Fredagslistan 2021, vecka 43: Death metal to the gills!

 Gott folk!

Veckans fredagslista tar sitt avstamp i en bok som jag läste klart tidigare i veckan, "Grim" av Sara Bergmark Elfgren. För er som inte känner till Saras bedrifter, så är det ett faktum att hon är en av de allra bästa författarna som finns som skriver för unga vuxna. Hennes författarskap dräper, och av själ som jag strax ska förklara, så tycker jag att "Grim" är hennes hittills bästa bok. Så här skrev jag i min recension av boken på Goodreads: 

Berättelsen drivs på två tidsplan. Dels är det de absoluta sista åren på 1980-talet. De första åren av vad som skulle bli en av Sveriges största musikaliska bedrifters legendariska år - dödsmetallens födelse, dels nutid. Som metalhead är jag magiskt imponerad av hur väl Sara tecknar den tidiga dödsmetallscenen. Det är kamratskapet inom den väldigt lilla scenen det rör sig om, det är tapetrading och fanzines. Det är alla känslor, frustrationer och kalla kårar hos de mycket unga människorna som utgjorde scenen. Det känns som om jag är där, mitt bland Grim, Håkan, Tony, Ernesto och Malte och deras kompisar. Jag delar deras upplevelser och deras musik. Fruktansvärt bra skrivet. Den nutida handlingen vävs väldigt skickligt samman med den historiska. Mörka hemligheter, som legat begravda länge, kommer upp till ytan. "Grim" är skriven med så mycket känsla och kärlek att den känns som en present till alla som gillar death metal, i berättad form, och ungdomsböcker. Den känns personlig, och fascinerar från första till sista sidan. Läs den.

Ja, ni fattar eller hur? Det här är boken som ni måste läsa. Och om ni inte låter er övertygas så kolla vad Tompa Lindberg säger om boken: 

”Grim is an astonishing work! For me, being part of the early Swedish death metal scene in the late eighties, it was almost a bit eerie how the text transported me back to that time. The story is spellbinding, and works on several levels. It draws you straight in, and you have no choice but to devour the book. It paints a very true picture of how the scene worked back in the day, with tape trading, fanzines etc, and I really like how Sara managed to build UPON that world and create a work that, for me, sometimes comes close to Magic realism. I truly recommend this book! Captivating and chilling!”

Därför blir hela veckans lista fylld med death metal - vi kör!

Lämpligt nog öppnar jag med just Tompa på sång i THE LURKING FEAR som vi äntligen får nytt material ifrån. Jag älskade debuten "Out Of The Voiceless Grave", och det ser ut att bli fullt mangel även på uppföljaren. Här får vi en kort, snärtig tvåtaktare på strax över minuten. Tråkigt och fantasilöst? Inte en chans. Det här är elitdöds som vet vad som funkar. Death Reborn - magiskt mangel i vanlig ordning. 

Göteborgsbröt med Stanne på sång. Annars andas detta stockholmssoundet så fruktansvärt mycket, och inte vet jag, men kanske Stanne tycker att det kan bli väl polerat i DARK TRANQUILLITY ibland. Här slevas betydligt mer slafsig dödsmetall upp. Jag blir sjukt nellad på att kolla in debuten som - likt "Grim" officiellt släpps idag faktiskt. 

Liveversionen av Into The Maw Of Death är underbart brötig. 

Finska, av tvillingbröderna Ritual Butcherer och Lord Angelslayer, svärtade dödskombon ARCHGOAT snubblade jag över då jag gick igenom vilka band som snart släpper nytt på Metal Archives. Med det namnet så tänkte jag att här blir det rens. Det är det. Brötigt och nästan helt utan finess tycker jag ändå att detta är trevligt att stampa takten till. Framförallt är det tunga mellanpartiet sjukt snyggt med ylande gitarrer. 

Ur de stinkande träsken i Florida kommer WORM krälande med sin långsamma och ödesmättade döds. Fruktansvärt stämningsfylld metal det här. Jag har svårt att bli mätt på den. Sången pendlar mellan källardov till panikskrik, vilket jag gillar. Den stundtals blasfemiskt sakrala stämningen är helt magiskt i detta musikaliska katedralbygge. Det låter stort om musiken på ett sätt som den amerikanska dödsmetallen är så bra på. 

Vi avslutar med MASSACRE som golvade många med sin "From Beyond" från 1991. Bandet har sannerligen pendlat mellan att vara aktivt till att inte vara det. Jösses så många årtal det är att hålla reda på. Inte undra på att det bara har blivit 3 fullängdare under åren. Nu verkar det vara ordning på skutan igen, för satan så bra det låter om The Innsmouth Strain. Gitarrerna är så vassa att vi kan skära stål med dem, trumspelet inspirerat och produktionen mästerlig. 

Vi tar helg på det!

/Martin

Fredagslistan 2021, vecka 43: Death metal to the gills!

Som en uppstart inför annalkande halloween och alla helgons dag ska vi idag fördjupa oss i en av skräcklitteraturens absoluta poster boys, nämligen Howard Philips Lovecraft. Mången metalmusiker har genom åren tagit denne räddhågsne amerikanske herre till sitt hjärta och satt samman musik inspirerad av hans verk. Faktum är att en snabb sökning på Encyclopedia Metallum visar hela 525 träffar när det kommer till band som listat termer som har med Lovecraft att göra vad gäller texttematik. 525 stycken, det är min själ en hel del. Jag har lyssnat igenom en liten bråkdel av alla dessa inför listan och sedan valt ut 20 låtar som jag tycker platsar. 

Men okej, vi tar det från början. I herrens år 1890 skulle ett gossebarn se dagens ljus i Providence, Rhode Island. Han var son och tillika ensambarn till en handelsresande man och en puritansk kvinna och familjen flyttade runt en hel del på grund av faderns yrke. När lille Howard var tre år fick hans far en akut psykos (utlöst av symtomatisk neurosyfilis) och tillbringade sedan resten av sitt liv på vårdinrättning. Min gissning är att detta påverkade sonen ganska mycket. Och gossen själv var inte heller helt kurant utan blev ständigt sjuk och påstås ha lidit av poikilotermi (det vill säga att han var växelvarm och ändrade kroppstemperaturen utifrån yttertemperaturen) och kändes därför ständigt kall att ta på. Detta är dock lite omtvistat så jag skulle säga att det inte är fakta vi ska ta gift på men intressant ändå som kuriosa. 

Även om han var sjuklig och klen så fick han en hel del gjort och vid endast sju års ålder hade HP läst de flesta klassikerna på grekiska och latin samt skrivit en tolkning av Odysséen på vers. Galet! Som liten fick han upp ögonen även för den gotiska skräcken, det övernaturliga, kemi, astronomi och mytologi, vilket skulle bli en bra grogrund för det begynnande författarskapet. Livet gick sin gilla gång, nervösa sammanbrott kom och gick, skolan gick sådär, mamman fick ett nervöst sammanbrott och dog sedermera (men inte av brytet utan av slarv vid en operation). Det som däremot flöt på var skrivandet och tids nog så träffade han sin blivande maka som han dock skiljde sig från efter fem år eftersom han inte stod ut med skammen av att hon försörjde honom. Ack ja, jag tänker att skam var en stor drivkraft för Lovecraft men förstås också rädsla. 

Lovecraft verkar ha varit rädd för det mesta men framför allt främlingar, andra kulturer och överlag människor som inte såg ut som eller fungerade som han själv och det är ju ett beklagligt faktum. Var karln rent av rasist? Ja, det vill jag påstå. Finns det författare som skrivit tyngre och bättre skräck än vad han gjort? Ja, det vill jag också framhålla. Dock har Lovecraft satt spår i skräckgenren som få andra och en av anledningarna till det tror jag ligger i att han inte var rädd för att ta ut svängarna. Det är ett digert och kreativt landskap av ohyggligheter och kosmisk fasa han målar upp; assymetriska styggelser med tentakler, vingar och lysande ögon, protoplasma så långt ögat når. En tacksam mylla att spåna vidare i och konstruera rollspel, musik och målningar utifrån.

Låtarna i fredagslistan är som sagt 20 till antalet och ligger placerade utan inbördes rangordning. Huvudsakliga genres är black, döds, doom och thrash och banden representerade är följande:

THERION, CULTES DES GHOULES, MASSACRE, ORANGE GOBLIN, SAMAEL, CONCRETE, NAZGUL RISING, BIZARRE, MOUNTAIN WITCH, NECRODEATH, PUTERAEON, CATACOMBS, DEATH BREATH, HORRENDUM VERMIS, NAIL GRINDER, ULTAR, THE GREAT OLD ONES, HEMOTOXIN, SULPHUR AEON, SEPTICFLESH.

Med detta är historielektionen slut för idag och vi tar en välförtjänt helg.

/Susanne

Fredagslistan 2021, vecka 42: Lovecraftian horror!

Fredagslistan 2021, vecka 41: Black Sabbath post Ozzy & Dio

Idag ett band som inte kräver någon presentation: BLACK SABBATH. Världens tyngsta band. Men inte det gamla vanliga tugget från sjuttiotalet eller återuppvaknandet med Dio, utan de lite bortglömda och underskattade skivorna de gjorde mellan 1983-1995. 

Förvisso lämnar de bitvis en del att önska, men för den som gillar HÅRD ROCK och DOOM METAL finns här mängder av guldklimpar att hitta. Här är sex riktigt bra låtar som jag plockat ut från åren med Tony Martin på sång (och den med DEEP PURPLEs Ian Gillan). Klicka på Tony så får ni höra.

1. Disturbing the Priest, från "Born Again" 1983. Ian Gillan på sång.

2. Eternal Idol, från skivan med samma namn, 1987. Tony Martins debut i bandet. 

3. When Death Calls, från "Headless Cross" 1989.

4. The Sabbath Stones, från "TYR" 1990. 

5. Evil Eye, från "Cross Purposes" 1994. Eddie van Halen på gästgitarr.

6. The Illusion of Power, från "Forbidden" 1995. Ice-T gästar (!). 

(Den påläste lyssnaren noterar att jag hoppat över "Seventh Star" 1986, och det är medvetet eftersom det egentligen är ett soloalbum. Och på "Dehumanizer" 1992 sjunger ju Dio, så den går också bort.)

 

 

 I evig tjänst hos det Tunga Riffet

Fredagslistan 2021, vecka 40: Symfonisk metal

 Gott folk!

Den här veckan så tänkte jag att jag skulle ägna mig åt svulstig musik - symfonisk metal kvalar ju med lätthet in som kanske den mest storvulna genren inom metal, och förmågan att beröra på djupet med denna musik tror jag kommer bli uppenbar i veckans lista. 

Vi kör!

Öppnar lite lätt med KAMELOT som ser till att addera rikligt med power metal i sin musik. Inget fel alls i det om ni frågar mig. Jag har börjat lyssna allt mer på det här bandet som jag tycker har en hel räcka med bra inslag. Framför allt då sången av Tommy Karevik som sannerligen inte går av för hackor. Jag har tagit en liveversion av Phantom Divine då detta är en låt som imponerar. 

Kopplingarna mellan EPICA och KAMELOT är många. EPICA har tagit sitt namn efter ett album som KAMELOT gav ut 2003, och banden gillar att gästa varandras album. Här är en fläskig version av Consign To Oblivion från Paris 2017. Alltså antalet tittningar den videon har är rätt skrämmande högt. En massa olika sångstilar samsas alldeles utmärkt här. 

Jag hade ju med SEVEN SPIRES för 3 veckor sedan. Att bandet förtjänade epitetet noterbart blev än mer uppenbart när skivan "Gods Of Debauchery" släpptes den 10/9. Detta är så jävla bra att skivan helt klart är med i racet om en listplats på min årsbästalista. Ren rent episka mäktigheten i bandets musik är så påtaglig att jag baxnar. Plus sången. Herrejävlar vilken pipa hon har Adrienne Cowan. 

Roland Navratil har, utan tävlan, den mest orimligt högt ställda hi-haten i veckans lista. Lägg till detta sidenskjortor, blusar av krossad sammet och våfflat hår och ni kanske tycker att EDENBRIDGE är något jag gör mig lustig över? Det hade jag kunnat göra, men det här bandet har en förmåga att skriva riktigt bra musik. Jag lyssnade ohemult mycket på bandets skiva "My Earthdream" som kom 2008, det var en av de första skivorna jag recenserade på WeRock för övrigt. 

Avslutar listan med 13 minuter DIMMU BORGIR. Black metal light? Kanske det, men här med en okester som jobbar för lönen och en kör blir detta så fruktansvärt mäktigt. Lite skillnad från när jag såg bandet på Mejeriet för många år sedan. Här är det ett fullsatt Spektrum, hemmaplan, och ett band som det ångar självförtroende om. 

Vi tar helg på det!

/Martin

Fredagslistan 2020, vecka 40: Symfonisk metal

I dagens lista tar jag mig an metalscenen i ett av Europas allra minsta länder, nämligen Malta. Öriket och tillika republiken Malta ligger beläget mellan Libyen och Italien, har en yta som är snäppet mindre än en fjärdedels Öland och en befolkning på runt 500.000 personer. Vad pysslar man med om man är metalmusiker där då, kan man fråga sig? Jo, en hel del visar det sig.

Första bandet ut lirar brutaldöds. Det är inte en genre jag lyssnar på dagligdags ska erkännas men då och då händer det att det slinker ned och med namnkunniga ABYSMAL TORMENT från Birkirkara (som räknas till de centrala delarna av Malta) får vi en mycket hög lägstanivå. Faktum är att det här är något jag hade kunnat gilla riktigt ordentligt om det inte vore för sången som jag tycker är okej men inte superb. ABYSMAL TORMENT stannar därför på fyra av fem solstolar i betyg och vi lyssnar till låten The Misanthrope från fullängdaren med samma namn.

Vi stannar kvar i samma genre och tar en titt på ytterligare ett av Maltas större band, BEHEADED. En snabb slagning på Encyclopaedia Metallum ger vid handen att här har vi med Internal suffering, Supernatural abominations, Chaos samt Obscure visions att göra när det kommer till lyriktematiken. Inte illa! Jag har valt låten The Charlatan's Enunciation som kommer från senaste albumet "Only Death Can Save You" som är en hyfsat rivig historia med en stabil underliggande matta av mangel. Gott så. 

Tredje bandet ut är BOUND TO PREVAIL som ljudmässigt blandar brutaldöds med core-element och lite melodiskt.  Vi serveras en hel del pig-squeels, några gitarrsolon och lite breaks. Inte helt och hållet min kopp med te fullt ut men nog finns det energi och dedikation i det här ännu osignade gänget. EPn "Omen of Iniquity" kom 2019 och från den hör vi Irreverent Progeny.

ANGELCRYPT kommer från Maltas norra delar, närmare bestämt St. Paul's Bay och spelar en thrashig döds med textmaterial insiprerat av första världskriget. De sparkade igång redan 1997 (men då under namnet RATTLESNAKE) och har under årens lopp släppt idel singlar och EPs samt två fullängdare. "Dawn Of The Emperor" såg dagens ljus 2020 och på den återfinns Martyred Soul som spår sju. Är det bra eller är det bara lökigt? Jag vet ärligt talat inte. Men en sak vet jag och det är att ANGELCRYPT har hittat en bra hook som man kan dricka öl till samtidigt som man känner en svag förnimmelse av guilty pleasure. Det är ju ändå...något!

Slutligen en brusande och svärmande ljudbild inom dödsregistret med bandet THY LEGION. Här känns det som att man vill väldigt mycket på samma gång och inte helt förmår styra upp det utan det spretar och bråkar men viljan är det inget direkt fel på. Jag tror att THY LEGION hade mått bra av att bestämma sig vilket ben man vill stå på dock, antingen dra mer åt den tekniska dödsen eller gå all in för goregrind. Vi lyssnar till One Eyed Pyramid från fullängdaren "World Stigmata" från 2017.

Och med detta är listan slut och vi tar en välförtjänt helg! Allmänna lyckönskningar och tillrop,

/Susanne

 Fredagslistan 2021, vecka 39: Malta represent!