Läsare av bloggen vet säkert med sig att göteborgsönerna i In Flames musik ligger skribenten varmt om hjärtat - nya skivan A sense of purpose har länge varit emotsedd. Frågan är - är den bra eller inte?
Att In Flames med nya given har i det närmaste totalt fjärmat sig från skivor som Lunar Strain och Whoracle med nya given tar inte många sekunder att konstatera. För mig som upptäckte bandet med i mina öron ypperliga Clayman kanske inte bandets utveckling behöver besjungas med så bittra ordalag som många har gjort med det mesta gruppen har släppt. Bandet struntar i vilket, och vi som lyssnare kan bara välja att följa med eller inte.
Att många recencenter har hyllat nya plattan har blivit uppenbart. Metalcentral skriver i sin 7/10 recension att,
Det råder ingen tvekan om att IN FLAMES har skapat ytterligare en listklättrare där deras förmåga att kombinera hårdhet med kommersiell gångbarhet lyser tydligare än någonsin, även om bandet åter igen i stora drag återupprepar den formula som utvecklades kring 2000-talets intåg.
Samma linje är Mattias Kling inne på i sin fyra plus recension i Aftonbladet där han iakttar att
Syftet är inte revolution, att störta eller att skaka om.
In Flames nionde studioalbum är snarare ett konstaterande. Ett kvitto på gruppens ställning huvuden över tänkta konkurrenter.
Martin Carlsson i Expressen (fyra getingar av fem) konstaterar här att
Albumets livsnerv, den allt i slutändan kretsar kring, vecklar på sant postrockmanér långsamt ut sig för att slutligen nå ett crescendo där In Flames blir ett metalliskt Radiohead. Det låter kanske också märkligt, men upplevelsen är väldigt äkta.
För mig blir det blandade omdömet att, visst plattan är långt ifrån dålig, men den är inte lika omedelbar som exempelvis Clayman eller Come Clarity. Det tog mig runt 15 genomlyssningar att nå fram till att det på A sense of purpose finns låtar som är riktigt riktigt bra, "Sober and Irrelevant" exempelvis. Men skivan behöver tid på sig. Låtarna kommer att växa än mer, men i skrivande stund konstaterar jag att gruppen trots allt har gjort skivor som jag personligen håller högre.
Martin Bensch, Susanne Johansson, Andreas Johansson, Oskar Svensson, Hjalmar Beronius och Oscar Klang skriver om musik som kräver hängivenhet: allt från den melodiösa metallen till den hårdaste grindcoren, så om du gillar pop är detta inte sidan för dig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Featured Post
Fredagslistan 2024, vecka 47: 3 skivor med olika progband jag inte har någon koll på
Med ett helt nytt hål i underkäken och helt driven av flytande bränsle blir det något relativt lätt och sansat för Patient B denna vecka. ...
Populära inlägg
-
Mikael Åkerfeldt är en mycket begåvad människa. Jag har sagt det förut, och kommer att säga det igen. Nedanstående video tar vi från BLOODB...
-
Denna nostalgitripp tillägnas alla som minns videobandsmärket BASF. Jag var dryga sju år gammal och tv-tablån gjorde gällande att SVT skulle...
-
Gott folk! Det har blivit dags att ta fram de tunga kanonerna och gotta ner sig i band som har djur i sina namn. Att vi inte kommit på att...
3 kommentarer:
Har inte mer att tillägga om "A sense of purpose" än det jag sagt tidigare.
Vill dock säga att jag gillar att du till din egna tankar lägger utdrag ur andra recensioner. Detta ger en helhetsbild som är tacksam för läsaren. Fortsätt med detta!
Tack tack. Japp jag tyckte att det kunde vara en god idé att göra så - man skriver ändå i en kontext, eller hur?
Hej Trummplågaren. Kika in min rec av IF. Kanske den ger en annan vinkel?
Skicka en kommentar