I veckans fredagslista tar jag mig en titt på ett verkligt ikoniskt år inom metal: 1988. Jag vet att det är många med mig som har lyssnat sönder en hel del plattor som kom ut just detta år, ett år som även inrymde Vinter OS i Calgary i vilket Sverige tog 4 guld. Vilka då undrar ni kanske? Jo, Tomas Gustafson skrinnade hem guldet på två distanser - 5.000 och 10.000 meter - Gunde Svan tog hem 5-milen och Sverige vann även stafetten på skidor. Sverige tog även brons i hockey.
Och dessa magiska skivor kom ut - vi kör!
Det var rejält skoj att lyssna på den här skivan igen! Två år efter att SLAYER skakade hela metalvärlden med "Reign In Blood" så levererar de en skiva som sannerligen inte ska skämmas för sig. Att lira långsamt - vilket är en ganska vanlig åsikt om den här skivan - ja, det gör SLAYER inte speciellt mycket på den här skivan heller. Jag tror att många har den uppfattningen för att just på "Reign In Blood" gick allt så oerhört snabbt så att ens en liten avvikelse från detta fick folk att säga att SLAYER lirade långsamt och tyngre. Men jag menar Silent Scream är en typisk låt för "South Of Heaven" och den är inte långsam. När jag pratar SLAYER med folk som gillar bandet, så är det nästan ingen som säger att den här skivan är deras favorit. Vilket är lite synd då den är svinbra och väl värd att kolla in.
En av de mest episka power metalskivorna som gjorts. Jag minns hur totalt jävla golvad jag blev när jag hörde Eagle Fly Free hos en skolkompis och gick fullständigt bananas över det minst sagt mäktiga trumliret av Ingo Schwichtenberg. För att sätta detta i sitt perspektiv så kan det vara bra att veta att det på denna rent stenåldersmässiga tid vad gäller bilder på trummisars set så fick man ju gå på antalet cymbalslag i följd för att gissa sig till hur stort trumsetet var. Och Ingos trumset lät minst sagt som det största i hela världen. Trumlir åsido - den här skivan är sprängfylld med musik som fortfarande håller - jag har återkommit till den här skivan regelbundet av en anledning.
Här börjar MEGADETH få upp farten på allvar. Bandets två första skivor gillar jag också, men de är drivna av en sådan helvetisk vrede från Mustaines sida att låtskriveriet hamnade i kläm. Här händer det däremot saker som gör att den här skivan blir en sådan pärla. Dels kommer andra känslor in i bilden - mest hörbart i en av bandets bästa låtar genom tiderna In My Darkest Hour - där sorgen kommer in och sätter en annan prägel. Men här finns också riffmumma som heter duga och, faktiskt, en Mustaine som till och med sjunger bra! Enda klavertrampet är den fullständigt onödiga covern av SEX PISTOLS Anarchy In The U.K.
Det här kan vara det bästa album som IRON MAIDEN har gjort. Inte bara låtarna ligger på en rent knäckande nivå, produktionen och omslaget är svinbra även de. Efter det att jag köpt skivan som startade hela den här bloggen - "Number Of The Beast" - och insett att detta var ett band för mig, ja då gick jag ju tillbaka till Domus i Karlskrona och köpte på mig den här skivan då den var ny. Och blev ju helt golvad. Och när en tolvåring blir golvad - ja då tenderar ju den golvningen att bli mer permanent än andra.
Kan vara det bästa konceptalbumet genom tiderna. Första lyssningen av den här magiska plattan gjorde jag på Karlskrona Stadsbibliotek, ett ställe som öppnade så många portar för mig att det är rent löjligt. Vem det var som hade ansvar för skivinköpen till biblioteket det hade jag ingen aning om (har jag fortfarande inte!) men antalet band jag upptäckt via den samlingen är faktiskt inte helt liten. QUEENSRŸCHE kände jag bara till namnet, men det tog bara några låtar in på skivan för mig att inse att detta var tokbra. Och det är en skiva som jag fortfarande uppskattar extremt mycket.
Förresten, har ni en aning om hur många hårdrocksskivor det kom ut 1988? Exakt är det ju svårt att veta, men en sökning på Metal Archives ger vid handen att det kom ut 176 stycken. 1998 var antalet 607 och 2008 hade scenen löpt amok med 3816 stycken skivor. Perspektiv? Jo tack!
/Martin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar