Året var 1996 när jag hörde albumet "The Secrets Of The Black Arts" för första gången. Jag blev genast svårt förälskad i den och i bandet bakom skivan. När "Vobiscum Satanas" kom 1998 var fascinationen fortfarande oförändrad men tiden gick och ju djupare in i black metal-träsket jag vandrade, desto längre bort från dem kom jag på något sätt. Missförstå mig inte, det här bandet fanns alltid i bakhuvudet men passionen bleknade och riktades mot andra liksminkade dyrka Satansgrupper som tillförde något annorlunda, något nyare. Precis i början av 2000-talet var jag och en vän på KB på en spelning med dem och lågan tändes igen. Så gick åren, festivaler och spelningar kom och gick och bandet skvalpade tryggt vid sidan av. De var alltid bra live, något av en upplevelse varje gång faktiskt, men skivsläppen gav mig inte samma magi längre. Jag lyssnade alltid igenom nysläppen och visst de var bra men var de verkligen SÅ bra som band på det stora hela? Härom veckan släpptes "We Are The Apocalypse" och med den kom svaret på frågan, ett rungande svar - ja, de är verkligen SÅ bra! Den svenska svartmetallens ihärdiga förkämpar, de spektakulära scen-rustningarnas oförtröttliga krigare, den trygga fyr som skiner stadigt och visar vägen till land när vi tvekar och ger oss in på "nyskapande avantgardistisk musik", den stabila grund som bygger oss liksom en bas av sås och potatis.
Jag talar naturligtvis om DARK FUNERAL och det är hög tid att vi har en hyllningslista med dem!
Vi sparkar igång med My Dark Desires från legendariska debutplattan "The Secrets Of The Black Arts" som släpptes 1996. Hela skivan sitter som en smäck men den här låten står ut lite extra för mig, den har fullt ställ från första sekund och ett episkt väsvrål direkt i början som man totalt golvas av. Pluspoäng för den enkla men ack så effektiva texten med strofer som "Satan, take my soul to hell". Fem av fem kaffetermosar.
Vi går vidare till Ineffable King Of Darkness från nästkommande fullängdare "Vobiscum Satanas" (1998) där Themgoroth och Blackmoon som tidigare skötte det vokala ersatts av Emperor Magus Caligula med följden att vi får en lite mer hög-pitchad sång. I övrigt är det en rätt liknande ljudbild som vid första släppet, möjligen att trummorna blivit lite tajtare.
Låt nummer tre kommer följaktligen från album nummer tre - "Diabolis Interium" (2001). Om de första två albumen fokuserat mer på Satan och helvetet som yttre faktorer så går vi nu inåt och utforskar den inneboende ondskan i människorna. Jag har valt Hail Murder som är skivans låt nummer två för slingrigt riffarbete och bra driv.
Nästkommande skivor heter "Attera Totus Sanctus" (2005) och "Angelus Exuro Pro Eternus" (2009) men eftersom jag tänker följa femlåtsprincipen slaviskt den här veckan får de albumen stryka på foten till förmån för "Where Shadows Forever Reign" från 2016. För med den skivan känns det som att DARK FUNERAL får lite ny energi och luft under vingarna. Nail Them To The Cross är en finfin malande lågaffektiv bit som tål omlyssningar.
Och så är vi slutligen framme i nutid och "We Are The Apocalypse" som är ett väl utfört och samtidigt varierat album. Nightfall hamnade i listan men kolla gärna in titelspåret, Let The Devil In och Nosferatu också. Med den här skivan tycker jag att DARK FUNERAL befäster sin position som en veritabel institution i svensk black metal. Gammal är äldst, må ni fortsätta på precis det här spåret i ungefär hundra år till.
Det var allt för idag, nu är det fri hopp och lek tills vi hörs igen.
/Susanne
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar