Besviken Bergdahl

En av de största besvikelser jag kan dra mig till minnes upplevde jag i lågstadiet. Det beställdes ibland in filmer till klassen, oftast inte vidare roliga sådana men någon enstaka gång blev det minsann en tecknad dylik eller åtminstone något som INTE var gjort i dåtida Sovjet och behandlade något som vi inte förstod, än mindre upplevde som "roligt". En gång fick vi titta i katalogen och vara med och välja, jag minns inte om jag själv var med under själva urvalet eller om det var någon annan förunnat, men en film med namnet "Kalle Anka" låg i varukorgen och skulle levereras till nästa gång det projektorn togs fram. Jag tror att alla förväntade sig att det lite lite grand skulle kännas som julafton, förvisso utan tomte och så men TECKNAD FILM och dessutom inte något öststatligt Professor Baltazarskräp utan KALLE FUCKING ANKA. Förväntan låg därför som ett tjockt täcke i klassrummet, alla höll andan när filmen gick igång och VIPS...

...så visade det sig att detta inte var Kalle Anka den arga tecknade Disneyankan. Det var Kalle Anka, träfiguren tillverkad i typ Poznan filmad sådär stappligt som dockfilmer på den tiden var i en typ studio i typ Minsk. Eller nåt. Vem bryr sig. Ingen tittade, luften inte bara gick ur oss alla - den formligen sögs ut precis som när det gått hål i ett rymdskepp. Besvikelsen var total.

Ändå.

Besvikelsen ovan går inte ens att jämföra med besvikelsen, nedstämdheten, uppgivenheten jag kände när jag läste att Geoff Tate i QUEENSRYCHE gått loss med nävar och kniv på sina bandkompisar Michael Wilton och Scott Rockenfield. Inget officiellt har yppats, men för alla som engagerat sig i bandet, läst på och följt dem så är det ganska självklart att de i flera år varit på väg rent åt helvete.

Man ska inte tro på allt man läser, det är jag medveten om. Detta kan vara en fabrikation även om det inte verkar så och motiven för en sådan skulle vara höljda i dunkel. Däremot så känns det inte som en otrolig incident. Geoff och hans Susan (managern) har kört bandet Queensryche i en botten de aldrig skulle behövt hamna i med rätt management och med drivkrafter i bandet som faktiskt ville spela musik. Geoff sade nyligen i en intervju att han tyckte både "Rage for order" och "Empire" var kalla, livlösa, sterila album och att han inte gillade att spela låtar från dem. Det är måhända därför vi befrämjats med fantastiska alster såsom "American soldier" och "Dedication to chaos". Urk.

En gång i tiden älskade jag detta bandet mer än livet självt. Nu kan jag inte ens uppbringa mig att bli arg över det inträffade. Jag blir bara oerhört besviken.

/Alex