Succumbed in the park

Här i Helsingborg hamrar regnet mot rutan - tristess minst sagt.

I lurarna är det desto roligare - har återupptäckt OPETHs rent magiska platta Blackwater Park. Häpnar hur en människa som Mikael Åkerfeldt kan ha såna oerhört vackra låtar inom sig - varenda låt på denna platta är så bra att man blir knäsvag. Gitarrerna bitvis lipar fram slingor så bräckliga, bara för att i nästa sekund låta som ett gäng borrmaskiner. Och varenda ton har relevans! Plus att omslaget är fantastiskt vackert.

Konsert?

Ser ut som om höstens konsertutbud blir om inte lika bra som förra höstens, men nästan.

Läsare av bloggen vet med sig att jag gillar att gå på konsert på Malmös Kulturbolaget - och i höst har de saftat på rejält med tunga band. Kolla bara på det här:

31/8 Meshuggah
3/9 At the gates
1/10 The Haunted
2/10 Sabaton
4/10 Nile (med Grave och Belphegor i släptåg)
21/11 Close-Up Made Us Do It (Dark Tranquillity, Engel, Dead by April)
22/11 Trivium
4/12 Biohazard
9/12 Volbeat
12/12 Soilwork

Niles gig har jag sett fram emot länge, men efter At the gates formidabla uppvisning på Wacken ska det bli enormt kul att se dem igen - och i synnerhet på ett mindre ställe då det lär bli ett jävla tryck.

Sen ska man (om man har möjlighet) ta tåget över till Köpenhamn den 30/10 för att se Vader på The Rock.

Och glöm för katten inte Opeth imorgon 23.45 på Mölleplatsen.

Death Magnetic

Vet inte vad jag ska tycka om omslaget till Metallicas kommande släpp Death Magnetic. Titeln är hur grym som helst - och jag hoppas att folket i Metallica nu verkligen tar chansen att revanschera sig från St. Anger - en platta som innehåller ansatser till bra låtar (vilket jag är den ende i bekantskapskretsen som tycker *skratt*) men som led som en skadeskjuten kalv av den usla produktionen. Metallica är det band som vid sidan av Iron Maiden och Slayer alltid har följt med på ett hörn i min metaldjungel. Att bandet kan nå upp till samma nivå som på de första 4 plattorna, den illusionen har jag släppt - men jag är inte redo att avfärda bandet som passé trots plattor som Load och Re-Load. Lite oroande är det dock att på kommande plattan finns en låt betitlad "The Unforgiven III". Återstå att se om detta är en fingervisning för hur resten av materialet låter. Förra året skrev jag att för att Lars Ulrich skulle vara nöjd med sitt trumlir skulle han ligga på samma nivå som Infernos furiösa lir på Behemoths The Apostasy. Nu tror jag ingen kan nå upp till den nivån, men det har blivit allt tydligare att dansken har halkat efter teknikmässigt och inte sätter de grejer han fixade innan - OM han nu kan höja sig ett snäpp (eller två) samt att Hammett lägger upp brännande gitarrsolon, kan jag hoppas på att Death Magnetic blir en fet och tung (och snabb) platta.

Åter på arbetet

Tillbaka vid mitt skrivbord efter 3 veckors semester - och det känns faktiskt helt ok *skratt*.

Det finns som jag tidigare nämnt en liten text om Tumstockfestivalen på Werock.se som man kan läsa i väntan på det väsentligt längre reportaget om Wacken Open Air. Sitter och skriver för fullt på kvällar och lediga stunder - men det är en hel massa intryck som ska ner förutom de konsertrecensioner som kommer att utgöra en väsentlig del av texten. Så här i efterhand framstår vissa spelningar på festivalen som rent fantastiskt bra, rent av bättre än när man befann sig på plats. Den svenska flaggan vajades med bravur av exempelvis rent lysande Opeth, At the Gates, Carcass och Soilwork och det var bara en handfull av de band som jag gick och såg under den 3 dagar långa festivalen.