Drum-cams

Hoj!

Hur vet man att man är yrkesskadad? Ett exempel på detta kan ju vara att man systematiskt söker igenom YouTube efter så kallade drum-cams, alltså filmat material på specifikt trummisar. Det finns en hel del sådant, mycket tror jag eftersom trummisar vet att det sitter skadade individer som undertecknad och faktiskt uppskattar att se skinnpiskare av rang visa vad de går för, men också för att trummor ju är ett fantastiskt instrument att faktiskt titta på. De flesta metal-pugilister brukar ju ha riggar som får det att vattnas i munnen. Förutom då Brann Dailor i MASTODON. Men det är ju en annan historia.

Senaste svepet, i den mån ni nu orkar se alla inkluderade min favorittrummis, SLAYERs Dave Lombardo i storform.



Ja, fy fan!



Och det är en låt!



Klassikern!



Ja, milde tid!



/Martin

Capital Chaos

Idag tipsar vi om en fantastisk site vid namn Capital Chaos. På denna hittas fullständiga konserter i förbryllande kvalité. En enkel sökning på siten har gett vid handen att BETWEEN THE BURIED AND MEs konsert den 3:e maj i år finns där samt även THE BLACK DAHLIA MURDERs gig den 28:e juli.

Our site and show may contain humor that some may find offensive. This is not our intent. We are all about Peace, Love, and Rock and Roll. However, We do not approve of censorship in the name of political correctness. For that, go to Fox News.

Så vitt jag har kunnat få fram är Capitol Chaos ett TV-program från början som sedan har lagts ut på nätet. Hursomhelst är jag synnerligen glad att jag upptäckte siten.

/Martin

Ömsom vin, ömsom vatten

Få band hyser jag så till ytterligheten dragna åsikter om som WASP. När de är bra är de fenomenala, när de är dåliga blir jag röd om öronen och skäms. Jag lämnar härmed de dåliga skivorna åt sidan (Helldorado...urk...) och sjunker ner i de tre finaste stunderna bandet har åstadkommit.

Debuten 1984 inte bara skrämde slag på rockvärlden, den formligen massakrerade hjärnorna på folk runtom i Sverige. Hem Och Skola stod utanför spelningarna på de tre Sverigegigen och försökte få folk att avstå från att gå in ("Ska du verkligen gå in där? De är sjuka i huvudet!", citat från en bekant som såg dem i Göteborg den 6/10). Och fina tidningen Okej gjorde ALLT för att spä på rädslan och chockverkan genom att publicera bild efter bild på Blackie & co. i samklang med kedjor, rått kött och strippan de hade på scenen. Idag ter sig allt detta väldigt oskyldigt, musiken är ju rätt enkel hårdrock, det lilla de pillade med på scenen är vardagsmat på TV4-Nyheterna varje dag och ingen är rädd för gamle Svarten längre. Det var roligare 1984.

Barnjournalen 1984 (dålig kvalitet men sjukt roligt klipp!)

1997 hade WASP harvat på länge i samma hjulspår. Chockeriet med kött och strippor försvann redan 1985 och efter det släpptes mer eller mindre habila skivor med The Crimson Idol (1992) som den kanske bästa, men mitt engagemang var sedan länge bortblåst. 1997 förändrades allt. Igen. Med den tillnärmelsevis ohyggligt stygga skivan Kill Fuck Die hade en revitaliserad (läs: PISSFÖRJÄVLABANNAD) Blackie återförenats med Chris Holmes för att återigen skrämma skiten ur världen. Chris lämnade bandet efter Headless Children-turnén (1989) och passade på att lära sig mer om allehanda injektioner under tiden som icke-aktiv. Vad detta gjorde med hans kropp låter jag vara osagt men han spelade åtminstone ok. Skivan är i mina ögon helt underbar, dess uppenbara brister till trots (produktionen...eller bristen därpå....). Låtmaterialet är starkt, både enskilda låtar och plattan som helhet. När Blackie sedan dessutom korsfäste en nunna och våldtog henne på scenen så var skräckverkan ett faktum.

Tyvärr blev det inte så mycket mer, skriverierna och rädslan uteblev och bara året efter hade chockeriet lagt sig igen och WASP förvandlades åter till ett "vanligt rockband". Jag fick aldrig sett dem 1997 då de inte var närmare oss än Hamburg, detta grämer mig än idag med tanke på den fantastiska setlisten de körde och den döfräcka scenshowen de hade. Men Blackie skulle ha ett sista ess att spela ut.

Kill your pretty face, live i Milano 97 (dåligt kvalitet igen men HELVETE så bra)

2004 var året. Skivan som släpptes heter The Neon God p. I. Jag hade aldrig trott att WASP skulle engagera mig igen, men när jag fick plattan så satte jag både kaffet och kanelbullen i mjälten - en fullkomligen formidabel skiva och efterföljande turné bjöds vi på. Dessutom släpptes även del 2 senare på året och då återvände bandet för en spelning till med en nästan totalt annorlunda setlist. Dessa två spelningar (Malmö 2004, Karlskrona 2004) står för allt jag älskar med WASP - många låtar från första skivan, två låtar från Kill Fuck Die (den ena live för första gången sedan 1997, den andra kördes några gånger 2001 annars var det 1997 på den också) och massor av låtar från nya skivan/skivorna. Jag var i himlen, och ber att få återge låtlistorna i sin helhet här eftersom det inte finns vettiga liveklipp alls på youtube. Jag får ta tag i detta och ladda upp dem själv endera dagen. Tills dess, så HÄR ska låtlistor se ut (speciellt när man ser samma band två gånger på ett halvår):

Malmö 040514
Intro : Overture
On your knees
Inside the electric circus
Hellion
Chainsaw Charlie (Murders in the new morgue)
L.O.V.E. machine
Animal (Fuck like a beast)
Wild child
What I´ll never find
Sister Sadie (and the black habits)
My tortured eyes
The real me
I wanna be somebody
Blackie solo: Titanic overture / The idol / The gypsy meets the boy
Blind in Texas

Karlskrona 041109
Intro : Drive-by
Helldorado
Inside the electric circus
Hate to love me
L.O.V.E. machine
Wild child
Animal (fuck like a beast)
Come back to black
The headless children
The idol
Kill your pretty face
The real me
I wanna be somebody
The raging storm
Blind in Texas

/Alex

Full Of Hate samt Fredagslistan. FTW!

Ja, jag antar att intresserade redan har hoppat jämfota av lycka över detta. Jag gjorde det själv kan jag säga. Detta kan vara ett av de starkaste paketen som har framspytts över samtiden - det enda av banden som inte ger mig ståpäls är SUICIDAL ANGELS. Jag hade åkt till Göteborg om det bara hade varit MISERY INDEX som skulle lira. Nu blir det ju något av en tvåtaksbonaza av hela jädra kvällen. Om det finns ett enda metalhead som fortfarande står upp efter det att dessa band har lirat kommer jag bli mycket förvånad.

Detta är så bra att ni får fan en extra lista med banden på billen - i fall ni nu inte redan har järnkoll på dem.

Sen är det ju fredag! Ingen hejd på listorna idag. Stor variation som vanligt. Jag har fortfarande inte kunnat slita mig helt från GHOST BRIGADE och efter förra lördagens gig av ENTOMBED var det såklart inte speciellt svårt att gissa att Ensemble Of The Restless skulle hamna på listan även denna gång. Det är en låt jag skulle gå fullständigt bananer under om bandet någon gång fick för sig att spela den.

Alex har ju fått tag på Alice Coopers kommande platta. Jag misstänker att den fullkomligt galna peaken i besöksstatistiken vi hade igår - 123 stycken - har något med Alex genomgång/recension av "Welcome 2 My Nightmare" att göra. I vilket fall är vi glada att ni har valt att titta in på just vår blogg - tackar!

Såklart en del KISS som ju Anders och Måns slagit fast är bättre än AIK, samt en gemensam låt. Vilken får ni gissa själva :-)

Ha det bra under helgen!

/Martin

Fredagslistan vecka 34

Alice Cooper: Welcome 2 My Nightmare

Och som ett e-brev på posten så fick jag plötsligt höra hela ALICE COOPERS nya skiva. Därtill känner jag mig nödd och tvungen att gå igenom den här för den som vill läsa.

Jag får bilder i huvudet av skivan. Senast det hände på samma sätt var när jag hörde The Last Temptation, och bilderna jag ser i huvudet när jag lyssnar på skivan och texterna är som en blandning av serietidningarna som medföljde den skivan och typ den fjärde Nightmare on Elm Street-filmen. Med detta sagt så är det inte en uppenbar skräckskiva, skräckstämningen som infinner sig på WTMN 1 saknas till stor del. Det är något annat, en annan stämning, som fångar mig. För det gör faktiskt skivan - fångar mig.

Jag kör låt för låt, och struntar fullt i vad jag sade om de fyra låtarna jag hörde innan eftersom de i sitt sammanhang faktiskt låter annorlunda och får en helt annan relevans.

Jag avslöjar lite av storyn här så läs inte vidare om du vill bli överraskad.

01. I Am Made Of You
Lugn, vacker och lite ödesmättad. Vocalizern störde mig i början men efter ett par lyssningar känns den faktiskt självklar. Vi får följa Stevens (skivan handlar såklart om honom) fundering kring sig själv. Bra jävla låt.

02. Caffeine
Steven är rädd för att sova. Han vill hålla sig vaken. Schysst rocker och man ser framför sig hur han knaprar piller och öser i sig kaffe. Han vill ju inte sova,

03. The Nightmare Returns
Steven somnade visst ändå. Fan också. Här har vi lite skräck faktiskt, man kunde nog tagit ut svängarna ytterligare med dissonanta ackord eller så men som det är så funkar den som ett slags andra intro.

04. A Runaway Train
Alice har beskrivit denna som att Steven sitter på ett rusande tåg på väg att krascha. Själv ser jag Steven som jagad av tåget, låtmässigt är den fortfarande svag som fan men storyn får faktiskt en kick av jakten.

05. Last Man On Earth
Tåget kraschar till slut och jag ser att det kraschar in i väggen på en gammal teater i stadsdelen Montmartre i Paris, där Steven precis sprungit in för att gömma sig. Han sätter sig på en av stolarna i det nedsläckta auditoriumet varpå denna låten drar igång. Jag ser Showman-Alice framför mig, självfallet ganska lik Some Folks-Alice från 1975 då låten är en uppenbar uppföljare till den stilistiskt sett. Låtens tema, att Steven är den siste människan på jorden, slutar i mitt huvud med att den övriga publiken lyses upp och visar sig bestå av döda/odöda.

06. The Congregation
De döda/odöda hälsar Steven välkommen. Låtmässigt en blandning av School´s out och något från Last Temptation.

07. I'll Bite Your Face Off
En slags enkel Cold Ethyl med en dålig refräng. En del av mardrömmen jag kunde varit utan, känns som en filler (förutom förrefrängen och mittpartiet som jag gillar).

08. Disco Bloodbath Boogie Fever
Mycket underlig låt, texten är antingen genialisk eller värdelös och låten i sig låter som något som nästan kom med på Flush The Fashion. Av den anledningen är den älskvärd, men det känns osäkert på var i mardrömmen vi nu befinner oss. Folk blir massakrerade på ett disco. Hmm.

09. Ghouls Gone Wild
En standardrocklåt, textmässigt ytterligare en underlig rackare. Jag ser dansande zombies framför mig. Det är inte helt oangenämt men jag förstår det inte.

10. Something To Remember Me By
Närmast en *obligatory ballad*. Jag saknar textknorren på denna. Det är en rätt schysst låt, men varför dör ingen eller blöder eller sprängs? Det känns bara som en kärleksballad. En uppenbar Only Women Bleed utan knorr. Når nästan ända fram.

11. When Hell Comes Home
Låten med störst förväntningar då originalbandet spelar på den. Därför faller den högst också. Efter kanske fem lyssningar tycker jag fortfarande det är en knappt hygglig rocklåt, långt ifrån den fantastiska jag hade hoppats på. Textmässigt är det en rätt obehaglig historia som får ett bra hämnd-slut så den passar åtminstone definitivt in i mardrömmen.

12. What Baby Wants
Kanske den konstigaste låten på skivan. Djävulen kommer i skepnad av en kvinna och försöker betvinga Steven. Som låt betraktat är den bra men jag hade nog helst sett den som ett extraspår eller dylikt för den passar inte riktigt in tycker jag.

13. I Gotta Get Outta Here
Vilken överraskning! Som enskild låt var denna nästintill tråkig, men JÄVLAR vad den lyser upp i sitt riktiga sammanhang! Textmässigt förklarar den dessutom flera av otydligheterna ovan, och vilken AVSLUTNING sen! Denna låter som en hybrid av något på From The Inside och Last Temptation, och när det avslöjas att Steven är DÖD men inte begriper/accepterar det så skiner jag upp med hela huvudet :) Någon annan som även får Rocky Horror Picture Show-vibbar?

14. The Underture
Instrumental som knyter ihop skiva ett med skiva två, en avslutning på hela alltet. Som en blandning av Alice Cooper 1975, Alice Cooper 2011, Buffy The Vampire-musikalavsnittet och Nightmare Before Christmas. Helt fantastisk avslutning.

Jag kommer på mig själv med att tänka på en grej. The Last Temptation med sina tillhörande seriemagasin är nog egentligen, för min del, den riktiga WTMN2. Jag älskar den skivan den storyn och den stämningen. I det ljuset väljer jag att se denna nya skiva som del tre. På så sätt blir det inte lika självklart att den "måste vara" som första WTMN, utan snarare som Last Temptation. Och i det avseendet håller skivan fantastiskt bra.

Skivan som helhet lider av att det är för många låtar. Bort med två, kanske tre låtar (typ 7 och 12, kanske 4 också men den passar i storyn) och detta är den starkaste skivan Alice släppt sedan 1994, men även totalt sett är det en skiva som slår i princip allt han gjort efter Brutal Planet.

Jag sitter nöjd och flinar och tänker att jo, han kunde. Jag sänkte förväntningarna, det är riktigt, men jag sänkte även garden och önskade att han skulle knocka mig.

Det gjorde han.

/Alex

Vitamininjektionen från Seattle

TRAP THEM - bandet som räddade dagen på den musikaliska fronten igår. Tryckte, ack så dumt, på SABATONs nysläppta liveplatta på Spotify igår. Fy fan. 27 jävla låtar. Rent himmelrike för bandets fans såklart - värre än att sugas ut genom toaletten på ett flygplan på 10.000 meters höjd för oss andra.

Tacka då för att jag raskt räddade mig över till grind/crust combon TRAP THEM och deras "Sleepwell Deconstructor". För den plattan är bra skit. Rens, men med ackuratess och övertygelse. Ångest, lite spår av MASTODON, ROTTEN SOUND och NASUM - ja, det krävs ju ingen examen för att fatta att jag gillar detta.

/Martin

Föredömligt filmat

Alexander Bergdahl är en av mina allra mest ödmjuka vänner - i just detta fall har han ingen som helst anledning att vara det, för filmen från GHOSTs gig på Malmöfestivalen i måndags är rejält imponerande. Både Alex och jag har dryftat detta band både mycket och ofta - först kom vi fram till att de inte var värda hypen, att skivan minsann inte var så där überbra som prick varenda jävel tyckte och att bandet minsann inte skulle bli något mer än en dagslända. Se där, så sura och motvalls vi kan vara.

Sen såg jag ju bandet på Getaway, och satan, då trillade ju polletten ner på ett tungt sätt hos mig i alla fall. Alex upplevelse i måndags var inte mindre förstod jag raskt vid samtal vid tidningarna i tisdags morse. Och jag förstår varför när man ser videon. Nu tycker jag att GHOST kommer mer till sin rätt inomhus, och inte på en stadsfestival, men kvaliteten på låten och inspelningen gör att jag faktiskt kastar dessa förbehåll överbord.

/Martin

En stunds lättnad

Ibland är det så skönt att lyssna på plattor som inte har ambitionen att vara något annat än bara en platta fylld med musik - inget mer. Det kan vara svårt nog visserligen att göra riktigt bra musik, men ibland smyger sig prettoallergin på med kraft, och jag slår bakut på blotta tanken på band som så att säga vill förstora upp musik till rent absurda nivåer med tal om att deras plattor minsann är en kommentar till de stora eviga frågorna i tillvaron.

Ibland älskar jag sådana skivor, så detta tillstånd är ju inte konstant. Men när det infinner sig så kan jag varmt rekommendera en platta som "All Guts, No Glory" av EXHUMED. Där har man ju en titel som inte lämnar några tvivel om vad det handlar om för typ av musik, eller hur? Exakt.

Kolla bara in omslaget:
Sen kan ni ju dra era egna slutsatser, haha!
Blir ni lika sugna som jag blev på att höra hur det låter mer exakt, rekommenderar jag denna länken. Längre recension nästa vecka på WeRock för de hågade utlyses likaså.

/Martin

Wacken Open Air

Jag kan garantera minst ett skratt när man läser Ida Frisells och Mats Manhammars artikel från årets WOA. Stort fokus ligger på power metal, då både Mats och Ida är svårligen förtjusta i denna subgenre, och jag kan verkligen begripa att de fick sitt lystmäte under dagarna i norra Tyskland. Hela den minst sagt maffiga artikeln hittar ni här.

/Martin

Nytt från Alice Cooper

Jag fick igår tillfälle att lyssna på fyra nya spår från ALICE COOPERS kommande "Welcome 2 My Nightmare". Hypemaskinen är igång såklart, originalbandet har medverkat både spelandes och låtskrivandes, Bob Ezrin har producerat och hela skivan är en temaskiva, en ny mardröm för Alice. Vad säger dessa första fyra låtar då? Jag drar kort igenom dem låt för låt.

Caffeine
Den bästa av de fyra. Schysst låt totalt sett, får lite blandade Hey Stoopid/Eyes Of Alice Cooper-vibbar.

A Runaway Train
Den sämsta av de fyra, låter som en pastisch av något från Special Forces (som jag älskar) och Lost In America från The Last Temptation. Drivande, sure, men fångar inte mitt intresse.

I´ll bite your face off
Förrefrängen är det snyggaste Alice gjort på länge, den formligen stinker 70-tal (läs: From The Inside/Lace & Whiskey/Nightmare). Tyvärr så kommer refrängen efter, som brukligt är. Och den låter som vad som helst från [insert: generisk Alice Cooper 2000-talslåt].

