Två år av saknad

Min kärlek till DIO började på allvar runt 1994. Innan dess hade jag ganska knapphändiga kunskaper i ämnet i princip enkom bestående av några videos till några hits. Sagda år skulle dock Svärra dels spela Stargazer av RAINBOW för mig i ett nedsläckt rum (Vafalls? Har du inte hört Stargazer???) och dels spela Catch the rainbow live från "On Stage" för mig i sin bil. Medan han så sprang in i närbutiken och handlade något (kakor om jag känner oss rätt) så kom låten till mitten och blev sådär härligt tyst varpå Cozy Powell strax dundrade igång crescendot. Jag får fortfarande rysningar bara av att tänka på detta, och från den dagen förstod jag att Dio var en person jag gjorde bäst i att lära känna på djupet tämligen omgående.

Jag vet inte vad det var med Dio egentligen, varför han drev sina bandmedlemmar till att prestera bland det bästa i sina karriärer oavsett var han sjöng. Med Rainbow fick vi "Rising" och let´s face it: Blackmore som gitarrist har aldrig någonsin varit bättre än 1976. Med BLACK SABBATH fick vi "Heaven & Hell"; efter att de två senaste Sabbathsläppen var pinsamt usla i jämförelse med de tidigare skivorna så var detta en återkomst helt i paritet med kristi återfödelse. Som soloartist fick vi höra Vivian Campbell när han var som bäst, Craig Goldie när han var som bäst und so weiter. Och Dio själv var ett unikum, en röst och en person som var trogen sig själv och sina fans ända in i det sista. Han släppte sin första singel fyra år innan THE BEATLES släppte sin första och han släppte aldrig taget om musiken.

Den första gången jag fick se Dio var på Vega i Köpenhamn 1997. Idag, med facit och betydligt många fler Diokonserter i hand, står den inte ut som den bästa jag sett. Men där och då, i mitten av publikhavet med Svärra som ystert tog bilder med systemkameran medan de hysteriska danska vakterna försökte lista ut var fan blixten kom ifrån så var det sannerligen min stund på jorden. Vi hade dessutom skämtat lite om låtvalet innan konserten: "Tänk om han kör Catch the rainbow...höhöhöhö.....".

Mittsunds i setet kom en liten surpris i form av Mistreated. Det är fortfarande oklart om Dio visste att det var en DEEP PURPLE-låt han valde att spela, å andra sidan så sjöng han den såklart live med Rainbow 1975-76 vilket dessutom förevigades i en underbar version på tidigare nämnda "On Stage". När låten drog mot sitt slut så gick tempot och volymen ner lite grand, och Dio började så smått nynna på en melodislinga som vi båda kände igen. Jag tittade förundrat på Svärra. Han tittade på mig. Jag tror fanimej att vi båda hade tårar i ögonen. Catch the rainbow. Inte 15-minutersversionen från turnén 1976 men väl originalversionen från året innan. Tiden frös för en stund och jag kan fortfarande komma på mig själv med att önska att jag stod där igen.

Imorgon är det två år sedan jag möttes av beskedet att Dio lämnat oss. På kvällen tittade jag på München 1977-konserten med Rainbow och jag kunde inte låta bli att gråta när Catch the rainbow framfördes. "Fånigt", tycker kanske någon. "Inte alls", säger jag. Dio gjorde så. Han tog plats i mitt och många andras hjärta, han smög in där och gjorde sig hemmastadd för att aldrig ge sig av igen. När vi möttes av nyheten om hans frånfälle var det en chock eftersom vi alla på något plan räknat med att han alltid skulle finnas där. Logiken säger naturligtvis annorlunda men kärleken följer inte logikens lagar. Den bara hoppas. Alltid.

Sorgen har numera övergått i saknad. Det är egentligen fascinerande hur något man känner är det jävligaste man fått utstå ofta kommer att processas av hjärnan till att bli något man kan leva med, och i bästa fall något vackert. Idag tittar jag tillbaka på alla de fantastiska stunder jag fick i Dios sällskap. Alldeles oavsett om det var hemma i soffan med en taskig vhs-kopia på Göteborg 1986, med Svärra på KB i Malmö eller om det var jag och Dio på tu man hand utanför Idrottens Hus i Helsingborg 1999 så känner jag fortfarande att han finns där i hjärtat.

Jag vet att han aldrig ger sig av.

/Alex