskt bra.

Jag kan inte göra en partylista utan att ha med VAN HALEN. Och då i synnerhet låten Ain't Talkin' 'Bout Love som vi nog får anta handlar om något annat än romantisk kärlek. Det är ju ändå VAN HALEN vi pratar om. Jag tänker att ni ska få en alternativ version av låten också. bara för att jag känner för det, och då Alex Rudinger är en kickass trummis.

BIFFY CLYRO är inte världens hårdaste band. Men de har ett tungt sväng som jag uppskattar mycket. The Captain heter låten tagen från en upptagning från Wembley med en minst sagt allsångsvillig publik. 

Det faktum att THE NIGHT FLIGHT ORCHESTRA har ett gig bokat på SRF nästa år gör att jag allvarligt överväger att åka dit. Jag utnämnde bandets hittills enda skiva till förra årets näst bästa skiva. Den håller sin plats fortfarande. Jag har lyssnat förfärligt mycket på den även i år. "Internal Affairs" är en go-toskiva när man vill ha kvalitetslåtar som liras med glädje och ett sjukt sväng. 

Ett av Sveriges bästa band genom alla tider, THE HELLACOPTERS lirade tajt, svängigt och hade en mer än sjyst scenshow. De hade även låtar som på ett perfekt vis tog avstamp i historien och gjorde något eget av detta arv. När det funkade var musiken en urkraft som med finess och jävlarannamma golvade rätt många. Inklusive mig.

-Pausfilm-

Välkomna tillbaka. Nu ska vi köra den andra delen av listan - och nu blir det rens. Det är ingen hemlighet att jag är förtjust i tvåtakt så nu blir det en myckenhet av det.

Ett av mina absoluta favoritband är SLAYER. Ja, nu pratar vi ju inte den versionen som lirar ihop för tillfället utan den med både Hannemann och Lombardo såklart. "Seasons In The Abyss" är skivan där bandet hade  enligt min mycket ringa åsikt sin bästa stund. Här finns egentligen endast en låt som inte är så intressant (Dead Skin Mask) - resten är musikalisk mumma av yppersta kaliber. Nu har jag valt dängaren Hallowed Point just för att den är en dängare av stora mått, har en mängd extremt snygga cymbalmarkeringar samt en minst sagt bra text.

Fucking Hostile - en låt som, tja, snabbt kommer igång, haha! "Vulgar Display Of Power" var den första skivan av PANTERA jag köpte. Jag har kvar den om ni undrar. Jag är svårt förtjust i just den skivan.

Man kan prata länge om vilken skiva av NILE som är bäst. Vi kan dock sluta oss till att bandet inte befolkas av oekvilibristiska musiker. Här kan det minsann liras. Jag håller skivan som jag valt Cast Down The Heretic från - "Annihilation Of The Wicked" - som favoriten i bandets diskografi. Krossande tungt och med en ljudbild som minst sagt övertygar är skivan en ren uppvisning i brutal death metal.

Polen är ju ett land som man ska kolla in när det gäller extrem metal. VADER är en av anledningarna. Av någon anledning har jag alltid varit svag för This Is The War. Den låten har ett driv som jag verkligen gillar. Trummorna är straffande hårt lirade av Dariusz Brzozowski.

ANAAL NATHRAKH är ett fantastiskt band. De lyckas som inga andra kombinera i det närmaste oförenliga element till något helt eget. Jag hyllade förra året deras skiva "Vanitas" och placerade skivan på plats nummer 1 på min egen årsbästalista. Jag ser ingen anledning till att revidera den placeringen, haha! Bandet står fortfarande på toppen av min lista av band jag vill se.

När SOILWORK var i början av sin karriär utmärktes bandets musik av en betydligt råare stil än den på senaste, fina, plattan. Jag har lyssnat groteskt mycket på "The Chainheart Machine" och var oerhört glad när bandet inkorporerade titellåten från den skivan i sin setlist. Det är en fantastisk låt med många otroligt läckra taktartsändringar. Jag är oerhört svag för sådant.

LOK. Ett av många avskytt band. Jag tyckte att bandet var otroligt bra, och hade en del musik som verkligen tilltalar mig. Fortfarande. Fina piskdängan Passa dig från den finkänsligt betitlade skivan "Naken Blästrad och Skitsur" får avsluta denna jubileumslista.






/Martin

Fredagslistan 2013, vecka 52: Jubileum!

Fredagslistan 2013, vecka 51: Siffror

Så här i slutet av året är det ju mycket fokus på listplaceringar i samband med årsbästalistor. Jag lämnade in min tidigare i vecka så nu kan jag i alla fall släppa denna kärvänliga kvarnsten. Men i alla fall - jag började fundera på vilket tema som veckans fredagslista skulle ha. Och för att göra det enkelt för mig så bestämde jag mig för att göra en lista med siffor i låttitlarna. Bara för att liksom.

Vi kör.

Jo. Jag öppnar listan med 22 Acacia Avenue. Jag kunde inte låta bli faktiskt. Jag har valt versionen från finfina "Live After Death" (originallåten ligger som ni säkert redan vet på "The Number Of The Beast"). Jag gillar, föga förvånande, fortfarande "Live After Death". Det var den första liveskivan bandet gav ut, den första liveskiva (tror jag) som jag faktiskt köpte. Och ja, jag har kvar den. På vinyl.

Ett av världens bästa band. Ni vet att det är så. Den räcka av skivor som bandet gav ut från 1990 års "Cowboys From Hell" tills det att bandet lade ner står sig fortfarande som ett mäktigt vittnesmål över prick hur hård, bra och framför allt svängig musik kan vara. 25 years från "Far Beyond Driven" tog jag för att den är just svängig, hård och bra. Och innehåller rätt så sjukt gött kaggelir från Vinnie Paul.

Hangar 18. Tagen från den tiden då MEGADETH skrev bra musik. De har enligt min mycket ringa mening aldrig varit så bra som på "Rust In Peace". Hangar 18 har i huvudsak en grej som gör att den är tokbra: den fullständiga gitarronanin i slutet på låten. Gudars skymning säger jag bara - Mustaine och Marty Friedman går loss som bara attans. Underbart.

6:00 från "Awake". Enda skivan Mike Portnoy använde sig av ett trumset från Mapex istället för Tama. Så nu vet ni det. Efter den pyramidala succé som "Images And Words" utgjorde för bandet var det dags för uppföljare. Jag var mycket skeptisk. Jag dyrkade föregångsplattan och tyckte att "Awake" var ok. Först på senare år har jag märkt att detta faktiskt är skivan jag återvänder mest till i bandets numera rätt digra diskografi.

99. Dolving tillbaka, låtskriveriet brutalt bra. Ett jävla härj. När "rEVOLVEr" kom då var THE HAUNTED kungar i rätt mångas tillvaro. Jag kommer tydligt ihåg att jag först lyssnade på skivan på numera nedlagda Folk å Rock i Lund där jag vid denna tid pluggade. Jag höll på att smälla av.

 PYRAMIDO är i stort sett det enda riktigt konsekvent långsamt lirande band jag verkligen gillar. Så då fattar ni att det är värt rätt mycket när jag säger att finfina, malande och frustande 2 Years 8 Months 21 Days från "Salt" är värda er uppmärksamhet.

MISERY INDEX är ett fantastiskt band. Live är de inte att leka med, det tror jag att alla som var på Full Of Hate-turnén kan skriva under på. Gosse vilken brutalslägga den konserten var. Från "Heirs To Thievery" (mycket bra skiva f.ö.) har jag tagit The Seventh Cavalry. 

 CANNIBAL CORPSE. Skiva: "Kill" (den är vad den heter). Låt: Five Nails Through The Neck. Räcker så eller hur?

DARKANE. Ett svårt underskattat band som befolkas av inte bara trevliga snubbar - de kan lira linnet av ganska många. Bara introt till Execution 44 får mig att börja salivera. Jag tycker fortfarande att "Demonic Art" som låten är tagen ifrån tillhör de tre bästa skivorna bandet gjort. Har ni inte kollat in denna än så tycker jag verkligen att ni ska göra det.

Listan avslutas av IN FLAMES. Och denna gång är old-schoolloggan befogad då låten i fråga, Episode 666 är tagen från "Whoracle" som kom 1997. På denna tid skötte Gelotte faktiskt trummorna och gitarristerna hette Jesper Strömblad och Glenn Ljungström. Anders Fridén sjöng helt annorlunda. Allt var egentligen annorlunda - utom bandets sinne för att skriva bra låtar.





/Martin

Fredagslistan 2013, vecka 51: Siffror

Metallbibliotekarierna presenterar stolt: Julfilmen (med konsertårsbästalistan (typ)) för 2013

Tänk att det närmar sig jul! Alex, en afficionado grand delux av julen, har laddat sedan länge. För min del är det nog så att jag har väntat på det verkligt stora jultecknet: vår sedvanliga, och mycket seriösa, summering av konsertåret. Och nu är det alltså dags: häromdagen konvergerade bloggens redaktion (sadly, utan Susanne) till Barn- och ungaavdelningens rekvisitaförråd här på stadsbiblioteket i Helsingborg för att under stort allvar spela in Filmen för i år. Nedan finner ni den film som blev resultatet.

Vi passar också på att önska er god jul och gott nytt år, för med undantag för en episk fredagslista nästa fredag den 27/12 så kommer det nog inte hinnas med så mycket mer bloggande i år. Vi tackar innerligen för att ni varit med oss 2013 och hoppas att ni vill vara med oss även 2014, ett år som redan nu ser ut att bli fullständigt häpnadsväckande episkt.

/Martin & Alex

Seven Days Of Sabbath, day 7: Music Maestro

Dåså. Det börjar bli dags att runda av. Jag går snart på julledighet och vad är väl bättre på julen än musik? Således har jag satt ihop en spotifylista med 16 låtar som innehåller det jag älskar allra mest med Black Sabbath förutom Tony Martin-tiden då de skivorna (med ett undantag) tyvärr inte finns på spotify i skrivande stund.

Det är en salig blandning, högt och lågt, med en sak gemensamt - jag älskar rubbet. Som lök på laxen har vi en julhälsning från två gäster som också fått tycka till, enligt följande lista:

* låtarna 17-19 (Spiral / Falling / Shining) bjuder Patrik Svärd från CLOUDSCAPE på. Vi har sett många Sabbathkonserter ihop, jag vet att hans favoritperioder är Tony Martin-tiden och de tidiga Dioskivorna så att Spiral architect fick vara med var en för mig glad överraskning.

* låtarna 20-22 (SBS / Hole / Computer) signeras svensk hårdrocks allra största orakel Janne Stark. Janne gillar uppenbarligen, precis som jag, de mer episka låtarna i bandets katalog. Computer god är en favorit hos mig också, men den fick inte plats i min på förhand till antalet bestämda 22-låtarslista. Lustigt är dessutom att vare sig jag, Janne eller Patrik valde samma låtar. En brokig rolig blandning som jag här ber att få bjuda på. Kanske upptäcker du något nytt. Kanske gläds du av att hänge dig åt nostalgiskimrande hits från din ungdom? Kanske saknar du någon låt. Kanske inte. Jag hoppas att listan ska glädja dig i vilket fall.

Seven Days Of Sabbath - The Soundtrack

God jul, allesammans.

/Alex

Årsbästalistan 2013 - de nominerade, nr. 22

Nominerad: "Abandon All Life" - NAILS

En av årets absolut mest desperat benknäckarhårda skivor.

I min recension av skivan skrev jag att

Inledande kvartetten låtar - In Exodus, Tyrant, Absolute Control och God’s Cold Hands är så knallhård att jag både jublar och kippar efter andan. Framförallt står rensmattorna i Tyrant och Absolute Control ut som typexempel på hur fantastiskt mycket man kan säga på 86 sekunder utan att låtarna känns speciellt korta eller ens stressade i sin låtuppbyggnad.
Om vi ska prata lite om de rent tekniska bedrifterna som NAILS kan bocka av på pluskontot så står Todd Jones rent oroväckande brutala sånginsats ut på ett oerhört imponerande sätt. Karln gastar på med en så total övertygelse att det är ett under att han inte får bråck på kuppen. 

Jag är djupt imponerad av ”Abandon All Life” som verkligen står ut som en av de mörkaste och mest samtidsfientliga skivorna som jag hört i år. Känner man sig sugen på att i det närmaste få ansiktet avblåst så är denna skivan en bra startpunkt. Det lovar jag.


Detta är den sista skivan som är nominerad till min årsbästalista 2013. Någon gång under mellandagarna kommer ni kunna ta del av vilka skivor som är bäst enligt undertecknads högst ödmjuka åsikter samt resten av skribenterna på Werocks listor. Vi brukar divergera en hel del, haha!



 /Martin

Årsbästalistan 2013 - de nominerade, nr. 21

Nominerad: "Extol" - EXTOL

En skiva som jag snubblade över av ren slump. I efterhand framstod snubblandet som ganska väntat då bandet ligger på norska Indie Recordings, en label som på senare år visat stor fingertoppskänsla när det gäller vilka akter de jobbar med.

I min recension av skivan skrev jag att

Albumet öppnar [...] svinaktigt bra med Betrayal som bjuder inte bara på ett fantastiskt driv och sväng utan också på makalöst bra rensångspartier brevid den synnerligen njutbara growlsången från Peter Espevoll. Det är för övrigt ett kännetecknande av hur bandet jobbar på skivan - man lyckas på ett fint sätt sammanfoga det härligt brutala med det skira som gör skivan till en varierad lyssnarupplevelse.

Jag har återvänt till skivan under året och då framför allt för att lyssna på en av de mer knäckande låtar jag hört under året - A Gift Beyond Human Reach vars fina meckighet kittlar trumhinnorna på precis rätt sätt.

/Martin

Seven Days Of Sabbath, day 6: Hidden treasures

Föga förvånande handlar detta inlägg om bootlegs, min stora passion i livet. Black Sabbath har utgivits på flertalet ljusskygga vaxligheter genom åren och jag tänkte lista några favoriter. Således, utan invärtes ordning, detta lyssnar jag på när dagarna är långa, kvällarna är mörka, släkten kommer på besök och det blir lite segt.

BITCH - Stockholm 1983

Vi tar det fulaste omslaget först. Resten är all good. En komplett upptagning av Stockholmskonserten 1983, när de fortfarande körde Keep it warm och titelspåret från den senaste skivan vilka båda försvann senare på turnén. Sabbath är bra här, ljudet är kanon och skivan formligen vrålar ut Digital bitch som jag tycker så mycket om. 

ETERNAL VOID OF DOOM - Köpenhamn 1971 *lyssna*

Detta är en förhållandevis nysläppt rackare, en enkelvinyl inspelad i Köpenhamn i april 1971. Lite ofokuserade är de, och konserten är förvånansvärt kort vilket jag tillskriver avsaknaden av Wicked world som brukade dra ut på tiden men skivan som helhet är grym! Omslaget är skitsnyggt, bilderna på baksidan och på den medföljande postern kommer från konserten och man får en riktig känsla av att vara på plats eftersom ljudet även här är väldigt bra.

SPHINX - London 1986

Ytterligare ett ganska fult omslag men det spelar ingen som helst roll. Detta är mitt favoritSabbath, Ray Gillen på sång, "Seventh Star"-turnén och framförallt - en englandskonsert. I England spelade de nämligen nästan en halvtimme längre spelningar än vad de gjorde i USA månaden innan. Die young är mästerlig, Danger zone är bäst. En obönhörligen enastående konsert.

KILLING YOURSELF TO DIE - Lund 1977 *lyssna*

En klassiker av rang, toppljud och toppband. Låtarna ligger förvisso i fel ordning och dubbelskivan är inte komplett, detta vet vi idag när masterkassetten har läckt ut med ÄNNU bättre ljud. Men det spelar ingen roll - det är en perfekt bootleg. Snyggt omslag (om än felstavat på förstapressen - YORSELF (se bild)), bra ljud och ett bra band. Ska jag visa upp en enda vinylbootleg med bandet så blir det nog denna. Med vissa svårigheter, då jag inte äger den. Seriösa säljare med ett ex i toppskick ombedes höra av sig. Jag betalar bra.

GR'NDLEPOL - Asbury Park 1975 och California Jam 1974 *lyssna*

Skivan som sådan är egentligen ointressant förutom att den är pissesvår att få tag i, men det finns en riktig ljuspunkt till historia som jag ber att få dela med mig av. På denna skiva står det att innehållet kommer från California Jam och Philadelphia 1974. Philadelphia 1974 är fel. Den delen av skivan innehåller en radioinspelad konsert, och för ca. 15 år sedan hörde en kille av sig till radioprogrammet King Biscuit Flower Hour.  Det var de som spelat in och han undrade lite över inspelningen och huruvida de kunde tänka sig att släppa ut hela konserten. De nekade då, sade att den troligtvis var för dålig, men dubbelkollade ändå sig själva och upptäckte att så inte var fallet. Det visade sig vara en ENASTÅENDE inspelning med ett band som skjuter på alla getter. Killen på radioföretaget bad om hjälp av intressenten för att få korrekt namn på några av låtarna, och det fanns på kartan att denna skulle komma ut på officiell cd i stil med inspelningar från bl.a. DEEP PURPLE som vädrat morgonluft efter att tidigare varit gömda i det digra arkivet. Intressenten fick dessutom en kopia på inspelningen som tack för besväret. Tid gick, skivan kom aldrig ut och killen på radioföretaget som hade hand om det hela försvann. Kvar satt intressenten med sitt ex, vilket han till slut läckte ut till oss alla. Inspelad i Asbury Park, New Jersey i USA på sommaren 1975 - en färdigmixad soundboard från den stora "Sabotage"-turnén. Jag vet minst en person i min närhet som fortfarande håller denna som en av de bästa liveupptagningarna han hört. Jag är böjd att hålla med, det finns INGENTING att klaga på här. Klicka på "lyssna" ovan, upp med volymen och njut. 

(Ett par av låtarna kom förvisso med på "Past lives"-skvan för några år sedan. Synd de inte släppte hela, men de får skylla sig själva.)

That, mes amis, is all. Nästa inlägg blir det sista i serien.

/Alex

Högt och lågt på Werock

I takt med att skribenterna sliter sina luggar över årsbästalistan ligger recenserandet lite på sparlåga på Werock. Jag fick dock ändalykten ur vagnen och lyckades producera några tecken om två death metalalster.

Ni som följer med i mina nomineringar till årsbästalistan känner igen omslaget till vänster - "Darkness Unbound" från DEMONICAL. Och som jag skriver i den längre recensionstexten så är det liksom inget snack om att denna skiva kommer hamna på årsbästalistan, det är bara fråga om vilken placering den kommer få. En magiskt bra skiva som jag just nu inte kan få nog av.

Sen har vi en skiva från ett band som det har pratats en del om - BROKEN HOPE som är i full gång med att återuppbygga sin karriär efter ett mycket långt uppehåll. "Omen Of Disease" heter skivan och den lever inte upp till den mindre hype som den har åstadkommit i främst USA. Läs vad jag tycker om skivan här.

/Martin

Seven Days Of Sabbath, day 5: Live Evil

Och så var det det här med liveskivor. Jag är både för och emot fenomenet, idag känns de nästan meningslösa med tanke på den flora av mer eller mindre perfekta bootlegs som envist dyker upp så fort Lasse Kronér tagit en enda ton. Förr var det en annan ko i fållan dock, och en Sabbathskiva som man kan diskutera till döddagar är just deras första riktiga liveskiva: 1982 års ”Live Evil”. Inspelad under några konserter i USA på våren 1982 står skivan ut som en förbisedd klassiker i genren. Den släpptes som en slags motpol till Ozzys ”Speak of the devil” och framförallt till deras ”egna” liveskiva ”Live at last” (inspelad 1973) som släpptes utan att bandet ville det. ”Live Evil” skulle bli en riktig Black Sabbath-liveskiva, och blev väl det också även om de interna striderna i bandet gjorde att denna sättning inte ens överlevde mixningen. När den släpptes i december 1982 var både Dio och Vinny Appice borta ur bilden för länge sedan, och 1983 skulle ge världen något helt annat i Sabbathväg.

Vad ”Live Evil” bjuder på är ett bra band som är ungefär mittsunds på sin Mob Rules-turné. De inspelade kvällarna vittnar om en sammansvetsad grupp som gjort detta förut utan att låta trötta. Mitt enda problem är att de envisas med att köra äldre låtar. Förvisso var det Black Sabbath som stod på scen med allt vad det då innebar (något man snyggt parerade vid återföreningen 2007 genom att döpa om sig), och visst passar det att köra en eller kanske två klassiker, men jag har personligen alltid haft problem med Dios version av låten Black sabbath. Iron man låter inte heller något vidare i hans tappning, och Children of the grave skulle de absolut skippat. Fler ”Mob rules”-låtar hade varit mumma, och att de missade att köra mästerverket Die young från ”Heaven and hell” på denna turné är inget annat än ett helgerån.

Detta till trots är det en bra skiva och en bra turné, Voodoo är mästerlig i sin enkelhet och versionen av Heaven and hell är magnifik. Filmmässigt är vi tyvärr synnerligen dåligt bevandrade, en enda bootlegfilm inspelad på Londons Hammersmith Odeon i januari 1982 är vad som finns. Man kunde ju önska att det skulle finnas något lite mer officiellt material, något tv-filmat…

Så var jag ute på myren en dag, och vad dök upp plötsligt om inte några gamla Warner Brothers-rullar. Filmade på samma konserter under vilka ”Live Evil”-upptagningarna gjordes, och den första smaken av detta godis gavs ut som ett slags easter egg på en dvd som i övrigt innehöll den tidigare nämnda Moskvakonserten från 1989. Det hintades där och då om att dessa rullar snart skulle se en ordentlig release, en hel konsert tv-filmad med ljud från liveskivan. Det var många år sedan nu och till dags dato har inget mer kommit ut, rykten finns det gott om men inget är bekräftat eller verkar ens finnas i de mest ljusskygga av bootleghörn runtom i världen. Det är många med mig som gladeligen skulle sålt av både en och två släktingar för att ges tillfälle att se en sådan film, men tills det blir verklighet får vi nöja oss med det knapphändiga existerande materialet. Jag bjuder nedan på två hyggligt sebara klipp, det finns fler på den berömda tuben men då rör det sig om väldigt korta snuttar som egentligen bara gör oss nedstämda. Fast lite glada också.

/Alex

Fredagslistan 2013, vecka 50: Metallica by request

Denna vecka viker jag hela fredagslistan till ett enda band - METALLICA. Det borde rimligtvis inte komma som en nyhet att nästa års traditionella semester som bandet brukar ta när de jobbar med nytt material kommer att ta bandet till Sverige och ett helt nytt event kallat Stockholm Fields. Mattias Kling har skrivit en hel del om vilket formidabelt festivalkrig denna bokning utlyste, vilket även Johan Jakobsson på Uppsala Nya Tidning har gjort.

Denna gång bjuder METALLICA på något extra: man kan nämligen rösta på vilka låtar man vill att bandet ska spela, under förutsättning att man har köpt plåt till giget. Och man kan välja vilka låtar som helst från bandets diskografi vilket gör att nu måste vi verkligen se till att tillräckligt många old-school metalliheads skaffar plåtar och ser till att inga låtar från "Load" och framåt spelas, haha!

I ärlighetens namn tror jag att det blir svårt att undvika att låtar från bandets mer mainstreamartade skivor spelas, men nedan har ni listan på låtar jag hade blivit exstatisk över om bandet hade spelat dem.

Vi kör.

Skivan som gjorde METALLICA till den megaapparat som bandet är idag. Jag köpte själv skivan på vinyl när den kom ut 1991 och lyssnade under en period oerhört intensivt på den.

Bandet har kört samtliga låtar som finns på skivan, men det finns två som jag verkligen skulle gå igång på om bandet tvingades att köra dem: The God That Failed främst av den anledningen att jag själv aldrig har hört bandet lira den - plus att det är oerhört snyggt ihopsnickrad låt - och finfina Whereever I May Roam som är en låt jag alltid har hållt som en av de allra bästa på skivan.

"...And Justice For All" är min favoritplatta i bandets diskografi. Jag vet att förbannat många stör sig lika mycket på produktionen på denna skivan som på "S.T. Anger". Och visst,  den är verkligen en vad man kan kalla en aquired taste. Men låtarna. Herrejävlar i min låda.

Överst på min önskelista står The Frayed Ends Of Sanity. Jo. Den med fillet vid 4:03 som borde ge Ulrich febersvettiga mardrömmar. Det borde förresten även Dyers Eve, Blackened och Eye Of The Beholder göra. Faktum är att jag verkligen, djupt och innerligt hoppas att många med mig kommer rösta på dessa låtar då framtidsutsikten att lira dessa formidabla stycken musik kräver att karln verkligen sätter sig ner och fucking övar på ett sätt han inte gjort på många, många år.

Bandets thrashplatta framför alla. Alla låtar är suveräna, men jag har alltid gillat Disposable Heroes och The Thing That Should Not Be mer än de andra.

Här var bandet elakt, här hade de ett driv i låtarna. De hade också den fullständiga kompetensen att skriva och lira låtar som de inte hade kunnat göra vid tiden för debuten. Att produktionen är så adrenalinstinn och in your face gör att skivan, med rätta, ses som den kanske starkaste i bandets diskografi.

För de av oss som var på bandets gig i Göteborg för två år sedan kommer ni kanske ihåg att detta var skivan som bandet valde att köra flest låtar ifrån. 5 st. Därför väljer jag inte dessa mer uppenbara låtar: Creeping Death, Fade To Black, For Whom The Bell Tolls, Ride The Lightning och The Call Of Ktulu. Inte på grund av att de är dåliga låtar, men för att jag mycket hellre skulle höra bandet köra den sällan spelade Trapped Under Ice. 

"Ride The Lightning" var ju skivan som visade att bandet hade mognat något så fruktansvärt på bara det knappa år som hade gått sedan debuten "Kill 'em All" släpptes. Låtskriveriet hade tagit sig till nya nivåer och Hammett hade verkligen börjat komma igång på allvar. Fantastisk platta.

Fyllda till brädden av alkohol och ungdomlig entusiasm lirar METALLICA skjortorna av alla i sin närhet.

När jag var 12 år gammal och hörde skivan första gången kunde jag inte fatta att man kunde spela så snabbt. Det säger väl en del om utvecklingen, eller hur?

Phantom Lord är det självklara valet och jag blev helt jämrans kokobananas när jag fick höra låten 2009 under en av bandets konserter på Forum i Köpenhamn. Jag skulle hemskt gärna få uppleva den igen.



/Martin

Fredagslistan 2013, vecka 50 - Metallica by request

Seven Days Of Sabbath, day 4: California Jam 1974

Den 6/4 1974 vann ABBA melodifestivalen i Brighton, blev superkändisar och klädde sig i spexiga kläder som ofta var alldeles för tighta. And that’s all I have to say about that. På andra sidan vattnet ägde nämligen ett helt annat och betydligt roligare evenemang rum.

Kalifornien, några mil öster om Los Angeles. En gigantisk motorbana kallad Ontario Motor Speedway slog upp portarna 1970 och skulle komma att räknas som en av banorna som banade (pun intended) vägen för gemene mans motorsportintresse vilket eskalerade efter 1980. I tio år serverade banan fina tävlingar och evenemang, inget av dem kan dock toppa det episka musikspektaklet CALIFORNIA JAM som ägde rum denna hyggligt varma aprildag 1974. Flera band skulle få visa upp sig, en spelning skulle komma att anta legendstatus och ännu 2013 vara den som alla pratar om (jag pratar om DEEP PURPLE såklart, med en Ritchie Blackmore i högform). Den underligaste spelningen under dagen tillskriver jag emellertid BLACK SABBATH. Deras senaste turné hade kommit till ända i slutet av februari och de hade inte tagit en ton tillsammans sedan dess. De flög över till Kalifornien direkt från England, transporterades ut till festplatsen via helikopter (det var enda sättet att för banden ta sig ut), gick rakt upp på scenen och rev av Tomorrow’s dream.

Det är alltså dagsljus, på scenen återfinns ett underligt hopkok av högtalare, trummor och en inlånad regnbåge från Don Kirschner’s ABC In Concert-serie (KISS!) och Black Sabbath är inte särdeles onda, om de nu någonsin varit det. Däremot är de taggade. Nåt så in i helvete. Efter inledande Tomorrow's dream och efterföljande Sweet leaf presenteras en av mina favoriter, Killing yourself to live – en av fyra låtar som skulle komma att sändas på amerikansk television. Kolla in Bill Ward, han är ett djur på trummorna. De andra är fortfarande lite försiktiga, vilket dock släpper efterhand som låten avverkas. Ozzys dans i slutet är fantastisk.

I början av nästföljande låt, en av bandets allra största klassiker, får vi fina panoramabilder på publiken vilket nästan ger mig svindel. Publiksiffran varierar beroende på vem man frågar, men som minst var det 200.000 personer på plats, och vissa hävdar att det var nästan det dubbla. Man kan ställa sig frågan hur bra konserten var för de som stod längst bak. Å andra sidan hade de kanske annat för sig.

Än så länge är det ”bara” låtar som avverkas, Snowblind låter väldigt slarvig och den framförda versionen hör kanske inte till bandets finaste stund, men låten är ändå bra så vem tänker på det sånt när man står där i solgasset med hög promillehalt och kanske en ännu högre annan slags halt. Klippet nedan bjuder på lite kommentarer från herrar Tony och Geezer om spelningen innan det korta 8mm-klippet börjar.

Det är nu det blir lite underligt, bandet väljer nu att köra Sabbra cadabra med tillhörande trumsolo, man slänger dessutom  in lite Supernaut och lite Iron man i det hela men jammar sen loss ordentligt. Det är 32 mycket speciella minuter, ofokuserade, skramliga och stundtals rent överjävliga. Tyvärr finns detta spektakel inte filmat, det hade varit roligt att se publikens reaktion när låten övergick i…eh…allt det andra. Efter denna halvtimme är konserten slut, men bandet kommer lyckligtvis att bjuda på två extranummer. Först ut är Paranoid i den snabbaste versionen jag hört.

Och till sist avslutas alltihop med Children of the grave. Efter detta går bandet av scenen, Ozzy blir haffad av en tv-tjej som försöker få ur honom något om hur det gick varpå han svamlar och hasplar ur sig något hastigt om han är ”lost for words”. Bandet hoppar in i sin helikopter igen och allt är över. Vi sitter svettiga och eländiga och är fortfarande osäkra på vad vi varit med om. Solen börjar gå ner, och ett annat band kommer snart att försöka bränna ner scenen.

