Bästa fredagsvänner!
Den här dagen är på vissa sätt ganska obetydlig. Man går till jobbet och gör sitt jobbgrejs, vädret är varken soligt eller molnigt, man är bitvis stressad och bitvis glad, äter sin modest kryddade färdigmat i personalrummet, ordnar med ett par lånekort och flexar ut en smula tidigare eftersom det ju ändå är fredag. Högst ordinärt. Men på vissa sätt är detta en alldeles historisk dag, ety det vankas skivsläpp (det elfte i ordningen) från ett av vad jag vågar påstå är både mitt och Martins absoluta favoritband, ANAAL NATHRAKH. Således vigs hela listan åt fullängdaren "Endarkenment" som såg dagens ljus idag på Metal Blade Records. Vi kör igång direkt!
Inledningsvis titelspåret och tillika förstasingeln Endarkenment som är en veritabel käftsmäll. När singeln kom vill jag minnas att jag skrev att det hörs att ANAAL NATHRAKH är ett band som jobbar som bäst i motvind och jobbiga tider och jag tycker att man kan ana en desperation här som springer ur ett turbulent världspolitiskt läge, pandemi, växthuseffekt och den allmänna känslan av att allt håller på att skita sig för mänskligheten. Antingen kapitulerar man då och dukar under eller så gör man som det här bandet och hittar en kraft i motståndet. Så känns Endarkenment - olycksbådande men som en strävan mot något annat.
Thus, Always, To Tyrants är låten som följer upp och den har ett mekaniskt driv som rent strukturmässigt känns bekant från mellanplattan "Desideratum" men jag tycker det finns ett mer organiskt muller över Thus... som saknades på "Desideratum". Där den kändes kylig och distanserad når det nya alstret fram och igenom och greppar tag i lyssnaren.
Låt tre, The Age Of Starlight Ends, är andra singeln från fullängdaren och lutar mer åt det melodiska hållet än de båda föregående spåren. Det finns en innerlighet här och ett krävande driv och samtidigt något sakralt i anslaget. Blastbeatsen sitter dessutom som en smäck.
Libidinous (A Pig With Cocks In Its Eyes) är fjärde spåret och bidrar först med en del teatrala tongångar och sedan en bråkig melodislinga som sedermera brottas ned i den välkända kaoskvarn som utgör ANs ljudlandskap. Jag gillar att de tar ut svängarna här och löper linan ut med de olika riktningarna och låter falsettsången (som på riktigt får mig att associera till hur grisar låter) få fritt spelrum.
Beyond Words börjar, förutom med kaos, även med ett spökigt tremolosvaj som känns lite nytt och roligt. Svajet ligger sedan som en skugga över det frustande slagskepp som musikmattan utgör, under tiden det kasar och far över ett stormigt slukande hav.
Feeding The Death Machine härnäst och här bjuds vi på en känslomässigt gripande historia vars uppbyggnad är magiskt bra. Snygga rensångspartier i power metal-manér, ett välplacerat gitarrsolo, sedvanligt fullt ställ-mangel samt den där smäktande melodislingan som återkommer. Perfektion!
Spår sju heter Create Art, Though The World May Perish och innehåller förutom ett ganska rakt musikaliskt kaos som påminner om tongångarna från ett av mina favoritsläpp "Vanitas" också partier med mollstämd rensång. Vid det här laget står det klart att det här (än så länge, fingers crossed) är en skiva utan fillers och där man jobbat mycket med variation i ljudbilden. Det uppskattas.
Singularity börjar rått, brötigt och growligt och binds sedan samman med medryckande mellanpartier som varvas med en kontrollerad malström av hat och frenesi. Om det är något man kan säga om den här skivan som är genomgående för varje låt så är det att det finns ett fokus, oljudet får vara oljud och krumbukta sig åt olika håll men det finns en tydligt övergripande riktning vilket ger stadga och känslan av att man står stadigt på fast mark och vet vart man ska. Det glädjer mig mycket eftersom jag saknat det i de flesta släpp som kommit på den här sidan om "Vanitas". Och här vill jag flika in ett citat från ena halvan av bandet, Dave Hunt som berör ämnet:
"Personally, I feel more cynical, more bitter, with a greater sense that the world is fucked, and is continually re-fucked by people who have no idea what they are doing. Musically, I think we're more mature - not less frenetic, but better able to channel our energies where they'll be most effective. That's an ongoing process, you never finish growing into what you're doing and being better able to push at the edges of what you can do. But we aren't interested in evolving what we do, only how we do it. We remain unlike the vast majority of other bands in our sound, and we're proud of what we do."
Låt nio är Punish Them och nu går det ta mig fan undan men utan att tappa det melodiska som löper som en röd tråd genom hela skivan. Bra kräm i häxgrowlet här och riktigt sköna dödsmetall-riff.
Avslutningsvis Requiem som låter som ett pampigt svavelosande järtecken och ett löfte om något hemskt som komma skall. Ungefär som att man befinner sig i en film och fryser i ögonblicket då den onda trollkarlen kastar sin förbannelse över världen. Sedan ett ledset gitarrsolo på det och en filmisk utzoomning. Ett fantastiskt bra avslut på en fantastiskt bra skiva. Ja, fy satan så bra det här är! Faktum är att detta är en av ANAAL NATHRAKHs allra bästa skivor, om inte DEN bästa. Jag får återkomma i den frågan när jag samlat mig en smula för i detta nu är jag helt golvad.
Tills dess lyfter jag på hatten för detta epos till pjäs som vi lyssnat på och önskar er alla en välförtjänt helg.
/Susanne
Fredagslistan 2020, vecka 40: Anaal Nathrakh - Endarkenment