I Gotta Get Outta Here
Titlen bjuder såklart in till lyssning, en fras ur Ballad Of Dwight Fry. Låten i sig låter lite som Novocaine från Eyes Of Alice Cooper. Hmm, ytterligare en referens till en sentida Alice-skiva?

Däri ligger såklart problemet. Det är 2011. Alice och de andra är inte samma människa som 1975. Hade denna skivan hetat "Face Off", When Hell Comes Home" eller nån annan låttitel från skivan så hade jag inte brytt mig nämnvärt, men när man gör en stor hypemaskin av att en skiva skall vara en uppföljare till ett musikaliskt perfekt verk så får jag förväntningar. Jag försöker hålla dem låga, men de finns där likväl.

Det är inte dåligt, men jag saknar det episka. Nu har jag bara hört fyra låtar, och jag hoppas att det kommer något som åtminstone liiiite liknar skräck-Alice. DÄR var den förresten, det är DEN jag saknar: SKRÄCKEN. Fyra generiska rocklåtar borgar inte direkt för någon skräckupplevelse förutom om det är TAKIDA som har spelat in dem.

Även om jag inte håller någon av de senaste tio årens Alice-skivor för något annat än sådär (förutom Dirty Diamonds som jag gillar oerhört mycket) så skulle jag bli förvånad om nya Nightmare vore samma slags magplask som förra skivan, Along Came A Spider. Och hur skivan än låter så ser jag mycket fram emot att se de nya låtarna live. Alice har uttryckt en önskan om att köra hela Nightmare 1 rakt av följt av hela 2:an. Kanske på Broadway.

Hela Nightmare 1. Med 2010-talets produktionsmöjligheter.

Helvete.

Jag hade satt mig på flyget direkt.

/Alex

Supporta scenen: ENTOMBED

ENTOMBED, finns de längre? Jo, jag har faktiskt fått den frågan. Av det jag såg av bandet på sommarens Getaway så kan jag bara säga: De finns nåt så in i helvete. Det kloka beslutet att lägga till en medlem i Victor Brandt på bas så att Nico Elgstrand kan fokusera på att lira gitarr har gjort underverk för bandets framträdande.

Därför tycker jag att man, i den mån man har möjlighet, ska bege sig till Malmö imorgon. Scenen är Lilla Sydsvenskan på Posthusplatsen, tiden 24:00, och kostnaden 0 kr då giget är under Malmöfestivalen.

/Martin

Fredagslistan

Tallyho sweet Jesus!

Som den uppmärksamme lagt märke till så är jag tillbaka i full kraft, och fredagslistan denna vecka blir en hysterisk blandning av det finaste vi vet och kanske det värsta. Jag var tvungen att avsluta listan med en bottenfisk av läskigaste sort, om inget annat så för att vi ska njuta av allt det andra fina vi har. Eller kanske för att få oss ett härligt skratt på en fredagförmiddag. You decide.

Listan innehåller idag bl.a. GHOST BRIGADE, IRON MAIDEN, AGNOSTIC FRONT och ACE FREHLEY. Som sig bör.

Spotify har sina ljusa sidor, men att de saknar den kanske viktigaste och framförallt bästa skivan i WASP´s utgivning är en miss så fatal att jag inte finner ord. Jag talar naturligtvis om Kill Fuck Die. Nåväl, jag ämnar skriva en grej om denna monumentala skiva nästa vecka i vilket fall, Spotify eller icke Spotify. Youtube kan man iallafall alltid lita på :)

Friends and foes - we march!

Fredagslistan vecka 33

/Alex

Rätt ner i diket

Har man lyssnat på rätt mycket melankolisk musik i form av GHOST BRIGADE som jag gjort den senaste tiden, så vet man att det kommer att komma en reaktion mot denna musik också. Och det gjorde det såklart i form av, vad annars, grindcore/death metal. Nu kan jag ju verkligen inte klaga på detta då musiken som bjöds var signerad LOCK UP som brukar beskrivas som en supergrupp, även i fall detta begrepp är så totalt felaktigt att använda i samma mening som ordet grindcore. Men, såklart, om medlemmarnas namn stavas Tompa Lindberg, Shane Embury, Nick Barker och Anton Reisenegger blir det såklart frestande att ta fram detta begrepp.

Och "Necropolis Transparent" låter precis så kompetent som man kan förvänta sig. Nick Barker (ex-Testament, ex-Dimmu Borgir bland andra) blästar på föredömligt. Det går fort, gitarrerna gnider på som om livhanken berodde på det och Tompa låter skitförbannad. Det räcker, för att använda ett favorituttryck, riktigt jävla långt.

Frestad? Då tycker jag att denna länken kan passa.

/Martin

Nya texter

Ett gäng nya texter att gotta sig åt på WeRock - bäst av de jag skrev om är GHOST BRIGADEs "Until Fear No Longer Defines Us". En riktigt vacker titel, eller hur? Musiken är minst lika vacker, men detta är ingen skiva man ska dänga på om man vill ha röj. Det får man å andra sidan om man slänger in "Agony" av FLESHGOD APOCALYPSE i stereon. Knappt någon let up överhuvudtaget på denna platta som kan tillhöra en av de mest överlastade släppen på mången god dag. Kompetent röj får man även på SECTUs "Inundate" som verkligen visar på musikalisk briljans och rejält med spelglädje över att spela death metal.

Jag tycker också att ni ska kolla in Robert Gustafssons recension av THE KONSORTIUMs självbetitlade platta. Robert är lyrisk, själv är jag inte lika övertygad om detta bands genialitet, trots att bandet innehåller delar av KVELERTAK. Men lyriska recensioner är alltid kul att läsa i vilket fall, hehe!Dessutom får bandet ett plus för det Salazar Slytherin-liknande omslaget av mig.
Gustafsson har även doppat öronen i MEADOWS ENDs "Ode To Quietus" som trots vissa goda sidor inte riktigt går hem hos recencenten.

Fredrik Sandberg klagar sannerligen inte på det musikaliska utförandet på UNEARTHs "Darkness In The Light" där spelskickligheten ligger på absurda nivåer. Men han kommer ändå fram till att perfektion inte alltid är rätt väg att gå.

/Martin

Morgongympa

Good morning madam, ain´t it a looovely morning?

Vi börjar lite lätt med knäryckningar, hetsiga men kontrollerade. Spreta extra med tårna. Isak har namnsdag idag. Vi jobbar oss uppåt tills vi når armbågarna. Taktfast slår vi dessa mot varandra tills blodvite uppstår. Vi hoppar på stället och tänker på bumbibjörnarna. Vi hoppas att ingen ser. Vi ber att ingen ser. För guds skull.

Jag vet, jag hade bara inget vettigt att skriva.



/Alex

Sådärja

Prick så här ska det minsann låta när VADER släpper nytt. Först ett mäktigt intro på 30 sekunder, och sedan rent rens.



Och ja, hela plattan finns på Spotify.

/Martin

Måndagsmys

Så var även jag tillbaka från semestern, jag har sett att Martin har hållit lågan brinnande ordentligt med sina tvåtakter men nu blir det skönare tongångar här igen.

Jag fick tillfälle att se en artist av rang på fina Amager Bio för någon vecka sedan. Knappa 300 personer var på plats tyvärr, men det hindrade inte WARREN HAYNES från att spela nästan 3 timmar! Warren har ett förflutet i en sentida version av ALLMAN BROTHERS, och är såklart även frontfiguren i GOV´T MULE, utöver detta har han även prånglat ut ett par soloplattor i eget namn och det var sista konserten på en av hans få europaturnéer jag fick bevittna. Hela bandet bestod av proffs, det är så härligt att ibland få ta del av en musikalitet som övergår ens förstånd, jag stod som förstenad under stora delar av spelningen och drömde mig bort till ett 70-tal där de flesta banden (det känns iallafall så) bestod av musiker som verkligen kunde och ville.

Efter denna urladdning stod det klart - jag måste få se Allman Brothers också. Eftersom de aldrig kommer till europa får jag väl ta och pallra mig över stordrinken till New York. De brukar köra tre veckor i rad på anrika Beacon Theatre varje år i mars, så något sånt siktar jag på. Jag håller er uppdaterade.



/Alex

Fredagslistan

Först trodde jag att det skulle bli en ganska snäll lista denna vecka då jag lyssnat en hel del på finska GHOST BRIGADE som jag skrev om igår. Så pass mycket att jag glömde allt annat jag satt i mig i form av mycket brutalare tongångar. Gorerenset står ABORTED för denna veckan. Så mycket brötigare och grisigare blir det inte. Och lite SECTU - "Indundate" är en platta som verkligen växer för varje lyssning så ni får stå ut med att det finns två låtar med därifrån även denna veckan. Tror ni klarar det, haha!

Nästa vecka är Alex tillbaka - då blir det i vanlig ordning mer variation i listan. Om nu han inte snöat in fullkomligt på grindcore från Singapore. Eller det kanske bara är önsketänkande från min sida, haha!

Fredagslistan vecka 32

Väl anpassad melankoli

Det är riktigt gråväder i Helsingborg idag. Det har regnat mest hela dagen och folk går omkring konstant gäspande och en smula sega i både psyke och lekamen. Undertecknad inberäknad. I vissa fall, som detta, är det endast att bejaka denna känsla med rejält melankolisk musik som kan rädda dagen från fullständigt haveri.

Och då tar man såklart fram storsläggan från Finland - där vet man precis hur denna dysterhetens slipsten skall dras för önskad effekt. Jag pratar för ovanlighetens skull inte om AMORPHIS, även i fall detta bands musik skulle funka bra den också, utan om GHOST BRIGADE. Har lyssnat, med vissa avbrott, på "Isolation Songs" mest hela dagen och slagits av att det låter så fruktansvärt bra om finnarna att jag i min strävan att damsuga tillvaron på så mycket bra musik som möjligt rimligtvis borde ha upptäckt kvintetten tidigare. Att det blev idag är inget jag sörjer över, då effekten av bandets musik blev lika perfekt anpassad till mitt känsloläge som Anders Svenssons genomskärare till Tobias Hysén i gårdagens match mot Ukraina.

Klicka på albumomslaget för att komma till plattan på Spotify.

Anthrax

Låter ju inte helt tokigt. Eller?

Jag har för längesedan tröttnat på detta ANTHRAX eftersom de har blivit så förbannat trötta. Nu får vi åtminstone ett ganska kul gitarrsolo, men inte så mycket mer. Sen undrar jag om det är fler än jag som är mycket skeptisk till att döpa plattor till saker som "Worship Music"? Det blir liksom så fruktansvärt krystat och rent skitnödigt, och jag kommer såklart att tänka på låtar som Too Extreme!!! och Thank You For The Music - två riktiga praktpekoral till låtar som med sin övertydlighet snarare motverkar vad de faktiskt heter.

/Martin

Lite kvällsglädje

När jag jobbade den så kallade kvällen (passet mellan 17-19) igår stövlade det in två grabbar.

Med målmedvetna steg begav de sig direkt till metalplattorna. Den ene av dem blev helt till sig, den andre var mer sansad. Det visade sig att den ene av grabbarna kom från Rumänien där det verkligen inte fanns några skivor alls på biblioteken så vitt jag förstod det.

Här däremot, tyckte han att det var helt fascinerande att kunna hitta plattor av Most Def och NILE bredvid varandra. Den andre liraren hade bott i Helsingborg i någon tid och tyckte att det kunde vara värt att visa vår skivavdelning för sin polare. Sånt gör ju en lite extra glad :-)

/Martin

Dagens låt av FLESHGOD APOCALYPSE:

Bananas

Den gångna helgen ägnades åt att i olika former gå bananas över en hel massa grejer: middagen som styrdes upp i samband med mor mins födelsedag fick alla inblandade att gå bananas då den både var fullständigt briljant i fråga om ingredienser och sällskapet. Sen gick jag mer bananas över att HIF lyckades vända underläge mot Syrianska FC till vinst. SFCs tränare gick bananas på ett mer negativt sätt än jag vågar jag påstå. Jag toppade känsloläget med att avnjuta kommande släppet från senaste favoriterna FLESHGOD APOCALYPSE "Agony". Och som den låter gick jag naturligtvis fullständigt bananas över den också. Sen var jag helt utpumpad.

"Agony" kommer att föräras en recension som ni kommer kunna ta del av i nästa vecka. Initialt kan jag bara säga att skivan är riktigt imponerande. Det låter rejält mäktigt då det symfoniska inslaget är mycket mer påtagligt än på förra plattan "Oracles" utan att för den delen ta den minsta lilla udd från att detta är ett verkligt extremt band i övrigt. Första videon från plattan, The Violation är ett bra exempel hur plattan gestaltar sig.

/Martin

Fredagslistan

Fredag - igen! Och ledig helg framför sig, ibland är tillvaron inte så dum. Några sköna låtar i veckans lista, som i viss mån avspeglar recensionsbatchen på WeRock som lades upp i måndags. Så de pratar vi inte om - däremot är Black Tongue av bekanta MASTODON, Unseeing Divine av SECTU och Reznov av ANNOTATIONS OF AN AUTOPSY värda några ord.

MASTODONs låt har ni ju sett videon till redan antar jag, och låten, ja den är ju bara så fruktansvärt bra. Det lovar gott inför nästa släpp. Sen kan jag inte annat än imponeras av SECTUs platta "Indundate" från vilken jag har hämtat Unseeing Divine. Det låter verkligen oerhört bra om det bandet. Vilket det, oftast, gör om AOAA också. Jag är inte helt övertygad om bandets storhet när jag hör EP:n "Darker Days". Det låter alldeles för mähäigt om ni frågar mig, men jag tänker att jag tar med en låt i alla fall så får ni avgöra själva vad ni tycker helt enkelt.

Så, det var det hele - trevlig helg, om jag nu inte skulle komma på nåt mer att skriva om idag haha!

/Martin

Fredagslistan vecka 31

Videor & shit

Tydligen fyllde MTV 30 häromdagen - kanalens relevans idag inom musikscenen är i bästa fall begränsad, men jösses vilken betydelse kanalen hade när den drog igång. Listan på videor som man suttit klistrad framför är både lång och i vissa fall högkvalitativ.

Okej, metalband har ju inte gjort sig kända för att göra videor som är direkt banbrytande, men i början på 90-talet var man ju så svältfödd på videor att man kollade på det mesta och tyckte det var i alla fall okej - de visades ju i vilket fall på Headbangers Ball som ju var den hetaste skiten sedan månlandningen. Så tänkte man i alla fall. Första metalvideon som jag såg på kanalen var SLAYERs "War Ensemble". Idag har videons estetik endast nostalgins skimmer över sig, men då var det ju det värsta man sett.



Eller den här gamla godingen: Nick Menzas trumrigg drog ju av förklarliga skäl ögonen till sig. Man får ju faktiskt tänka på att på denna tiden fanns inte internet, så man kunde ju inte gå in och kolla in riggen för att fatta exakt hur cymbalerna var upphängda, utan det fick ju bli att kolla på videon så ofta man bara kunde. Tack och lov var ju låten inte helt dum, haha!



Eller denna. Fy satan vad man tyckte denna låten och videon var ond! Får fortfarande rysningar av hur bra den är.



Vi avslutar med den här jäkla trevlighetssmockan. Jag höll på att överdosera på SEPULTURA då bandet släppte "Arise" 1991. Jag tyckte att plattan var bland det bästa som släppts (vilket jag fortfarande gör) och svalde såklart videon med hull och hår.



/Martin

Ids ni?

Har ni tänkt rösta på något i Aftonbladets "tävling" Rockbjörnen? Att jag ens orkar bry mig om att skriva om detta evenemang är att man i vanlig ordning kunde nominera band som man tyckte skulle vara med i finalomröstningen. Sagt och gjort - jag nominerade friskt som satan WATAIN då inget, prick inget, band kommer närmre total exstas än det bandets konserter i år. Och så får man se listan på vad man kan rösta på.

liveakt metal:
Dead By April
In Flames
Linkin Park
Metallica
Slipknot

Well, tjo-fucking-ho liksom. DEAD BY APRIL? Metal? Hade fan varit bättre att ställa ut en centrifug på en scen och ackompanjerat denna med ljud inspelade från en kohage på natten. Det hade åtminstone varit nydanande. Bästa liveakt hårdrock är så jävla trött att jag inte orkar kommentera den.

Tråkigt inlägg? Jo tack, jag vet. Jag kan endast skylla på att det är 27 grader varmt på rummet, solen skiner ute, och jag jobbar till 19.

/Martin

Förmiddagsspisk

Att NECROPHAGIST är ett av planetens bästa band torde vara självklart eller hur? Alldeles oavsett vad man tycker om den sentensen så måste man vara blind och döv för att inte erkänna att trummisen Romain Goulon nog vet vad han sysslar med. Precis en sådan här grej som man behöver för att tagga till lite extra så här på förmiddagen, haha!

/Martin

Nya recensioner på WeRock

Gillar ni folkmusik? Att jag inte gör det borde inte komma som en större överraskning, men en som gör det är kollega Mats Manhammar som ger ett mycket högt betyg till FALCONERs "Armod". Jag tycker gott att ni kan kolla in recensionen då den verkligen är välskriven och initierad till max. Ni hittar den här.

Janne Sandstén har pressat ur sig två verkligt välskrivna recensioner även han - "Pressure And Time" av RIVAL SONS, och "Arrows And Anchors" av FAIR TO MIDLAND får den gode mannen att gå fullständigt bananas med både betyg och liknelser. Underbart!

Robert Gustafsson faller pladask för AUGUST BURNS REDs "Leveler" trots att han egentligen inte gillar metalcore, och erkänner villigt att han har loggat riktigt mycket speltid av SAXONs "Call To Arms".

För recensionerna av de mer rensiga plattorna står undertecknad, likt en person som fastnat i vikelvolten, för. En så kallad no-brainer, haha! Riktigt bra musik av FLESHGOD APOCALYPSE (bara smaka på det namnet!) på "Oracles", mindre bra av WORLD UNDER BLOOD på "Tactical" och riktigt tråkig av ALL SHALL PERISH på "This Is Where It Ends".

Så, där har ni hela klabbet - bara att surfa på :-)

/Martin