Fredagslistan 2023, vecka 26: Get your Pride on!

Photo by Cecilie Johnsen on Unsplash

Idag inleds Helsingborg Pride. Det är ett event som har ägt rum i en del år, men i år är första gången som Helsingborgs Bibliotek deltar. Det känns oerhört bra måste jag säga, då både jag och Susanne kommer i kontakt med en hel del ungdomar som räknar sig till regnbågsfamiljen. 

I många jävla år var, och är dessvärre, homo- trans- och en hel massa andra fobier en sak som grasserar även inom den musikstil som vi älskar. Att vara bög, transperson, ickebinär för att nämna några identiteter och öppen med sin identitet och metalhead är fortfarande något som inte ses med blida ögon av stora delar av vår community. Därför är hela veckans lista vigd åt band där någon eller flera medlemmarna räknar sig till regnbågsfamiljen - en solidaritetslista helt enkelt. 

Vi kör!

Min kärlek till VOKONIS är ju väl bekant - deras platta från 2021 "Odyssey" är en otroligt bra skiva med ett fulländat uttryck inte bara i musiken, utan i alla aspekter. Främst tänker jag på det makalösa omslaget. Jag har dock valt en helt annan låt och inte från den skivan - Null & Void som släpptes efter skivan. Den har ett rungande driv som jag verkligen uppskattar. Leds av Simona, en transkvinna som jag hyser stor respekt och beundran för. 

Från Portland i Oregon, denna rent otroliga musikaliska stad på andra sidan havet, kommer VICTORY OVER THE SUN, ett avantgardistiskt black metalband. Innan jag började göra veckans lista kände jag inte till bandet (det är en av de riktigt stora fördelarna med listorna - man hittar alltid band som man inte hade en aning om). Helt fascinerande musik på temana abstraktism, natur, nihilism och transcendentalism. För mig är det en smula märkligt att bandet listas som osignat på Metal Archives om det inte är självvalt från bandets sida. Vivian Tylinska som är bandet enda medlem (djup cred på det) är också transkvinna. 

BODY VOID från Vermont (startade i San Fransisco) är en brutalt tungt Sludge/Drone/Doomband som det är ytterst svårt att inte gilla. Will Ryan, gitarrist och sångare i bandet identifierar sig som queer och icke binär. Mycket av bandets musik kan betraktas som ett vapen mot en förtryckande ideologi - framför allt vit makt - och som sådan får den ytterligare en dimension som jag uppskattar. Det finns en mycket intressant intervju med Will på Metal Injection som jag tycker att man ska kolla in. 

CYNIC, detta makalösa band, som jag återkommer till med oregelbundna intervall. Det är svårt att överskatta hur före sin tid "Focus" var när den kom 1993. Jag är oerhört glad att jag fick se bandet på Wacken 2008. Både för tidigt avlidne trummisen Sean Reinert och gitarristen/sångaren Paul Masvidal var/är gay. Det finns mycket material kring hur bandet fick kämpa mot den stereotypa uppfattningen om hur man förväntas vara inom metalparadigmet. Jag har tagit med en fantastisk liveversion av King Of Those Who Know från "Traced In Air" som kom 2008. 

VILE CREATURE från Ontario i Kanada. KW och Vic i denna tunga duo identifierar sig som queer. Jag hittade en jätteintressant intervju med dem i Kerrang av alla ställen som tar upp deras historia och kamp på ett fint sätt. Gillar man stökig och samtidigt melodisk doom/sludge så kan jag nästan lova att detta kommer att funka finfint i trumhinnorna. 

Vi tar Pride på det!

/Martin 

Fredagslistan 2023, vecka 26: Get your Pride on!

Fredagslistan 2023, vecka 25: Time to ROCK!

Festivalsommaren fortsätter! 

Idag riktar vi strålkastaren mot Östra Göinge, närmare bestämt metropolen Knislinge, och TIME TO ROCK (tidigare känd som Helgeåfestivalen)! Sveriges gemytligaste festival enligt dem själva, ett Sweden Rock junior på de nordskånska fälten, som i år har fått till en förvånansvärt tung lineup. Andelen "enstaka medlemmar ur klassiska band kör covers på sig själva" är antagligen högst för någon festival: KK Downing, Ross the Boss, Marky Ramone, Uli Jon Roth, Tom G Warrior (med inte bara ett utan två coverset!)... Själv tänker jag inte missa chansen att se den sistnämnde köra en timma CELTIC FROST, även om det inte är samma sak utan Martin Eric Ain.

 Ja ni ser själva. Dags att rocka. 

I listan hittar ni några av mina favoriter från årets radda gubbar. Bra uppvärmning inför nubbe och blomsterkrans! 

Glad midsommar från Metallbibliotekarierna!

/Andreas

God afton! I skrivande stund har vårt södra grannland (som i folkmun går under epitetet Köpendanmark) sedan två dagar tillbaka huserat festivalen Copenhell 2023. De senaste åren har närvaron varit klen för undertecknad, det har varit pandemi och benbrott och fan vet om jag inte lyckades pricka in migrän ett år också. Men skam den som ger sig, imorrn åker Martin och jag dit för hygge och påsyn. 

Klipska som ni är har ni förstås redan räknat ut att temat för dagens lista blir just Copenhell. Vi kör igång direkt!

Fenomenala black metal-akten AFSKY består av dansken Ole Pedersen Luk och han har sedan starten 2015 släppt hela tre fullängdare, två EPs och en singel. "Om Hundrede År" är den senaste skivan, den släpptes i mars i år och bjuder på en stor portion atmosfär och ångest. Låten Stormfulde Hav inleds med en minut av tjusigt plinkplonk som sedan öppnar upp för ett rent vitglödgat vemod. Storartat!

Listans nummer två, BLACKBRAID, är även det ett enmansband bestående av amerikanske Sgah'gahsowáh med rötter i ursprungsbefolkningen som lever i bergsmassivet Adirondackerna. Musiken är vacker och spirituell; melodisk men blandad med en välbehövlig råhet. The Spirit Returns bygger upp en känsla av frihetslängtan och en blinkning till svunna tider och det är man ju svag för. Det enda tråkiga i kråksången är att BLACKBRAIDs spelning på Copenhell krockar med listans nummer tre...

...som är portugisiska GAEREA. Jag vet ärligt talat inte hur jag ska få ihop detta, kanske får jag på något vis klona eller teleportera mig mellan scenerna, fan vet. GAEREA spelar en fullmatad och lite meckig black metal med ett förjävla bra tryck i sången. Jag hade med deras album "Limbo" på årsbästalistan 2020 och senaste släppet "Mirage" som kom förra året är i princip lika bra den. Elände och rens für alle!

Men nu till ett band som lyckligtvis inte krockar med något annat i morgondagens program och som jag vet att både jag och Martin ser fram emot likt småbarn på julafton: SPECTRAL WOUND från Kanada! Det här är black metal man inte skojar bort. Jag har valt Soul Destroying Black Debauchery från "A Diabolic Thirst" som är en skiva av rent episka mått. Det enda jag kanske hade önskat mer av är en snäppet råare produktion (läs kakburk i garage) men på det stora hela är detta ett band som levererar fem av fem blodapelsiner. 

Nästan bara black i listan idag men vi bryter av i sista stund med dödsmetallakten UNDERGANG som genomgående skriver och sjunger på danska. Det är en bedrift! Visst finns det mer kvalitativa dödsband som spelar på Copenhell i år men knappast charmigare. UNDERGANG har låttitlar som Vaeskende Sår, Skåret i Småstykker, Spontan bakteriel selvantændelse och Klynget op i en galge af egne indvolde och det gör att de utan tvekan kvalar in som listans band nummer fem. 

Det var allt för idag, ha en sygeligt fedt helg så ses vi på andra sidan!

/Susanne

Fredagslistan 2023, vecka 24: Mot Copenhell!

Fredagslistan 2023, vecka 23: Herr B Chronicles: De Tidiga Åren

I början skapade Gud Jorden etc, och lite efter det så började Herr B lyssna på musik.

Det började egentligen med country, gammal rock och popmusik från 80-talet men det är ju inte varför vi är här. Vi är här för tunggunget, så nedan presenterar jag den smutsiga sanningen om vad som gick i lurarna där i tidiga tonåren. Åtminstone det som jag kommer ihåg. 

Vi kan dela in det i 3 olika sjok, varav det första är “Band som man lyssnat på och ångrar i efterhand”. Och vilket band passar bättre in här än Five Finger Death Punch. Herregud vad det har slösats tid på att lyssna igenom deras skivor. De var ju så TUFFA… och rätt fjantiga. Jag var vid något tillfälle oerhört inställd på att köpa en av gitarristernas signaturmodeller, något som privatekonomin lyckligtvis satte stopp för. Låtarna är lite catchy dock…

Andra bandet i grupperingen är Avenged Sevenfold, som har bra musik fram till trummisen Jimmy “The Rev” Sullivan dog av en överdos 2009. De fick då in MIKE PORTNOY att gå med i bandet, han lämnade för böfvelen Dream Theater för det här. Och sen sparkade de honom efter en skiva. Det har inte varit speciellt intressant sen dess.

Tredje och sista bandet är Deathstars, som var förband till min första riktiga konsert (Rammstein i Oslo 2012). Nu ska det påpekas att jag faktiskt lite kommit tillbaka till dem igen efter en lång tid, men jag tröttnade snabbt på dem efter högstadiet.

Andra sjoket är “Band man önskar att man lyssnat mer på men inte gjorde”. Här öppnar vi med Follow med Breaking Benjamin. Och nej, jag ångrar inte att jag inte lyssnade på Breaking Benjamin. MEN låten är skriven av Billy Corgan från Smashing Pumpkins (på bild ovan), en av mina favoriter som jag upptäckte långt senare efter gymnasiet. Vem vet var man varit om jag upptäckte dem tidigare.

Andra bandet är Skindred, ett sjuk häftigt Walesiskt band som lyckas kombinera metal med jamaicanska musikaliska influenser. Det gungar nåt å det jävligaste och frontmannen Benji Webbe är fantastisk. Det blev liksom aldrig till att lyssna på dem ingående bara.

Sista bandet i andra sjoket är Deftones. Flera manodepressiva vänner säger att de är fantastiska och det är ju alltid ett gott tecken, men kommer aldrig till skott med dem. Mein är den låt jag lyssnat på mest, och den älskar jag. Får väl rycka upp mig och ta tag i det. Eller bli manodepressiv.

Tredje sjoket är “Band som stannat kvar.” Här finner vi Maximum The Hormone (bild ovan), som jag redan haft en utläggning om tidigare. Vi hittar Korn, ett band som kan vara genuint dassigt och fjantigt ibland, sen kommer en ett drop med ett Jonathan Davis-skrik och allt är förlåtet.

Ozzy Osbourne representeras av Zakk Wylde-eran. Robert Zombiesson gör revansch från förra listan, och vi avrundar med System of a Down, för det tror jag alla är okej med. De är ju rätt coola, och John Dolmayan är ju helt jävla provocerande otrolig på att spela trummor.

Herr B, nu mera i de mellan-tidiga åren, signing off

Fredagslistan 2023, vecka 23: Herr B Chronicles: De Tidiga Åren!

Fredagslistan 2023, vecka 22: New York Straight Edge

 

Hej vänner, ovänner och ni neutralt inställda.

Eftersom vi var i Boston och smakade på hardcorescenen där förra gången vi sågs är det inte mer än rätt att vi åker upp/ner (beroende på hur ni håller i kartan) till staden som förut hette New Amsterdam. Jag pratar givetvis om New York. För att göra urvalet lite lättare, NY är en klassisk HC-stad, kommer vi även denna gång fokusera på våra nyktra vänner så bränn red sox kepan och på med yankeesmodellen, knäck en alkoholfri bärs och njut.

 Listan hittar ni här

Flageoletter och snärtiga virveltrummor. Om ni undrar hur man börjar en skiva har SNAPCASE svaret! Bandet bildades i början av 90-talet i Buffalo NY och släppte sitt mästerverk progression through unlearning 1997. Jag har stulit flageoletterna från låten caboose fler gånger än jag har händer på fingrarna. I övrigt kan det sägas att bandet spelar svängigt med dissonanta gitarrer. Försök hålla huvudet stilla under lyssning, klarar ni det inte har ni god smak.

 

Håll i hatten för nu jävlar går det undan! GORILLA BISCUITS är ett av mina absoluta favoritband och plattan start today är helig. Bandet bestod av Sammy Siegler (trummor) och Porcell (gitarr) från YOUTH OF TODAY tillsammans med CIV på micken, den rappaste käften i scenen som låter som han fastnat i målbrottet. Plattan börjar med trumpeter och innan den slutar med apljud bjuds vi på munspelssolon och mer positive mental attitude än en självhjälpshylla på ett medelstort bibliotek. Låten heter stand still och handlar om att det är dåligt att kolla på TV och spela Donkey Kong.

 

Nu blir det släpigt och slött. Om EARTH CRISIS inte tjatat om att de är sXe hade man kanske trott att de rökte mer gräs än SLEEP. När övriga akter snackar positive youth tar Gomorrah’s season ends till ett bibliskt bildspråk och dömer oliktänkande till helvetet. Lite taskigt kan tyckas. Året är 1996 och Karl Buechner är kanske den präktigaste stjärnan på HC-himlen, men de gör också fantastisk tung musik med tuggande gitarrer och passion.

 

Gillar ni KRSNA-core? Ja, hare Krishna hardcore. Yup, det finns. Och det är helt fantastiskt. SHELTER uppstod ur YOUTH OF TODAYs aska efter att Ray Cappo (senare Raghunath) sagt tack och hej, bytt ut sina air max mot sandaler och flyttat till Indien. Senare anslöt vapendragarna Porcell och Sammy Siegler och på fullpoängaren Mantra från 1995, släppt på Roadrunner (!), spelar Adam Blake från H2O bas. SHELTER är väldigt spretiga och rör sig mellan alt-rock, HC och skatepunk, inte allt är bra men Mantra är 5 av 5 pärlhalsband. Låten heter chance men ge hela skivan ett varv.

 

Vi avslutar givetvis med Nailed to the X av BOLD. Mycket mer Youth Crew än såhär blir det inte utan att blanda in YOUTH OF TODAY.

 

Äh va fan.. Vi blandar in YOUTH OF TODAY också.

 

Tack för visat intresse, nästa gång tar vi en annan stad