Goddagens! Mitt i allt julmatsätande, paketöppnande, granbarrsdammsugande samt chokladpralinsfrossande ska vi ta en smärre paus och blicka tillbaka på vad det var år 2020 egentligen gav oss, förutom hemmajobb och viruspandemi.

Här nedan följer femton skivor som jag tycker att ni ska ta er tid att lyssna igenom, det är i runda slängar elva timmars musik så om ni börjar direkt är ni färdiga tills ikväll. Ingen inbördes rangordning behövs till dessa rara ärtor utan man betar sig helt enkelt igenom prick allt från början till slut bara. Lätt som en plätt! (Och bemärk nu att detta är Spotify-varianten av vad som varit bäst i år, hade jag valt att ta med de album som bara finns på youtube hade vi nog fått sitta här fram till nyår, men någon sorts urval får man ju göra trots allt.)

PUTERAEON - "The Cthulhian Pulse: Call From The Dead City" 

En total fullträff där dödsmetall möter Lovecraft i ljuv riff-harmoni.

ANAAL NATHRAKH - "Endarkenment"

Den sista tidsålderns självklara soundtrack med lika delar aggression och nihilism.

ULCERATE - "Stare Into Death And Be Still" 

Teknisk döds som tar oss ned i mörkret likt en virvlande tornado.

OCCULT BURIAL - "Burning Eerie Lore"

Total härskar-thrash från Ontario med 80-talsvibbar.

AZARATH - "Saint Desecration"

Polskt dyrka Satan-gäng med fullt ställ från början till slut.

ULTHAR - "Providence"

Skön mangeldöds med hög murkighetsfaktor och faiblesse för Lovecraft.

GAEREA - "Limbo"

Explosivt om livets elände med såväl galopptakt som sorgsna melodier.

NECROT - "Mortal"

Klassisk old school-döds utförd med sällan skådad furiositet.

WOMBRIPPER - "Macabre Melodies"

Högoktanig och medryckande rysk dödsmetall om kroppsligt förfall.

EVOKER - "Evil Torment" 

Det här är rent tekniskt sett en EP men skit i det och ta istället del av dessa ondskefulla geniers snabba gitarrer.

SODOMISERY - "The Great Demise"

Fulländad svärtad döds med mangel likväl som melodiarbete.

NECROPHOBIC - "Dawn Of The Damned"

Kungligt driv och snygga solon från ett legendariskt band som bara verkar bli bättre och bättre med åren.

SCÁTH NA DÉITHE - "The Dirge Of Endless Mourning"

Svårartad black metal från Irland med atmosfär och folklore.

SORCIER DES GLACES - "Un Monde De Glace Et De Sang"

Misantropisk ockult svartmetall med fenomenal kyla.

UADA - "Djinn"

Grandiost upp-tempo med ett rejält mått desperation, tjusiga melodier och bra riff-arbete.

Med detta önskar jag att de sista skälvande dagarna av 2020 ska vara er nådiga. Vi ses på andra sidan nyår!

/Susanne

Fredagslistan 2020, vecka 52: Best of 2020

Årsbästalistan 2020 - de nominerade, omgång 6

"Tragic Separation" av DGM

Plattan från DGM som sprudlar av kreativitet. Jag tror att jag inte överraskar speciellt många med att den här skivan är bland de nominerade. Ljudmässigt är "Tragic Separation" en dröm. Gitarrtonen är helt underbar, och samtliga instrument kommer fram bra. Låtarna är svinstarka, och jag beundrar bandets mod att öppna plattan med den starkaste låten. Jag vet redan nu att jag kommer att återvända till "Tragic Separation". 

"Strangers" av SCARDUST

Noa Grumans sång dräper rakt igenom skivan, men "Strangers" är en skiva som inte stannar vid det. Fantastiska låtar där medlemmarnas skicklighet kommer fram bra, men inte på bekostnad av helheten. Och den slingrar sig in i skallen med förödande frekvens, vilket brukar vara ett gott tecken. Den otroliga variationsrikedomen är vad som utmärker den här skivan, och jag tröttnar inte på att lyssna på den. 

"Seven" av MORS PRINCIPIUM EST

En pärla bland årets utgivning av melodeath. Jag älskar framför allt hur helvetiskt drivet gitarrspelet är på den här skivan. Andy Gillion kan med rätta vara nöjd med sin insats på den här skivan som jag tycker lyfter något så in i bänken från så mycket annat inom subgenren. 

Gott folk, detta var de sista nominerade plattorna - min årsbästalista kan ni ta del av den 1/1 2021 på WeRock. 

Årsbästalistan 2020 - de nominerade, omgång 5

"Throes Of Joy In The Jaws Of Defaitism" av NAPALM DEATH

40 år in i karriären visar NAPALM DEATH att vreden och viljan att göra bra musik inte har mattats av, snarare tvärtom. "Throes Of Joy..." är en av bandet starkaste plattor i hela karriären, och det är inte bara det att bandet gör vad jag förväntar mig och gör det väl. Det funkar också ohyggligt bra i de låtar där bandet frångår den klassiska mallen och driver hem poängen med emfas. 

"Misanthropic Breed" av LIK

En mäktig homage till stockholmsdödsen som den lät på 1990-talet, och IRON MAIDEN. Mossigt? Inte en chans, för LIK serverar upp en murken rensmacka fylld med ackuratess och fingertoppskänsla. Det här är, de facto, en av de bästa death metalskivorna jag hört på hela året. 

"Dawn Of The Damned" av NECROPHOBIC 

Den bästa plattan på 10 år från NECROPHOBIC. "Dawn Of The Damned" har en helt sjuk stämning, fruktansvärt bra låtar, gitarrspel från helvetet och en genomgående otroligt väl anpassad produktion. Jag blev helt ärligt fullständigt till mig när jag recenserade skivan i oktober. Den känslan har inte avtagit. 

"Emptiness Weighs The Most" av RED MOON ARCHITECT

I min recension av den här skivan skrev jag att

“Emptiness Weighs The Most” är en skiva som gjord att lyssna rakt igenom. Varenda lyssning jag har gjort av plattan har känts som en enda varm omfamning, fylld av tröst och medkänsla. Jo, precis den känsla som jag, och många med mig, vill ha när det gäller inte bara det här året utan också förväntar sig av band inom genren. 

Jag tror jag underraskar helt och hållet när jag säger att detsamma gäller nu. Detta är en skiva till brädden fylld med fantastisk musik. 

 

Årsbästalistan 2020 - de nominerade, omgång 4

 

"Thalassic" av ENSIFERUM

Skivan som jag inte trodde jag skulle gilla. Episk folk metal hör inte till favoritgenrerna, men ta mig fan om inte finska ENSIFERUM lyckades att övertyga mig om att de är värda att hylla. Starka låtar med suverän känsla för både klämkäcka och episka melodier och en hel massa spelglädje gjord att jag drämde i med en betygsåtta när jag recenserade albumet. Det var kul att lyssna på den igen, så mycket kan jag säga!

"Virus" av HAKEN

Skivan där brittiska HAKEN får det mesta att klaffa. Tidigare har kanske låtarna varit starka, men produktionen bedrövlig. Eller tvärtom. På "Virus" är låtarna svinbra, och produktionen förstklassig. Faktum är att bandet aldrig har låtit bättre än på den här skivan. Att bandet dessutom har modet att klämma i med en svit som tar andan ur mig varenda gång jag lyssnar på den är såklart en starkt bidragande faktor till att skivan är med i racet. 

"Hard To Stop" av HIGH SPIRITS

Skivan som inte konstrar till det - och därför blir så helvetiskt bra. Hade jag varit tvungen att nämna en skiva som jag inte klarat mig utan i år, så hade det nog varit denna. Den känns både så totalt i otakt med samtiden, och just därför blir den så nödvändig. Att ha en skiva som lirar rak och bra hård rock med tydlig känsla för hantverket att underhålla, ja det upplever jag som oerhört bra. 

"Oceans Of Slumber" av OCEANS OF SLUMBER

Bandets hittills bästa skiva, och också en av de mest drabbande plattorna från i år. Jag har gillat det här bandet sedan jag upptäckte det, och min känsla har bara förstärkts sedan dess. Med bister emfas drabbas jag av bandets musik varje gång jag har lyssnat på den här skivan - och det är en hel massa gånger. Varje gång upptäcker jag fler aspekter - en styrka med besked.

"Abyss" av UNLEASH THE ARCHERS

När jag recenserade "Abyss" i slutet av augusti så skrev jag att jag misstänker att jag kommer att återkomma till den under året. Gosse, gissa om jag gjort det. I vissa fall har jag lyssnat hela skivan igenom, ibland på enstaka låtar. Min uppskattning av den har bara vuxit. 

 

Fredagslistan 2020, vecka 51: Nytt och notervärt

 Gott folk, välkomna till den sista fredagslistan från mig under 2020. Under detta minst sagt märkliga och till stora delar helt uppfuckade år har skrivandet varit lite av en livboj för mig, både recensionerna på WeRock, men också fredagslistorna. Ett djupt och innerligt tack för att ni har läst och lyssnat under 2020!

December brukar vara en månad då skivbolag antingen drämmer i med ganska stora namn som de vet kan äska uppmärksamhet trots att årsbästalistor redan är skrivna, eller helt enkelt band som de inte tror så mycket på. Men guldkornen finns där som jag hoppas att ni kommer upptäcka i och med veckans lista. 

Vi kör!

Det går inte att ducka för faktumet att SOEN har vuxit ut till ett i det närmaste omistligt band för mig. De är alltid intressanta, ofta bra - ja, jag kan sträcka mig till att använda ordet "fantastiska" nästan hela tiden. Därför blir jag alltid lite till mig när det vankas ny fullängdare från bandet, för jag tycker att de flesta band, och i synnerhet SOEN, är ett band vars skivor ska lyssnas på rakt igenom. När jag lyssnar på Monarch är det inte bara den där hemtama känslan som infinner sig, den här låten känns som en enda stor varm och ack så välbehövlig kram. Och den får mig att för en stund glömma pandemihelvetet och känna mig väldigt väl omhändertagen. 

Jag lyssnade på ARCH ECHO av den enkla anledningen att kollega Jonas som jag brukar skicka tips till stup i kvarten skickade mig länken till en av bandets senaste låtar To The Moon och fick mig att börja dansa under dammsugningen av ett av barnens rum. True story. Några av er kanske tycker att jag öppnar en can of djent on yer asses, men det får ni faktiskt ta. Jag tycker att influenserna från TESSERACT och DREAM THEATER sitter som en keps. Med sjukligt stor entusiasm briserar det här helt instrumentella bandet i en symfoni av kompetens och driv. Det är helt enkelt oemotståndligt om ni frågar mig, haha!

Jag är glad att jag har sett PSYCROPTIC live för ett antal år sedan, för de vet hur en slipsten ska dras med aggression och sväng. Därför är det alltid kul när bandet från Tasmanien kommer med nytt för man vet liksom alltid att det kommer vara värt att lyssna på. Watcher Of All är en typisk PSYCROPTIC-låt. Det smattras på, gitarrerna driver låten framåt och det klaffar på alla cylindrar. Att det inte är speciellt nydanande spelar ingen roll när hantverket är oantastligt. 

Har ni följt bloggen ett tag så vet ni att både jag och Susanne gillar HARAKIRI FOR THE SKY, den österrikiska post-black metalduon. På den tiden då det fortfarande gick att gå på konserter så såg vi bandet på Babel i Malmö, och det var magiskt. På skiva är bandet också mycket bra, och det jag hör i And Oceans Between Us befäster bara den känsla jag hade för bandets musik. Detta är helt enkelt svinbra. 

Ett av landets mest intressanta band - TRIBULATION. Att Jonathan Hultén nu har klivit av  kanske gör en del med bandets uppträdande på scen och på skiva, men på kommande "Where Gloom Becomes Sound" så får vi fortfarande njuta av hans gitarrspel. Och Leviathans låter fantastiskt bra, så bra att jag längtar intensivt efter att få höra hela skivan som släpps i slutet av januari nästa år. 

Från Worcester, Massachusetts kommer HIGH COMMAND, och de vet ta mig fan hur thrash/crossover ska liras. Första låten på senaste EP:n "Everlasting Torment" fullständigt osar av tidiga SLAYER och METALLICA. En dåligt grej? Sannerligen inte, för det ballar inte ur på fel sätt och HIGH COMMAND bemästrar sitt hantverk till fullo. Det finns också en djupt tilltalande andra aspekt av bandets musik: mäktigheten och ett helvetiskt sväng. Det här bandet ska jag hålla bättre koll på i framtiden. 

/Martin

Fredagslistan 2020, vecka 51: Nytt och notervärt

Årsbästalistan 2020 - de nominerade, omgång 3

 

"The Eternal Resonance" av SWEVEN

Jag var helt golvad av den här plattan, och när jag recenserade den i mars så var jag helt på det klara att "The Eternal Resonance" var den hittills bästa plattan för året. Jag har återkommit till skivan med oregelbundna intervall under året, och ja, den har inte tappat i magi. Om något har vissa element kanske till och med förstärkts under året. Den oerhört fina balansen mellan den fint murkna sången och den finkänsliga musiken slår även nu an en ton som jag finner helt oemotståndlig. SWEVEN känns här som ett band som sannerligen vet vad de vill med sin musik. 

"Black Waves" av SVARTKONST

Skivan som är bättre än pulvermos! Ja, så tyckte jag i min recension av "Black Waves". Och detta är en synnerligen sympatisk skiva som förtjänar all uppmärksamhet den har fått. Med en härlig känsla för historien inom den svärtade svartmetallen och med en underbart fet produktion är den här plattan väl värd er tid och uppmärksamhet, om den nu inte hade fått den redan. 

"Verminous" av THE BLACK DAHLIA MURDER

TBDM är lika stabila som intressanta. Jag blir sällan överraskad av bandets musik, och det är helt ok, för trots att jag vet precis vad jag kommer att serveras så stagnerar aldrig bandet när det kommer till att skriva rejält bra låtar. Så är det även här - "Verminous" är precis så som jag förväntar mig att TBDM ska vara. Men gitarrspelet är det som lyfter den här skivan till de övre nivåerna - genomgående charmar och blästrar Ellis och Eschbach trumhinnorna - och det ger en grym känsla. 

"Weapons Of Tomorrow" av WARBRINGER

En ren lyssnarfest, om man gillar thrash metal det vill säga. WARBRINGER visar med kraft precis hur fantastisk thrash metal kan vara när den görs rätt. Bandets djupt konservativa syn på hur verkstad ska bedrivas är någonting jag applåderar alla dagar i veckan. Thrash ska vara gitarrdriven, sången maxad och det ska finnas rejält med tvåtakt. "Weapons Of Tomorrow" gör allt detta. 

"The Afterparty" av KILLITOROUS

Vissa efterfester tenderade att bli lite väl grisiga och röjiga, men inte lika brutala som den KILLITOROUS ställer till med på en av de bästa tekniska dödssmockorna från i år. Alla rutor tickas i: formidabelt instrumentspel, en sånginsats som straffar öronen, låtar som sannerligen levererar och en satans spelglädje!

God eftermiddag! Då är fredagen över oss igen och med den kommer även en fredagslista förstås. Idag tänker jag ägna hela listan åt PRIMITIVE MANs tredje fullängdare, "Immersion". PRIMITIVE MAN är ett totalt geniband från Colorado och spelar en sorts blandning av doom, sludge och noise. Faktum är att de gör det så förtjänstfullt att när "Caustic" kom 2017 höll jag på att trilla av pinn av ren och pur fascination. Det var kort och gott ett så satans bra album att man kunde smälla av för mindre. Därför låg förväntningsribban i maximal topp inför släppet av "Immersion" på Relapse Records. Nådde de upp till hypen? You bet! "Immersion" är en veritabel promenadseger rakt igenom. 

Brukligt är ju att en av låtarna bär samma namn som albumet men så är icke fallet på nya plattan. Däremot tycker jag att skivnamnet lyckas förmedla exakt hur det känns att lyssna, man blir nämligen totalt nedsänkt, överväldigad, golvad och dränkt i musiken på det allra mest behagliga sätt. Och med det sagt är detta verkligen inte något som passar för alla men vi som förstår och uppskattar storheten i detta kan verkligen jubla. Ni som vet - ni vet, med andra ord. Låtarna är sinsemellan hyfsat olika men bildar tillsammans en göttig fondvägg som öronen pressas upp emot. Mangel, frenesi, blast beats och allmänt hat möter skitig sludge som rör sig i glaciärtakt i denna episka uppvisning av existentiell ångest. Lyssna, njut och ha en alldeles makalöst bra helg så hörs vi snart igen.

/Susanne

Fredagslistan 2020, vecka 50: Immersion

Årsbästalistan 2020 - de nominerade, omgång 2

 

"Waves" av DAWN OF SOLACE 

En oerhört finsk skiva som jag var mycket imponerad av när jag recenserade den i början av 2020. Då utnämnde jag "Waves" till årets hittills bästa skiva, och den har hållit fint under den formliga kanonad av ypperlig musik som kommit under året märkte jag när jag åter lyssnade på skivan i mitten av oktober. Den påtagliga melankolin och det där speciella finska tonala anslaget sitter fortfarande som en keps. Framför allt känns "Waves" så fint trösterik, en känsla som jag tror att vi, alla, varit i starkt behov av under detta 2020. 

"Unveilance Of Dark Matter" av MOLOKEN

En av årets mest påfrestande och belönande plattor. MOLOKEN har en förmåga att skriva verkligt hudlös musik som trots att det kostar på att lyssna på den alltid känns så totalt livsnödvändig. Så är det också på "Unveilance..." som är en skiva som ser bandet göra en skiva som uppar anten ytterligare från redan sinnessjuka nivåer. Detta var en skiva som dröjde sig kvar i skallen långt efter det att jag skrivit recensionen av den på WeRock. Den är, utan tvekan, en av de bästa plattorna bandet gjort. 

"Of Truth And Sacrifice" av HEAVEN SHALL BURN

HEAVEN SHALL BURN satsade högt med att göra ett dubbelalbum, och med "Of Truth And Sacrifice" lyckades de inte bara göra karriärens starkaste platta, utan även läxa upp mig som var djupt skeptisk till att de skulle vara mäktiga uppgiften. Den här skivan visar på ett band som både lyckas andas liv i vad de gjort tidigare, men också ta ut svängarna på ett modigt och bejakande sätt. "Of Truth And Sacrifice" är en mäktig uppvisning i hur ett band kan uträtta stordåd när alla i bandet drar åt samma håll. 

"Metaphora" av VOID OF SLEEP

En av de mest terapeutiska plattorna från i år. Den här skivan dök upp när jag själv satt i karantän, och den var en ledsagare under ungefär en vecka. "Metaphora" gjorde att jag kände mig extremt väl omhändertagen och det är fortfarande en skiva som jag känner att jag kan vila i. Med väldigt genomarbetade låtar, en helt underbar produktion och en av de fetaste gitarrtonerna så håller "Metaphora" helt klart sin plats i racet om platser på årsbästalistan. 

"The Art Of Morphology" av DAWN OF OUROBORUS

Den kanske starkaste debutplattan från 2020. Atmosfärisk black metal med progressiva inslag som tickar i precis varenda ruta när det gäller musik av den här typen. Med rätt avvägning mellan de olika elementen och med en fruktansvärt väl utvecklad känsla för låtskriveri siade jag att den här skivan kommer att finnas med på en hel massa årsbästalistor. 

När bandet röjer loss i exempelvis Spiral Of Hypnotism skickas rysningar nedför ryggraden varenda gång jag lyssnar på låten. 

Fredagslistan 2020, vecka 49: Twisten i slutet av året

Gott folk!

Året går mot sitt slut, och igår kom min personliga sammanfattning som Spotify gjort till mig. Den skiljer sig en del från mitt lyssnande på promotionmaterial från skivbolagen, så jag tänkte att jag lägger även listan över mina 100 mest lyssnade låtar från 2020 som en bonus till veckans fredagslista. Att ni kommer få ett antal låtar framförda av casten från Glee får ni antingen stå ut med, hoppa över, eller bara digga med i, haha!

I övrigt så blir det en enda skiva som jag tänkte att vi ska kolla in. Jag har lyssnat som satan på "Rising Vengeance" av NAWABS OF DESTRUCTION. Jag säger helt up front - den här skivan kommer att få mig att kasta om i årsbästalistan, för så pass bra är den. 

Med grund i melodisk dödsmetall tar det här bandet från Bangladesh oss på en rent sagolikt bra resa där progressiva inslag står för det mesta av magin. "Rising Vengeance" är en skiva som är så otroligt kul att lyssna på för den har så många rätt. Låtmaterialet ligger på en skrattretande hög nivå. Produktionen är en dröm. De musikaliska insatserna från de två medlemmarna sagolika. Ta bara orgeln i helt episka Rise of the Warlords, som kommer in över blastbeats som sedan övergår i massiv tvåtakt. Ja, ni fattar ju att jag blev till mig.  

Faktum är att "Rising Vengeance" är skivan jag inte visste att jag behövde, men som när jag väl hörde den omöjligt kunde bortse ifrån, och som dessutom visade på att även en så tröttkörd genre som melodisk döds fan i mig kunde få en injektion av friskt blod. /Martin

Fredagslistan 2020, vecka 49: Twisten i slutet av året

Martins hundra topplåtar från 2020, enligt Spotify