Hela konserten finns tillgänglig som mixerbordsupptagning. Där kan man således även njuta av trumsolot och skramlet. Det gör man dock nog bara en gång. Sen går man nog och klipper sig istället.

/Alex

Årsbästalistan 2013 - de nominerade, nr. 20

Nominerad: "Darkness Unbound" - DEMONICAL

Att ett band lyckas övertyga mig om att det är en bra idé att ha ett intro hör inte till vanligheterna. DEMONICAL gör det - jag går fullständigt loss på det mer än lovligt skräckfilmsartade introt Darkness Unbound.

Resten av skivan är förresten även den i det närmaste perfekt. Gillar du death metal av det skandinaviska snittet då bör du skaffa denna skivan då den levererar på i stort sett samtliga plan.

Riffen är brutalt köttiga, och med finfina slingor som får mig att tänka på sorgligt avsomnade DISMEMBER är strängarbetet en ren och fullödig njutning. Trumspelet är stringent smäckbra. Och Sverker Widgren gastar prick så bra som han har skämt bort oss med på ytterligare en skiva som verkligen är med i racet om platserna på årsbästalistan: DIABOLICALs "Neogenesis".

/Martin

Seven Days Of Sabbath, day 3: Tony Martin

En period i Sabbaths historia som jag håller högt är Tony Martin-tiden. Mellan 1987 och 1990 gjordes tre kanonskivor, och efter en väldigt kort återförening av sättningen med Dio 1992 så fick Tony åter axla sångarmanteln under några år innan det blev dags för ytterligare en återförening. Må vara att den sista skivan med Tony, ”Forbidden” från 1995, inte blev något vidare mästerverk. Dessutom har den världens i särklass fulaste skivomslag. Inte för att Black Sabbath nödvändigtvis haft fler en ett par snygga omslag, men ”Forbidden” är rent ut sagt hiskeligt fult. Men nu lämnar vi det därhän och koncentrerar oss på godiset.

”Tyr” från 1990, en sällan omskriven skiva. Detta skulle bli den sista skivan med Black Sabbath som doftade 80talshårdrock, och lite föraningar till det tyngre soundet fanns redan i låtar som The sabbath stones. För min del är det dock den inledande trojkan som är BenknäckarLasse: Anno mundi, The lawmaker och underbara Jerusalem visar på ett skåp som står stadigt där det står. Mitt enda gruff i maskinen är att gitarren ligger alldeles för lågt i mixen, vi vill ju höra Tony Iommi för bövelen! Däremot kan ju alla sångaraspiranter ta en lyssning på just The lawmaker och njuta av en perfekt framförd sång om det någonsin funnits en dylik.

”The eternal idol”, 1987. Tonys första skiva med Black Sabbath och en högst ojämn sådan. Kanske för att bandet i sig fortfarande var i ett slags limbo efter turerna med Glenn Hughes och Ray Gillen under 1985-86. Ett par riktiga pärlor finns dock, titelspåret samt hiten The shining lämnar ingen oberörd.

And now the plot thickens.

”Headless cross”. 1989. Skitsnyggt omslag, hård men mjuk skiva. Titelspåret är så bra att man blir konfys, Devil & daughter och When death calls likaså. Dessutom är låten som bara kom som singelbaksida, Cloak and dagger, en riktig stänkare som lätt kunde ersatt någon av parenteserna på skivan (tänker främst på Black moon). Detta är Tony Martin-Sabbath i sitt esse, en stark skiva och en stark turné. Underligt nog blev bandet dessutom inbjudna till Sovjet för eftersom västerländska band Gorbatjovregimen numera faktiskt fick besöka landet. De spelade flera spelningar i Moskva och Leningrad där ingen i publiken fick yppa några känsloyttringar för då kom farbror polisen och satte stopp. Två av Moskvaspelningarna har kommit ut tv-filmade och är väldigt underliga men även roliga eftersom antalet existerande tv-filmade konserter med Black Sabbath från 80-talet är väldigt få. Dessutom låter bandet förbannat jävla bra här, även om det känns som att de spelar i en tv-show typ Jacobs Stege snarare än i en konserthall.

 Jag har sparat den bästa skivan till sist: ”Cross Purposes” från 1994. Bandets snyggaste omslag genom tiderna (förutom debuten), en mer eller mindre perfekt produktion och ett knippe låtar som tillhör mina favoriter alla dagar i veckan. Cross of thorns innehåller allt jag älskar med Black Sabbath, Back to Eden är kanonbra i sitt spel med moll-verser och dur-refräng, I witness är en perfekt upptempoöppningslåt och på det hela taget är skivan en mörk rackare som är så fin att man vill inhalera fjorton liter limtvätt i ren lycka. När jag såg Tony Martin och hans band köra Sabbathlåtar i Växjö 2006 blev jag så rörd av gitarristens solo i Dying for love att jag var tvungen att trycka hans hand. Gitarristen var för övrigt Tony Martins son.

Jag kan avslutningsvis säga att allt inte är bedrövligt med ”Forbidden” ändå, det blev en förhållandevis stor turné på skivan (till skillnad från ”Cross Purposes där det blev en väldigt liten turné) och de hade dels den goda smaken att spela (ett tyvärr kort set) på Karlshamn Rock Festival i juni, dels att komma tillbaka på hösten och köra tvåtimmars-konserter runtom i Sverige. Jag såg dem i Lund, på Mejeriet. Jag hade dessutom själv spelat på samma scen ett halvår tidigare. Lyckan och stoltheten var total.

/Alex

Årsbästalistan 2013 - de nominerade, nr. 19

Nominerad: "Earth Rocker" - CLUTCH

När Neil Fallon med manskap återvänder till rocken och skriver låtar som gjorda för att liras live, då blir det oftast bra. Och bra - det är bara förnamnet på bandets "Earth Rocker", en frustande, sjukt svängande självförtroendestinn best.

Jag skrev i min recension av skivan att 

Större delen av skivan består av musik som gjord att framföras live, och som på ett mycket föredömligt sätt kommer att få folk som går på bandets konserter att vilja gå fullständigt bananas. Faktum är att jag inte har hört bandet så stringent överhuvudtaget. Bandets tidigare skivor hade symptomen att det alltid fanns ett antal väldigt starka låtar uppblandande med några stycken musik som inte nådde hela vägen fram. Så är det inte på ”Earth Rocker” där faktiskt alla låtar är högkvalitativa.

/Martin

Seven Days Of Sabbath, day 2: Vad tycker du - egentligen?

Ofta tycker jag att jag är född alldeles för sent, men en fördel med att inte ha varit ”med när det hände” är att jag istället kan välja vad jag gillar och inte gillar med olika band. Jag lutar mig inte på några gängse axlar som hävdar saker som att ”DEEP PURPLEs Mark II var såklart bäst”, ”KISS är bara bra när det är originalmedlemmarna som spelar” eller ”LILI & SUSIE blev alldeles för kommersiella efter första skivan”. När mitt stora uppvaknande skedde i början av 90talet fick jag istället ofta 20 år långa karriärer att lära mig om, lyssna på och njuta av. Självfallet är det uppväxtens band och musik som präglat även mig, jag håller som bekant Kiss från 1987-1990 som en stor favorit även om detta inte är det gängse accepterade (Herregud - inget smink, ingen originalsättning, och skivan ”Hot in the shade” kan han väl ändå inte tycka är bra? Det vet ju alla att den suger?).  

Jag drar mig till minnes att de äldre i min ungdoms vänkrets hade massor av åsikter om alla dessa band som vi alla följde och dyrkade slaviskt, exempelvis sågs inte Tommy Bolins version av Deep Purple med blida ögon av somliga. Detta skulle sedermera bli ”min” sättning, det är den enda Purplesättning jag genuint samlar precis allt material med, skivan ”Come taste the band” är min favorit med bandet och turnén de gjorde 1975-76 är den svåraste av dem alla eftersom de pendlar mellan fullkomliga katastrofspelningar och de bästa spelningarna de gjort.

Med detta sagt – BLACK SABBATH. Hos mig finner ni ingen ”Det ska vara Ozzy annars är det inte Sabbath”. Ni finner ingen ”Utan Bill Ward vägrar jag ens lyssna på skivan”. Det ni finner är ett fan som håller nästan alla sättningar av bandet lika högt, och som framförallt koncentrerar sig på tre perioder. Jag skulle aldrig få för mig att exempelvis slakta skivan "Born again”, den har fått en slags revival idag men för de som var med när det hände så var skivan ett svek. När Ian Gillan tog över sången i Black Sabbath så svek han Deep Purple-fansen, och Black Sabbath svek sina egna fans genom att just få med Deep Purple-sångaren. Detta var en konflikt som nästan upplevdes som lika svår som ”Synthare eller Hårdrockare?”: ”Purple eller Sabbath?”. När det stod klart att banden själva inte brydde sig så svek fansen båda banden. Idag kan det för många av oss kännas urfånigt, det blev ju ändå bara en skiva och en turné, men det räcker med att posta ett inlägg på facebook om att man lyssnar på en inspelning från turnén så får man garanterat kommentarer från folk som var med då och som inte gillade det – trots att det rent objektivt av inspelningarna att döma varken lät bättre eller sämre än bandet gjort tidigare. Jag gör dock inte ner de som inte gillar perioden, jag förstår deras reaktion eftersom musik gör det här med människor – den engagerar. Ibland ändrar man sig med åren, ibland inte. Ibland vill man inte ändra sig – det kan vara behagligt att ibland sjunka in i en roll man en gång hade men sedan länge skakat av sig, om så bara för några minuter.

Med detta sagt – vad är då facit för vilka perioder med Black Sabbath som varit bäst? Som följer:

1. 1970. Debuten samt ”Paranoid” och världens hungrigaste band. Uteslutande bra musik innan droger och annat satte små käppar i hjul. Innan ensamsolona tog över spelningarna. Perfektion.

2. 1985-86. ”Seventh star”-skivan är en av mina favoriter, och när Glenn Hughes efter några spelningar visade sig inte kunna sjunga tog man in Ray Gillen. Vips så var den musiktekniskt bästa versionen av Black Sabbath igång, tyvärr blev det inget annat än denna turné. Vi lever dock gott med bootleginspelningarna och hoppas att den filmade Londonspelningen någon dag ser dagens ljus.

3. 2007. Heaven and hell – Schmeaven and Hell. Det var Black Sabbath som återförenades med Dio och Vinny Appice. Dessutom utan att spela låtar från några andra skivor än just ”Heaven & hell”, The mob rules” och ”Dehumanizer” så när som på de få nyskrivna. Bandet var starkt, oerhört starkt. Låtlistan ännu starkare. Konserten på anrika KB-hallen i Köpenhamn där vi dessutom slapp genomlida ett förband tillhör den allra finaste av stunder jag upplevt i herrarnas sällskap. Konserten i Helsingfors några dagar efter var lika bra.

There you have it, morgonens lektion! Gå nu ut i världen och se dig om idag – kanske är det dags att omvärdera något? Hur var det nu med Paranoid….bra låt? Sönderspelad? Aldrig gillat den? Lyssna med nya öron och ge dig fan på att hitta något nytt. Det tänker jag göra.

/Alex

Seven Days Of Sabbath, day 1: Never Say Die

Efter konserten den 26/11 i Köpenhamn där Tony Iommi och Geezer Butler spelade som om det inte fanns någon morgondag så har min kärlek till detta formidabla band fått en nytändning. Jag har haft ”Past Lives” i bilen under en vecka, jag hade helt glömt bort den skivan efter tusentals bootlegs och måste säga att det var ett väldigt kärt återlyssnande. Med detta i sinne fick jag för mig att köra sju dagar BLACK SABBATH på bloggen såhär innan jul, och då kanske försöka hitta något som jag inte lagt märke till eller engagerat mig förut. Jag kastar mig rakt in i grisens mjälte och spelar ”Never Say Die”, en skiva jag inte tyckt speciellt mycket om tidigare. Har jag ändrat mig?

Titelspåret som inleder skivan har jag inget emot. En simpel låt, långt från forna storheter typ Megalomania men ändå en habil rocklåt. Så långt, så bra. Men sen blir det värre. Johnny Blade och Junior’s eyes tycker jag verkligen inte om. Alltså verkligen inte. A hard road gör mig nästan lite irriterad, det här är alltså bandet som tidigare gjort sex skivor i rad utan en enda dålig låt, följt av en sjunde som var habil. Men visst, rent generellt kan jag se att 1978/79 var väldigt splittrade år för de flesta ”gamla” banden, det finns väl få människor som tycker att exempelvis KISS’ ”Dynasty” eller LED ZEPPELINs ”In through the out door” håller samma klass som de föregående skivorna. Så även för Black Sabbath, de tappad efokus efter turnén 1977, Ozzy kom och gick och hade sig och ingen visste väl egentligen vilket foto de skulle stå på (Hälsingland).

Shock wave lyfter det hela lite, och det var också en av de få låtarna från skivan de valde att spela live. Ozzy sjunger förhållandevis bra på denna också vilket naturligtvis är skoj. När Air dance drar igång undrar jag initialt om det verkligen ÄR Black Sabbath jag lyssnar på. Men låten är bra, betydligt bättre än allt annat som hittills ljudit ur högtalarna. Snygg melodi, roligt arrangemang och väldigt o-Sabbathskt. Det lugna partiet i mitten påminner en smula om ”Sabotage” och det är aldrig dåligt. Det finns även en hel del TRETTIOÅRIGA KRIGET-vibbar i låten vilket jag naturligtvis håller för väldigt trevligt. Efterföljande Over to you är också betydligt bättre än det mesta andra på skivan. Lite onödigt pianorullande i refrängen kanske men på det hela taget en bra låt. Nu börjar jag bli glad igen, det fanns ju pärlor även på denna av mig oerhört dissade skiva. Näst sista låten Breakout verkar vara ett försök att skriva en tung låt i stil med War pigs eller Hand of doom, men vill man vara tung finns det en grej man kan ha som tumregel – att inte använda blås. Saxofonsolot känns fullständigt meningslöst och låten får aldrig någon fart alls. Ett kort mellanspel som jag efter denna lyssning kanske aldrig kommer att lyssna på igen. Avslutande Swinging the chain sjungs av Bill Ward och känns lite som ”varken eller”. Ingen höjdare, inget bottennapp utan bara en låt i största allmänhet.

Nej, jag har väl inte direkt ändrat åsikt – ”Never say die” är en av de sämsta skivorna i bandets katalog. Jag hittade förvisso ett par pärlor denna gång men det var länge sedan jag hörde skivan innan idag och det kommer att dröja länge tills nästa gång. Live var de lite roligare 1978, deras 10th anniversary tour bjöd på några låtar från den tidiga karriären som inte luftats på flera år och även om Ozzy sjöng ganska illa så var konserterna väldigt energiska. Den sökande människan kan lyssna på en ljudinspelning från Fresno som håller god kvalitet och vittnar om ett piggt band. En London-spelning i juni filmades, klipptes ned och släpptes som köpfilm men jag tycker personligen att de låter betydligt tråkigare där. You be the judge.

Nästa gång, då är vi i havet. Hej!

/Alex

Fredagslistan 2013, vecka 49: metal med blås

Godmorgon!

Denna vecka bjuder jag på en mycket skruvad lista: metal med blås. Detta hör inte till vanligheterna vågar jag påstå. Men, invänder nu vän av ordning, finns det inte flera band som har samarbetat med symfoniorkestrar, körer, och individuella instrumentalister som har lirat solon i låtar? Jo, det har det. Men det var inte detta jag var ute efter i detta fall. Jag ville se om det faktiskt fanns band som fullt medvetet hade skrivit musik med tanke på att använda en blåssektion eller en enskild musiker redan från början. Och det fanns det. Inte speciellt många, men tillräckligt för att jag skulle få ihop en fem låtar lång lista på musik som verkligen heter duga.

RIOT är ett band med en lång historia. Bandets första sejour varade mellan 1975-1984. Efter det att bandet inte nådde större framgångar rent ekonomiskt lade man ner, men återupptog verksamheten redan 1986. Bandet är idag fortsatt verksamt och släppte så sent som 2011 skivan "Immortal Soul". Men det är inte den skivan vi ska prata om idag utan "The Priviledge Of Power" som kom i februari 1990. Här har man alltså tagit in en hel blåssektion. Och det är inte vilken blåssektion som helst kan jag tala om, utan snarare blåssektionen med stort B: Tower Of Powers blåssektion. Detta är alltså blåssektionen som i pricip alla som behövde ha en top-notch blåssektion och hade en hyfsad budget använde sig av under en väldigt lång period. Och jag förstår varför - detta är ren lyxkräm om ni frågar mig. Låten i fråga, Killer, är en störtskön, assvängig låt redan utan blåssektionen. Jag vill dock verkligen hävda att blåset höjer låten ytterligare. Det är måktigt, skruvad och fullständigt briljant.

Vi släpper lös sköna galningarna i THE DILLINGER ESCAPE PLAN i låten White Lizard som förutom ett helt klockrent utnyttjande av en blåssektion vräker på med piano och mer än lovligt galen sång från Greg Puciato. Detta är ren och skär magi om ni frågar mig.

HAKEN är ett band som jag stiftade bekantskap med tidigare i år genom "The Mountain". Detta är progressiv musik som när den funkar är alldeles ypperlig. Låten i detta fall heter Somebody och är en finstämd låt med en fin långsam stegring i intensitet för att i sluten vräka på med tungt brass. Jag tycker att detta verkligen är bra - första gången jag lyssnade på låten hajade jag till när den fullständigt ljuva klangen från brasset nådde öronen.

Ni kanske såg det komma? STRAPPING YOUNG LAD och bandets primus motor Devin Townsend drog sig verkligen inte för att korsa gränser vad gäller rätt mycket. Antiproduct från "The New Black" är från början en rätt skruvad historia. Precis som större delen av bandets musik var. Mellanspelet är dock helt briljant - för det första svänger det utav bara fan. För det andra dyker det upp en flöjt.

SEAR BLISS är ett ungerskt, mycket eklektiskt black metalband. Jag stötte på bandet när jag recenserade bandets senaste skiva "Eternal Recurrence" från 2012. Första låten på den skivan heter The Eternal Quest och innehåller inte bara stomp och growl utan även trumpetspel som verkligen höjer låten.

/Martin

Fredagslistan 2013, vecka 49: Metal med blås