Gomorrn. För ett par veckor sedan gjorde jag en lista till svärdets lov och idag fortsätter vapenodyssén vidare till ett av våra större huggredskap, nämligen yxan. Efter en snabb genomgång av interwebz kan vi lära oss att de allra äldsta yxorna saknade skaft och användes för 1,6 miljoner år sedan av homo ergaster (vilket också skulle kunna tjäna som bandnamn när allt kommer omkring). Snabbspolar vi sedan fram till stenåldern har vi både skaftlösa och skaftförsedda huggdon att frottera oss med, många av flinta. Men nog med historielektion, nu kör vi musik.  

Första låten ut är med i en av mina mest spelade blandade listor på Spotify och när den dök upp härom dagen kändes yxtemat om möjligt ännu mer rimligt. Vi lyssnar till POWER TRIPs erbarmligt svängiga och svintunga Executioner's Tax (Swing of the axe) från albumet "Nightmare Logic" som släpptes 2017 på Southern Lord.

Vi beger oss sedan från staterna till hemlandet. Skramlig punk med mycket d-takt har ju alltid en varm plats i hjärtat och så även med AXE RASH från Stockholm. Buy your way out är en minst sagt rivig bit från fullängdaren "Contemporary Ass" och min enda invändning är att den gärna hade fått vara längre än 2:36 men underbart är kort och repeat-knappen är vår vän.

GOJIRA brukade jag lyssna på ganska frekvent när det begav sig vid tiden för släppet av "L'enfant sauvage" (dvs runt 2012/2013-snåret) men sedan har de litegrann fallit ur minnet. Jag tror att det var mycket nyhetens behag för mig där och då. Från den plattan har jag grävt fram (nej förlåt, huggit fram ska det naturligtvis vara) låten The Axe som är en melodisk och hyfsat trivsam historia, även om sångstilen inte riktigt funkar för mig längre.

Ingen yxlista är väl komplett utan lite pig squeals och därav måste vi peta in MORTICIAN på listans plats fyra. Det här är en helt ny bekantskap för mig men de har faktiskt tröskat på med sin grindcore ända sedan herrens år 1989. Jag har valt låten Axe från albumet "Re-Animated Dead Flesh" och jag skulle nog inte säga att jag tycker den är så värst bra men det finns någon liten charm där. Pluspoäng för skivomslaget som är oerhört fulsnyggt.

Slutligen syr vi igen yxpåsen med SAVAGE AXE OF DEATH, ta och sug lite på det bandnamnet en stund. Bakom geninamnet döljer sig tvenne glada black metal-musikanter, nämligen Azrael och Death's Head. Gruppen bildades 2018 i Skottland och har till dags dato släppt exakt en demo och från den lyssnar vi på utmärkta Funeral March over Dark Alleys. 

Med detta önskar jag en synnerligen skarpslipad helg.

/Susanne

Fredagslistan 2023, vecka 47: Swing of the axe!

Fredagslistan 2023 v46: Jag har läst ännu en bok om Hardcore

 Ohoy där ute på dom digitala vågorna!

I veckan som gått har jag läst en bok som heter Mutations: The Many Strange Faces of Hardcore Punk av Sam McPheeters (sångare i husgudarna BORN AGAINST) och den handlar föga förvånande om hardcorepunk. Men inte hardcore som en homogen rörelse utan som en otroligt spretig kreativ undergroundrörelse. Människorna, fanzines, sunkiga klubbar och underbar musik fyller pärmarna. Å ena sidan önskar man att man var där, å andra sidan är det skönt att inte oroa sig över att bli misshandlad av jocks eller knivad av skinheads. Jag tänker inte ge någon djupare recension av boken, läs den i stället, utan göra några nedslag.

 Listan hittar ni HÄR

Eftersom förordet är skrivet av Tobi Vail är det inte mer än rätt att vi börjar med bandet som stod i förgrunden för riot grrrl-rörelsen, från Olympia, WA i början av nittiotalet. Ta några av världens coolaste akter från tidiga punken i England som THE SLITS, THE RAINCOATS och SIOUXSIE SIOUX, skruva upp volymen och intensiteten och voilà, har vi BIKINI KILL. Bandet fick ta omåttliga mängder skit under sina turnéer och provocerade den manligt dominerande scenen men har inspirerat otaliga nya feta band. Aktiva mellan 1990-1997 och i skrivande stund på återföreningsturné. Efter bandet startade sångerskan Kathleen Hannah bland annat det avskalade indieprojektet Julie Ruin och new wave bandet Le Tigre, båda värda att kolla upp. Låten heter Double Dare Ya från första EPn som är producerad av ingen mindre än farbror Ian MacKaye.

