Gomorrn fredagsvänner!
Idag ligger både jag och Martin nere för räkning i blandade förkylningar så vi kör helt enkelt en favorit i repris. Smart som jag är gick jag in och kollade i inläggslistan hur det såg ut förra året vid den här tiden och lo and behold, vecka 7 år 2017 såg ut exakt likadant! Min gissning är att vi härmed är en ny tradition på spåren, vecka 7 utnämnes härmed till vabruariveckan, oavsett årtal. Och begreppet är numera vidgat till att inte bara betyda vård av barn utan även vård av bibliotekarie. Håll till godo med inlägg från 2017 respektive 2013 här nedanför medans jag själv återgår till min näsduk.
/Susanne
-----------------
Gott folk!
Det har varit en speciell sorts vecka.
Innan mina barn föddes så förundrades, förfärades och fnös jag åt
begreppet vabruari, alltså den kombination av vab (vård av barn) och
februari, som drabbade mina kollegor med barn. Låt mig säga så här - jag
är nåt så in i helvete mer ödmjuk numera. Den här veckan har fått mig
att längta djupt efter, ja egentligen vad som helst annat än att lulla
runt hemma och byta explosiva bajsblöjor och försöka hålla mina barn på
någorlunda jämn köl.
Ovanpå detta så drabbades Susanne
av en förkylning så kraftig att hon tog fram det tunga substantivet för
detta - mancold. Så ni kanske ursäktar oss att vi denna vecka kör en
favorit i repris?
Jag kollade igenom några av de listor
vi körde 2013, och hittade en som jag tycker är extremt passande:
Feelgoodmetal. Den här listan körde vi den 8:e november 2013 och den kan
vara en av de trevligaste, mest lättillgängliga och tjo- och tjimartade
fredagslistor vi kört. Någonsin.
Så här skrev vi då:
Godmorgon!
Idag
ska vi prata om ett känsligt ämne, nämligen detta med feelgoodmetal.
Det finns ju en hel del saker som förknippas med metal i alla fall
utanför scenen. Att må bra är inte en av de vanligaste förekommande
konnotationerna om jag säger som så. Vanligare är då följande: hat,
vrede, mord, satanism, samhällskritik, religionskritik för att nämna
några. För oss som är en del av scenen är det ju ingen hemlighet att
metalheads tycker om att ha kul, umgås och stampa takten till två-takt:
klassiskt stambeteende. Detta sagt så finns det ju metal som är mer
sprittande och positiv av naturen än säg VAPENLICENS, GORGOROTH eller
varför inte THE POODLES? Sätt på bilbältet för nu ska vi ha det skoj!
Jag
tänkte att jag ville öppna med en riktigt positiv låt. Då är det fullt
lämpligt att öppna med UNISONIC vars sångare heter Michael Kiske. Jo,
han som var med i HELLOWEEN när det bandet var bra, haha! UNISONIC lirar
hejig och refrängstark melodisk power metal (den per definition mest
tjo och tjimmiga subgenren inom metal). Och de gör det bra. Lyssna bara
på Souls Alive och
försök att inte stampa takten. Jag har svårt att inte göra det kan jag
säga. Observera gärna det tajta och schlagerartade slutet på låten.
BATTLE
BEAST kommer från Finland. Jo, melankolins förlovade hemland. Därför
kan det verka konstigt att just detta band finns på listan. Men med en
sådan klappa händerna i takt refräng som i Out On The Streets från
plattan "Battle Beast" så är det omöjligt att inte ta med bandet. Att
bandet dessutom har en röststark sångerska i Noora Louhimo som river
loss rejält gör ju inte saken sämre. Party!
Nu ska ni få ett erkännande: Superstitious är en av mina absoluta favoritlåtar med EUROPE. Jag blir alltiduppiggad
av den låten. Går den fort? Nä. Två-takt? Glöm det. Growl? Driv inte
med mig. Vad den däremot har är en refräng med en av de både ostigaste
och mest geniala synthfanfarerna som bandet gjorde. Ja, den är bättre än
den i den stora hiten. Sen har låten ett av de finaste gitarrsolona jag
vet. Jag älskar det faktumet att Kee Marcello tar det lite lugnt i
början för att sedan vräka på i slutet.
Närhelst
jag träffar Adam och Henke (gitarristerna i forna storslagna thrash
metalbandet BLACKSHIFT) och dricker öl så kan man ge sig fan på att det
nån gång under kvällen kommer ljuda en speciell låt ur högtalarna. Den
låten är Thunder Rising.
Adam brukar alltid bli helt till sig och sjunga med med stor emfas.
Stort nöje. Och låten är helt genialisk som partylåt. Gary Moore gjorde
ju sig aldrig känd som en muntergök, men här kommer han rätt nära.
Och
ja, jag vet att trummisen matar på med sextondelar på hi-haten som om
hans liv berodde på det. Ni får helt enkelt köpa det, eller inte haha!
Slutet är tajt och genialiskt.
Att Y&T är med på listan tänker jag "skylla" på bloggkollega Jarno på A Fair Judgement som skrev ett långt och ruggigt intresseväckande inlägg om
bandet för ett tag sedan. Så jag var ju tvungen att dra igång skivan
"Mean Streak". Och satan alltså! Detta är ju helt fantastisk musik. Jag
blir, likt Jarno, partysugen och vill dricka öl när jag lyssnar på
skivan. Låten Mean Streak har ett fläskigt gung, toksnygg sång och helt underbart gitarrspel. Kapitulation helt enkelt.
Få
band förkroppsligar partymetal på ett lika överjävligt överdrivet sätt
som THE DARKNESS. Jag äger faktiskt bandets första skiva "Permission To
Land" i fysiskt format. Rätt mycket är skruvat i bandets musik. Kompet
är det inte, men detta bands musik har aldrig och kommer aldrig att
handla om att ha intressant kompspel. Den kommer alltid handla om att
Justin Hawkins ska spela gitarr utav helvete och sjunga i falsett. Growing On Me var från första lyssningen en favorit.
ALPHA
TIGER är ett för ovanlighetens skull relevant och intressant power
metalband. Jag gillade verkligen bandets skiva "Beneath The Surface" som
släpptes i år. Detta är partymetal när den är som bäst. Riffglädje,
tempo och en ruggigt fin sånginsats från Stephan Dietrich gör låten till
en ren njutning.
Ni
måste ha sett det komma. En feelgoodmetalfredagslista utan MUNICIPAL
WASTE hade varit ofullständig eller hur? Precis. Detta gäng är sjukligt
underhållande på scen. Där har bandet sin naturliga plats. Skivorna kan
slira lite hit och dit i kvalitet om jag säger som så. Men det gör inte
alldeles utmärkta partydängan Headbanger Face Rip från ack så lämpligt döpta "The Art Of Partying".
Listan
avslutas med klassiska VAN HALEN. Detta är fullt i sin ordning då
bandets musik i stort sett under hela karriären har handlat om att ha
kul. Panama från
"1984" är, well, inte en direkt negativ låt om jag säger som så då den
handlar om att pippa. I en bil. Ack ja, varför krångla till det tänkte
nog bandet. Jag sekunderar gärna detta och önskar er med denna skönt
hejiga pojkdrömslåt från David Lee Roth med manskap en synnerligen
trevlig helg. Nästa vecka kan ni förvänta er fler nomineringar till
årsbästalistan 2013 samt en ny fredagslista med ett helt annat tema,
haha!
/Martin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar