Tystnad

Nä - bloggen är inte död, jag råkar bara ha semester - ett faktum jag helt glömde bort att nämna jag jag gick från jobbet för lite drygt en vecka sedan. Dock kan man inom en snar framtid läsa lite om Helsingborgsfestivalens subfestival Tumstock metaldag i fredags - en dag då Soilwork golvade publiken totalt. På onsdag drar jag Wacken Open Air vilket nog kommer att resultera i ett fett reportage. Att säga att jag ser fram emot festivalen är ett understatement - Maiden spelar första kvällen och även om jag snöat in på lite tyngre grejer har Maiden en speciell plats hos mig - Number of the Beast var den första hårda plattan jag köpte när jag var 12. Reportagen kommer att finnas på Werock

Lite nytt

Lite stiltje på bloggen - men semestern närmar sig och därmed lite mer rännande på konserter.

Under tiden kan man surfa in på Werock.se och läsa en intervju jag gjorde med Anders Jakobsson, trummis i grindande death metal-bandet Coldworker.

Nästa vecka brakar den i övrigt värdelösa Helsingborgsfestivalen igång - om man undantar subfestivalen Tumstockfestivalens fredagslineup: Soilwork, Darkane, Volbeat och Faithful Darkness bland andra - vilket nog kommer att borga för en redigt kul upplevelse på Gröningen. Att det dessutom är helt gratis gör ju inte saken sämre.

Akademisk kartläggning av den svenske hårdrockaren

7.2 Stereotypisk profil

Jag väljer att runda av denna avhandling med en resultatsammanställning i form av en profil
över den stereotypiska svenska hårdrockaren.
Denne är en vit 29-årig man som vuxit upp och fortfarande bor i ett arbetarhem, en lägenhet i någon av landets större tätorter. Han har gymnasieutbildning, kanske med industriteknisk inriktning, och uppehåller sig jobbande. Nämnde ateist har ett samboförhållande som varat i över ett år men förmodligen ännu inga barn. Familjen och
vännerna är det viktigaste i hans liv, vilka han försöker umgås med flera gånger i veckan, medan karriär och utbildning inte betyder lika mycket. Han röstar förslagsvis på Socialdemokraterna eller ett mittenparti och är något intresserad av politik. På fritiden spelar han gitarr och motionerar en till två gånger i veckan men är inte speciellt intresserad av friluftsliv. Den relativt unge mannen är svag för öl, särskilt av den ljusa sorten, och dricker sig berusad minst en gång per månad, men går oftare ut och äter än han besöker krogen. Möjligtvis snusar han, och det i så fall på vardaglig basis, men röker sannolikt inte och är ej heller speciellt intresserad av andra typer av droger.
Han har lyssnat på metal i mer än tio år och uppskattar flera olika typer, främst de
musikaliskt mer lättillgängliga genrerna. Musikkonsumtionen är relativt hög och han köper
hårdrocksskivor för upp till 250 kr i månaden, samt laddar ned upp till fem album via Internet.
Utöver metal gillar han rock och kanske också klassisk musik, blues och jazz, men skyr
kommersiell musik. Annan masskultur faller honom heller inte i smaken, istället föredrar han
ungdomliga, maskulina och nischade genrer – exempelvis fantasy och skräck – och en del
kulturprodukter av det mer legitima slaget.
Med förmodan hyser han uppfattningen att omvärlden ser ned på honom på grund av hans
musiksmak – samtidigt som han själv anser sig stå över densamma – samt att han genom
smaken är lätt att känna igen till det yttre. Trots detta har han inte nödvändigtvis långt hår eller enbart svarta kläder. Chansen är desto större att han tatuerat eller piercat sig, och han tycker sannolikt om att bära plagg i läder eller denim.

Andreas Rana har skrivit en uppsats om oss hårdrockare betitlad Dom kallar oss hårdrockare - en kultursociologisk kartläggning av den svenska hårdrockspubliken. Om jag personligen hade passat in på ovanstående stereotyp borde jag egentligen inte ens hittat uppsatsen, än mindre läst den, och med stor sannolikhet inte tyckt uppsatsen som varande särskilt intressant. Naturligtvis finns det som tur är avvikelser från stereotypbilden av hårdrockaren som en socialt missanpassad individ som full på öl, svartklädd med nitar skränande drar fram till borgerlighetens stora fasa över denna anomali till mainstreamkulturen.

Hur som tycker jag att det var kul att läsa uppsatsen, även om den akademiska skrivformen av hävd och genom paradigm är ganska torr.

Avdelning puckade rektorer

Aftonbladet har en mycket läsvärd artikel som handlar om Emil Koverot, black metalmusiker och lärare som fick sparken innan han ens hann börja på sitt jobb på Hammargymnasiet i Gamleby. Den enda motiveringen han fick var att han just var hårdrockare.

Tänker inte skriva så mycket mer om detta, artikeln är ganska förklarande. Det pågår även en liten diskussion på Shadows of the North.

DIO återvänder till huset

DIOs "Holy Diver" återkom på något mystiskt sätt till biblioteket idag - så nu har personen som förmodligen inte hade tänkt lämna tillbaka skivan fått en fet slant i övertidsavgift - förutom inkassokravet som kvarstår på alla andra medier han lånat. För egen del är jag bara glad att plattan har kommit tillbaka.

"Holy Diver" är i det närmaste att betrakta som en platta som varje bibliotek med självrespekt bör ha till utlåning - för trots att den har en hel massa år på nacken - den kom ut 1983 - håller skivan en jävla hög standard. Värt att betänka att det måste ha varit en headtrip för Ronnie James Dio att dels ha varit med på BLACK SABBATHs "Heaven and Hell" för att sedan bara fortsätta med ett grymt flyt med "Holy Diver".

Samtliga låtar håller en väldigt hög standard - personliga favoriter är Gypsy och Don't talk to strangers - och normalt sett brukar det räcka med ett starkt låtmaterial, fast man tackar ju inte nej när det levereras av ett grymt tajt band som på denna skiva.

This is fucking Opeth!

Efter mästerverket Ghost Reveries hade jag lite dubbeltydiga känslor inför närmandet av Opeths senaste släpp Watershed. 3 genomlyssningar senare inser jag att den oro jag hade över att bandet stagnerat var totalt obefogad.

För mig har Opeth alltid varit bandet vars skivor markerat utveckling mer än någonting annat, samtidigt som man från första tonen hört att det är Opeth. Hur lätt hade det inte varit för bandet att fortsätta i samma spår som Ghost Reveries hade plogat upp? Istället känns det som bandet med Mikael Åkerfeldt i spetsen inte ens ställt sig den frågan. Detta är första plattan med Martin Axenrot bakom trummorna - att bandet inte behöver ångra den rekyteringen blir uppenbar från första slaget. Snacka om mångsidighet - svängigt när det behövs, blästrande blastbeats när det behövs (lyssna bara på "Lotus eater") golvar denne hårdslående batterist mig totalt.

Likadant är det med gitarristen Fredrik Åkesson (ex-Arch Enemy) vars lir inte lämnar mycket övrigt att önska.

Att Opeth är en kanal för Åkerfeldt att ovanpå en heavy metalgrund kunna projicera en hel massa andra influenser är ingen hemlighet - bandets proggighet blir extremt uppenbar i alla låtar förutom inledande "Coil" som är en lugn ballad med kvinnlig sång på (skött av Axenrots flickvän). Det är genomgående låtar på närmre 10 minuter, men tro inte att det blir tråkigt för det - det är så totalt originellt och så fantastiskt bra att jag inte tvekar att säga att när man inte trodde det var möjligt så kommer Opeth och levererar en av sina bästa plattor någonsin. Och det bästa av allt är att jag känner att plattan bara kommer att växa mer och mer för varje lyssning.

Nytt på Werock

Nya grejer på Werock.se - bland annat en intervju jag gjorde med Höganäs stolthet Faithful Darkness. Som vanligt i månadsskiftet en hel massa nya skivrecensioner.

Gött!

Igår väntade en trevlig överraskning när jag loggade in på Helgon. Jakob, basisten från Blackshift, numera Auto da Fé hade lämnat ett gästboksinlägg med en myspacelänk. När jag väl hade surfat in på myspace tog det inte lång tid förrän jag upptäckte att där låg det minsann låtar som jag spelar på *skratt* För att läsa om inspelningen kan man surfa in här och Auto da Fés myspacesida hittas här.

Metal i Helsingborg

Det är visserligen över 2 månader tills dess att Helsingborgsfestivalen drabbar sundets pärla, med alla sina krämare, men jag kan ändå inte låta bli att konstatera att årets metalkväll på festivalen, den 25 juli, kommer att kunna skryta med en fet line up. Vad sägs om Höganäs stoltheter Faithful Darkness, Chaeostribe, Sins in Vain + Darkane, Cloudscape, Soilwork och Volbeat? Frågar du mig vete fan om festivalen haft en lika stark line up någonsin.

Defleshed

Som av en slump hamnade ultrabrutala Royal Straight Flesh av Defleshed i mp3-spelaren. Och nu kan jag inte sluta lyssna.

Att det här bandet bildades med ett syfte - att mata 2-takt - tar det inte särskilt lång tid innan man fattar. Det är sällan bandet spelar i annan hastighet än halsbrytande! Med trummisen Matte Modin har man också en straffare av kaggar som gör att man i stort sett kan spela hur fort som helst.

Jag köpte denna skivan av en ren slump när Folk å Rock, den lokala skivhandeln, hade en rent sanslös rabatt för att få tömd affären i syfte att få plats för nya skivor och skivan har inte snurrat så frekvent som den borde *skratt* Ska försöka att ta igen det nu.

Royal Straight Flesh är inte en skiva som är gjord för folk som vill ha en nyanserad och mångfaceterad skiva. Vill man däremot ha en platta som bjuder på köttiga riff och ett jävla rens bör man skaffa den.

Textmässigt bjuder den inte på särskilt storslagen lyrik - men det är heller inte meningen (tror jag), men sångaren behöver ju ha nånting att growla fram.

Här är ett exempel (refrängen ur "Friction"):

Friction, friction - sweet friction

Friction, friction - my addiction

Friction, friction - bring me fire

Friction, friction - burning higher

Defleshed lade ner 2005 eftersom bandet började ta för mycket tid från bandmedlemmarnas huvudband. Synd. Dock ligger det en hemsida uppe fortfarande samt en myspacesida.

Sommarlyssning

Sommaren närmar sig, och med detta i åtanke kommer det en massiv laddning metal till bibliotekets hårdrocksavdelning.

En av de absolut tyngsta plattorna som har släppts - och en av mina personliga favoriter. Panteras Far Beyond Driven är en uppvisning i brutal kraft och sväng och fick med rätta höga betyg när den släpptes 1994. Det solida kompet signerat trummisen Vinnie Paul och basisten Rex Brown är tungt, svängigt och bildar den massiva grunden till sångaren Phil Anselmos gastande - fast den som lyser starkast är Dimebag Darell. Gosse vad den mannen kunde spela. Tyngd, speed och ackuratess är bara förnamnet på denne fenomenale gitarist.

Plattan gick för övrigt in på Billboardlistans förstaplats vid sin release!

Personligen har jag inga problem med Amy Lees fascinerande sångröst, inte heller på denna liverelease som Evanescence släppte mellan hyllade debutalbumet Fallen och nya The open door. Att konsertpubliken inspelningskvällen ifråga dyrkar bandet tar det inte många sekunder in på plattan för mig att inse detta faktum. Allsången är massiv. Som en bonus har bandet slängt med en DVD.





En god vän till mig är inbiten lyssnare av black metal, och då i synnerhet Darkthrone. Sällan har jag sett ett så missvisande omslag - jag förväntade mig en sonisk slakt som totalt skulle golva mig - men till min stora förvåning är Darkthrone på F. O. A. D. förvånande lättlyssnat med en stark dragning till äldre, tyngre och skitig rock.




Jag har redan skrivit upp denna skivan så mycket att det inte torde förvåna någon att jag köper in den till biblioteket. 25 år efter grundandet av denna klassiska thrash metalgrupp är Testament fortfarande relevanta och lika tunga. The Formation of Damnation är en uppvisning i Bay Area thrash när den är som bäst.





Ytterligare en klassisk thrashplatta från legendariska Exodus är Bonded by blood ett givet inslag i varje diggare av thrash metals skivsamling. Detta är en no-nosense platta från början till slut och den har med rätta hyllats som ett mästerverk inom metal.


Niclas Engelin (ex-In Flames) återkommer på denna platta, Absolute Design producerad av Anders Fridén (gastare i In Flames) och mixad av Daniel Bergstrand som också har jobbat med, trumvirvel, In Flames. Engels känslomässiga metal funkar oftast helt ok i min stereo, i lagom doser. Tyngd snarare än hastighet är ledordet på denna habila debutplatta som lovar mer. BiblioteKarin recenserade plattan på Werock, den recensionen hittar du här plus en intervju med Niclas Engelin.


Det tog mig en stund innan jag kom in i Paradise Losts Icon trots att den anses vara ganska lättlyssnad. Bandet maler på med sin gotiskt färgade doom metal, och oftast funkar det alldeles utmärkt. Jag gillar verkligen sångaren Nick Holmes röst. Majestätiskt är bara förnamnet, mycket genom Gregor Mackintoshs fantastiska gitarrspel.







Ytterligare en tung och dyster platta, denna gång från ett, om man lyssnar på skivan, absolut blygrått Irland. Primordials juggernautmetal är ingen upplyftande lyssning - sorg, blod och död är dominerande teman på dystra To the nameless dead. Stämningsfullt så det förslår och en mästerlig uppvisning i tung metal. En längre recension av plattan signerad mig hittar du här.

Att Steve Vai får många gitarrister att få tokspel bevisar han ytterligare en gång på The Ultra Zone. Inte lika bra som klassiska Passion & Warfare, men ändå tillräckligt intressant i vissa stycken. Steve Vai tillhör inte mina favoriter, men att han kan göra fantastiska saker med sin sjusträngde gitarr kan man inte betvivla. Musiknörderi på hög nivå, och gillar man det är denna skivan ett givet lån.

John Bush fixade sånginsatserna på Anthrax makalösa The sound of white noise, och det var där jag hörde hans mäktiga stämma för första gången. Johns tidiga band Armored Saint är inte bättre men minst lika bra som Anthrax. Av många ansedd vara deras bästa skiva kan Symbol of Salvation skryta med utmärkta insatser av samtliga medlemmar i bandet, plus att låtmaterialet håller extremt hög klass. Utgåvan jag har skaffat är en maffig 3-cd utgåva, där cd 2 innehåller demoversioner av samtliga låtar på skivan, och cd 3 innehåller en lång intervju med Brian Schlagel, grundare av klassiska Metal Blade Records.

Plattorna kommer att finnas på Helsingborgs Stadsbiblioteks hårdrocksavdelning från och med 2 juni.

The Formation of Damnation

Årets mest emotsedda släpp? Enligt vissa i alla fall. Hela 9 år efter fantastiska The Gathering landar Testaments The Formation of Damnation och det är inte fråga om någon kraschlandning.

Redan när omslaget offentliggjordes kom jag på mig själv att tänka att detta nog kan vara det snyggaste omslaget jag sett på länge - så mycket bättre att även innehållet matchade ytan.

Det är ofrånkomligt att inte jämföra denna plattan med 9 år gamla The Gathering - en platta som i stort sett golvade allt som kom ut det året, men ändå konstigt nog inte gav mycket efterklang förutom inom den närmaste scenen som ju redan dyrkade bandet.

Testament har skämt bort världen med sitt underbara precisionslir på alla instrument, då främst när Alex Skolnick trakterade gitarren. Att denne nu har återvänt till lägret med en spelglädje som är tydligt hörbar gör att The Formation of Damnation blir till en orgie i härliga solon - något som jag tyckte var det enda som saknades på The Gathering.

Chuck Billys don't-fuck-with-this growl som nyttjades så flitigt på förra släppet har fått stå tillbaka, inte helt, men används inte i lika stor utsträckning av den anledningen att Billy numera sjunger rent på en nivå han inte gjort på länge - i stor grad säkerligen påverkat av att mannen inte nyttjar marijuana lika friskt som tidigare.

Att man sedan bytt ut en Slayertrummis i Dave Lombardo mot före detta Forbidden ( och även ex-Slayer) Paul Bostaph gör inte den delen av plattan sämre än den förra. Bostaph straffar sitt set med en jäkla gusto som inte ligger Lombardos lir långt efter.

Låtarna håller genomgående hög klass, från inledande "For the glory of..." till avslutande "Leave me forever", men personligen håller jag titellåten ett monstrum till låt med alla medlemmarna presterandes på allra högsta nivå, "The evil has landed" och "Henchmen ride" högst.

Den av Andy Sneap signerade produktionen håller högsta klass, det låter fett och samtidigt tydligt.

Det är lätt att kalla The Formation of Damnation för en comeback framför allt med tanke på den tidsrymd som passerat sedan förra släppet. Jag väljer hellre att kalla skivan för vad den är - en mästerlig uppvisning av ett legendariskt band.

In Shadows lies Utopia

Nordvästra Skåne. Ett område som av någon anledning har ynglat av sig särskilt många riktigt bra band. Darkane och Soilwork tillhör de internationellt kända tätt följda av akter som Chaeostribe, Sins in Vein och Hearts Alive för att nämna några. Och nu, äntligen efter en alltför lång väntan briserar Faithful Darkness från Höganäs med debutplattan In Shadows lies Utopia.

Ända sedan jag hade förmånen att betitta gruppen på Helsingborgsfestivalen förra året har jag gått och längtat efter bandets platta, för det jag såg på scen då imponerade riktigt mycket, så mycket att Faithful Darkness knep 10:e platsen på listan över de bästa konserterna jag såg det året.

Det som framförallt imponerade då var dels låtmaterialet, men också den synnerliga kompetensen i exekverandet av låtarna - på ren svenska: bandet kickade helt enkelt röv.

Att skivan har dröjt kan man ursäkta (även om bandet säkert varit frustrerat över väntan) när man hör resultatet. Gosse vad bra det är! Låtar som "Stay awake" och "Pure Silence" låter lika bra som den eftermiddagen på Gröningen. Det är tajt, aggressivt men bitvis också väldigt melodiöst i synnerhet när gitarristen Jimmy Persson sköter sången. Dennes sköna lir på gitarren får mig att rysa av välbehag - vilket för övrigt gäller hela bandets insats. Spelskickligheten lyser igenom hela produktionen från Andrea Greens synnerligen effektiva stämmor på keyboarden - framför allt i låten "Afterlife" som bjuder på sköna Dimmu Borgir-vibbar- över det bitvis rent briljanta gitarrspelet av sagda Jimmy och Johan Aldgård till den förödande tyngden i kompet levererat av basisten Johan Renström Svensson och überbatteristen Martin Langen - lyssna bara på kulsprutesmattret på kaggarna i "Fast I Fall" så kommer ni fatta vad jag snackar om. Men precis som den dagen på Gröningen är det Erik Nilssons mäktiga growl som fastnar i hjärnbarken - den mannen har en pipa som heter duga och just nu kan jag inte få nog av den.

Kort sagt - gillar man ösig melodiös death metal gör man sig en stor otjänst om man inte kollar in Faithful Darkness.

Och ja, plattan finns att låna på biblioteket, men det här bandet förtjänar varenda spänn, så ränn iväg och köp!

Nya plattor på biblioteket

Nya fläskiga metalplattor att ytterligare förstärka vårvälmåendet - bor du i Helsingborg med omnejd kan ett besök på biblioteket fixa det.

Draconian är inget band jag kände till förrän kollega Michael Holmström på Werock.se recenserade Turning Seasons Within. Tillräckligt dödsig för att hålla mitt intresse uppe, exellerar Draconian i stämningsfull musik som sällan går över 200 bpm - men märkligt nog funkar det. Den här skivan kan man utan risk sätta på även för en mysig stund med flickvännen - och ändå få en dos metal till livs.

Stort hopp till rejäl tysk ångestladdad black/death metal. Brutalt mangel är ett genomgående tema hos Endstille - och de försätter inget ögonblick att släppa lös sin furiösa energi på lyssnaren. Utmattande är vad Endstilles Reich är.

Himsas Summon in Thunder bjuder på köttig metalcore med visst inslag av thrash.

One Cold Winter's Night är en liveplatta. Kamelot är ett band vars namn jag sett fladdra förbi i olika sammanhang. Det här är fläskig episk symfonisk metal exekverad av skickliga musiker.

Ruggigt bra platta med genomgående starka låtar - och Dio på sång. Rainbow lirar med ett självförtroende på Rising och levererar ett jävligt skönt sväng. Det här är en riktig partyplatta som gjord att förfesta till.

Nej, Ozzy är inte bara en halvkomisk tomte på MTV - han har gjort en jäkla hög skitbra musik också. På sitt debutalbum Blizzard of Ozz visar han detta tydligare än någonsin - "I don't know", "Crazy Train", "Suicide solution" och "Mr Crowley" är bara ett axplock av låtar från en skiva som dessutom har en Randy Rhoads i absolut kanonform.

Viking Metal tillhör inte det jag brukar sätta på hemmavid - men ska man göra det föreslår jag Turisas. Ostigt - javisst men ändå riktigt skickligt exekverat och väldigt välproducerat gör The Varangian Way till en stunds trevlig förströelse.

Nasumintervju

Min bekantskap med legendariska grindcore-bandet Nasum började med öronrensskivan Shift. Låtar som "Engine of death" och "Ett inflammerat sår" satte med sin ferocitet alla andra band i skuggan i fråga om aggressivitet och rent rens.

Lika stor glädje som upptäckten av bandet skänkte, lika stor var sorgen när gruppen valde att lägga ner efter sångaren Mieszko Talarczyks förtidiga bortgång i tsunamin. Bandet, genom trummisen Anders Jakobsson, har dock fortsatt hållt hemsidan öppen för fansens skull.

Anders, numera aktiv i blastande dödsmetallbandet Coldworker, ringde upp Tomzcek för en i mina ögon mycket emotsedd intervju som finns att läsa på Werock.

Shadows of the north

För undertecknad vars smak inom svartmetallen i bästa fall kan betecknas som mainstream är det skönt att ha tillgång till utmärkta bloggen Shadows of the north.

Vissa bloggar känns inte så där värst relevanta för mig personligen - kommer förmodligen aldrig att gå in på Blondin-Bellas om jag säger som så - och varför ska man göra det när man mycket hellre kan tillbringa tid på den helt till Black Metal dedikerade bloggen Shadows of the north?

Inte bara får man de senaste nyheterna från svartmetallens mörka värld - det ges länkar till höger och vänster, allt serverat av en skribent som verkligen brinner för genren.

Kanon helt enkelt.

The Formation Of Damnation

Efter 9 (!) år sedan senaste skivsläppet "The Gathering", ett monstrum till platta kommer Bay Area Thrashens stolthet TESTAMENT tillbaka med "The Formation Of Damnation".

För egen del ser jag mer fram emot detta skivsläpp än vad jag gjorde med IN FLAMES senaste giv, för är det något TESTAMENT gjort sig kända för på gott och ont är att på platta efter platta hålla sig till sin formel - jäkligt habil thrash metal.

Gårkvällens lyssning på bandets myspacesida av några av de kommande låtarna har inte direkt sänkt förväntningarna. Att bandet har tillgängliggjort hela skivan på detta sätt tycker jag, föga förvånande, är alldeles ypperligt. Dels visar det på att bandet uppenbarligen är stolta över materialet, dels att de verkar tycka, med rätta, att det verkligen var på tiden att släppa nytt material.

Och det låter verkligen som TESTAMENT - Chuck Billys mäktiga stämma, denna gång inte fullt så growlbetonad som på "The Gathering" pryder verkligen låtarna. Sen kan man ju inte komma ifrån att Alex Skolnick och Eric Peterson tryfferar musiken med sin rent bländande teknik. Plus att Paul Bostaph har återvänt till lägret istället för Nick Barker som säkerligen hade gjort ett förträffligt jobb, men drabbades av visumproblem.

Det är för tidigt att säga om "The Formation Of Damnation" är i klass med plattor som "The New Order", "The Gathering" och "The Legacy" men rent spontant känns plattan riktigt stark. Återkommer med ytterligare intryck i nästa vecka.

Frånvaro

Nä, bloggen ligger inte nere - tro inte det! Just denna veckan är jag inte särskilt mycket framför datorn, men desto mer bakom trummorna - därav den internetella tystnaden.

Lyssnartips

Svårt att hitta något bra att lyssna på? Surfa då in på Werock.se - där ligger det en hel hög nya recensioner.

A sense of purpose

Läsare av bloggen vet säkert med sig att göteborgsönerna i In Flames musik ligger skribenten varmt om hjärtat - nya skivan A sense of purpose har länge varit emotsedd. Frågan är - är den bra eller inte?

Att In Flames med nya given har i det närmaste totalt fjärmat sig från skivor som Lunar Strain och Whoracle med nya given tar inte många sekunder att konstatera. För mig som upptäckte bandet med i mina öron ypperliga Clayman kanske inte bandets utveckling behöver besjungas med så bittra ordalag som många har gjort med det mesta gruppen har släppt. Bandet struntar i vilket, och vi som lyssnare kan bara välja att följa med eller inte.

Att många recencenter har hyllat nya plattan har blivit uppenbart. Metalcentral skriver i sin 7/10 recension att,

Det råder ingen tvekan om att IN FLAMES har skapat ytterligare en listklättrare där deras förmåga att kombinera hårdhet med kommersiell gångbarhet lyser tydligare än någonsin, även om bandet åter igen i stora drag återupprepar den formula som utvecklades kring 2000-talets intåg.

Samma linje är Mattias Kling inne på i sin fyra plus recension i Aftonbladet där han iakttar att

Syftet är inte revolution, att störta eller att skaka om.
In Flames nionde studioalbum är snarare ett konstaterande. Ett kvitto på gruppens ställning huvuden över tänkta konkurrenter.

Martin Carlsson i Expressen (fyra getingar av fem) konstaterar här att

Albumets livsnerv, den allt i slutändan kretsar kring, vecklar på sant postrockmanér långsamt ut sig för att slutligen nå ett crescendo där In Flames blir ett metalliskt Radiohead. Det låter kanske också märkligt, men upplevelsen är väldigt äkta.

För mig blir det blandade omdömet att, visst plattan är långt ifrån dålig, men den är inte lika omedelbar som exempelvis Clayman eller Come Clarity. Det tog mig runt 15 genomlyssningar att nå fram till att det på A sense of purpose finns låtar som är riktigt riktigt bra, "Sober and Irrelevant" exempelvis. Men skivan behöver tid på sig. Låtarna kommer att växa än mer, men i skrivande stund konstaterar jag att gruppen trots allt har gjort skivor som jag personligen håller högre.