Vi går vidare och landar i Landsing, MI år 1982. När DEAD KENNEDYS sångare Jello Biafra (med en väldigt karakteristisk sångstil) fick frågan om han någonsin hört något liknande sångmässigt skrattade han och sa nej. VI pratar Doc Corbin Dart i bandet THE CRUCIFUCKS. Detta är ett band som flugit under min radar. Jag tycker inte att de är jättebra men när det kommer till att provocera slår de både DEAD KENNEDYS och GG ALLIN, ibland med finess, ibland utan. Låtarna handlar om hat. Mot auktoriteter, samhället, andra människor och i synnerhet polisen. Låten heter Cops for Fertilizer från debuten.

Milwaukee, WI 1981. Det var här allt började för DIE KREUTZEN. 1982 släpptes Cows and Beer som sedan spelades in igen till fullängdardebuten 1984. Detta är en perfekt platta i mitt tycke. Det är snabbt, intensivt och desperat. Här finns även en ”oj, vad hände?” frågestämning om man jämför debuten mot de senare plattorna där de rör sig mot ett mer post-hardcore ljud i stil med HÜSKER DU. Båda varianterna av bandet låter otroligt bra. Låten heter Enemies från debutfullängdaren (bättre ljud) men jag slänger upp omslaget från Cows and Beer som är ett fruktansvärt episkt omslag. Herrejävlar.

Vi går vidare till ett annat ”oj, vad hände här?” band. Eller rättare sagt, ”oj, vad FAN hände här!?”. 1982 släpper britterna DISCHARGE plattan Hear Nothing See Nothing Say Nothing. Okontroversiell åsikt; den är stilbildande, förbannat bra och krattade manegen för crust och d-beat. 1986 kommer skivan Grave New World. Hur låter den då? Annorlunda. Hur mottogs den? Under en spelning i New York kastade H.R, sångare i BAD BRAINS och Mr. PMA (positive mental attitude) sopor på bandet under framträdandet. Jag kan ändå tycka att det är lite kul att de testade att göra en power metal platta med falsettsång och att de körde på ett tag innan de fick bryta turnén. Det är något punkigt i det. Låten heter I Won’t Subscribe. Lyssna på trummorna och njut.

Dags att knyta ihop säcken och vi åker till Reno, NV, året är 1980 och personen som håller i micken heter Kevin Seconds och han har ett stort X på handen. Givetvis heter bandet 7 SECONDS och håller fortfarande på, med ett uppehåll mellan 2018-2022. Varför kniper 7 SECONDS den sista platsen på listan? Jo för att detta är också ett band som åldrats med stil. Debuten The Crew är en fantastisk hardcoreplatta som har alla de rätta elementen. Spolar vi fram till 1989års Soulforce Revolution har vi ett poppigare ljud där vi kan ana att band som H2O tagit inspiration, både ljudmässigt och innehållsmässigt med var snälla mot varandra-teman. Låten heter Young ’til I Die och är en stilguide i Positive Youth Hardcore. Lite som CRUCIFUCKS ovan fast tvärtom.

Ha en trevlig helg, nästa vecka blir det något helt annat av någon helt annan.

/Oskar S

Fredagslistan 2023, vecka 45: King's X är helt okej

 De senaste veckorna har señor B lyssnat på 5 album (i runda svängar) av powertrion King’s X. Doug Pinnick, Ty Tabor och Jerry Gaskill (på 12-strängad bas, gitarr respektive trummor) har lirat i nästan 45 år tillsammans, imponerande i sig. De få låtarna jag hört tidigare lät lite som de hade visst släktskap till Faith No More och Living Color från sent 80-tal och tidigt 90-tal. De kanske bär på en veritabel låtskatt…? Eller kanske inte…vi får la se.

Vi börjar med Out of the Silent Planet från 1988. Bandets allra första skiva, väldigt inspirerad av tidens hårdrock, komplett med powerballader med sliskig chorus-gitarr och feta riff och väldigt snygga gitarrsolon. Det är ingen speciell låt som sticker ut om jag är helt ärlig, hela alltet är snyggt gjort om än lite enformigt.

Näst kommer Gretchen Goes to Nebraska (1989), och i första halvan av skivan känns det som att bandet har utvecklat sig i rätt riktning från föregående skiva för att mer utmärka sig från andra band i samma era. De har gått in hårt på körsång och Dougs soul/gospelsång, och jävlar vad karln kan sjunga. Men sen kommer andra halvan och kör på med låtar som låter som…tja, alla andra låtar. Vi stöter på ett symtom som dessvärre kommer att visa sig kroniskt. Bättre än såhär blir det dessvärre inte av de plattor som provats.

Tredje skivan, Faith Hope Love (1990), är när bandet hittar sin grej: släpp skivor med 1-2 bra låtar och sen en drös utfyllnad. Välspelad utfyllnad, men ändå inget som speciellt lockar tillbaka. Dogman (1994) följer samma mönster och inte ens den (som jag förstått det) väldigt kontroversiella Please Come Home… Mr Bulbous (2000) lyckas bryta förtrollningen. Sistnämnda är definitivt skummare än de andra skivorna och det blir liiiite fräschare att lyssna på. Typ en tesked, det räcker inte speciellt långt.

Men vad fan är det som går fel? De kan ju lira och på pappret är allting rätt coolt, Tabor och Pinnick sjunger väldigt bra och hela grejen har definitivt ett eget sound. Och kanske är det ett av de stora problemen, de har liksom SITT sound musikaliskt. Visst skiftar produktionen rejält, nästan till ett NU-metal sound på Mr Bulbous från det hårdrockiga 80-talet på de två första skivorna. Men det står still kreativt. Precis raka motsatsen till Faith No More, som skiftar och provar och låter fräscha från skiva till skiva, låt till låt. 

Känner att jag upplevt liknande tidigare med en del trios. Det är fantastiskt att tre musiker kan bli så tighta och känna en riktigt koppling, men om inget skakas om på allvar blir det lätt enformigt. Eller om någon i trion nu är hejvilt excentrisk och tvingar fram lite experimenterande. De provar ju för fan knappt något utan kör på med sitt. År ut och år in. Riff som liknar riff, samma gamla rytmer och melodier. Det är aldrig dåligt, bara långtråkigt. 

Signore B håller därmed helg, adjö gott folk!

Här hittar ni listan!

Fredagslistan 2023, vecka 44: Oscar K provar dödsmetall

Denna fredagslista blev visst en lördagslista då jag var ute och flängde. Nu är jag på plats igen och därför kan jag glatt förgylla er vecka.

Om det inte framgått tidigare så är jag mest inne på black metal i alla dess former.

Däremot kan det hända att jag får för mig att lyssna på dödsmetall.Inte sällan blir jag besviken på mig själv för att det inte riktigt klickar. Därför tänkte jag råda bot och bättring och tipsa om ett par band och låtar som spelar någon form av dödsmetall. En del hamnar kanske på gränsen till black eller andra genrer men det får ni ha överseende med denna gång. 

Ensnared - "Adorations (The dance of madness)" (2011, Ensnared demo)
Först ut är Ensnared från Göteborg. Här är det lätt att tänka att det ska komma något som låter typiskt göteborgskt med melodier och lite fina stämmor. Icke! Här är det istället old school death metal. Jag som inte är något proffs på band inom genren tycker att det doftar väldigt mycket av Morbid Angels tidiga plattor. Sångaren låter också inte sådär jobbigt grötig och growlar lagom. Det piskas på rätt rejält och det uppskattar jag.
Såg bandet live utan att ha hört dom tidigare och blev lite chockad över hur bra bandet var.

Liers in Wait - "Liers in Wait" (1992, Spiritually uncontrolled art)

Nästa band blir ett lite äldre sådant men också från Göteborg. Detta är ett ganska kortlivat band som kanske är mest känd för att Kristian Wåhlin aka Necrolord var en av medlemmarna Det är också han som gjort loggan och omslaget till den ep låten är tagen från. När Liers in Wait la ner bildade Wåhlin och en annan medlem bandet Diabolique.  

Här har vi ganska tidstypisk dödsmetal som är svängig och melodiös. Det lite märkliga inslaget är de synthljud och effekter som dykerupp här och där. Jag gillar bandet främst när de sätter igång och köttar på. Jag kan inte riktigt förklara varför jag uppskattar Liers in Wait.

Det finns säkert tusentals band som spelar samma typ av musik men det är något som får mig att återkomma till denna ep gång på gång.

Swallowed - "Reverence Through Darkness" (2014, Lunarterial)

Finland alltså. En av världens bästa länder när det kommer till black metal enligt mig. Enligt många det bästa landet när det kommer till dödsmetall. Så vad väljer jag då? Ett band som spelar någon form av doom/döds. Inga rätt för någon. Eller? Jo då, trots att bandet har omöjligt långa låtar på 25 minuter och partier som borde tråka ut mig som ogillar långsam musik sitter jag still och blir hypnotiserad. Dessutom håller trummorna igång allting nästan hela tiden. Sången går mellan någon desperat skrikande, mer typiskt dödsmetallande growlande men också väsande. Samtidigt håller bandet på med någon sorts friformsfusion av ond musik och slänger på effektmattor. Detta är verkligen svinbra. Som jag har fattat det la bandet ner efter sin första och enda fullängdare. Det är synd. Vissa partier påminner mig om Teitanblood med en dos av Cultes Des Ghoules hur märkligt det än låter. Spana in omslaget. Det är genuint läskigt. 

Archgoat -"Phallic desecrator of Sacred Gates" (2015, The Apocalyptic Triumphator)

Ibland vill man bara ha ganska hjärndöd musik. Musik som fungerar som rensning. Då finns alltid finska Archgoat där och väntar. Det är lite som om Motorhead skulle komma från Finland och bestå av två bröder som snöat in på getter, bandet Blasphemy och allmän sydamerikansk metal.

Det kanske är lite fusk med detta band då det kanske rent tekniskt är så kallad "War metal" eller "goat metal". Däremot är det dödsmetall till stor del så därför tänker jag räkna det till denna lista.

Det är primitivt och ondskefullt med texter som mest verkar handla om att ha sex med ofrivilliga änglar och skända olika delar av kristendomen. Barnsligt kanske men också fruktansvärt skönt. När man hör en vuxen man grymta fram blasfemier över ett snabbt och enkelt trumkomp kan det ibland räcka. Det gör det för mig denna gång.

Teitanblood - "Domains of Darkness And Ancient Evil" (2009, Seven Chalices)

På tal om Teitanblood måste jag ju ha med en låt med detta spanska band.

Första gången jag hörde skivan "Seven Chalices" kände jag att detta inte alls var för mig. Det var för stökigt och för mycket hmm ... dödsmetall. Det var inte det jag förväntade mig av ett band på bolaget N.E.D. Jag lyssnade igenom LPn jag köpt och ställde den sen i hyllan. Något halvår senare tog jag fram den och helt plötsligt klickade skivan med mig. Det jag tidigare upplevt som ett överväldigande oväsen började utkristallisera sig som en ganska smart och välskriven skiva där varje del av kaoset har en plats. Lyssna bara på kyrkklockorna i slutet på låten jag valt ut. Bandet har fortsatt att släppa väldigt bra skivor så det verkar inte heller vara en engångsföreteelse. Inte minst fullängdaren "Death" som har en ännu mörkare stämning, vilket kanske albumtiteln skvallrar om. Teitanblood är nog det dödsmetallband (visserligen med black metal influenser) som jag lyssnar mest på nuförtiden.

Dagens lista är lite rörig men det ger en liten inblick i vad för dödsmetall som funkar för mig. Lovar att återkomma när jag hört några mer death metal plattor som ger mig den där goa känslan. 

Klicka här för att lyssna på låtarna. 

Fredagslistan 2023, vecka 43: Fredagspeppen med Dark Funeral et cohortes!

Gott folk! 30 år är en ganska lång tid. Inom den extrema metallen är det en livstid. Därför är det lite av en grej att DARK FUNERAL firar just 3 decennier som band. Jag har haft en kluvet förhållande till bandet, och det beror enbart på mig själv än DARK FUNERAL. Jag fattade helt enkelt inte under en väldigt lång tid black metal. I alla fall inte som den lät på bandets första fullängdare "The Secrets Of The Black Arts" som kom 1996. En i mångas öron milstolpe inom genren. Själv tyckte jag att den lät alldeles för tunn i produktionen, haha! Ja, ni fattar hur jävla långt ifrån jag var att gilla black metal. 

Men tiden går, och för egen del har jag också förändrats en hel del - black metal är numera en genre som jag alltmer uppskattar, och i synnerhet uppskattar jag DARK FUNERAL betydligt mycket mer idag än då. 

Till saken hör att just nu kuskar DARK FUNERAL runt i Sverige (lite av en ovanlighet som jag förstår det) och spelar nästa lördag den 4/11 här i Helsingborg på The Tivoli tillsammans med två andra, helt fantastiska i sin egen rätt, band i form av AVSLUT och OFFERBLOD. Av denna anledning är veckans fredagslista helt vigd åt dessa tre band. 

Jag kommer inte att välja ut låtar den här gången - nu åker storsläggan fram och det blir hela album från de olika banden. 

Vi kör!

"We Are The Apocalypse" från förra året. Detta är första plattan för bandets nuvarande trummis Jalomaah då han kom med i bandet 2018. Detta märks, för satan vilket fantastiskt trumspel det är på den här skivan! Jo, det är såklart Lord Ahriman och Chaq Mol som skriver den mesta av musiken och dikterar villkoren för de andras spel men man måste vara döv för att inte inse att de har gett trummisen ganska fria tyglar. Det är rent magiska passager i de flesta av låtarna, men det är extremt svårt att inte baxna av till exempel Nosferatu och den melankoliska känslan i When I'm Gone. 

"Where Shadows Forever Reign". Dominator på trummor. Jag tror inte att det är många som far illa av hans, ursäkta, dominans bakom kaggarna. Hur mycket tid jag har lagt på att kolla in hans drum cams kan vi kanske inte gå in alltför mycket på, men det är försvarligt med tid. Älskar man torra bastrummor är detta plattan att gå till när det gäller DF:s diskografi. Kanske att det stör en del att det daterar plattan lite, men här finns det ett helt gäng finfina låtar - låt vara att titeln Temple Of Ahriman är aningens ostig men det är banne mig inget fel med svänget i den låten. Nail Them To The Cross och avslutande titellåten gör sannerligen inte ont heller. 

"The Secrets Of The Black Arts". Det är helt omöjligt att inte gå igång på den, ska vi kalla den ungdomliga?, frenesin i hur DF låter på den här skivan. Ändå finns här redan ett färdigt band, trots att de medlemmar som spelade in skivan numera är med i andra band förutom Lord Ahriman då. Stämningen är helt magisk, produktionen tidstypisk och, numera en grej jag gillar. Även ifall jag föredrar andra skivor i bandets diskografi framför denna så är det oftast ett sant nöje att återvända till "The Secrets Of The Black Arts". 

Med sig på denna vända har DF med sig två band - det ena är AVSLUT från Stockholm. Jag hade illa koll på bandet som har varit igång sedan 2016 och släppt en EP och två fullängdare i rask takt sedan bandets start. Jag vet inte hur det är med er, men personligen är jag ganska svag - och har blivit det alltmer - i band som gastar på svenska. Antar att det började med ZOMBIEKRIG. Det ger en annan känsla att ha en sångare som vrålar på sitt modersmål, mer uppriktigt kanske? I alla fall är det inte svårt att gilla vad AVSLUT har gjort på sina plattor. Jag föll stenhårt från i stort sett första ton av "Tyranni" som jag inledde mitt lyssnande med. Bandets fullängdsdebut "Deceptis" är också bra, men "Tyranni" håller en jämnare och högre nivå tycker jag. 

Minstingarna, eller i alla fall yngst, är OFFERBLOD som drog igång för bara två år sedan. Tro nu inte att bandet befolkas av grodyngel. Matte Modin på trummor säger en del om vilken kaliber OFFERBLOD har. Två singlar och en EP har det här dödsiga gänget samlat ihop sig. EP:n "Vårt sista nederlag" är en dyrkan av tvåtakt och HM-2 så det stänker blod upp på väggarna. Det är, till stora delar, helvetiskt bra! Gitarrspelet briserar och glöder mest hela tiden och det är inte svårt att gå igång rejält på detta. 

Vi tar helg på detta gott folk!

/Martin

Fredagslistan 2023, vecka 43: Fredagspeppen med Dark Funeral et cohortes!

Fredagslistan 2023, vecka 42: Mars, Bringer of Intertext

Att musikhistorien är en lång serie lån, citat, pastischer, och rena stölder, vet nog de flesta om. Inspiration, hyllning, fantasilöshet - vad lånen och likheterna beror på får ligga i betraktarens öra. Idag ska vi ta en liten associativ tripp, där den röda tråden är just intertextualitet. Grejer som låter som andra grejer, helt enkelt. Nu kör vi, håll i hatten och lyssna här!

För ett tag sedan gjorde min kollega en lista över tunga klassiska stycken. Ett av de mest METAL orkesterstyckena som skrivits är brittiska kompositören Gustav Holsts Mars, the Bringer of War den mäktiga öppningsmarschen i "The Planets", en symfonisk svit komponerad under första världskriget. Dock skrevs just Mars innan krigsutbrottet, men Gustav kände nog på sig vartåt det barkade; krigsmusik "had never expressed such violence and sheer terror" (citat nån lirare på Wikipedia). Öppningsostinatot i 5/4-takt är legendariskt. I synnerhet för långhår. Varför är det så?

Jo, i slutet på sjuttiotalet skrev ett av de tidigaste New Wave of British Heavy Metal-banden, DIAMOND HEAD, en liten dänga vid namn Am I Evil, vars intro lånar direkt från krigsbringarn Mars. Denna låt skulle kanske ha varit en obskyr anekdot i hårdrockshistorien, om det inte var för att en dansk trummis som heter Lars totalt dyrkade Diamond Head, och gjorde Am I Evil till en del av sitt bands liveset under åttiotalet. Ja ni vet, Metallica. Holst kunde nog inte vänta sig en så stor spridning av en handfull takter hans skrev 1914.

Ett annat band som lyft Holsts ostinato är mumiefetischisterna NILE, vars dötunga Ramses, Bringer of War inte lämnar mycket till fantasin. Dock väljer jag här att lyfta den mäktiga Unas, Slayer of the Gods från 2004 års "In Their Darkened Shrines". Ett sidospår, men bear with me. När Close-Up Magazine intervjuade Karl Sanders kring skivsläppet, lyfte de i artikeln att öppningsriffet i Unas är lånat/snott från CANDLEMASS, närmare bestämt Well of Souls från "Nightfall". Leif Edling kom förbi redaktionen, fick lyssna, och bad dem stänga av för det "låter som en jävla tvättmaskin" (fritt citerat från mitt minne). Vart vill jag komma med det här?

Jo, Edling och CANDLEMASS har väl aldrig hymlat om hur viktigt Tony Iommis riffande i BLACK SABBATH varit för dem; som kejsare över doomkungadömet vet de vilka skapargudarna är. På "From the 13th Sun" från 1998 tog de ut sjuttiotals-Sabbath-svängarna ordentligt på ett sätt de inte riktigt gjort under sin tidiga karriär, när det episka anslaget stod i centrum. I Elephant Star är "inspirationen" från Symptom of the Universe och Children of the Grave minst sagt påtaglig (det är typ samma riff).

När vi pratar om bandet BLACK SABBATH, då är det lätt att komma in på debutalbumet "Black Sabbath", och i synnerhet öppningsspåret Black Sabbath. Den tunga metallens ground zero, vaggan och livmodern, det var här det började, och på vissa sätt har ingenting trumfat detta ögonblick. Ett av de mest igenkännbara, och lättspelade, riffen i hela rockhistorien: grundton - oktav - tritonus. Djävulens dissonanta intervall. Frågan är, hur kom det här riffet till? Jo, i sin biografi "Into the void" berättar Geezer Butler om hur han sommaren 1969 såg KING CRIMSON i Hyde Park.

Utöver material från sitt nysläppta debutalbum "In the Court of the Crimson King", på tal om epokgörande album från den eran, spelade Robert Fripp och gänget ett stycke som senare blev känt som The Devil's Triangle på nästkommande album "In the wake of Poseidon" (1970). I början var låtens titel närmare originalet som de tolkade: kort och gott, Mars. De brittiska progrockarna hade aldrig långt till att plocka från den symfoniska musiken! Denna övermäktiga konsertupplevelse ledde Geezer i sin tur till att utforska Gustav Holsts orkestersvit, och inspireras till att skriva det första renodlade heavy metal-riffet. (Visste ni förresten att bandet Black Sabbath döptes efter låten, och inte tvärtom? Den var redan en del av deras liverepertoar medan de fortfarande hette EARTH. Det ni! Läs "Into the Void" för mer goa Sabbath-anekdoter.)


Holst, Diamond Head, Ulrich, Sabbath, Sanders, Fripp, Edling... den tunga musikens kedjor av lån och inspiration är ändlös! Cirkeln är kanske inte sluten, men jag har snott till en duglig ögla åtminstone. Nu kanske någon tänker: vänta lite, jag har aldrig hört en ton av de här gubbarna, men musiken är jättebekant. Varför?! Jo, som avslutning bjuder jag på en sista tolkning av Mars, Bringer of War. Den här gången av Koji Kondo - precis, mannen bakom musiken till Super Mario- och Zelda-spelen, som varit en musikalisk grundklang i så många generationer vid det här laget. Här hör ni värld 8 i Super Mario Bros 3 (SNES-versionen). Mars, bringer of BIG TANKS!

Hör alltihop här!

Därmed: helg.

/Andreas

Gomorron. Idag ska vi ta oss an ett av de kanske mest creddiga, svulstiga och fräsiga blankvapnen som går att uppbringa, nämligen svärdet! Mången metalmusiker har sjungit dess lov, mången högstadieelev har tecknat av ett i den kommunala grundskolans kollegieblock och visst är vi i metallbibliotekariebloggargänget också svårligen förtjusta i detta stickdon. Jag kan också lite stolt proklamera att jag själv är i ägo av ett dylikt, efter att min bättre hälft kånkat med ett stort paket på Öresundståget vid någon blandad födelsedag. Episkt! Men nu kör vi igång med musiken.

Första låten ut är Anti-Dogma Megaforce av gruppen BARBARIAN SWORDS från fullängdaren med samma namn som låten. Jo jag tackar jag! Svärd som trakteras av barbarer är inte att leka med, det vet vi sedan gammalt. Det är bara att hålla i hatten för det blir sannerligen åka av när våra vänner från Barcelona vevar igång. Kaos med en tydlig riktning är nog min bästa sammanfattning av den här mycket snabbt utförda svartmetallen och personligen tycker jag detta är rent guld.

SWORDMASTER från Göteborg, låter det bekant? Nej men om jag säger DEATHSTARS så kanske det ringer en klocka? Jag har aldrig förstått charmen med dem men det visar sig att innan de blev just DEATHSTARS med inriktning kommersiell goth metal med mycket kajal och militärparafernalia hette de SWORDMASTER och lirade melodisk black! Vi lyssnar på oerhört charmiga Wraths of time från EPn med samma namn från 1995. Sväng och kakburksproduktion für alle! Tänk om de hade låtit så här för evigt va.

Vi håller oss kvar i västkustens största stad och besöker SWORDWIELDER, crustpunkens okrönta hjältar som gärna tar sig an tematik som krig, våld och död. Ljudbilden är mustig och mörk, anslaget gruffigt. I en intervju fick bandet frågan om hur man skulle beskriva soundet för någon utan referensramar kring musikstilen och svaret blev poetiskt: "Föreställ dig att du är hög på lim i november mitt i vintern. Du somnar utomhus men det är precis över nollgradigt så du fryser inte ihjäl. När du vaknar upp är dina byxor blöta och du ställer dig frågan om detta är ditt eget verk eller bara göteborgsvädret". Eftersom hela fullängdaren "System Overlord" ligger i sin helhet på YouTube har jag lagt in den som listans nummer tre.

Så här i mellantid efter halva genomgången tänker jag sticka emellan med en lista i listan! Av filmer som jag tycker man kan titta på om man känner sig sugen på ni vet vad. Utan inbördes ordning vill jag då nämna...

• Seven Samurai (1954) av Akira Kurosawa
• Harakiri (1962) av Masaki Kobayashi
• Lady Snowblood (1974) av Toshiya Fujita
• The Duellists (1977) av Ridley Scott
• Excalibur (1981) av John Boorman
• Conan the Barbarian (1982) av John Milius
• Highlander (1986) av Russell Mulcahy
• The Last Duel (2021) av Ridley Scott

Och när vi tagit oss förbi denna parerstång fortsätter vi med låt fyra.

Det finns också ett band från Texas som kort och gott heter THE SWORD och vid en snabb genomlyssning kan konstateras att de gör musik som egentligen inte säger mig så mycket men som jag heller inte blir irriterad av att lyssna på. Den liksom bara finns och puttrar på i bakgrunden och gott så. Musikstilen skulle jag kategorisera som tunggung och låten jag valt är Winter's Wolves vars video utgörs av bandet i vinterjackor och en stackars tjomme utan dylik ytterbeklädnad som tampas med en varg i snön. Albumet är "Age of Winters" från 2006.

SWORD OF JUDGEMENT från Seattle körde i blott tre år om man ska tro Metal Archives och under den tidsperioden hann de klämma ur sig två demos. Det här är trevlig thrash tycker jag, mycket fokus på gitarrer och fart men i min bok hade de kunnat skippa de där rap/prat-partierna sångmässigt och bara kört thrashfalsetten rakt igenom. Tre av fem solstolar och A for effort, bandloggan är dessutom en total fullträff. Vi lyssnar till låten Consumed by Darkness från den självbetitlade demon från 2011.

Men som det gamla talesättet säger så bär alla vägar till GNARP och för att knyta ihop säcken tar jag naturligtvis hjälp av pastor Jörgen Fahlberg och den övriga församlingen i det oefterhärmliga bandet THE KRISTET UTSEENDE. Frid över dess vackra minne eftersom de sorgligt nog lagt ned sin verksamhet. Tänk vilken låtskatt vi ändå fick av dessa glada gossar, vilka episka minnen från spelningar och festivaler. Det finns många som har svårt för könsrock som genre och tycker det är tramsigt och oseriöst men det får stå för dem för mitt hjärta klappar för KRISTET, det är ett som är säkert. Som sista låt i listan hör vi fenomenala Excalibur från "Djävulsvingar Över Kapellet" vilket är en av bandets mer metalinfluerade skivor. Det är en väldigt speciell skiva för mig, särskilt som en av mina närmsta vänner som tyvärr hastigt gick bort förra året skrev texten till sista låten på skivan; Styggare kan ingen vara/Groggened. Den kan jag också varmt rekommendera att ni lyssnar på. Och sedan hugger vi till med helg!

/Susanne, tveeggad.

Fredagslistan 2023, vecka 41: I högsta hugg!

Fredagslistan 2023, v40: Vad hände med Griseknoen?

 I år har Emil i Lönneberga 60års jubileum.

Detta ska vi inte uppmärksamma.

Istället vill vi på redaktionen rikta strålkastaren på den verklige stjärnan i Emil och gå igenom lite hur det gått för honom sedan TV-serien blev nedlagd. Hur var hans nittiotal? Vilka tveksamma religiösa rörelser var han inblandad i?  Vilka feta grindcoreband frontade han?

För er som inte vet vem jag pratar om pratar jag såklart om Emils polare grisakoen. Eftersom det är griseknoen vi snackar om kommer dagens lista innehålla hela skivor istället för enskilda låtar. Ni som är rutinerade och brukar gå på/arrangera Iron Maiden fester förstår säkert att detta blir ett ypperligt soundtrack till en griseknoenfest.

Listan hittar ni här

Nu kör vi!

PIG DESTROYER - Prowler In The Yard (2001, USA)

ANÜS - The Constipation Conspiracy (2016, SE)

RAZORRAPE - Revenge Of the Hermaphrodite Whores (2012, SE)

SPLATTERED MERMAIDS - Stench Of Flesh (2009, SE)

PIGSTY - The Return (2002, CZ)

ANALKHOLIK- After Party - Shit Stinks (2014, NC) 

SPASM - Mystery Of Obsession (2021, CZ)

FECALIZER - The Planet Of 7 Billion Zombies (2020, MX)

666 SHADES OF SHIT - Bitchagram (2016, NL)

Nu har ni 5 timmar ljuvlig musik att dricka folköl till och minnas griseknoens livsgärning. 

Nästa gång tar vi något lite mer smakfullt

/Oskar