Kiss 2012 - fortfarande ett Monster?

Att band byter medlemmar eller ändrar inriktning är inget nytt. Det har skett sedan tidernas begynnelse och skapat debatt fans emellan och kommer med all sannolikhet att fortsätta göra så. Det finns BLACK SABBATHfans som inte kan tänka sig att lyssna på något annat än OZZYtiden, det finns DEEP PURPLEfans som styvnackat hävdar att när Tommy Bolin kom med eller Ritchie Blackmore hoppade av så dog bandet osv. För KISSfans är det ungefär likadant, dock med en liten skillnad - av Kissfans förväntas det allt oftare att man måste gilla allting hela tiden och den senaste skivan är alltid bland det bästa de har gjort, även om tiden de facto brukar utvisa att detta sista faktum nästan aldrig stämmer alldeles oavsett vilket band vi pratar om. Jag ska försöka bena ut detta i ett härligt generaliserande tonläge.

Det finns tre generationer eller cykler Kissfans. Den första cykeln var med på 70-talet, och de blev skitsura när bandet "sålde ut sig" i och med världshiten I was made for loving you som släpptes 1979. De avskydde att Peter Criss hoppade av, de avskyr 80-talet, Eric Carr och bandmedlemmar utan smink.

Nästa cykel fans är de som faktiskt upptäckte bandet genom ovan nämnda hit, eller åtminstone i början av 80-talet när Kiss bytte medlemmar varannan vecka. Denna kategori fans är uppväxt med ett osminkat Kiss som turnerade friskt på våra breddgrader och skrev hit efter hit. 70-talet var ett spännande minne men få hade någon egentlig egen relation till det utöver det skimmer av fantasi och magi som gamla bilder i exempelvis Rocket eller Okej visade upp.

Den tredje cykeln fans är barnen till den första. När Kiss drog på sminket igen 1996 så hade 70talsfansen blivit runt 35-40 år gamla och ville "visa" sina egna barn hur fantastiskt det var när de själva var unga. Dessa barn indoktrinerades förvisso tidigt med bilder, skivor och videos men när det dessutom gick att få se bandet live i full regalia så kapitulerade av naturliga skäl de flesta ungarna inför det inferno av rök, eld, bomber och smink som återigen blev bandets signum. Dessa knappt tio år gamla ungar är i mitten av de tjugo idag, ofta med en starkare ekonomi och ett helt annat levnadssätt än vad deras föräldrar hade i samma ålder. Detta är den enskilt starkaste orsaken till att Kiss över huvud taget existerar idag, de hade inte kunnat leva på cykel ett eftersom de (likt bandmedlemmarna) är runt sextio idag, de hade inte kunnat leva på cykel två eftersom denna kategori är mitt i livet med allt vad det innebär. Det är cykel tre, de unga och köpstarka, som ser till att hjulen rullar kväll efter kväll medan cykel ett och två åker på Kiss Kruise där de får en semesterresa med familjen och lite Kiss som bakgrundsmusik samtidigt som de träffar alla gamla polare.

Vad har då dessa cykler gemensamt? Inte så mycket egentligen förutom den numera grundläggande tanken "En gång Kissfan, alltid Kissfan". Behagar bandet komma hit - då ska du vara på plats. Behagar bandet släppa skiva - då ska du dels köpa alla utgåvor, dels tycka den är fantastisk. Denna tanke utkristalliserades någonstans efter återföreningen, den existerade inte alls under den osminkade perioden.

Jag skriver som bekant inte riktigt under på den. Jag håller fanan högt för Kiss 1973-1995, jag vet mer om bandet och dess medlemmars förehavanden under denna tid än vad jag vet om mina egna eller mina släktingars, vi gjorde dock slut där någonstans i slutet av 90-talet och när vi nu "ses" lite då och då i olika sammanhang så är det med de gamla minnena i behåll men med en lite underlig stämning oss emellan. Jag har nya kärlekar som idag betyder mycket mer och de har nya grejer på gång som inte alls betyder något för mig. Jag tror att det är en naturlig utveckling, och som sagt - Kiss hade inte överlevt om det inte sett ut EXAKT så här, men ändå anses en svagt avvikande åsikt i ämnet "den nya skivan" som ett slags förräderi bland många. Det förvånar mig, men å andra sidan är det nog få som ens skulle bemöda sig med att över huvud taget analysera fenomenet. Jag antar att de flesta människor bara är ett "fan" eller inte ett "fan". Ett eller noll. På eller av. Inga gråzoner, inga nyanser. You´re either with us or against us.

Det är ok för mig. Jag har själv varit där. Vissa kommer ur det, andra inte. Vissa stärks av det, andra inte. Däremot ligger det långt från åtminstone mig numera att döma någon, jag vet att jag gjort det tidigare och för det ber jag om ursäkt. Jag lyssnade på den nya skivan "Monster" idag och, tja, det var ju det. Jag kanske lyssnar någon gång igen, men det jag hörde imorse rann av mig väldigt fort. Jag har läst de ibland rent euforiska recensionerna och tro mig när jag säger att jag gläds med er alla eftersom jag vet hur det känns, min kärlek är dock upptagen på annat håll numera. Jag hoppas dock att nyheten som släpps idag är en turnényhet, jag hoppas att alla som inte sett Kiss får se dem och jag hoppas det blir en fin konsert för alla inblandade. Jag vet inte om vi isåfall ses där, det är inte helt omöjligt men inte heller speciellt sannolikt. Tiden får utvisa, nästa år har helt andra grejer på min palett som pockar på min totala uppmärksamhet. Sådan är livets gång.

/Alex