Nu när maj snart är över oss har det blivit dags att se vad för nytt som släppts de senaste månaderna som kanske glidit under radarn.

Efter att VANUM släppte fina ”Ageless Fire” 2019 var förväntningarna stora inför nya albumet ”Legend”. Med nya skivan har man rört sig mer mot det episka vikingahållet än tidigare och det behöver alls inte vara fel men möjligen att det saknas en liten spets i själva riffen som vi är vana vid sedan innan. Summa sumarum en fyra av fem för ”Legend” och från den har jag valt Adversary för sväng, elände och triumfant keyboard.

Vi beger oss till grannlandet Finland som faktiskt står för hela tre bidrag i veckans lista. CORPSESSED huserar i Järvenpää och spelar dödsmetall med ockult tema. Relentless Entropy från nysläppta skivan ”Succumb To Rot” inleder med fullt ställ och så fortsätter det genom hela låten med ett klassiskt lite långsammare parti i mitten. Det här är musik som vänner av den gamla skolans dödsmetall inte blir besvikna på. Guldstjärna i kanten för tjusigt omslag.

Från Chile och närmare bestämt Santiago kommer nästa band som lystrar till namnet SUPPRESSION. De har släppt två demos, en EP och så nyligen den första fullängdaren med den poetiska titeln "The Sorrow Of Soul Through Flesh". Tematik som död och förruttnelse står högt i kurs hos det här bandet och det bådar ju gott. Väl utförd dödsmetall med en riktigt trevlig vokal insats av det mer gutturala growlslaget gör låten Monochromatic Chambers till en riktigt trevlig anrättning.

Tillbaka till Finland för listans nummer fyra, DESOLATE SHRINE och albumet "Fires Of The Dying World". Klassisk nordisk dödsmetallkänsla här med doomiga och tekniska inslag. Echoes In The Hall Of Vanity är en svängig historia på så sätt att den konstitueras av ett ganska varierat men malande bröt kryddat med thrashiga riff. Det här är ett habilt band som följer en konsekvent misantrop/nihilistisk linje med sina skivor. Föredömligt!

Vi avslutar med ännu mer finländskt svårmod i form av AETHYRICK. En stor portion atmosfärisk black metal med såväl dynamik som keyboard är vad som bjuds på nya fullängdaren "Pilgrimage". Det här är filmisk musik med eländig sång och smäktande körer och jag har lätt att föreställa mig A Brother Of The Stars som stämningshöjande bakgrundsmusik till valfri rollspelskampanj alternativt skogspromenad. Till detta ett naivistiskt skivomslag i korallnyanser som i ärlighetens namn kanske inte är jättesnyggt men oerhört passande för musiken.

Med detta tar vi helg!

/Susanne 

Fredagslistan 2022, vecka 17: Kvartalsrapport

 

 

Vi brassar på genom Centraleuropa, och stannar nu till i Tjeckien. Det är ett land som främst förknippas med grindcore, tack vare Obscene Extreme-festivalen och en massiv bandflora i genren, och det kommer märkas i dagens lista. Men först något helt annat från detta mest centrala av centraleuropeiska riken.

Vi börjar från början, med rocklegenderna CITRON. Enligt ett obekräftat rykte som jag väljer att tro på, fick banden under kommunisteran inte välja sina egna namn, utan de bestämdes av någon byrå. Därav band som VIDEO, TAXI och just CITRON, som väl kan beskrivas som ett böhmiskt SCORPIONS. Still going strong efter 46 år, här tar vi rökaren Kazdy Den, en b-sida från en singel  1984.

Förutom goregrind är Tjeckien - då Tjeckoslovakien - bekant för sin tidiga och extremt råa black/thrash metal-scen, och vid sidan om namn som DEBUSTROL, TÖRR och ROOT är MASTER'S HAMMER väl de mest legendariska, och utan tvekan de mest udda. De var nära nog först med att blanda in synthar och symfoniska element (fristående timpani!) i sin riviga black metal. De har hållit fanan högt på att antal återföreningsalbum det senaste årtiondet, men i min värld är operetten (!) "Jilemnicky Okultista" från 1992 bandets och den tidiga kontinentala svartmetallens excentriska höjdpunkt. Albumet bör såklart avnjutas i sin helhet, men som smakprov får ni Já mizérií osudu jsem pronásledován... (på engelska: "By the misery of faith I am haunted..."). 

Vi rör oss lite framåt i tiden, och stöter på ett till konceptalbum: nu är det det progdödsbandet FORGOTTEN SILENCE som baserade sitt andra album "Thots" på Isabella Allendes bok Andarnas Hus (och/eller filmen). Jag lyssnade mycket på den här skivan när jag fick tag på den, vet inte om den håller längre, men jag tror att allas liv blir rikare av litterär tjeckisk progressiv death metal, i synnerhet med en albumtitel som betyder något helt annat såhär 26 år senare. Låten jag valt introducerar Clara - The Clairvoyant. (Det kan tilläggas att både denna och nästa skiva släpptes på just Obscene Records, som Obscene Extreme-festivalen föddes ur.)

Ni som främst förknippar Tjeckien med blastbeats kan andas ut, för nu kommer det gå undan. Vi börjar med ett till egensinnigt, progressivt band: LYKATHEA AFLAME. Deras enda skiva "Elvenefris" låter inte riktigt som något annat - tänk CRYPTOPSY när de var som hårdast, fast med ett new age-influerat rakt igenom positivt budskap och upplyftande eterisk atmosfär. Jag tror de avskrevs för snabbt när det begav sig som något slags NILE-kloner på grund av de orientalistiska inslagen, men om amerikanerna är en bullrig historielektion är Lykathea Aflame en hisnande andlig väckelse: här får ni Flowering Entities. "May your steps be blessed and guided by light"! (För övrigt: trummisen Peter Corn är idag mest känd för att han spelar i det vediska black metal-bandet CULT OF FIRE.)

Var allt detta för seriöst, högtravande, pretentiöst? Var lugn, vi avslutar med en trio goregrind med grisgrymt och piccolovirvel: PIGSTY, JIG-AI och MINCING FURY AND THE GUTTURAL CLAMOUR OF QUEER DECAY (sic!). Obs att vissa av omslagen och titlarna inte lämpar sig för jobbdatorn eller barnsällskap. Eller musiken, för den delen. Lyssna på egen risk.

Mot bättre vetande hittar du listan här!

Fredagslistan 2022, vecka 15: Jesus, död & korsfästelse

 Gott folk!

Det är långfredag, och det är dags att återuppliva en tradition som vi har kört till och från under åren, nämligen en fredagslista på temat Jesus, död och korsfästelse. Påsken har ju blivit så avkristnad för det stora flertalet av världens medborgare (inte en dålig sak alls om ni frågar mig) att det är lätt att glömma bort att just långfredagen var en av de tradigaste dagarna under hela året. Nä, då tar jag hellre och muntrar upp mig med en rejäl skopa fredagslista. 

Vi kör!

ALTAR var ett death metalband från Nederländerna, detta fantastiska land! 1994 gav de ut plattan "Youth Against Christ" som ju är lite av en dead giveaway om vad det här bandets musik gick ut på minst sagt. Jesus Is Dead är en härligt meckig dödsmetalldänga som jag tycker sitter som en smäck. 

Vi åker söderut till Portugal där vi hittar det lite lätt murkna black metalbandet DECAYED. Det här bandet har en lång historia, de drog igång sin slipsten redan 1990 och har dragit den stadigt sedan dess. Crucifixion är en no-nonsenselåt om jag någonsin hört en. Helt utan finess är inte portugisernas metal - den här låten är ganska beroendeframkallande. 

Tyskland, landet som skämt bort oss med så mycket fantastisk musik. Tysk thrash metal är ju verkligen ett kapitel för sig, och till mästarna hör ju sannerligen DESTRUCTION som i Nailed To The Cross visar hur skåpet ska byggas. Den här liveversionen är helt magisk. 

Vi fortsätter med thrash - svårt att säga nej till SLAYER - för, ja, vi har haft detta episka band med i så många fredagslistor, och vi har haft med Jesus Saves också. Men den här liveversionen är bara aningens för bra för att strunta i. Den är inspelad på den tiden då, såklart, Hanneman levde, Kerry King hade hår och Tom Araya kunde headbanga. Kort sagt - magi!

Vi avslutar listan med den klassiska Jesus Built My Hotrod av MINISTRY. MINISTRY förknippar jag oerhört mycket med min gymnasietid. Jag och min klasskamrat Ulf kunde inte enas om mycket när det gällde musik, men när det gällde Al Jorgensen och hans MINISTRY då var vi helt överens. "Psalm 69" spelades förfärande mycket, det kan jag lugnt säga. 

Kamrater, glad påsk!

/Martin

Fredagslistan 2022, vecka 15: Jesus, död & korsfästelse

Året var 1996 när jag hörde albumet "The Secrets Of The Black Arts" för första gången. Jag blev genast svårt förälskad i den och i bandet bakom skivan. När "Vobiscum Satanas" kom 1998 var fascinationen fortfarande oförändrad men tiden gick och ju djupare in i black metal-träsket jag vandrade, desto längre bort från dem kom jag på något sätt. Missförstå mig inte, det här bandet fanns alltid i bakhuvudet men passionen bleknade och riktades mot andra liksminkade dyrka Satansgrupper som tillförde något annorlunda, något nyare. Precis i början av 2000-talet var jag och en vän på KB på en spelning med dem och lågan tändes igen. Så gick åren, festivaler och spelningar kom och gick och bandet skvalpade tryggt vid sidan av. De var alltid bra live, något av en upplevelse varje gång faktiskt, men skivsläppen gav mig inte samma magi längre. Jag lyssnade alltid igenom nysläppen och visst de var bra men var de verkligen SÅ bra som band på det stora hela? Härom veckan släpptes "We Are The Apocalypse" och med den kom svaret på frågan, ett rungande svar - ja, de är verkligen SÅ bra! Den svenska svartmetallens ihärdiga förkämpar, de spektakulära scen-rustningarnas oförtröttliga krigare, den trygga fyr som skiner stadigt och visar vägen till land när vi tvekar och ger oss in på "nyskapande avantgardistisk musik", den stabila grund som bygger oss liksom en bas av sås och potatis. 

Jag talar naturligtvis om DARK FUNERAL och det är hög tid att vi har en hyllningslista med dem!

Vi sparkar igång med My Dark Desires från legendariska debutplattan "The Secrets Of The Black Arts" som släpptes 1996. Hela skivan sitter som en smäck men den här låten står ut lite extra för mig, den har fullt ställ från första sekund och ett episkt väsvrål direkt i början som man totalt golvas av. Pluspoäng för den enkla men ack så effektiva texten med strofer som "Satan, take my soul to hell". Fem av fem kaffetermosar.

Vi går vidare till Ineffable King Of Darkness från nästkommande fullängdare "Vobiscum Satanas" (1998) där Themgoroth och Blackmoon som tidigare skötte det vokala ersatts av Emperor Magus Caligula med följden att vi får en lite mer hög-pitchad sång. I övrigt är det en rätt liknande ljudbild som vid första släppet, möjligen att trummorna blivit lite tajtare. 

Låt nummer tre kommer följaktligen från album nummer tre - "Diabolis Interium" (2001). Om de första två albumen fokuserat mer på Satan och helvetet som yttre faktorer så går vi nu inåt och utforskar den inneboende ondskan i människorna. Jag har valt Hail Murder som är skivans låt nummer två för slingrigt riffarbete och bra driv.

Nästkommande skivor heter "Attera Totus Sanctus" (2005) och "Angelus Exuro Pro Eternus" (2009) men eftersom jag tänker följa femlåtsprincipen slaviskt den här veckan får de albumen stryka på foten till förmån för "Where Shadows Forever Reign" från 2016. För med den skivan känns det som att DARK FUNERAL får lite ny energi och luft under vingarna. Nail Them To The Cross är en finfin malande lågaffektiv bit som tål omlyssningar.

Och så är vi slutligen framme i nutid och "We Are The Apocalypse" som är ett väl utfört och samtidigt varierat album. Nightfall hamnade i listan men kolla gärna in titelspåret, Let The Devil In och Nosferatu också. Med den här skivan tycker jag att DARK FUNERAL befäster sin position som en veritabel institution i svensk black metal. Gammal är äldst, må ni fortsätta på precis det här spåret i ungefär hundra år till.

Det var allt för idag, nu är det fri hopp och lek tills vi hörs igen.

/Susanne

 Fredagslistan 2022, vecka 14: Dark Funeral appreciation!

Fredagslistan 2022, vecka 13: Piano, mark II!

 Gott folk!

2015 gjorde jag en fredagslista på temat piano, detta fantastiska instrument som jag har ett livslångt förhållande till. I mitt föräldrahem fanns det ett piano, jag klinkade lite, men trummorna slukade all tid utanför skolan under stora delar av min uppväxt. I gymnasiet försökte jag, helt ärligt, lära mig piano för jag ville söka in till musikhögskolan och då måste man kunna hantera två instrument. Det gick...sådär. Min lärare, det måste jag ge honom, hade ett i det närmaste totalt tålamod med tanke på hur jag misshandlade detta fina instrument. Men lyssnarmässigt har jag alltid älskat pianot, så därför blir det en lista till på detta tema. 

Vi kör!

Underbart eklektiska THE DILLINGER ESCAPE PLAN får öppna listan med sin låt Parasitic Twins från "Option Paralysis", en otroligt fin och intressant skiva. Jag gillar det här bandet av flera anledningar. Dels för deras sinnessjuka röj - få band kunde tävla med det här gänget när det gällde intensitet på konserter - men också för att de gav ganska mycket fan i vad folk förväntade sig av dem. De gjorde vad som föll dem in. 

Jag gillade bandets "Quiet World" ganska mycket. NATIVE CONSTRUCT är bandet som får genrepurister att självantända. Det är skavande många influenser i bostonbandets musik. Såklart retar sig en del på att de lirar så sjukt bra - det blir lätt så när man lirar metal under sina musikhögskolestudier. Mute är en fin liten historia. Äh, men fan försöker jag lura? Den är överlastad utav helvete! Gillar man den här typen av DREAM THEATER/BETWEEN THE BURIED AND ME musik (som undertecknad) ja, då är det bara att spänna på sig haklappen och lapa i sig. 

Vi växlar spår till SAVATAGE, ett band som jag återkommer till ibland, och då framför allt till skivan "Edge Of Thorns" som jag tycker är otroligt bra. Jag hittade en fantastisk liveversion av titellåten som är, precis som flera av kommentatorerna påpekar, otroligt nära hur skivan låter. Om ni tycker att detta är en bra grej eller inte lämnar jag till er att avgöra. Maken till bombast och melankoli i den här låten! Om ni tycker att gitarrspelet låter lite extra bra så beror det högst sannolikt på att det är Alex Skolnick på gitarr. 

Franska ADAGIO lirar progressiv symfonisk metal. Tänk en sammanblandning mellan SYMPHONY X och DREAM THEATER. Lägg till en keyboardist som har överdoserat på klassiskt piano, och som tillåts ta stor plats så kommer ni bra nära hur det här låter. Jag hade inte hört en låt av bandet innan listans görande, men det är såklart så att jag har fallit för detta. 

Trodde ni jag var färdig med progressivt musikaliskt masturberande? Fel, fel, fel, fel, fel! LIQUID TENSION EXPERIMENT, ni känner till detta gäng sedan tidigare tror jag. Det är Portnoy, Petrucci, Rudess och Levin som tar i så in i jävelen. Rudess spel har jag svårt att få nog av, och min kärlek till Portnoys lir är sedan länge stadfäst med järnspik. Antingen så gillar man det här, eller så gör man det inte. 

Vi tar helg på det - ta det piano om ni känner för det!

/Martin

Fredagslistan 2022, vecka 13: Piano, mark II!

Fredagslistan, vecka 12: Europa Endlos - Schweiz!

Vi fortsätter vår resa genom Europas fastland: från Österrike har vi nu bara passerat gränsen till SCHWEIZ! Även detta landlåsta alprike lite bortglömt i den bredare hårdrockskontexten, men långt ifrån utan pionjärer. Häng med med de här hitsen i örat!

Vi måste såklart börja med CELTIC FROST. Deras inflytande på alla sorters extrem metal, både under detta namnet och föregångaren HELLHAMMER, kan inte underskattas. "Morbid Tales", "Emperor's Return", "To Mega Therion", "Into the Pandemonium": tre år av ren ockultmetallisk magi i mitten av åttiotalet. Sedan spårade de ur lite, men CF återkom efter femton års tystnad med en av de tyngsta skivorna någonsin, och tveklöst hårdrockens bästa reunion-platta: 2006 års "Monotheist". I listan hör du ett av de kortaste och aggressivaste spåren, Ground. Basisten och visionären Martin Eric Ain (han med krås) är för evigt saknad.

Vid sidan om monoliten Celtic Frost fanns andra band i den Zürichska metalscenen på åttiotalet, varav det nog mest namnkunniga är de mer tekniska CORONER. De representerar banden som varken rörde sig mot total brutalitet eller mot ett mer kommersiellt sound: istället är det en himla massa svåra riff - fast utan att tappa uppkäftigheten. Masked Jackal från andra plattan "Punishment for Decadence" (1988) får representera! (Coroner kan nämnas hade en nära relation med Celtic Frost, med gästsång, logodesign och turnéroddande åt båda hållen.)

I den lite råare ringhörnan hittar vi MESSIAH, vars andra album "Extreme Cold Weather" nog är mest känd för sitt omslag. Jag hittade till det bandet så sent som i vintras, och väntade mig ... något annat. Titelspåret som ni hör här sammanfattar albumet: det är skitigt och bångstyrigt (det där basljudet!), men också rätt egensinnigt, med en del oväntade vändningar (doomiga och atmosfäriska passager). Det är något i det kristallklara smältvattnet i Genevesjön som gör att de schweiziska banden alla verkar ha något eget i sitt uttryck.

Min vana trogen fastnar jag bara bland en massa gubbar: när jag tänkte ta med ett lite "modernare" band insåg jag att de startade redan 1987, och skivan ifråga är över tjugo år gammal. Men! Nästan lika definierande för schweizisk metal som Celtic Frost måste SAMAEL nog erkännas vara. Från riktigt tidig black metal redan 1987 började de kring mitten av nittiotalet röra sig mot ett allt mer elektroniskt sound, på vinst och förlust. Plattorna "Passage" (1996) och "Eternal" (1999) fastnade jag starkt för under ett par år och de har stannat hos mig, även om de inte åldrats med totalt behag. I listan hör ni Allieurs, från den senare av de två skivorna.

Till sist kör vi fast i en snöstorm uppe på en klipphäll. PAYSAGE D'HIVER är inget annat än en musikalisk framställning av just en snöstorm. Ett avlägset melankoliskt brus snarare än riff, atmosfäriska synthar och pulserande trummaskiner som klapprar i fjärran. Låtarna rör ofta kring en kvart i tid, och det är med den äran de sträcker ut sig som ett kargt landskap! Det är många som mjölkat ur den norska grevens "två riff på tio minuter"-koncept till förbannelse, men ingen är så bra på det som enmannabandet PAYSAGE D'HIVER.

 

 

Egentligen hade jag förberett en "nytt i mars"-lista men den får ligga i malpåse ett tag för jag råkade snubbla över ROTTEN TOMBs nya skiva "Visions Of Dismal Fate" igår och efter det fanns det liksom ingen väg tillbaka. Dagens lista är således en oförblommerad hyllning till  dessa chilenska geniers nya alster som gavs ut häromveckan på Crypts of Eternity Productions.

Men vi börjar från början. I herrens år 2016 slog sig herrar C och Deathbringer (tidigare från banden EXCISED och HADES som numera inte finns) samman i Iquique, en stad i norra Chile och bildade ROTTEN TOMB. Man ville helt enkelt spela en mix av klassisk amerikansk och europeisk döds med lite moderna inslag. Sagt och gjort! 2017 anslöt sig Utukku och A. Prophaner till bandet och succén var ett faktum. Fyra demos, tre EP och en liveskiva har man producerat fram till "Visions Of Dismal Fate" som är första fullängdaren. Jag vill också slå ett slag för snyggt omslag och rimlig bandlogotyp.

Textmässigt har vi att göra med döden och det som kan tänkas föregå den; fysiska och psykiska sjukdomar, ritualer, platser samt döden själv som respektingivande väsen. Ja, döden och dödsgrejs helt enkelt och det är ju ett klassiskt tema som aldrig går ur tiden. Här kommer låtlistan:

1. Devourer of Life

2. Human Paradox  

3. Forgotten Graveyard

4. Denial, Desolation, Resignation

5. Internal Fear  

6. Emptiness  

7. Near End  

8. Pest Winds

Om vi tar en titt på låtmaterialet så krävs det inte många halvsekunder in i öppningslåten Devourer of Life för att man ska känna en helgjuten hemtrevlighet som bara riktigt bra dödsmetallskivor kan skänka en. Hurra! Tajta trummor, rivigt growl och en god portion thrashinfluens utgör ett fint öppningsspår. Human Paradox som är nummer två är snäppet råare med slingriga gitarriff och skurar av blastbeats och bygger upp bra stämning inför resten av skivan. 

Forgotten Graveyard härnäst, en välbalanserad doomig historia som också släpptes som teaser innan albumet kom ut i helhet. Den här låten fungerar som ett ankare som drar oss djupare ned till Denial, Desolation, Resignation, Internal Fear och Emptiness som alla har likartat dovt och förebådande tempo. Det är inte alltid det lyckas när band ska blanda oldschool-döds och mer modern sådan men här tycker jag det funkar helt sömlöst. När Near End tar vid är det fullt ställ igen vilket speglar första delen av albumet väl. Pest Winds knyter slutligen ihop säcken med snyggt riffarbete och olycksbådande stämning och på det stora hela vill man lyssna om en gång till när man kommit till slutet. Och så gör man det och så håller det på. Ja herreminje vilken helgjuten platta! Nu får vi ta helg på det här innan vi totalt baxnar.

/Susanne   

Fredagslistan 2022, vecka 11: Rotten Tomb - Visions Of Dismal Fate

Fredagslistan 2022, vecka 10: Ukraina represent!

 Gott folk. 

Veckans lista viger vi helt åt band från Ukraina, av skäl som jag tror är helt uppenbara för de flesta. Utom möjligtvis för svinpälsen Putin. Ukraina är ett land som har en livaktig scen för extrem musik som är värd vår tid och vår uppmärksamhet. Jag har lagt till länkar i bandens namn som tar er till bandens bandcampsidor om ni skulle vilja stödja banden med att köpa något. Jag tänker att hade jag varit med i ett band i den situation som nu flera ukrainska musiker är i, så hade jag tyckt att det var ganska skönt att få ett sådant stöd. 

Vi kör. 

BESTIAL INVASION  lirar teknisk thrash metal, och de gör detta med en fruktansvärd bravur. Jag måste bara varna er för att detta är väldigt beroendeframkallande. Tänk er en blandning av old school thrash á la EXODUS fast med en basist som tillåts att flärpa loss riktigt ordentligt emellanåt. Att dessutom få en sångare som V. Zadiev som ibland låter som en kombination av Bruce Dickinson och Rob Halford gör ju inte saken sämre. Förra året gav bandet ut skivan "Divine Comedy: Inferno", och den är riktigt bra. Den faller också bra in under den textemantik som bandet ofta begagnar sig av: mycket historia, mycket gamla Rom. Och seriemördare. 

WHITE WARD spelar experimentell post-black metal. Detta är hemsökande vacker och desperat musik. Jag får sjukt mycket PYRAMIDO-vibbar, stundtals, av WHITE WARDs musik, men här ryms även dubbla baskaggar, blast, fruktansvärt bra gitarrspel. Öppningslåten, tillika titellåten, på "Love Exchange Failure" är så bra att bara den är värd fullpris. Resten av skivan är också oerhört imponerande och tar till stora delar andan ur mig. 

IGNEA sysslar med symfonisk progressiv metal med vissa folkmusikinslag. För mig låter detta som en kombination av EDENBRIDGE fast med growl och tvåtakt. Det är oemotståndligt i alla fall. 

 Här får vi dessutom in ytterligare ett band, ERSEDU, med samma platta. "Bestia" är en split mellan dessa band som har en mångårig vänskap. ERSEDU spelar en sorts melankolisk metalcore som jag tycker är mycket bra.

JINJER, Ukrainas just nu största band? I vilket fall är det inte svårt att imponeras av vilken enorm mängd spelningar det här bandet har på sin musik på YouTube. De har detta av välförtjänta anledningar - ett fruktansvärt gediget hantverk i låtsnickrandet, en klar och tydlig linje i hur de låter, och en massiv upplevelse live. 

/Martin

Fredagslistan 2022, vecka 10: Ukraina represent!

Fredagslistan 2022, vecka 9: EUROPA ENDLOS - Österrike

Under våren tänkte jag ta en tågluff genom Europa, och gräva fram bra musik från ett antal olika länder på vår kontinent. Ibland blir det band jag dyrkat sedan tonåren, ibland för mig helt nya namn. Vi börjar i ett för mig centralt, men på det stora hela lite förbisett metalland mitt på kontinenten, nämligen Österrike! Såklart kommer det under resans gång bli en tyngdpunkt på black metal med omnejd, men det kan nog bli lite variation framöver, både i genre och ålder. 

Om man pratar österrikisk metal i allmänhet, och det svarta slaget i synnerhet, är ABIGOR den riktiga monoliten. Med undantag från ett par års uppehåll i början av årtusendet har radarparet Thomas Tannenberger och Peter Kublik i snart 30 år matat ut tretton fullängdare mättade av invecklad, melodisk black metal. Ofta halsbrytande komplex, inte sällan smäktande vacker, och i flera fall bland det bästa som gjorts i genren, punkt. Exakt vilken skiva som är bäst av Abigor är en debatt som kan sluta i slagsmål (hej Hatpastorn), men i min bok är "Nachthymnen (From The Twilight Kingdom)" deras främsta verk, här representerad av I Face The Eternal Winter. På den tiden frontades PK och TT av sångaren Silenius, som mest nog är känd för ett annat band, nämligen:

SUMMONING! Som kanske till och med är större och viktigare än Abigor. De bildades också 1993, och hörde liksom Abigor till det Wien-baserade "Austrian Black Metal Syndicate" (där även mindre bekanta band som PAZUZU och GOLDEN DAWN, med flera). Summoning - även de en duo sedan 1995 med nämnda Silenius och en Protector - är mest kända för sina långa, episka låtar med massiva mängder synthar och programmerade slagverk, och texter helt baserade på Tolkiens mytologi. Personligen har jag lite svårt för just trummaskinerna, och föredrar den lite råare och skevare debuten "Lugburz" från 1995, där trummisen Trifixion gjorde sitt bästa för att hänga med (även detta en uppfattning som riskerar handgemäng i fel sällskap.) Vi hör här spåret Dragons of Time.

 

 
Som ni märker är österrikarna inte ett dugg rädda för synthar och vackra melodier, och det har ofta landat i sidoprojekt helt utan metal, men med den mörkromantiska estetiken helt intakt. Mitt favoritexempel på detta är DARGAARD, som släppte ett par skivor i den otydliga subgenren "neoclassical darkwave" kring millenieskiftet. Ni vet, sammetsklänning och kråsskjorta på medeltidsmarknad-soundet. Dargaard har givetvis starka kopplingar till Abigor (Wiens black metal-incest är värre än Oslos) - Alexander "Tharen" Oplitz sjöng i Abigor innan Summonings Silenius tog över, och Elisabeth Toriser gästade på just "Nachthymnen". Här får ni avnjuta Down to the Halls of the Blind, från debuten "Dawn of Eternity".

Efter den här lilla andningspausen är det dags att lyfta på locket till en annan sida av det österrikiska nittiotalet, nämligen den experimentella, avantgardistiska, eller bara helt bisarra sidan. Vi börjar med ett band med många namn: KOROVA, senare kända som KOROVAKILL, och senast aktiva som CHRYST. Bandet leddes av Chrystof Niederwieser, som 2007 värvade mig till sitt webzine Avantgarde-Metal.com, som jag sedan chefade över under ett par år, så Korova(Kill) ligger mig nära om hjärtat på många sätt. Bandets två första skivor, under namnet Korova, är helt uppåt väggarna besynnerliga cocktails av black metal, elektroniska prylar, folkmusik, gud vet vad, åt alla håll och kanter. För att inte skrämma bort de sista av läsarna som fortfarande lyssnar har jag valt deras nog rakaste låt, titelspåret från konceptalbumet "WaterHells" (enda släppet under namnet KorovaKill).
(Obligatorisk Abigor-koppling: trummisen Moritz Neuner - alpernas Hellhammer - spelade på "Satanized" från 2001.)

Vänta nu! säger vän av ordning. Österrike hade väl en rätt tuff döds/grindscen innan satanisterna tog över? Jodå, med både DISASTROUS MURMUR och PUNGENT STENCH, bland säkerligen många fler. Men för min del är det konstigast som vinner, och på den prispallen står DISHARMONIC ORCHESTRA, som vräkte, och fortfarande med ojämna mellanrum vräker, ur sig sin alldeles egna bisarra, progressiva dödsgrind. Exakt vad en skivtitel som "Not to be Undimensionally Subconscious" betyder är en bra fråga, men viktigast är att det är en av det tidiga nittiotalets absolut coolaste death metal-plattor. Låttiteln Groove är lite tydligare - om det är något den låten har, är det ett sjujädra groove. Själv tycker jag den har otroligt mycket mer än så!

 

 

Som ni märker är österrikarna inte rädda för vare sig det dramatiska och oväntade - för att inte säga pompösa och pretentiösa. Ett gäng som fyller i alla de boxarna är tyrolska DORNENREICH. De har gjort resan från black metal med folkinfluenser via lågmäld gothrock till  neofolk med akustisk gitarr, fiol och visksång, och vart de har tagit vägen på senare år vet jag inte. Vi avslutar besöket i de österrikiska alperna med en bit från 2008 års "In Luft Geritz": Jagd!

Ni hör hela listan här! 

Vart resan bär av nästa gång? Det får vi se!

Så var sportlovet över oss ännu en gång och jag har valt att ägna denna fredagslista åt just bandet SPORTLOV. Inte Ukraina, krig, livets allmäna frustration och jämmerdal utan ett sidospår som kan få distrahera för en stund.

Bakom black metal-gruppen SPORTLOV gömmer sig några rätt stora namn inom extremmetallscenen men visst låter det mer poetiskt med medlemmar som Count Wassberg, Dubbdäck Doom Occulta, Hell Y. Hansen, Thermoss, Fjällhammer, Fjällräv Vikernes och Jürgen Mühlegg. Uppsalabandet var aktivt från 1998 till 2016 då man slutligen kastade in handduken (inklusive en paus på ungefär tio år där mot slutet).

Kännetecken för SPORTLOV är, förutom ett iskallt anslag och habil musikalitet, förstås ett stort mått humor. Texterna handlar om vintersport, snöbollskrig och satanism och det är stört omöjligt att inte charmas av strofer i stil med "ingen Jesus Krist i vår svarta pist".

Tre släpp och en samlingsbox hann man med att ge ut och jag tycker att vi kastar oss rakt in i den enda fullängdaren "Offerblod I Vallabod" från 2003. Sedan tar vi en välförtjänt helg.

/Susanne

Fredagslistan 2022, vecka 8: Offerblod I Vallabod

Fredagslistan 2022, vecka 7: Nytt och notervärt

 Gott folk!

Det har varit ett par episka veckor när det gäller nya skivor. Jag har vadat fram i tonkonst så fruktansvärt bra - det vet ni om ni har hållit koll på mina skriverier på WeRock.nu under de gångna veckorna. Och det verkar inte direkt sakta ner under den kommande tiden - av mina fem val denna vecka så är fyra stycken från skivor som inte kommit ut än, men där teaserlåtarna sannerligen lägger förväntanshorisonten på en mycket hög nivå. 

Vi kör!

Det är inte svårt att gilla AMORPHIS i vanliga fall, men sedan "Halo" släpptes för en vecka sedan så har det inte direkt varit svårare, haha! Jag har haft ytterst svårt att slita mig från skivan som i stort sett är en njutning från början till slut och som fortsätter den fina trend som bandet har haft under, ja om ni frågar mig, hela karriären. Oftast växer skivorna också efter hand, så vi får väl se hur den här skivan tar sig under året. 

"Acts Of God" hör till en av de skivor jag sett fram emot mest under 2022. IMMOLATION gör alltid skivor som är värda vår tid och uppmärksamhet och det verkar vara samma visa den här gången. Fruktansvärt vilket sväng gubbarna från Yonkers får till här, det måste jag säga. Det finns också en påtaglig desperation i den här låten som jag verkligen gillar. 

Det fanns en tid då jag verkligen dyrkade WATAIN, ungefär runt tiden för när bandet släppte "Lawless Darkness". En skiva som fortfarande står sig och imponerar. Efter den så ville jag så förtvivlat gärna tycka om både "The Wild Hunt" och "Trident Wolf Eclipse", men magin fanns där inte. Med The Howling får bandet mig att hoppas igen. Det är storslaget utan att bli pastischartat, här finns ett fantastiskt driv och den där otroliga närvaron som bandet framkallade tidigare i karriären är tillbaka. Jag är, milt sagt, till mig i trasorna över detta. 

THE SPIRIT är ett av WeRock-kollega Roberts favoritband. Nu fattar jag varför. Det är inte svårt att uppskatta hantverket från den här tyska duon - det finns en skön stämning i Of Clarity And Galactic Structures och det är inte svårt att längta efter mer. 

Sebastian Ramstedt har ett nytt band - IN APHELION - vid sidan av NECROPHOBIC. Det råder en nästan sjuklig hype kring det här bandet på WeRock-redaktionen, och ni får ursäkta, men jag tänker inte göra något för att tona ner denna. Snarare tvärtom. Från när jag hörde Draugr i november 2021 så har jag varit till mig - den känslan minskade inte när jag fick promon skickad till mig av Stian på Edged Circle Production. Jag både tror och hoppas på att ni kommer få samma pepp när ni hör World Sepent (Devourer Of Dreams). 

Vi tar helg på det!

/Martin

Fredagslistan 2022, vecka 7: Nytt och notervärt