Idag har jag, Oscar K. tänkt att skriva om en påhittad mikrogenre inom black metal som kallas Norsecore. Vad är det detta egentligen? Enkelt uttryckt kan man väl säga att det är en nedsättande term för black metal av nordiskt snitt som har blast beats, snabba gitarrer, något slätstruken sång samt är melodiös. Ofta kallas genren hjärndöd och Norsecore används ofta för att dissa grupper och skivor. Norsecore anklagas ofta för att vara basic som ungdomar säger. Exempel på band som sägs ingå i genren är Dark Funeral och Marduk.
Genren ska inte blandas ihop med War / Goat metal som snarare kan sägas vara en blandning mellan grindcore, black metal och dödsmetall. War metal brukar inte heller vara lika melodiös. Nåväl. Det är en parentes i sammanhanget. Idag tänkte jag bjuda på ett par olika låtar och band som alla kan sägas uppfylla de kriterier som finns för att kallas Norsecore. Jag vill verkligen tillägga att jag gillar alla de band och låtar som jag har valt ut. Jag tycker inte det är något fel på att spela musik som inte är särskilt komplicerad och svår. Alla behöver inte vara Deathspell Omega. Nu fortsätter vi med listan.
Låtarna finns att njuta av här.
War – We are War ("We are War", 1999, Necropolis Records)
Här är det direkt från början klart vad det handlar om. War som också senare blev kända som Total War är en supergrupp med trummisen från Hypocrisy, Blackmoon från Dark funeral och All från Abruptum på sång. En skiva och en Ep släppte bandet. Det är full fräs från början till slut. Ganska typiskt Abyss studios ljud på skivan. Smaka på låttitlar som ”War”, ”We are War”, ”Soldiers of Satan”. Ja ni fattar. Skivan klockar in på 29 minuter och 23 sekunder. Bandet piskar på och det är ganska odynamiskt och kanske puckat men det finns något i det som tilltalar mig. Jag gillar också bandets cover på Sodoms ”Bombenhagel”. Rekommenderas för alla som vill ha lite fart och fläkt i sitt liv. Fanns också lite kontroverser kring låttexter och eventuell rasism men oklart om det var edgelords i farten eller om det var något mörkare i botten.
Infernal – Wrath Of The Infernal One ("Infernal", 1999, Hellspawn Records)
När vi ändå är inne på Blackmoon (som lämnade jordelivet 2013) kan vi fortsätta med bandet Infernal. Detta band låter väldigt mycket som Dark Funeral gjorde förr i världen vilket är naturligt då Blackmoon var väldigt involverad i båda banden. Inte nog med det så är det också Matte Modin som spelar trummor på detta Infernal släpp. Han spelade också senare i Dark Funeral. Themgoroth som sjunger har också varit sångare i Dark Funeral. Bas spelas av Impious som också var med i bandet War.
Med denna lineup är det väl inte någon som är förvånad alls över att det blir mycket Dark Funeral över Epn. Det gör inte mig det minsta. Jag tycker det är fantastiskt att man skapar ett band som verkligen gör samma sak som ens andra band nästan lika bra. Jag vill påstå att det är lite hårdare och tuffare än Dark Funeral men det kan vara mina öron som spelar mig ett spratt. Oavsett så är detta väldigt väldigt bra och jag fylls av nostalgi när jag lyssnar igenom släppet så här i nådens år 2024.
Tsjuder – Ghoul ("Desert Northern Hell", 2004, Season Of Mist Records)
Så var det dags att titta på vårt grannland för att se vad de kan erbjuda i Norsecore väg. Då börjar vi med det Oslobaserade bandet Tsjuder som bildades 1993 och fortfarande håller på. Bandet har definitivt en speciell plats i mitt hjärta. Detta är väldigt thrashig och snabb black metal som läsare av bloggen vet är min påse chips. Dessutom har de en trummis med det bästa artistnamnet någonsin, AntiChristian (han heter Christian så klart), som verkligen piskar på.
Tsjuders variant av black metal ligger lite närmare Marduk och Immortal än Dark Funeral men det är fortfarande inom samma mikrogenre. I låten jag har valt kan man också höra att bandet försöker lugna tempot lite för att bygga upp den ondskefulla stämningen. Extra plus ska bandet också ha för sin grafiska profil med svartvita foton med corpse paint och eldsprutande. Klassiskt black metal foto på alla sätt. Den som gillar när Marduk ökar på tempot kommer nog gilla Tsjuder.
1349 – I Am Abomination ("Hellfire",2005, Candelight records)
När man pratar om norsk black metal av snabbare sort är det svårt att inte nämna den kanske mest kända orkestern, 1349. Bandet har tagit sitt namn från årtalet då digerdöden kom till Norge. Bara det i sig är ju tufft. Bandet uppstod när bandet Alvheim la ner och bildades 1997. Denna skiva har också Frost från Satyricon på trummor.
Vi snackar om riktigt snabb och våldsam black metal som ändå lyckas vara lite melodiös. Jag minns när jag hörde bandet första gången och redan när man hör samplingen som skivan börjar med fattar man vad det är som gäller. Full fart framåt. Det finns en nerv i låtarna och riffandet påminner också om Immortal. Det är nästan att man kan tro att det skulle kunna slå över till dödsmetall eller War metal men icke! Detta är black metal rakt igenom skulle jag vilja påstå. Ravn har också en viss variation på sin röst och även om den ibland kan vara lite anonym och ta plats i baksätet jämfört med resten av musiken så tycker jag att hans röst håller. Jag kan köpa argumentet att 1349 ska sorteras in under Norsecore paraplyet.
Endstille – Navigator ("Navigator", 2005, Twilight)
För att spela Norsecore behöver man faktiskt inte ens vara från Norden, namnet till trots. Det bevisar tyskarna i Endstille. Bandet som är inne på sitt 24 år är nästan lika envisa som Marduk med att göra skivor om krig och satan. Trots att man kanske skulle kunna tro att att ett tyskt band som sysslar med black metal utifrån historiska krigsteman skulle vara extremhöger har bandet varit väldigt explicita med att de anser att black metal som genre är principiellt opolitisk. Ett ganska oväntat uttalande om jag får säga det själv.
Hur låter bandet då? Det låter väldigt mycket som tidiga Dark Funeral och Marduk kring slutet på 90-talet. Det är inte alls dumt. Denna skiva fastnade jag för. Inte minst för att trummorna är så där ruttna och goa som jag gillar dom. Påminner en hel om trumljudet på Koldbranns ”Nekroktisk Inkvisition”.
Endstille är ett sånt där band som jag glömmer av då och då. Varje gång jag lyssnar kommer jag på att det är bra grejer men deras diskografi är lite för jämntjock. Sångaren Iblis som sjöng i bandet mellan 2000-2009 har tydligen också hoppat in som sångare när Koldbrann spelat live så där fick vi ännu en koppling till andra band.
Tyskar som pekar finger
Vad har vi lärt oss idag då? Finns Norsecore som genre? De exempel på låtar jag har valt ut skulle jag nog säga har en hel del gemensamt. Samtidigt är det så att trender inom musik kommer och går och flera av skivorna är gjorda kring 2000-talets början vilket kanske också spelar in när det kommer till stil och ljudbild.
En annan sak förutom det rent musikaliska banden har gemensamt är texterna som ofta är aggressivt sataniska och eller med krigsteman. Marduks skiva ”Panzer Division Marduk” från 1999 anses av många vara lite av urtypen av en Norsecore skiva. Det sägs också vara den första skiva som har blast beats genom hela skivan. Jag kan fatta att folk tycker att det är lite enformigt och basic. Samtidigt kan jag personligen inte släppa hur bra den skivan är. Nästan varenda låt är en attack och jag kan inte låta bli att hytta med näven och digga med. Äh. Jag slänger med en låt från den skivan som bonus så kan ni själva avgöra.
Bonus: Marduk – Blooddawn ("Panzer Division Marduk",1999, Osmose Productions)
Listan hittar ni här
