Vilken fantastisk cirkus!

Hatten av, Marcus, hatten av. PROGRESSIVE CIRCUS startade i det stora fast lilla formatet i Helsingborg förra året. Det var en trevlig tillställning, tyvärr inte så välbesökt som man kunde önska men Prog och Helsingborg är tyvärr inget som är synonymt. För mig åtminstone. När arrangören Marcus Enochsson så hintade om en fortsättning så var det väl INGEN som vågade hoppas att det skulle bli så här bra. Och så presenterades lineupen. DEMONER, ANNAMY, SONIQ CIRCUS och BEARDFISH är good shit all around, men det var två punkter i det digra schemat som fick mig att tappa andan.

Först - på nåt underligt sätt lyckades han få hit CARAVAN. Sprungen ur Canterburyproggen redan 1968 gjorde bandet en historisk SVERIGEpremiär - törs jag säga det - 47 år efter att de bildats. Med låtskatter som In the land of grey and pink och den fenomenala For Richard var det sannerligen en högtidsstund. Men nu gick jag händelserna i förväg. Ett band spelade innan Caravan.

Änglagård.

Tidigare bloggläsare kanske minns min faiblesse för detta band, dels genom skivrecensionen för "Viljans öga", dels genom min lycka efter att ha fått se dem live på Sweden Rock Festival 2012. Jag nämner i den recensionen att jag önskade att jag skulle få se dem inomhus, vilket blev verklighet i lördags.

The Tivoli är inte känt för att ha särskilt bra ljud. Stengolv, högtalare riktade nedåt mot sagda golv, det är en liten och knepigt designad lokal, m.m. Men om bara bandet ger sig FAN på att ha bra ljud med sig så går det. Ett par gånger har det hänt, och i lördags blev det nästintill fulländat. När dessutom publiken var förvånansvärt respektfull och (mestadels) höll käft i de tysta partierna så var det precis som jag hade drömt om.

Man sluter ögonen och befinner sig på den där stenen. Ingenting annat spelar någon roll. Någon i publiken skriker "we love you" och det förstör faktiskt inte stämningen. Bandet ler åt känsloyttringen. Jag ler också. Det fångas något i luften denna kväll, något som man inte kan beskriva med ord eller höra på upptagningar i efterhand utan som man var tvungen att vara där för att uppleva. Och det är väl det som de allra flesta band eftersträvar. Inte att låta bra på youtube dagen efter, utan att ge den närvarande publiken musiken de skrivit. Ur hjärtat. Utan förbehåll. Och hoppas att publiken tar emot den i sina hjärtan.

Det gjorde jag.

Hatten av Marcus. Vi ses om ett år.

/Alex

Fredagslistan 2015, vecka 17: Neurotic Deathfest

Godmorgon!

Idag ska vi prata Neurotic Deathfest, en festival som i år firade sitt 10-årsjubileum med en line-up som hette duga. Festivalen är den största inomhusfestivalen i Europa och avhålls i Tilburg i Holland. Jag får säga att jag har varit svårt frestad att besöka festivalen i många år - återstår att se om det blir av nångång.

I vilket fall - några regler. Ser vi på de stora namnen som lirade på festivalen så återser vi band som BLOODBATH, ENTOMBED A. D., IMMOLATION, OBITUARY och ORIGIN. Bra band, men de har med jämna mellanrum dykt upp i en hel del listor. Därför tyckte jag att det skulle vara mycket roligare att kolla in de mindre akterna, band som i alla fall jag inte har lyssnat alltför mycket på.

Vi kör.

HIDEOUS DIVINITY är en avknoppning från HOUR OF PENANCE från Rom som jag tycker är ett rikigt bra band. Medlemmar har hoppat fram och tillbaka från HOUR OF PENANCE på ett sätt som är väldigt talande för death metalscenen och jag orkar fan inte skriva ut alla turer, haha!
HIDEOUS DIVINITY lirar med aggressiv ackuratess och det är rejält stämningsfyllt om ni frågar mig. Betoning på rens och smatter. Bandet strävar efter att göra straight-in-your-face unholy death metal: in other words, the only music in the world that deserves to be played. Se det som en programförklaring och beskrivning av bandets musik så vet ni att detta dräper.

Death Metal handlar ju mycket om lidande. Det gör ont och det lids på insidan av lekamen i tid och otid. Bevis? Tja, på festivalen lirade både INTERNAL BLEEDING och nästa band på listan


INTERNAL SUFFERING är ett band som flyttat omkring en del. Startade i Pereira, flyttade till New York och huserar sedan 2011 i Madrid. Brutal teknisk dödsmetall är inte allas kopp te, det vet jag, men nu råkar jag uppskatta dylika härdsmältor så då slinker såklart en låt som Legion från "Choronzonic Force Domination" med. Förvänta er inte finlir - detta är en ren ljungeldslåt.

Guldstjärna för typsnittet i ABHORRENT DECIMATIONs logga. Det lämnas liksom inget tvivel om att detta är inte snäll musik. Betydligt mer förfinad än föregående band lirar gänget från London skjortan av lyssnaren. Jag valde mest låten End Of Days för jag fick så härliga minnen från den där ganska usla rullen med Arnold Schwarzenegger med synopsisen At the end of the century, Satan visits New York in search of a bride. It's up to an ex-cop who now runs an elite security outfit to stop him. Ja, ni fattar - stor underhållning! Låten visade sig dessutom vara en finfin liten dänga som fick mig att spontant ringdansa lite på insidan.

Svårt att tyda ut att det står ACRANIUS eller hur? Brukar vara ett säkert tecken att band lirar svårt otillgänglig och brutal musik - så även här. ACRANIUS kommer från Rostock  och smattrar på rejält. Den mer än lovligt dova sången skruvar obarmhärtigt in sig i hjärnan och lamslår till höger och vänster. Underbart.

LIQUID GRAVEYARD lirar Avant-Garde/Progressiv dödsmetall. Betydligt mer lättillänglig än det låter. Sången hanteras härligt väsande av Raquel Walker. Med i bandet sedan 2014 är väldigt bekanta Shane Embury och Nick Barker. En trevlig och lite småmysig avslutning på listan.


/Martin

Fredagslistan 2015, vecka 17: Neurotic Deathfest

WeRock flyttat

Kära läsare!

Några av er vet kanske att jag också skriver för webzinet WeRock, och har gjort så sedan 2007. Häromdagen bytte vi hemvist från en .se-domän till en .nu-domän och gick över att göra sidan i WordPress.

Sidan är betydligt mer lättnavigerad, snyggare mycket beroende på att Fredrik Sandberg har lagt ner ett stort och gediget arbete på kort tid, och att bloggkollega och bibliotekskollega Susanne har designat den fruktansvärt snygga bannern som ni ser ovan, och mer lättskött för oss som skriver för zinet. Jag måste säga att det spritter i lekamen när jag jobbar med sidan, och det finns redan en hel del nytt material att läsa i form av nya skivrecensioner av TIBULATIONs, AGES, IRREVERSIBLE MECHANISMs SHADOWQUESTs och CHAOS DIVINEs senaste alster samtliga skrivna med samma driv och känsla som på den gamla sidan. Och ja, vi kommer att tanka över allt det gamla materialet till vår nya adress. Fy satan vad vi har producerat text, det säger jag bara - haha!

I vilket fall - hoppas att ni kollar in sidan och trevlig läsning!

/Martin

Fredagslistan 2015, vecka 16: Svart är det nya svart

Willkommen! Bienvenue! Welcome!

Nu när våren sakta men säkert smyger sig in i våra liv och vår utomhusmiljö är det på sin plats att påminna om svärtan så att vi inte förhäver oss. Ljuset som återvänder behöver balanseras upp så att vi inte glömmer våra rötter. Nu förstår ni säkerligen att jag pratar om de mörka krafter som ligger till grund för i princip all bra musik någonsin. Temat för veckans lista är således black metallåtar som har ordet black i titeln. Ni fattar: Hail to darkness, more is more, svart är det nya svart. Då far vi.



Här krävs ingen större presentation för den luttrade bloggläsaren gissar jag. Uppsalas mörka prinsar inleder med en kär gammal dänga från "Casus Luciferi", nämligen Black Salvation. Snygga riff, bra atmosfär och rivig sång. Nog snackat, WATAIN är ungefär allt vi behöver för att sparka igång fredagen.

ARVAS. Från Bergen i Norge kommer dessa svårmodiga pyren. Först (mellan -93 och -99) hette de ÖRTH men kom på den briljanta idén att byta bandnamn då den nya konstellationen kom igång strax efter millennieskiftet. Tur det tycker jag, inget ont om örter men alltså... Ja. Hur låter musiken då? Jo tack bara bra, punkigt och snabbt. Fullt ös - fartvind i håret.

Dags för fler fina vapendragare från förr i form av MARDUK. Man måste inte alltid uppfinna elden (fastän det hade suttit fint i CV:t), ibland räcker det gott och väl med att dra igång Christraping Black Metal för att komma upp på morgonen. En kopp kaffe på det, sedan är moshpiten igång. Den observanta läsaren (ja, jag tittar på DIG) börjar nu skönja ett starkt mönster av Sverige/Norge i listan. Det är helt korrekt och gjort med flit, ska det vara mörkt gör man bäst i att leta i sin egen lusekofta först och främst.

POSTHUM är en för mig ny bekantskap som inte alls är oäven utan rent av riktigt även. Det här är ett band jag tänker kolla in närmare vid tillfälle och jag råder er att göra detsamma. Gör det. Råbarkad black med nymodiga vibbar och ett thrashigt driv kan man säga som sammanfattning. Sa jag att det var svängigt också? Det är det nämligen. Det finns slutligen en kyla här som gör att jag vill tänka på DARKTHRONE för en stund.

Pluspoäng för att vi klämmer in ett black även i albumnamnet - "The Black Northern Ritual" och låten Demon Black Skies. Heja black!




För jobbig stämning - lyssna på XASTHUR (gammalt djungelordspråk). Jag vill påstå att ingen lista med temat svart är komplett utan detta gastkramande band. Maken till svärta får man leta efter (med ljus och lykta? Hehö). Jag sparar denna pärla till sist för att vi ska få tid till eftertanke och riktigt gosa in oss i mörkret.

Bara låttiteln lovar fredagsmys å det grövsta: Dreams Blacker than Death. Ja, svartare drömmar än de som handlar om liemannen finns det väl knappt? Kommer ni på något mörkare får ni maila oss på bloggen - bäst förslag vinner en påse hallonbåtar. Där sätter vi punkt för listan innan ni försvinner in i de existentiella grubbleriernas dimma och går vilse. Med den sånginsatsen är det lätt hänt, tro mig.

Avslutningsvis en så kallad moodsetter. Lättsamhet och renlevnad hör ju ändå våren till så ladda termosen och dra på kängor och nitarmband för en trevlig skogsutflykt med IMMORTAL. Medtages: oömma kläder och ett glatt humör, dubbelyxan är valfri. Tjolahopp.

/Susanne

 Fredagslistan 2015, vecka 16: Svart är det nya svart

Fredagslistan 2015, vecka 15: Värt att kolla in mer - mark II

Godmorgon!

Tänkte att vi skulle ta och kolla in min spellista "Värt att kolla in mer" som aldrig är tom utan snarare överfull av musik som jag av en eller annan anledning inte har fått promos till, utan ser till att gotta ner mig i vid sidan av denna tidvattenvåg.

Vi kör.

Jag har lätt för att bli till mig i trasorna. Det är lite av ett tveeggat svärd kan jag säga. Men när jag tar med IRREVERSIBLE MECHANISM (ja, inte det mest lysande bandnamnet) så tror jag att jag har på fötterna när jag skriver att detta är fantastisk musik.  Bandet är i huvudsak en duo bestående av Yaroslav Korotkin på bas och sång och Vladislav Nekrash på gitarr. Om ni gissar att medlemmarna hör hemma i Vitryssland så gissar ni rätt. Jag kommer inte ihåg var jag läste om bandet först - men det som fångade min uppmärksamhet var i vilket fall att Lyle Cooper lirar trummor på "Infinite Fields". Ja, vaddå då tänker ni kanske? Jo, det ska jag tala om för er. Lyle Cooper lirade trummor på "Planetary Duality" och "Autotheism" när han var med i THE FACELESS. Framför allt den förstnämnda plattan var oerhört imponerande. IRREVERSIBLE MECHANISM lirar, såklart, oerhört teknisk death metal. Med symfoniska inslag. Det är faktiskt förvånande lättlyssnat (för att vara denna subgenre) och oerhört mäktigt.

Ni känner kanske till att jag uppskattar BARREN EARTH och försöker få alla andra att gilla bandet också? Precis. Desto mer tacksamt att bandet då kommit ut med sitt bästa album till dags dato. Det är väl värt att kolla in föregångsplattorna "Curse Of The Red River" och "The Devil's Resolve" också. Men "On Lonely Towers" är en magisk uppvisning av bandet som sätter känslosträngarna i svaj. De gör allt - svänger, blastar, rensjunger och growlar och smeker fram frenetiska riff vid sidan om melankoliska stämmor. Det räcker att kolla in Howl  för att få ett fint tvärsnitt av bandets tonkonst.

Om ni läser Close-Up så kommer ni kanske ihåg att de för några nummer sedan hade en artikel om scenen i Portland. Där var LORD DYING med. Jag brukar inte uppskatta långsam musik, men har lärt mig att det finns undantag som är värda att kolla in. LORD DYING hör till denna skara (THE WOUNDED KINGS är ett annat). För ett tag sedan gav bandet ut "Poisoned Altars" som förutom den grymma titeln bjuder på abnormt tung och svängig musik.

Två skivor har THE ORDER OF APOLLYON hunnit med att släppa. Detta är svårt svärtad och produktionsmässigt knastertorr black/death-metal. Inte helt utan episka övertoner faktiskt, även om blästrandet står i centrum. Medlemmarna har ett längre CV än ett ösregn.

Skyller helt på Alex som spanade in italienska, svårt engelskfunktionsnedsatta, RANESTRANE under sin återkommande helg med MARILLION. Här snackar vi storsläggan i pretentioner. Jag skojar inte. Bandet har gjort det till en grej att skriva egna sountracks till filmer. Bandet började med att ta sig an "Nosferatu" för att sedan ta sig an "2001 - A Space Odyssey". Precis - det är illa ambitiöst. Musiken får mig att tänka på GENESIS i början av det bandets karriär med en metaltwist ovanpå.

/Martin

Fredagslistan 2015, vecka 15: Värt att kolla in - Mark II

Supporta scenen: 220 Volt, Wolf och Cloudscape - The Tivoli på fredag

För min del började det med Metalljournalen tror jag. 220 VOLTs video till It's nice to be a king visades och en livslång kärlek tog vid. Jag köpte singeln bara någon dag efteråt, och har sedan dess närt ett lite ruinerande intresse för detta fantastiska band. När Robban dessutom förärade mig deras debutsingel, inköpt på Skivcity i Helsingborg på den tiden skivaffärer fanns, så var cirkeln sluten. Jag har bara aldrig fått möjlighet att se dem live.

Detta råder jag äntligen bot på på fredag. Bandet gästar Helsingborg för första gången vad jag erfar - rätta mig om jag har fel - och jag är naturligtvis på plats på The Tivoli. Med den nya plattan "Walking in starlight" i bagaget bjuds vi äntligen på lite Östersundsk rock'n'roll. Det var fanimej på tiden!

Dessutom står CLOUDSCAPE för kvällens öppning, med en ny platta även där mer eller mindre färdig känns det som att de borde premiärköra åtminstone en ny låt. Eller hur Micke, Svärra & Stefan?

Biljetter: HÄR
Facebookeventet: HÄR

/Alex

Fredagslistan 2015, vecka 14: Långfredag

Kamrater! Påsken är strax över oss och vi passar på att vila ögonen på den snyggaste påskhare jag vet, nämligen Frank från den eminenta filmen Donnie Darko. Långfredagen kräver en fredagslista men då metallbibliotekarie Bensch fått ge vika för baciller hoppar jag istället in hastigt och lustigt och ger er en musikalisk fingervisning. Får man tro sägnen var långfredagen varken hastig eller speciellt lustig för de inblandade och med det i baktanke vill jag lyfta ett för mig nyupptäckt sludgeband som får härska helt ensamma i veckans lista. Dessa italienare gör inga forta låtar och har ett lika förvirrande som genialiskt namn: UFOMAMMUT.

 
UFOMAMMUT, sug på det ordet ett tag. Rulla runt det på tungan likt ett förhistoriskt skäggdjur som sakta tumlar ut ur en oidentifierad flygande farkost och in i rymdens tyngdlösa svärta...

Nej, man blir helt enkelt inte klok på det men musiken sitter lyckligtvis som en smäck! Albumet "Ecate" är tungt, griper tag, bjuder på blippiga rymdljud (!) - men framför allt är det hypnotiskt bäst.Psykadelisk doom/stoner/sludge är nog den bästa beskrivning jag kan ge och skivan sätter sig fast likt Karlssons klister i sinnet efter första genomlyssningen. Att bandet dessutom lägger mycket krut på den grafiska presentationen gör inte det hela sämre.


Mammutar får mig att tänka på kyla och därifrån är steget inte långt till snö. Snön leder i sin tur hjärnan till både naturvurmande tokseriös black metal och till det underbara lattjolajbansbandet SPORTLOV. Och med den habila tankekedjan stjäl jag en textrad i sistnämnda hjältars låtskatt och konstruerar härmed ett nytt livsmotto:

Ingen Jesus Krist i vår svarta pist men gärna en mammut i vårt rymdskepp!

/Susanne

Fredagslistan 2015, vecka 14: Långfredag