Queensryche - en dödsruna (?)

Jag har tidigare uttryckt min besvikelse över hur QUEENSRYCHE behandlar sig själva, bandarvet och sin publik. Igår släpptes om inte en bomb så åtminstone en smällare i form av att bandets medlemmar förutom just sångaren Geoff Tate nu ska spela under namnet RISING WEST tillsammans med sångaren Todd La Torre från CRIMSON GLORY. De ska dessutom uteslutande spela låtar från Queensryches "first 5 albums", vilket jag antar är EP´n -> "Empire", inte "Warning" -> "Promised land" som någon spekulerat i. Ett tydligare ställninsgtagande MOT Geoff har jag svårt att se, och om detta inte innebär slutet för Queensryche som vi känt dem så vet jag inte vad mer som skulle kunna hända.

Vad ska man tro? Vad ska man säga? Jag älskar Queensryche och deras skivkatalog fram till och med "Tribe" från 2003, jag har sett dem live fler gånger än vad som rimligen kan vara hälsosamt, jag har burit och byggt deras scen, jag har nästan slagit ihjäl trummisen Scott Rockenfield med en planka (och bett om ursäkt i ungefär en timme efteråt). De var mitt band, MITT band under många många år. Idag ser verkligheten tråkigare ut, förra året på Sweden Rock såg jag bara en liten snutt av spelningen då jag ville höra The lady wore black, det lät så bedrövligt att jag ledsamt gick därifrån omedelbart efteråt. Geoffs röst är helt borta, de har kört kabaréturnéer med paraplyclowner och skit, skivorna de släppt efter "Tribe" har bara låtit snäppet intressantare än Kemiras avfallsutlopp i Öresund och magin som en gång fanns är helt borta.

Jag hoppas det är slut nu. Jag hoppas Queensryche som band slutar spela. Rising West känns som ett typiskt Sweden Rock-band, folk går dit för att minnas hur det en gång var dock med vetskap om att det inte kommer att komma tillbaka ("Thin Lizzy", någon?). Kanske går jag och ser dem om de kommer, kanske inte. Tiden går inte att vrida tillbaka. Ingenting kan dessutom någonsin överträffa the real thing, Köpenhamn 1995-spelningen var en enda lång orgie i liveperfektionism. Å andra sidan känns det trist att man nu kanske ska leva resten av livet utan att ens ha möjligheten att kunna välja att se bandet eller fragment av det. Därför stänger jag inte dörren för Rising West. Jag lämnar den lite på glänt, men inte med en önskan om att det ska bli 1995 igen, utan bara med en förhoppning om att bandmedlemmarna mår bra, gör det de trivs med och lever sina liv så bra de kan. Utanför den alltmer snäva gränsen som fram tills igår hette "Queensryche".

Geoff, Scott, Michael, Eddie and all past and present guitarists - I love you. Thanks for the memories and the music.

Take me home guys.

/Alex

Stygga idoler och galna gubbar

Helgens produktivitet nådde hittills oanade höjder när jag ombads att lite omgående pilla till en gammal videokassett med NASTY IDOLS inspelad i Hässleholm 1991. Sagt och gjort, en överföring och lite småpill senare så satt jag där och lyssnade och tittade och kastades tillbaka till början av 90-talet när sagda band var kungar, åtminstone i södra Sverige. Jag fick bara sett dem en enda gång, på Rockbolaget i Helsingborg i januari 1994, men det var en rent för jävla bra spelning och Peter Espinozas plektrum sitter fortfarande tryggt kvar i sin ficka i min plektrumsamling. Ain´t got nothing från plattan tredje plattan "Vicious" är fortfarande en klassiker. Tyvärr så tappade jag bort dem efter det, men det är lätt åtgärdat 2012 varför jag med glädje återupptog bekantskapen med bandet imorse under morgonpromenaden till jobb. Tänk vad en liten bootlegvideo kan göra.

En annan ynnest som förärades mig redan i fredags var den ur brevlådan sprungna dvdn med ALICE COOPER. I tusentals år har vi längtat och hoppats att den tv-filmade konserten från San Diego 1979 skulle se dagens ljus på dvd, och i fredags var väntan slut. Jag har likt alla andra tragglat runt med en hygglig videokopia sedan barndomen, den fanns tillgänglig på köpemarknaden en kort stund i början av 80-talet men återutgavs aldrig vilket naturligtvis både spädde på myten och gjorde den ganska svåråtkomlig under lång tid. Men nu så! Madhouse Rock-turnén var fantastisk, skivan han turnerade på, "From the inside", är en av mina favoriter, låtvalet var kanon och scenproduktionen är dundersnygg. Det enda smolket i bägaren är Alice själv som här inte var vid helt god vigör, smal som en pinne och med en nästintill obefintlig sångröst varför han istället stackato-pratar sig igenom låtarna. Detta är dock en parentes i sammanhanget, bandet är fenomenalt med guden Steve Hunter på ena gitarren och även monsterbasisten Prakash John.

Jag såg igenom hela konserten omedelbart och njöt. Nu har jag det bästa kvar - att se konserten med Alices egna kommentarspår. Alla som hört honom snacka igenom Welcome To My Nightmare-konserten från London 1975 vet att det är en högtidsstund jag har framför mig. Tror det får bli frukostprojektet imorgon.

/Alex

Miseration och the rise of the epic cover art

Godmorgon!

Tänkte vi skulle starta upp veckan med lite snack om omslagskonst - och då i synnerhet när det gäller MISERATIONs dylika.

Det borde i rimlighetens namn vara Susanne som skriver detta inlägg då hon de facto gör albumomslag emellanåt. Men jag tyar inte hålla mig när inspirationen faller på.

MISERATION. Både jag och Susanne har hyllat detta gäng - främst på grund av 2009 års släpp "The Mirroring Shadow" som är en verkligt imponerande skiva. Likaledes imponerande är omslaget till skivan, gjort av Pär Olofsson.

Rymd/Framtidsomslag är, utförda på detta vis, galet snygga och omslaget svarar också fint mot musikens tekniska fulländning utan att för den sakens skull vara totalt klinisk.

Vi hoppar vidare till omslaget till kommande plattan, "Tragedy Has Spoken". Den är för övrigt fruktansvärt bra. Samma artist - och samma resultat: så brutalt snyggt!

Och så kommer vi då till omslaget till debuten "Your Demons - Their Angels".

Musiken - helt okej. Omslaget - så vansinnigt fult!

/Martin





Sommarpepp!

Jag sitter och kommer på mig själv med att bli sjukt peppad inför OZZY-giget i Malmö. För mig som bara såg hälften av den i övrigt väldigt nedkortade spelningen på Sweden Rock förra året så är premiärsetet från Helsinki riktigt kanon, dessutom ströks två låtar i sista stund som jag hoppas dyker upp i Malmö istället. Förvisso skulle visst Slash gästa lite men med guds försyn spelar han på Sabbathlåtarna eller nåt och behöver således inte förstöra för oss som inte vill se honom mörda Mr. Crowley. Oavsett hur man vänder och vrider på den nutida Ozzykarriärens pinsamhet så är musiken mellan åren 1980 och 1992 fantastisk, det blir totalt sett sjätte gången jag ser gubben (en gång med Sabbath, resten solo) och det blir förhoppningsvis en tillnärmelsevis behaglig upplevelse.

Självfallet är det annars Sweden Rock som står för dörren. Jag åker dit för att se ÄNGLAGÅRD på fredagen och återvänder på lördagen för att se da rubb. Jag minns att förra årets lördag var fenomenal, men årets lördag med FISH, BAD COMPANY, SLAUGHTER och självfallet KING DIAMOND kommer att spränga de sista hjärncellerna i bitar. I år blir det dessutom hatt för herr Börgens...förlåt Bergdahl, eftersom jag brände huvudet så löjligt hårt förra året och fick leka med kylbalsam och annat för att återgå till min forna glans.

Sommaren bjuder på en hel drös med spelningar, helt i sin ordning. Det blir pop, det blir jazz, det blir kanske PEARL JAM i Köpenhamn, det blir Alice Cooper i Göteborg, det blir två MARILLIONspelningar - kort sagt bör det bli en bra sommar. Sen kommer hösten, men den vågar jag inte ens tänka på för tillfället. En sak är säker - donationer emottages tacksamt.

Till sist - om du sitter med ett facebookkonto och inte kommer på något att göra kan du med fördel klicka dig in HÄR och rösta på några polares band i Metro Onstage 2012-tävlingen. INSANITY från Grevie (mera känt som Skånes Oxelösund) behöver DIN röst! Och kanske några andras. Och möjligen en bättre bandbild.

Saft, Lasso!

/Alex

Fredagslistan WTF BBQ!

Ny fredag, ny lista likaså. En otematisk lista den här gången, även om förra veckans vredestema sköttes med bravur av kollegan. Själv var jag ju mer än vanligt frånvarande som ni märkte. Nåväl, vi smyger igång fredagslistan vecka 21 med en gammal bekant: ILLDISPOSED från grannlandet i syd. Det här har länge varit en kunskapslucka för min del men efter lite genomlyssningar visar det sig att bandet ifråga är riktigt sympatiskt. Tidiga skivor mestadels i och för sig.

Sen blev jag sugen på lite VITA IMANA-rytmer (alltså trummorna!) och så en ny bekantskap: THE AMENTA. För den som undrar härstammar namnet från Egypten och betyder underjorden. Bara en sån sak! Vi går vidare med två lite mer tekniskt brutala akter: Japanska DESECRAVITY som jag inte hade hört tills för några dagar sedan samt ACHEODE som bitvis knasar till det med takterna. Ett mangeldödsparti utan krusiduller sedan tar vid med DAWN OF DISEASE och MARTRIDEN och så landar vi i THE RED SHOREs finlir innan det är dags för veckans dos black metal. Huruvida BALFOR och BLAZE OF PERDITION dyrkar Satan eller ej ska jag låta vara osagt men mörkt och gulligt blir det i alla fall. Sistnämnda band tycker jag påminner en smula om svenska hjältarna WATAIN men utan att för den delen bli ooriginella. I am thy plague kan man gott fira in sommaren med (eller rötmånaden för den delen).

Så över till Martins del, även kallad del två. Whiskey & Ritalin är dels en kombination av preparat jag inte har testat och dels en låttitel visar det sig. Bandet som framför denna har det Tolkien-klingande namnet FAIR TO MIDLAND. Sedan kommer det tyngre artilleriet in i form av OCEANO (uj uj uj!), MISERATION (hurra!) och WOE OF TYRANTS (high five!). Tre riktigt trevliga akter om ni frågar mig. Så till det mer tekniska med FALLUJAH (detta briljanta bandnamn som låter lite som ett tillrop man skulle kunna utbrista i vid något lämpligt tillfälle när något alldeles speciellt har hänt) och SECTU (som ju låter lite som, ja ni vet vad. En sekt.). Fina band även detta.

Så vänder sig även Martin slutligen mot det eviga mörkret och bereder en plats åt MARDUK och Phosphorous Redeemer. MARDUKs nya skiva är jag för övrigt gruvligt nyfiken på. Har nämligen hört från tämligen pålitliga källor att den ska vara något utöver det alldeles vanliga. Nå, listan fortsätter med lite mer svenskt: HYPOCRISY, DESULTORY och slutligen ARISE. Gudars vad bra! Och därmed är listan fulländad och vi kan glatt rulla ut röda mattan, göra vågen och ta helg.

Fredagslistan vecka 21

/Susanne

I tider av schlagerhets...

känner jag att jag behöver sådant här på näthinnan. Musik som verkligen berör, och som om 20 år fortfarande kommer kännas relevant.

/Martin

Whitechapel returns!

De sköna galningarna i WHITECHAPEL återvänder med ett nytt släpp betitlat föga fyndigt "Whitechapel" den 18/6. Förra skivan "A New Era Of Corruption" hade, om än sporadiska, stora förtjänster och när det gäller verkligt krossande gitarrmattor är det svårt att slå bandet då det i gruppen huserar 3 gitarrister.

Hur det låter? Tryck på länken så får ni veta :)

/Martin

Vilken jävla soppath

Jag ska inte lägga alltför mycket åsikter i ämnet BLACK SABBATH men vill för syns skull åtminstone uttrycka min förtvivlan över hur tramsiga gamla gubbar kan vara. En i gänget är redan död och ytterligare en har fått cancer vars utgång naturligtvis är oviss. Ändå kan inte fyra gubbar sätta sig ner ihop och komma överens. Jag sticker inte under stol med att jag vill tro mest på Bill Ward, han verkar sympatisk. Vis av erfarenhet i KISS-världen dock så lämnar jag nu fingerpekandet åt andra och säger bara att jag saknar 1970 mer och mer ju längre bort från det året vi kommer.

Jag fick aldrig sett Sabbath med Ward eftersom hans hjärtattack 1998 omöjliggjorde turnerande, men egentligen spelar det faktiskt ingen roll eftersom hans trumspelande after 1972 är i det närmaste penibelt. Sättningen med Ozzy/Iommi/Geezer/Vinny Appice i Oslo 1998 var fantastisk, och Ozzy sjöng på sin sista ton rent tonalt. Därför bekommer det egentligen inte mig nämnvärt att Ward inte är med i år eftersom det ändå låter skit om hans spelande (den som tvivlar - kolla in klipp från den senaste turnén de gjorde 2005 - Ozzy sjunger sämre än någonsin och Ward trummar som Ozzy sjunger). Det är bara förfarandet som retar mig. Men våra gamla stofiler verkar tro de är övermänniskor som kommer leva för alltid och att man därför kan vara hur odräglig som helst och bete sig som en fyraåring.

Vi har sett det förr och vi kommer att få se det igen. Girigheten bedrar visheten. De som ytterst drabbas är vi i publiken. Det är vi som läser om pajkastandet, som köper biljetter, som hoppas, som vill. Vi som växte upp med musiktidningar där det verkade som att alla i alla band var vänner med varandra och att allt i musikvärlden var ett barnkalas med tårtor, bubbelsaft, serpentiner, presenter och dajmkulor. Det är vi som fortfarande önskar att det var så fast verkligheten såklart kommit ikapp oss och biter oss i röven konstant.

Å ena sidan vill jag skita i att se Ozzy av just anledningarna ovan, att han och de andra inte kan bete sig som folk. Å andra sidan är det ju precis som med Kiss på samma ställe 2010 - en vacker dag i en icke alltför avlägsen framtid har jag inte längre möjligheten att välja att gå eller ej. Därför står jag på Malmö Stadion även om det låter kråka. En slags missriktad sympatigest; "Jaja, det är ju som det är". Lite som den där släktingen man besöker fast han är otrevlig och luktar illa. För att vara snäll.

Fan vad lite hårdrock det är egentligen.

/Alex

Live: Cancer Bats & Paradise Lost

Kitty Rossander har saftat på ordentligt med konserter denna veckan - både energiknippena i  CANCER BATS och dysterkvistarna i PARADISE LOST har hon hunnit med att se. Och såklart både fotat förnämligt och skrivit om upplevelserna på WeRock.

Sugen på att läsa? Då kollar ni in länkarna nedan.

CANCER BATS

PARADISE LOST

/Martin

Fredagslistan vecka 20: Vrede & Hat

Vi plockar fram de tunga känslorna igen för veckans fredagslista. För mig personligen har musik alltid handlat om känslor - och oftast om mycket starka sådana. Vi pratade faktiskt om just detta tidigare i veckan under den inom offentlig verksamhet ack så viktiga förmiddagsfikan, att det är en ganska stor grej att vara på konsert och dras med i ett kollektivt känslorus med de andra i publiken. Lite skrämmande också förvisso - precis som de känslor som är föremål för veckans lista: Vrede och hat.

Förresten - denna veckan får ni en ganska kort lista. Susanne har haft betydligt mer på sitt bord denna veckan än vad jag har haft vilket gör att hennes låtval lyser med sin frånvaro.

Vi kör igång med en riktig lågoddsare: Wrath från den bästa metalskivan som gjorts i Sverige enligt mig, "Shift" av NASUM. På andra sidan det något mähäiga i valet av öppningslåt står låtens förträfflighet. Det hade känts fel att öppna med något annat faktiskt.

Vi dammar vidare med en låt med nästan samma kärnfulla titel som första: Dö För Fan av ZOMBIEKRIG. Kort, kärnfullt, jävligt bra. Jag får säga att "Undantagstillstånd" som låten är tagen ifrån har vuxit med tiden, och jag ser oerhört mycket fram emot bandets kommande skiva "Den Vänstra Stigens Ljus" som släpps nästa vecka.

Nå, nog om det. KARENSDAG - ett fantastiskt band som jag har tjatat om tidigare. Det får ni helt enkelt ta, haha! Ytterligare en kärnfull titel - Jävla Dret - säger det mesta om vad låten handlar om. Undan går det också.

Det gör det också i NAPALM DEATHs värld. En relativt vanlig låt i bandets setlist är covern på DEAD KENNEDYS Nazi Punks Fuck Off  som ju får sägas vara en bra cover. De brukar ju sällan vara det, men här tycker jag bandet har lyckats fint.

Vi hoppar över pölen till Texas och PANTERA. Inget svårt alls att gissa låten eller hur? Fucking Hostile är ungefär lika överraskande som ja, att Joey DiMaio har ett väldigt stort ego.

LOCK UP - ett oerhört bra band. Förra skivan "Necropolis Transparent" är en gedigen skiva som välte både det ena och det andra i hemmet. Rage Incarnate Reborn har jag hämtat därifrån. Jag vill verkligen trycka på att hela skivan är fantastisk - så lyssna gärna på hela om ni inte gjort det redan.

SLAYER måste man ju ha med. Visserligen är produktionen på "World Painted Blood" väldigt blodfattig. Riktigt tråkig rent av. Men låten Hate Worldwide är ju inte så dum tycker jag.

Skulle jag nämna ett enda band vars hela karriär gick ut på att kanalisera vrede genom musik skulle det bli RAGE AGAINST THE MACHINE. Första skivan är fortfarande i mina öron en av de bästa och argaste skivorna som gjorts. Därför är det med rätta som jag helt sonika drämmer in Killing In The Name på listan.

"Bleeding The False" - en skiva som Paul Mazurkiewicz i CANNIBAL CORPSE gillar väldigt mycket - har en låt som heter I Hate Your Existence. Den är, well, arg räcker liksom inte till egentligen. Oerhört maskinell och rå är den också.

Vi avslutar listan med The Light The Hate av BLOOD RED THRONE från skivan "Souls Of Damnation". Rak, ärlig och väldigt effektiv dänga.

/Martin

Testament Returns

Okej, jag vet inte vad ni tycker, men jag tycker att ovanstående bild är bland det snyggaste jag sett. Och det gör bara att jag ser fram så oerhört mycket mer inför skivsläppet, som nu äntligen har blivit spikat. 27 juli kommer uppföljaren till 2008 års "The Formation Of Damnation" skivan som nog får anses vara en sådan pungspark till comeback för TESTAMENT efter fantastiska "The Gathering" 1999 att jag fortfarande kippar efter andan.

Efter det att Henrik Nygren på allvar fick in mig på TESTAMENT (jag hade lyssnat en del på bandet tidigare, men inte riktigt fastnat) i början på 2000-talet har jag emotsett varje släpp bandet gjort med stor förväntan. Och jag tror inte att "Dark Roots Of Earth" kommer göra mig besviken.

/Martin

Nya recensioner på WeRock

Uppade sex nya recensioner på WeRock igår - CANCER BATS är någorlunda hypade i alla fall i bloggossfären. Själv har jag inte fallit för bandet alls, även om jag gillar Kittys fina formulering om att hon "vill hoppa runt i lera och dricka öl" när hon hör "Dead Set On Living".

Kitty har även recenserat HYSTERICAs "The Art Of Metal".

Robert Gustafsson har satt tänderna i två tunga album - ODYSSEYs "Abysmal Despair" (vilken titel alltså!) och PARADISE LOSTs "Tragic Idol". Bägge får bra betyg.

Själv tog jag mig an en mycket bra skiva, och en inte fullt så bra. FALLUJAHs "The Harvest Wombs" är en riktigt imponerande skiva. TRIOSCAPES "Separate Realities" är mer intressant än den är bra om jag ska vara ärlig.

/Martin

Två år av saknad

Min kärlek till DIO började på allvar runt 1994. Innan dess hade jag ganska knapphändiga kunskaper i ämnet i princip enkom bestående av några videos till några hits. Sagda år skulle dock Svärra dels spela Stargazer av RAINBOW för mig i ett nedsläckt rum (Vafalls? Har du inte hört Stargazer???) och dels spela Catch the rainbow live från "On Stage" för mig i sin bil. Medan han så sprang in i närbutiken och handlade något (kakor om jag känner oss rätt) så kom låten till mitten och blev sådär härligt tyst varpå Cozy Powell strax dundrade igång crescendot. Jag får fortfarande rysningar bara av att tänka på detta, och från den dagen förstod jag att Dio var en person jag gjorde bäst i att lära känna på djupet tämligen omgående.

Jag vet inte vad det var med Dio egentligen, varför han drev sina bandmedlemmar till att prestera bland det bästa i sina karriärer oavsett var han sjöng. Med Rainbow fick vi "Rising" och let´s face it: Blackmore som gitarrist har aldrig någonsin varit bättre än 1976. Med BLACK SABBATH fick vi "Heaven & Hell"; efter att de två senaste Sabbathsläppen var pinsamt usla i jämförelse med de tidigare skivorna så var detta en återkomst helt i paritet med kristi återfödelse. Som soloartist fick vi höra Vivian Campbell när han var som bäst, Craig Goldie när han var som bäst und so weiter. Och Dio själv var ett unikum, en röst och en person som var trogen sig själv och sina fans ända in i det sista. Han släppte sin första singel fyra år innan THE BEATLES släppte sin första och han släppte aldrig taget om musiken.

Den första gången jag fick se Dio var på Vega i Köpenhamn 1997. Idag, med facit och betydligt många fler Diokonserter i hand, står den inte ut som den bästa jag sett. Men där och då, i mitten av publikhavet med Svärra som ystert tog bilder med systemkameran medan de hysteriska danska vakterna försökte lista ut var fan blixten kom ifrån så var det sannerligen min stund på jorden. Vi hade dessutom skämtat lite om låtvalet innan konserten: "Tänk om han kör Catch the rainbow...höhöhöhö.....".

Mittsunds i setet kom en liten surpris i form av Mistreated. Det är fortfarande oklart om Dio visste att det var en DEEP PURPLE-låt han valde att spela, å andra sidan så sjöng han den såklart live med Rainbow 1975-76 vilket dessutom förevigades i en underbar version på tidigare nämnda "On Stage". När låten drog mot sitt slut så gick tempot och volymen ner lite grand, och Dio började så smått nynna på en melodislinga som vi båda kände igen. Jag tittade förundrat på Svärra. Han tittade på mig. Jag tror fanimej att vi båda hade tårar i ögonen. Catch the rainbow. Inte 15-minutersversionen från turnén 1976 men väl originalversionen från året innan. Tiden frös för en stund och jag kan fortfarande komma på mig själv med att önska att jag stod där igen.

Imorgon är det två år sedan jag möttes av beskedet att Dio lämnat oss. På kvällen tittade jag på München 1977-konserten med Rainbow och jag kunde inte låta bli att gråta när Catch the rainbow framfördes. "Fånigt", tycker kanske någon. "Inte alls", säger jag. Dio gjorde så. Han tog plats i mitt och många andras hjärta, han smög in där och gjorde sig hemmastadd för att aldrig ge sig av igen. När vi möttes av nyheten om hans frånfälle var det en chock eftersom vi alla på något plan räknat med att han alltid skulle finnas där. Logiken säger naturligtvis annorlunda men kärleken följer inte logikens lagar. Den bara hoppas. Alltid.

Sorgen har numera övergått i saknad. Det är egentligen fascinerande hur något man känner är det jävligaste man fått utstå ofta kommer att processas av hjärnan till att bli något man kan leva med, och i bästa fall något vackert. Idag tittar jag tillbaka på alla de fantastiska stunder jag fick i Dios sällskap. Alldeles oavsett om det var hemma i soffan med en taskig vhs-kopia på Göteborg 1986, med Svärra på KB i Malmö eller om det var jag och Dio på tu man hand utanför Idrottens Hus i Helsingborg 1999 så känner jag fortfarande att han finns där i hjärtat.

Jag vet att han aldrig ger sig av.

/Alex

Fredagslistan vecka 19: !

God förmiddag!

Vet ni - jag var lite bekymrad över hur veckans fredagslista skulle se ut. Både Susanne och jag har haft mycket på våra tallrikar denna vecka, så vi beslutade oss för att köra en icketematisk lista. Och med dem kan det bli lite hur som helst. I värsta fall så trillar jag ner i ett musikaliskt moras och så blir det bara lättlyssnad power metal i en hel vecka. Så blev det inte tack och lov, och dessutom, när jag såg och hörde vilka låtar Susanne hade valt så spred sig ett stort leende över anletet mitt. Det är därför listan heter "!" om ni nu trodde att jag slant på tangentbordet.

Jag är svårt förtjust i veckans lista och hoppas såklart att ni också ska bli det.

Vi öppnar med en låt från en skiva jag lyssnat på en hel del under veckan (har att göra med recencerande att göra) Cerebral Hybridization från FALLUJAHs "The Harvest Wombs". Det är en riktigt bra skiva, som är väl värd att kolla in om ni missade den. Det gjorde jag nämligen när den dök upp i november förra året. Att det dessutom är bandets debut gör att jag får mersmak rätt så duktigt.

WRATH AND RAPTURE känner ni till dem? Jag gjorde det inte när veckan började kan jag säga. Bandet lirar en intressant blandning mellan grymma solon som tagna från 80-talet, growl, blastbeats och...keyboards som för tankna till omdömmeslösa tyska band. Och det funkar förvånansvärt väl. The Dirge Of Fallen Warriors från bandets självbetitlade album får ni rätt upp och ner som låt nummer 2 på listan.

Köttar vidare med ett band som Alex inte är så värst förtjust i - PERIPHERY. Emellanåt gillar jag att lyssna på bandets vars meckiga och råa metal i lagom doser funkar alldeles förträffligt. "Icarus Lives" heter skivan, låten Frak The Gods. Bästa låten på skivan i min mening.

Sen lugnar vi ner oss - PIGEON TOE skrev jag ju om i förra veckan. Har blivit ytterligare några varv i lurarna med "The First Perception". Intrycket består av att det är en väldigt sympatisk skiva. The Man With The Cat heter låten.

Vi lämnar det lite snällare och hoppar över till ENFOLD DARKNESS och deras aggressiva In The Galleries Of Utmost Evil från "Our Cursed Rapture" som bjuder på allt från tvåtakt, growl, skriksång a la Dani Filth (00:43 in så kommer ni fatta vad jag menar), och gitarrekvilibristik så det räcker och blir över.

Stora renskanonen plockar MISERATION fram och avfyrar den med skrämmande ackuratess i Dreamdecipher från "The Mirroring Shadow". Ja jävlar säger jag bara! Det finns ingen nåd i den låten. Fart, och tyngd och en ruggig vokal leverans från Christian Älvestam. Helt magisk i mina öron.

Något mindre blodigt blir det när vi går vidare med DEADBORN. Bandet har ett mycket mer organiskt sound än MISERATION. Musikaliskt har bandet knarkat ner sig svårt på tvåtakt. Och det är ju alltid bra. Bionic Abomination är en riktigt trevlig låt som fick mig att lyssna mer på bandet.

COLOSSO är ett enmansprojekt från en kille som heter Max Tormé. Jag är klart imponerad av den mannens kapacitet som han demonstrerar med eftertryck på skrivan "Abrasive Peace". Lyssna bara på Anthem To Chaos och försök att inte imponeras av instrumenttrakterandet.

BEFORE THE DAWN är ett finskt band. Och då vet ni ju att vemodet kommer fram. Så var det i alla fall tidigare - svärtan var väldigt påtaglig på bandets tidigare skivor. Senaste given "Rise Of The Phoenix" så betitlad eftersom bandet har gått igenom en hel del förändringar men kommit starkare ut från detta. Ingen originell titel på nåt sätt. Men musiken håller hög klass. Vemodet finns där - men bandet har tuffat till sig avsevärt och låter vansinnigt tajt och fint.

Jag avslutar min del med förträffliga WOE OF TYRANTs, ett oerhört bra band. Progressiv döds med kylig produktion får ni er till livs i Hail The Count  som är tagen från "Behold The Lion".

Så, en lite paus kan man behöva inför Susannes del av listan. För hon öppnar med tre brutala dängor. THE WRETCHED ENDs Tyrant Of The Mountain (fantastisk låt från en fantastisk skiva), The Hurt That Finds You First från MESHUGGAHs senaste släpp, och GORODs Die Here Your Gods. Ja, jävlar säger jag bara - där har ni en fortsättning på en lista som heter duga.

Min personliga favorit på Susannes del av listan heter Legion  av NOT ABOVE EVIL som har ett härligt driv och sväng i sig. Det har även DE PROFUNDIS som har ett jordigt och fint trumljud som jag gillar mycket. Att sen låten Delirium verkligen inte går av för hackor gör ju inte saken sämre.

"The Chills". En skiva som Susanne har lyssnat mycket på denna veckan. HORRENDUS har jag svårt för, mycket på grund av att sångarens leverans lämnar, well, rätt mycket  att önska. Musikaliskt inga större brister dock, men jag märker att jag vill hoppa fram till nästa låt som är Enslave Fire från skivan "Come Hither O Herald Of Death" av ABSCENCE OF THE SACRED från Singapore. Riktigt njutbart!

Homage For Satan - titeln säger det mesta. Och ja, det är DEICIDE. Inga krusiduller alls. Tror bandet inte är kapabelt till det egentligen, haha! Full fart, massivt hat, och så är man hemma. Onödigt att krångla till det egentligen.

Vi avslutar listan med lite black metal - Towards The Grandness From Above  från AEBA.  Nja, säger jag. Det håller inte i mina öron, och definitivt inte när den ställs bredvid WATAINs Storm Of The Antichrist som är en av de bästa låtarna som har gjorts överhuvudtaget.

Well, det var listan det. Nästa vecka har vi ambitionen att det blir en tematisk lista igen. Tills dess önskar vi er en trevlig helg.

/Martin

Fredagslistan vecka 19: !

Smått och gott

Jaha, vad har hänt i musikvärlden den senaste tiden då? Tja, ingen har väl missat herr Åkerfeldts turnébussincident som slutade med ett jack i huvudet enligt följande. Det hela låter ganska oskönt om ni frågar mig. Så har också WANINGs skiva "The Human Condition" släppts i digipack på Antonym Records. Har man inte kollat upp detta gäng så är det hög tid nu. Vegan Black Metal Chef har även gästat amerikanska internetnördskonventet ROFLcon med den äran.

Men den kanske pampigaste nyheten av dem alla är att WATAIN har släppt sin dvd "Opus Diaboli" som jag är mer än lovligt nyfiken på.

Vad jag själv har gjort på sistone? Lyssnat på gubbstoner nästan hela veckan. (När jag inte lyssnade på HORRENDOUS fina "The Chills"-platta, det vill säga.) Så, nu vet ni det. Ha en fortsatt fin onsdag.

/Susanne

Begeistrad Bensch

Får väl passa på att spinna vidare på Bergdahls titel i förra inlägget. Skönt dock att slippa vara besviken (vilket jag var iofs, med tanke på vad hans inlägg handlade om) och istället vara begeistrad. MISERATION känner ni till dem? Har har lyssnat på bandet en del - ni vet ju att jag gillar meckig, teknisk  döds, och det får man i drivor när det gäller bandet. Vill ni kolla in hur förra skivan, "The Mirroring Shadow" lät trycker ni bara på titeln. Rekommenderas utan vidare mankemang.

Men nu ska vi prata kommande släppet "Tragedy Has Spoken". Och bandet har släppt in en hel del nya grejer i musiken kan jag säga som den lycklige fan jag är då jag har fått tillgång till skivan redan. Det skaver rätt gott i hörselgångarna när MISERATION släpper in märkliga orientaliska instrument.

Hur det låter? Kolla in nedanstående Stepping Stone Agenda så får ni en hum.

/Martin

Besviken Bergdahl

En av de största besvikelser jag kan dra mig till minnes upplevde jag i lågstadiet. Det beställdes ibland in filmer till klassen, oftast inte vidare roliga sådana men någon enstaka gång blev det minsann en tecknad dylik eller åtminstone något som INTE var gjort i dåtida Sovjet och behandlade något som vi inte förstod, än mindre upplevde som "roligt". En gång fick vi titta i katalogen och vara med och välja, jag minns inte om jag själv var med under själva urvalet eller om det var någon annan förunnat, men en film med namnet "Kalle Anka" låg i varukorgen och skulle levereras till nästa gång det projektorn togs fram. Jag tror att alla förväntade sig att det lite lite grand skulle kännas som julafton, förvisso utan tomte och så men TECKNAD FILM och dessutom inte något öststatligt Professor Baltazarskräp utan KALLE FUCKING ANKA. Förväntan låg därför som ett tjockt täcke i klassrummet, alla höll andan när filmen gick igång och VIPS...

...så visade det sig att detta inte var Kalle Anka den arga tecknade Disneyankan. Det var Kalle Anka, träfiguren tillverkad i typ Poznan filmad sådär stappligt som dockfilmer på den tiden var i en typ studio i typ Minsk. Eller nåt. Vem bryr sig. Ingen tittade, luften inte bara gick ur oss alla - den formligen sögs ut precis som när det gått hål i ett rymdskepp. Besvikelsen var total.

Ändå.

Besvikelsen ovan går inte ens att jämföra med besvikelsen, nedstämdheten, uppgivenheten jag kände när jag läste att Geoff Tate i QUEENSRYCHE gått loss med nävar och kniv på sina bandkompisar Michael Wilton och Scott Rockenfield. Inget officiellt har yppats, men för alla som engagerat sig i bandet, läst på och följt dem så är det ganska självklart att de i flera år varit på väg rent åt helvete.

Man ska inte tro på allt man läser, det är jag medveten om. Detta kan vara en fabrikation även om det inte verkar så och motiven för en sådan skulle vara höljda i dunkel. Däremot så känns det inte som en otrolig incident. Geoff och hans Susan (managern) har kört bandet Queensryche i en botten de aldrig skulle behövt hamna i med rätt management och med drivkrafter i bandet som faktiskt ville spela musik. Geoff sade nyligen i en intervju att han tyckte både "Rage for order" och "Empire" var kalla, livlösa, sterila album och att han inte gillade att spela låtar från dem. Det är måhända därför vi befrämjats med fantastiska alster såsom "American soldier" och "Dedication to chaos". Urk.

En gång i tiden älskade jag detta bandet mer än livet självt. Nu kan jag inte ens uppbringa mig att bli arg över det inträffade. Jag blir bara oerhört besviken.

/Alex

Best Of The Best Of The Fredagslista.

Temat för veckans fredagslista blev ett band var och sedan helt enkelt välja ut det bästa som dessa åstadkommit i musikväg. Best Of The Best med andra ord. Kan ju vid första anblicken verka som ett av de lättare uppdragen vi tagit på oss i fredagslisteväg men icke. Ponera att man väljer ett av sina favoritband genom tiderna som kanske har gjort, låt säga en fyra - fem odödliga plattor med kanske ett tiotal riktigt bra låtar på varje. Och ovanpå det ett gäng andra plattor som också är helt okej. Enter: beslutsångest galore. Själv velade jag in i det sista med vilket band jag skulle välja. Kandidaterna var inhemska hela bunten: DISMEMBER, ENTOMBED, DARK FUNERAL och WATAIN. Valet föll slutligen på gamla hjältarna i ENTOMBED och redan där bad jag ju om trubbel. (Lycka till med att försöka välja ut enbart tio låtar av dessa herrar liksom.) Nåväl, efter att ha funderat och klurat, valt ut, valt bort, våndats, slitit mitt hår och lagt till igen så återstår tio alster enligt följande:

Chief Rebel Angel från "Morning Star" inleder. Fantastisk låt, det enda jag har att klaga på är det onödigt långa introt. Därav hamnar denna pärla först så att vi slipper blanda in den där halvlånga tystnaden mitt i listan sen. Wolverine Blues följer upp från skivan med samma titel. Det här var faktiskt den första skivan med ENTOMBED köpte (även om jag hade lånat "Clandestine" på bibblan innan). Nostalgivärdet är med andra ord stort. Från "Left Hand Path" kommer låt nr 3: But Life Goes On. Det här är faktiskt den enda låten från den skivan, vilket säkert kommer att generera höjda ögonbryn hos vissa, men sanningen är att då det kommer till de äldsta albumen håller jag "Clandestine" snäppet högre. Men framför allt handlar det om platsbrist. "Left Hand Path" är överlag fenomenal. Så fick jag det sagt och med denna disclaimer går vi vidare i våra liv. Chaos Breed (introt!) fortsätter med den äran. Här finns det många fina partier: sedvanligt mangel, tjusiga melodislingor, snillrika tempoväxlingar, breaket i mitten. Ja, ni vet.

Något nyare tongångar sedan i I For An Eye som bjuder på sväng och lite skön thrashkänsla. Ibland får jag för mig att "Morning Star" är som en sorts uppdaterad kusin till "Wolverine Blues", rent spelmässigt. Det kan man höra i nästa övergång till finfina Out Of Hand. Lite samma känsla, annan tidsepok. Så tillbaka till "Clandestine" igen och Crawl. Sedan About To Die som jag tog med i sista stund faktiskt. Den har en omedelbarhet som jag gillar. Det är inte jättemycket snirklar och krusiduller utan mer rakt på-attityd här. Gott så. Living Dead är en av de dödsmetallåtar som satt sig fast hårdast i mitt medvetande sedan jag hörde den för första gången och den ska förstås med även på denna lista. Avslutar gör ROKY ERICKSONs gulliga Night Of The Vampire som herrarna haft den goda smaken att göra en cover på. Ja, inte mycket att säga här, ROKY är fantastisk, ENTOMBED likaså.

Med detta går vi raskt över till Martins del och här vankas det SLAYER må ni tro. Inleder gör Black Magic från "Live Decade Of Aggression" som jag tycker har en överraskande bra ljudkvalitet för att vara en liveskiva. Och låten som sådan är det inga fel på heller.
Så en gammal klassiker från "Reign In Blood" (som för övrigt är en av mina favoritskivor med nämnda band): Altar Of Sacrifice. Väldigt tjusig inledning på den här låten om ni frågar mig, jag som annars är väldigt svag för klassiska Angel Of Death-vrålet. Just den låten är faktiskt inte närvarande på Martins Best of SLAYER-parad, må hända kändes den för lätt eller så satt herrn i fråga och slet sitt hår i vanmakt och beslutsångest precis som jag själv inför detta att välja och välja bort. Hur som, tredje alstret är ett något nyare sådant i form av Final Six från Soundtracket till Punisher. En låt som invaggar oss i falsk säkerhet i den väldigt väna och puttriga inledningen men sedan manglar loss totalt någonstans i mitten. Trevligt!

Åter till en klassisk skiva: "Divine Intervention" och låten Dittohead. Ja jävlar vad det går undan för att ta till ett kraftuttryck. Efter denna nackmuskelansträngning en masse får vi lugna ned oss en smula och här passar The Stooges-covern I'm Gonna Be Your God fint. "Undisputed Attitudeskivan" visar upp en punkig sida hos SLAYER och jag misstänker att den är lite av en vågdelare hos fansen. En oväntad men inte helt oäven skiva om ni frågar mig. Stain Of Mind från "Diabolus In Musica" och New Faith från "God Hates Us All" för oss vidare i listan innan det är dags för gamla klassikern Silent Scream från "South Of Heaven". Ett klart favoritinslag i den här låten, förutom tjusiga solon, är för min del den där liksom olycksbådande melodislingan som ligger och svävar som en osalig ande över hela låten.

Så ytterligare en gammal bekant: Spirit In Black från "Seasons In The Abyss" som lyckas med konststycket att låta både snabb och långsam på samma gång. Fina Psychopathy Red från "World Painted Blood" avslutar och visar upp ett nutida SLAYER som låter precis lika hungrigt som då det begav sig. There you have it, kids. Best Of The Best. Ha en förnöjsam helg!

/Susanne

(Best Of The Best från 1989 - Ni har väl inte missat denna pärla som i svensk översättning fick den något mesiga titeln Karatemästarna? I rollistan ser vi bland annat James Earl Jones och Julia Roberts storebrorsa Eric Roberts. Tagline? A team is not a team if you don't give a damn about each other. Så sant som det är sagt.)

Så var det klart

Nu har jag tänkt färdigt. Det tog ett tag men jag är klar nu. Egentligen borde det inte vara så svårt att begripa, jag är övertygad om att alla med någorlunda hygglig intelligens tillika vettig musiksmak är överens med mig. Alla andra har fel. Det är inget att hymla om, så jag skriver det bara rakt ut. Utan omsvep och krusiduller. Det är inte det att jag inte förstått det förut, det har nog egentligen alltid varit en obestridlig sanning. Man kan dock aldrig vara säker så jag tog en rejäl funderare och kom fram till följande. Följande som är min åsikt. Och min sanning. Som kommer här, helt utan omsvep och krusiduller. Alltså det rena faktum, det kristallklara, det "jamen det vet jag väl"-obönhörligt sanna if you will. Nu säger jag det. Rakt ut. Inget omsvep. Ingen krusidull.

JAMES GANGs skiva "Bang" är världens i särklass bästa skiva.

Så var det sagt.

/Alex

Nya recensioner på WeRock

ICS Vortex är tillbaka i BORKNAGAR. Det är en starkt bidragande orsak till att Henrik Nygren går fullständigt bananas över bandets "Urd" och delar ut högsta betyg till skivan. Recensionen läses här.

Den gode Nygren delar även ut högt betyg till "Lost In The New Real" av Arjen Anthony Lucassen som åtminstone jag blir sugen på att kolla in.

Klassisk metal från ACCEPT, som minst sagt verkar ha hittat det så kallade flytet och levererar skiva på skiva med styrkebesked. Ingen personlig favorit hemma hos mig, men det spelar ju mindre roll när det inte är jag som skrivit recensionen av "Stalingrad" - det har nämligen Janne Sandstén gjort.

Ett av årets, kanske historiens, grymmaste omslag står norska LAKEI för med senaste representationen betitlad "Konspirasjoner". Tydligen verkar även innehållet vara lika grymt, ty Fredrik Sandberg tycker att bandet har "tillverkat det perfekta receptfria botemedlet mot överdriven ysterhet och glädje så här på vårkanten." Klockrent skrivet tycker jag!

För egen del har jag tagit mig an CATTLE DECAPITATIONs "Monolith Of Inhumanity" som inte riktigt når hela vägen fram, samt PIGEON TOEs "The First Perception" som emellanåt får mig att njuta storligen.

/Martin