Gott folk! 30 år är en ganska lång tid. Inom den extrema metallen är det en livstid. Därför är det lite av en grej att DARK FUNERAL firar just 3 decennier som band. Jag har haft en kluvet förhållande till bandet, och det beror enbart på mig själv än DARK FUNERAL. Jag fattade helt enkelt inte under en väldigt lång tid black metal. I alla fall inte som den lät på bandets första fullängdare "The Secrets Of The Black Arts" som kom 1996. En i mångas öron milstolpe inom genren. Själv tyckte jag att den lät alldeles för tunn i produktionen, haha! Ja, ni fattar hur jävla långt ifrån jag var att gilla black metal.
Men tiden går, och för egen del har jag också förändrats en hel del - black metal är numera en genre som jag alltmer uppskattar, och i synnerhet uppskattar jag DARK FUNERAL betydligt mycket mer idag än då.
Till saken hör att just nu kuskar DARK FUNERAL runt i Sverige (lite av en ovanlighet som jag förstår det) och spelar nästa lördag den 4/11 här i Helsingborg på The Tivoli tillsammans med två andra, helt fantastiska i sin egen rätt, band i form av AVSLUT och OFFERBLOD. Av denna anledning är veckans fredagslista helt vigd åt dessa tre band.
Jag kommer inte att välja ut låtar den här gången - nu åker storsläggan fram och det blir hela album från de olika banden.
Vi kör!
"We Are The Apocalypse" från förra året. Detta är första plattan för bandets nuvarande trummis Jalomaah då han kom med i bandet 2018. Detta märks, för satan vilket fantastiskt trumspel det är på den här skivan! Jo, det är såklart Lord Ahriman och Chaq Mol som skriver den mesta av musiken och dikterar villkoren för de andras spel men man måste vara döv för att inte inse att de har gett trummisen ganska fria tyglar. Det är rent magiska passager i de flesta av låtarna, men det är extremt svårt att inte baxna av till exempel
Nosferatu och den melankoliska känslan i
When I'm Gone.
"Where Shadows Forever Reign". Dominator på trummor. Jag tror inte att det är många som far illa av hans, ursäkta, dominans bakom kaggarna. Hur mycket tid jag har lagt på att kolla in hans drum cams kan vi kanske inte gå in alltför mycket på, men det är försvarligt med tid. Älskar man torra bastrummor är detta plattan att gå till när det gäller DF:s diskografi. Kanske att det stör en del att det daterar plattan lite, men här finns det ett helt gäng finfina låtar - låt vara att titeln
Temple Of Ahriman är aningens ostig men det är banne mig inget fel med svänget i den låten.
Nail Them To The Cross och avslutande titellåten gör sannerligen inte ont heller.
"The Secrets Of The Black Arts". Det är helt omöjligt att inte gå igång på den, ska vi kalla den ungdomliga?, frenesin i hur DF låter på den här skivan. Ändå finns här redan ett färdigt band, trots att de medlemmar som spelade in skivan numera är med i andra band förutom Lord Ahriman då. Stämningen är helt magisk, produktionen tidstypisk och, numera en grej jag gillar. Även ifall jag föredrar andra skivor i bandets diskografi framför denna så är det oftast ett sant nöje att återvända till "The Secrets Of The Black Arts".
Med sig på denna vända har DF med sig två band - det ena är AVSLUT från Stockholm. Jag hade illa koll på bandet som har varit igång sedan 2016 och släppt en EP och två fullängdare i rask takt sedan bandets start. Jag vet inte hur det är med er, men personligen är jag ganska svag - och har blivit det alltmer - i band som gastar på svenska. Antar att det började med ZOMBIEKRIG. Det ger en annan känsla att ha en sångare som vrålar på sitt modersmål, mer uppriktigt kanske? I alla fall är det inte svårt att gilla vad AVSLUT har gjort på sina plattor. Jag föll stenhårt från i stort sett första ton av "Tyranni" som jag inledde mitt lyssnande med. Bandets fullängdsdebut "Deceptis" är också bra, men "Tyranni" håller en jämnare och högre nivå tycker jag.
Minstingarna, eller i alla fall yngst, är OFFERBLOD som drog igång för bara två år sedan. Tro nu inte att bandet befolkas av grodyngel. Matte Modin på trummor säger en del om vilken kaliber OFFERBLOD har. Två singlar och en EP har det här dödsiga gänget samlat ihop sig. EP:n "Vårt sista nederlag" är en dyrkan av tvåtakt och HM-2 så det stänker blod upp på väggarna. Det är, till stora delar, helvetiskt bra! Gitarrspelet briserar och glöder mest hela tiden och det är inte svårt att gå igång rejält på detta.
Vi tar helg på detta gott folk!
/Martin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar