Fredagslistan 2016, vecka 4: De sju dödssynderna - Vrede

Gott folk!

Idag ska vi prata vrede, ilska, raseri - ett tema som det verkligen inte var svårt att hitta låtar på om jag säger som så!

På Wikipedia kan vi lära oss följande:

Wrath (Latin, ira), also known as "rage", may be described as inordinate and uncontrolled feelings of hatred and anger. Wrath, in its purest form, presents with self-destructiveness, violence, and hate that may provoke feudsthat can go on for centuries. Wrath may persist long after the person who did another a grievous wrong is dead. Feelings of anger can manifest in different ways, including impatience, revenge, and self-destructive behavior, such as drug abuse or suicide.

Wrath is the only sin not necessarily associated with selfishness or self-interest, although one can of course be wrathful for selfish reasons, such as jealousy (closely related to the sin of envy). Dante described vengeance as "love ofjustice perverted to revenge and spite". In its original form, the sin of wrath also encompassed anger pointed internally as well as externally. Thus suicide was deemed the ultimate, albeit tragic, expression of hatred directed inwardly, a final rejection of God's gifts.^{[citation needed]}

Vi kör!

Jag lyfter gärna fram lokala band när jag kan - vid sidan om SOILWORK så tillhör DARKANE ett av de banden från Helsingborg som har nått framgång i något större doser än andra akter. DARKANE har alltid varit ett band som är brötigare och tekniskt meckiga än många andra band från staden. Trummisen Peter Wildoer kanske några av er känner till som en av de tre trummisarna som var med i slutfasen av giget som trummis i DREAM THEATER, för att ge er någon referensram vilken nivå bandets musik ligger på. Låten Wrath Connection ligger på skivan "Demonic Art" som kom 2008 och blev den enda skivan för dåvarande sångaren Jens Bogren. Trist, då jag alltid har gillat den killens pipa. 

Jomenvisst - lite grymma och stökiga tongångar från nederländska SINISTER. Bandet startade 1988 och körde på till 2003 då man lade ner, bara för att återuppstå 2005. SINISTER höll en rasande utgivningstakt - fullängdssläpp 1992, 1993, 1995, 1998 innan bandet saktade ner något. Numera ger bandet ut skivor vartannat år. Detta är skitig old-school death metal med vissa finesser. Jag gillar det extremt mycket. Magnified Wrath är en ömsom tung, ömsom snabb historia som lyckas åstadkomma en hel massa förödelse på sina 4 minuter.

Vi håller oss kvar i dödsmetallträsket med askreddiga SUFFOCATION som har visat hur skåpet byggs och var det ställs sedan 1988. Min favoritskiva med bandet är - och kommer, misstänker jag, alltid vara - "Pierced From Within" från 1995. Nu ska jag inte grotta ner mig i denna, utan istället lyfta fram bandets senare material som har väldigt stora förtjänster. "Pinnacle Of Bedlam" visar bandet i storform om ni frågar mig och står sig väl mot bandets utgivning på 2000-talet även om jag misstänker att många hellre lyfter fram den självbetitlade skivan från 2006 som starkare.  I vilket fall - SUFFOCATION ägnar sig inte åt vilken vrede som helst: den får helst vara eminent som i Eminent Wrath, som verkligen dönar på likt den ångvält som bandets musik brukar vara. 

SUPREME PAIN startades 2006 av bland annat sångaren i SINISTER Erwin Harreman. Jag valde att ta med Vengeful Wrath mycket för att den har ett sådant satans gott intro. Resten av låten är också bra, men har svårt att stå sig mot just introt, haha! Detta är death metal av snittet fullt ös medvetslös, vilket ju alltid är trevligt. Tydliga Hanneman-vibbar i solot om ni frågar mig. 

Vi lugnar ner tempot lite med AMON AMARTH och deras Wrath Of The Norsemen från "Sutur Rising". En gång i tiden älskade jag bandet - deras gig på SRF 2007 golvade mig storligen. Mitt intresse i bandet idag är väl betydligt svalare även om jag finner bandets musik sympatisk så går jag inte kockobananas. Dock har bandet en fint utvecklad känsla för melodi vilket jag tycker är att applådera. 

/Martin

Fredagslistan 2016, vecka 4: De sju dödssynderna - Vrede

Kiss i Detroit 1976 - ett jubileum

Idag är det måndagen den 25/1 och vi firar således i dagarna tre att det är 40 år sedan KISS spelade sina utsålda konserter i Detroits anrika Cobo Arena.

I januari 1976 står Kiss och balanserar på en knivsegg. Med den ena foten i framtiden har vi "Destroyer" som är färdiginspelad, nya dräkter som håller på att finputsas och en helt ny scenshow under tillverkning som ska visas upp till sommaren. Den andra foten är dock kvar i det "gamla" Kiss, bandet som vi hör på "Kiss Alive!" och som står för det råare, det skitiga. I januari har de ännu inte polerat bort detta lite hemkokta, och filmerna från Detroit visar bandet på en absolut topp efter de givna förutsättningarna. Låtvalet är magiskt, vi bjuds på den sannolikt allra sista liveversionen av Ladies in waiting under kväll nummer ett, vi bjuds på Peters allra bästa spelande någonsin i låtar som She och 100,000 years och där Let me go, rock'n roll idag har förvandlats till en underlig klassiker som de flesta ändå inte känner igen så står den här ut som det perfekta extranumret som lämnar publiken överkörd.

Den första kvällen är bäst i mitt tycke. Nervositeten är påtaglig, filmandet ganska dåligt men väldigt charmigt och nybörjaraktigt, och det känns som att de går ut på 100% direkt. Denna kraft konserveras en smula under kväll två och tre för att bygga upp en mer förlösande stämning under kvällens gång, men på kväll nummer ett exploderar det direkt.

Detroit 1976 var bland de första 70talarna som läckte ut på videoband för hundra år sedan, och det var just den första kvällen som var först ut att nå fansen. Några år efter köpfilmen Kiss Exposed började dessa gamla konsertupptagningar så småningom se dagens ljus och jag minns fortfarande videobandet jag fick som innehöll dels Kiss Detroit 1976, dels In Concert 1974-framträdandet. You can't make this shit up. Fullständig magi. Jag vet inte hur många hundra eller tusen gånger jag tittat på detta band. Enastående.

Nedan har ni alla tre kvällarna, det som finns ute är en timme från första kvällen (den saknar extranumren), hela andra giget och några få låtar från den tredje kvällen. Den tredje finns förvisso i samma längd som den första, dvs den saknar extranumren, men det är tyvärr inget som har läckt ut till gemene man än så länge utan vi får hålla tillgodo med låtarna de släppt lite här och där som någon varit snäll och lagt ihop på youtube.

Så ta nu fram favoritkaffet och favoritkakan och följ med mig 40 år tillbaka i tiden. Det blir många jubileer i år och man kunde ta mig fan inte börjat med något bättre än detta.

/Alex

Fredagslistan 2016, vecka 3: Ave Abbath!

Goddagens! Hela den här fredagen ska vi ägna åt en skiva undertecknad sett fram emot likt ett barn ser fram emot att träffa tomten. Den legendariska liksminkning som förknippas med denna artist har fått äran att pryda en ytterst ondskefullsgullig My Little Pony som sitter förevigad på min överarm. Han är dessutom en av två musiker som inramad förgyller min köksvägg (den som gissar rätt på vem den andra är vinner en kanelbulle).

Vi talar naturligtvis om ABBATH! Mannen, myten, legenden som efter brytningen med IMMORTAL pyntat ihop lite göttigt i eget namn. Förra året kom en singel, nu denna dag fredagen den 22/1 är det en fullängdare (självbetitlad sådan) som skådar dagens dis.

Den fryntlige norrmannen bjuder på sluggerblack utan dess like på detta släpp. Inte fullt så melodiskt som "All Shall Fall", inte lika klassiskt kyligt som "Sons of Northern Darkness", men det är riktigt fint ändå! Jag hälsar god helg från min sjuksäng (ja, jag har fått en släng av digerdöden pga är true) och säger det enda rätta denna gudsförgätna, black metal-välsignade fredag: Mot Blashyrkh!

I skrivande stund (torsdag) finns inte plattan på Spotify men exempelvis Close-Up har den goda smaken att lägga ut den på nätet enligt följande:

Fredagslistan 2016, vecka 3: Ave Abbath!

Då länken verkar krångla bitvis kan man också med fördel köra en copy-paste på denna rad: 

http://www.closeupmagazine.net/abbath_full.php 

Arga leken börjar...NU!

/Susanne

Black Sabbath 1970, lite trevlig kuriosa

2016 blir alltså året som vi tar farväl av BLACK SABBATH. Avskedsturnén börjar imorgon och den inrepade låtlistan ser finfin ut med speciellt en låt jag inte vågat hoppas på men som nu åtminstone repats. Jag håller tummarna för att den är kvar i juni när jag ser bandet på Copenhell om inte Sweden Rock lyckas fånga dem.

Jag tänkte under året se tillbaka på ett Black Sabbath som genom åren skänkt mig fruktansvärt mycket glädje men även en hel del huvudbry vad gäller gamla datum och inspelningar. Till att börja med kan jag glädja samtiden med att det i dagarna läckte ut en tidigare alldeles okänd inspelning från bandets besök i Lausanne, Schweiz i april 1970. De spelade två kvällar och inspelningen verkar faktiskt komma från båda, det rör sig om sex låtar i bra kvalitet men Ozzy presenterar två av dem med orden "we'd like to start off with..." vilket verkar betyda att de började den ena kvällen med Fairies wear boots och den andra med Behind the wall of sleep. Detta kan också vara helt fel, det finns i princip ingen som helst uppgift om vad som var en "vanlig" setlist på våren 1970 eftersom den annars tidigaste kända längre inspelningen kommer från juni. Jag återkommer till den strax. I vilket fall, det är en underbar inspelning vi nu fått ta del av. Låtarna finns på youtubekanalen du når HÄR och den innehåller massor av annat gott också så ta en stund och botanisera loss.

Juni 1970 då. Den 26:e närmare bestämt. Berlin. Den fram tills nu tidigaste kända kompletta konsertupptagningen med Black Sabbath (om man bortser från den förhistoriska inspelningen gjord i Dumfries 1969). Det finns två olika källor dessutom, en är komplett och har ganska dåligt ljud för det otränade örat, den andra saknar de två sista låtarna och är mer känd som vinylbootlegen som är inspelad i Plumpton, England vilket alltså inte stämmer. Oavsett vilken version man har så har man ett Sabbath i högform emedan namnet på arenan alltid förundrat mig. Förr, alltså på den tiden vi bytte kassettband, kallades den kort och gott för Audimax. Jag trodde ett tag att det var någon som bara skrivit av ett kassettband och fått märkesnamnet till ett arenanamn eftersom det fanns en (ganska dålig) kassettsort med just namnet Audimax. Sen gick tiden och livet framåt och numera är det hyggligt vedertaget att arenan heter Audimax der Freie Universität. Fortfarande det där Audimax men nu med ett tillägg. Skam den som rakar grisen utan hyvel tänkte jag idag och började söka på internet. Det tog ungefär en sekund innan jag fattade hur allt hänger ihop.

Audimax är rätt, det är en slags förkortning av Max Kade Auditorium, en lokal som huserar i - helt riktigt - der Freie Universität. Och det absolut bästa är att ni nu kan starta youtubelänken nedan och lyssna på giget samtidigt som ni klickar på DENNA LÄNK där ni får en panoramabild av lokalen som Black Sabbath spelade i 1970. Där stod de, på den ganska breda och stora scenen och visade den tyska publiken vad musik var. Det måste ha varit en fantastisk dag.

/Alex

Fredagslistan 2016, vecka 2: De Profundis!

 Ärade fredagsvänner!

Idag är det jag som står för listan och då jag råkat på en viruskompott grande deluxe och legat däckad senaste veckan kommer här istället för blandad kompott en skiva singularis. Tur då att den är så bra att den når upp till samma grandiositet som fem olika band tillsammans hade gjort! 

DE PROFUNDIS. Ringer det några klockor? Jag plockade med låten Delirium i en fredagslista anno 2012 och sedan dess har dessa britter klivit upp ett par pinnhål på den stege som går under namnet "bra metal var det här". 

Progressiv black, melodiska dödspartier och över detta en tekniskt snygg glasyr. "Kingdom of the Blind" är en skiva som räcker hela helgen och en bra bit in på nästa vecka, då den likt en synnerligen välbakad Glace au Four bjuder på den ena överraskningen efter den andra!

Nu ska jag gå och snyta mig. Pax Vobiscum och trevlig helg!

/Susanne 

Fredagslistan 2016, vecka 2: De Profundis!

Fredagslistan 2016, vecka 1: De sju dödssynderna - Lättja

Gott folk!

Välkomna över till 2016. Vi hoppas att ni har haft sköna helger med mycket vila och att ni nu känner er lagom sugna på lite tung musik. Lämpligt nog - med tanke på den gångna perioden - så är temat för veckans fredagslista lättja.

Om lättja som dödssynd kan vi på Wikipedia lära oss följande:

Sloth (Latin, acedia) can entail different vices. While sloth is sometimes defined as physical laziness, spiritual laziness is emphasized. Failing to develop spiritually will lead to becoming guilty of sloth. In the Christian faith, sloth rejects grace and God.

Sloth has also been defined as a failure to do things that one should do. By this definition, evil exists when good men fail to act.

Edmund Burke (1729-1797) wrote in Present Discontents (II. 78) "No man, who is not inflamed by vain-glory into enthusiasm, can flatter himself that his single, unsupported, desultory, unsystematic endeavours are of power to defeat the subtle designs and united Cabals of ambitious citizens. When bad men combine, the good must associate; else they will fall, one by one, an unpitied sacrifice in a contemptible struggle."

Over time, the "acedia" in Pope Gregory's order has come to be closer in meaning to sloth. The focus came to be on the consequences of acedia rather than the cause, and so, by the 17th century, the exact deadly sin referred to was believed to be the failure to utilize one's talents and gifts.^{[citation needed]} Even in Dante's time there were signs of this change; in his Purgatorio he had portrayed the penance for acedia as running continuously at top speed.

Vi kör!

SAINT VITUS tillhör gammelgänget inom doomen. Bandet startade redan 1978 under namnet TYRANT, men gick 1980 över till sitt nuvarande namn. Bandet hade en lång karriär till 1996 då man lade ner, bara för att återuppstå 2003 och sedan lägga ner igen. 2008 återupptog bandet verksamheten och har harvat på sedan dess. Doomen och dess systergenre sludgen har ju haft lite av en renässans de senaste åren och mängder av skivor har kommit ut. Jag har valt en låt från skivan "Die Healing" från 1995. Jag kan verkligen inte yttra mig om hur denna står sig gentemot bandets övriga diskografi, då detta är det första jag hör av bandet. Doom har inte varit min genre, men jag märker att jag har sänkt försvarsvapnen rätt så mycket de senaste två åren och har betydligt mer tålamod med musik som går långsamt. 

DEFIANCE var ett thrash metal-band från Oakland som hade en tredelad karriär: 1985-1992, 1993-1995 och 2005-12. Bandet representerade en riktigt traditionell thrash metal. Stundtals är det riktigt kul att lyssna på bandet, men till de övre nivåerna i näringskedjan nådde de aldrig. 

RAW är ett death/thrash metal/crossover-band från Baden-Württemberg i Tyskland. Dessa gossar gillar sitt dubbelstampade om jag säger som så. Det drar och sliter åt alla håll och kanter, utan att slira av banan. Det är ju ändå ett tyskt band vi pratar om. Bandets fullängdsdebut kom 2009 och döptes, ack så lämpligt, till "Moshpit". Förvänta er sålunda inga intellektuella övningar av RAW - detta handlar om att förenas i yster ringdans. Och sämre saker finns ju, eller hur?

Vilket fantastiskt bandnamn tänkte jag när jag såg FIST FIGHT IN THE PARKING LOT. Skulle musiken visa sig vara lika bra? Tja, helt oäven är den inte. Bandets sludge/stoner/rock kombo har ett fint och tungt sväng som jag gillar ju mer jag lyssnar på den. Sångerskan/gitarristen Aby Kat har en väldigt fin pipa och såvitt jag kan bedöma så låter detta precis som det ska göra inom genren. 

Jag avslutar listan med en verkligt depressiv och långsam låt från funeral doom-bandet PANTHEIST. Detta är högstämt utav bara helvete! Sången är rejält mässande och keyboardmattorna ligger som täcken av mögel över hela bygget. Trummisen Andy Semmens har ett tålamod av astronomiska mått för här trampas det inte alls på gaspedalen. Jag är, faktiskt, genuint imponerad av trummisar som klarar av att hålla ett sådant långsamt tempo och varken sacka eller öka. Oerhört svårt - testa får ni se, haha!

/Martin

Fredagslistan 2016, vecka 1: De sju dödssynderna - Lättja

220 Volt och Neon Rose i Stockholm!

God fortsättning gott folk!


Året börjar mer eller mindre genialiskt med en dunderspelning i den Kungliga Hufvudstaden. Jag talar naturligtvis om 220 VOLT och NEON ROSE som spelar på Debaser Strand den 23/1. 220 Volt och jag firar 30 år ihop detta året och även om jag naturligtvis hoppas på att min första favoritlåt It's nice to be a king luftas på spelningen såp har jag oerhört svårt att tro att så blir fallet. Kom igen nu - surprise me. Sångaren Anders Engberg hoppade av för några månader sedan så höstens konserter fylldes av Robin Ericsson från fina DEGREED, och Mats Karlsson har berättat att det blir Robin även i Stockholm. Det ser jag fram emot.


Neon Rose då, det är en ny sättning, typ mark III, av detta underbara band som ska spela där originalgitarristen Piero Mengarelli står i framkanten som bandledare. Jag hade aldrig någonsin vågat vare sig tro eller hoppas att jag skulle få höra musiken från bandets tre klassiska skivor live så märk min förvåning när de blev presenterade till Sweden Rock Festival. En gris är som bekant ingen lada dock, varför jag måste se det första giget, Stockholm, först och de andra senare. Jag vågar egentligen inte ha förhoppningar på setlist eller annat, risken är att jag bara står som en fågelholk utan byxor när de äntrar scenen. Återigen - det fanns verkligen inte på kartan, och nu är det 18 dagar tills de händer.


2016 - du är välkommen och ännu mer så om du fortsätter med sådana här överraskningar! Rapport följer.

/Alex