Recension: Ace Frehley Origins Vol. 1

Coverlåtar och, ännu värre, hela coverskivor är inte min tekopp. Ytterst sällan bryr jag mig om slika och det får erbjudas något alldeles särskilt för att jag ska lyssna mer än en gång. När det därför avslöjades att ACE FREHLEY skulle släppa en sådan så fick jag tråkslag och hamnade i tristesskoma i ungefär en kvart. Jag gillar både "Anomaly" och "Space invader" och hade fan så mycket hellre hört en skiva med ny musik av gamle rymd-Åke.

Sedan hände två saker som förändrade mycket. Låtlistan släpptes och där i slutet kunde vi läsa att han spelat in en cover på Rock and roll hell, alltså samma låt som KISS gjorde en cover på på skivan "Creatures of the night" 1982 där Ace förvisso är med på omslaget men inte på skivan. Lite nyfiken blev jag allt. Varför den låten? Vet han själv att Kiss spelade in den då, under den otroligt turbulenta tiden? Vad kan han rimligen göra med den ödesmättade låten?

Nästa bomb var ännu större: Paul Stanley medverkar på skivan. På leadsång. Ingen bortglömd gitarrslinga från någon gammal demo utan helt nyinspelad sång på en cover av en FREE-låt. Vafalls? Hatar inte Paul och Ace varandra? Vill de inte skicka bajs i jiffypåsar till varandras postboxar till jul? Så står det ju i Hänt Extra varje vecka?

Självklart är verkligheten en annan. Man behöver inte vara bästisar eller värsta ovänner alltid, i alla väder. Världen är inte så svart och vit. Frågar du mig så gissar jag att de hyser en innerlig respekt för vad de åstadkommit tillsammans, det stora, det unika. Det som få andra lyckats med. Att de sedan kan ha åsikter om varandra rent personligt är bara mänskligt. Men bara grejen att Ace ringer Paul som säger "visst, skicka tapen, kul!" vittnar om att Hänt Extra inte alltid har rätt.

Så fick jag en promoskiva från bolaget igår natt och efter omedelbar lyssning hände följande i tämligen rask takt:

1. Jag konstaterade att jag förvisso fortfarande tycker det är meningslöst med covers, och speciellt coverskivor.

2. Jag konstaterade att Paul borde konsultera Ace vad gäller sång. Sist jag njöt av Pauls sång på något sätt var 2006 när "Live to win" kom, efter det har det bara gått åt fanders för min del. Men imorse njöt jag. En gång. En gång till. Det lilla som är kvar av Pauls fornstora röst presenteras på ett för honom otroligt fördelaktigt sätt. Det enda som kunde lyft denna låt ytterligare voro att det varit en helt egen Paul/Ace-komposition, istället för någon annans låt. Men det lämnar jag därhän. Jag kommer nog aldrig att lyssna igenom skivan igen eftersom jag aldrig, på något sätt, vill höra hans nyinspelningar av Kisslåtarna fler gånger. De lät precis lika uselt som när Kiss spelade in den fruktansvärda "Jigoku Retsuden" för några år sedan. Men jag kommer att lyssna på denna låt igen. Speciellt eftersom Ace lyckas få ur sig ett förhållandevis bra solo också. FAN vad glad jag blev av denna låt.

3. Rock and roll hell var förvånansvärt bra. Den hade passat perfekt på "Trouble walkin'" ljudmässigt och stämningsmässigt, och jag måste säga att jag älskar Ace sång. Den passar honom skitbra. Nu älskar jag såklart Genes mörka version, komplett med yxbas och blod (som jag såg framför mig som liten påg) men denna version gör mig också glad. Solot är lite sådär, det blir mest meningslöst Ace:ande till skillnad från hur han spelar på Freelåten, men jag står ut med det.

Två riktigt roliga överraskningar på en skiva som jag dömt ut på förhand, det hade jag inte trott. Idag är jag en happy hippo som gläds åt att jag trots min cyniska och ibland lite bittra "det var bättre förr"-svada faktiskt kan övertygas tillstå att nuet också kan vara rätt kul.

/Alex

P.S. Omslaget kan vara det fulaste jag sett i mitt liv. D.S.
P.S. 2 näste man som gör en cover på Spanish castle magic eller Wild thing borde få brännässlor uppstoppade i näsan. Pis og papir, som de säger i Rödovre. D.S.2