Fredagslistan 2023, vecka 42: Mars, Bringer of Intertext

Att musikhistorien är en lång serie lån, citat, pastischer, och rena stölder, vet nog de flesta om. Inspiration, hyllning, fantasilöshet - vad lånen och likheterna beror på får ligga i betraktarens öra. Idag ska vi ta en liten associativ tripp, där den röda tråden är just intertextualitet. Grejer som låter som andra grejer, helt enkelt. Nu kör vi, håll i hatten och lyssna här!

För ett tag sedan gjorde min kollega en lista över tunga klassiska stycken. Ett av de mest METAL orkesterstyckena som skrivits är brittiska kompositören Gustav Holsts Mars, the Bringer of War den mäktiga öppningsmarschen i "The Planets", en symfonisk svit komponerad under första världskriget. Dock skrevs just Mars innan krigsutbrottet, men Gustav kände nog på sig vartåt det barkade; krigsmusik "had never expressed such violence and sheer terror" (citat nån lirare på Wikipedia). Öppningsostinatot i 5/4-takt är legendariskt. I synnerhet för långhår. Varför är det så?

Jo, i slutet på sjuttiotalet skrev ett av de tidigaste New Wave of British Heavy Metal-banden, DIAMOND HEAD, en liten dänga vid namn Am I Evil, vars intro lånar direkt från krigsbringarn Mars. Denna låt skulle kanske ha varit en obskyr anekdot i hårdrockshistorien, om det inte var för att en dansk trummis som heter Lars totalt dyrkade Diamond Head, och gjorde Am I Evil till en del av sitt bands liveset under åttiotalet. Ja ni vet, Metallica. Holst kunde nog inte vänta sig en så stor spridning av en handfull takter hans skrev 1914.

Ett annat band som lyft Holsts ostinato är mumiefetischisterna NILE, vars dötunga Ramses, Bringer of War inte lämnar mycket till fantasin. Dock väljer jag här att lyfta den mäktiga Unas, Slayer of the Gods från 2004 års "In Their Darkened Shrines". Ett sidospår, men bear with me. När Close-Up Magazine intervjuade Karl Sanders kring skivsläppet, lyfte de i artikeln att öppningsriffet i Unas är lånat/snott från CANDLEMASS, närmare bestämt Well of Souls från "Nightfall". Leif Edling kom förbi redaktionen, fick lyssna, och bad dem stänga av för det "låter som en jävla tvättmaskin" (fritt citerat från mitt minne). Vart vill jag komma med det här?

Jo, Edling och CANDLEMASS har väl aldrig hymlat om hur viktigt Tony Iommis riffande i BLACK SABBATH varit för dem; som kejsare över doomkungadömet vet de vilka skapargudarna är. På "From the 13th Sun" från 1998 tog de ut sjuttiotals-Sabbath-svängarna ordentligt på ett sätt de inte riktigt gjort under sin tidiga karriär, när det episka anslaget stod i centrum. I Elephant Star är "inspirationen" från Symptom of the Universe och Children of the Grave minst sagt påtaglig (det är typ samma riff).

När vi pratar om bandet BLACK SABBATH, då är det lätt att komma in på debutalbumet "Black Sabbath", och i synnerhet öppningsspåret Black Sabbath. Den tunga metallens ground zero, vaggan och livmodern, det var här det började, och på vissa sätt har ingenting trumfat detta ögonblick. Ett av de mest igenkännbara, och lättspelade, riffen i hela rockhistorien: grundton - oktav - tritonus. Djävulens dissonanta intervall. Frågan är, hur kom det här riffet till? Jo, i sin biografi "Into the void" berättar Geezer Butler om hur han sommaren 1969 såg KING CRIMSON i Hyde Park.

Utöver material från sitt nysläppta debutalbum "In the Court of the Crimson King", på tal om epokgörande album från den eran, spelade Robert Fripp och gänget ett stycke som senare blev känt som The Devil's Triangle på nästkommande album "In the wake of Poseidon" (1970). I början var låtens titel närmare originalet som de tolkade: kort och gott, Mars. De brittiska progrockarna hade aldrig långt till att plocka från den symfoniska musiken! Denna övermäktiga konsertupplevelse ledde Geezer i sin tur till att utforska Gustav Holsts orkestersvit, och inspireras till att skriva det första renodlade heavy metal-riffet. (Visste ni förresten att bandet Black Sabbath döptes efter låten, och inte tvärtom? Den var redan en del av deras liverepertoar medan de fortfarande hette EARTH. Det ni! Läs "Into the Void" för mer goa Sabbath-anekdoter.)


Holst, Diamond Head, Ulrich, Sabbath, Sanders, Fripp, Edling... den tunga musikens kedjor av lån och inspiration är ändlös! Cirkeln är kanske inte sluten, men jag har snott till en duglig ögla åtminstone. Nu kanske någon tänker: vänta lite, jag har aldrig hört en ton av de här gubbarna, men musiken är jättebekant. Varför?! Jo, som avslutning bjuder jag på en sista tolkning av Mars, Bringer of War. Den här gången av Koji Kondo - precis, mannen bakom musiken till Super Mario- och Zelda-spelen, som varit en musikalisk grundklang i så många generationer vid det här laget. Här hör ni värld 8 i Super Mario Bros 3 (SNES-versionen). Mars, bringer of BIG TANKS!

Hör alltihop här!

Därmed: helg.

/Andreas