Pop-i-topp?

Slaughter. Fräckt namn. Tankarna far omedelbart till ett band av den hårdare kalibern, kanske en trojka med Overkill, Slayer och Slaughter? Det skulle kunna bli en mördarkonsert på någon fräck klubb. Åtminstone om man ser till hur konsertaffischen skulle kunna utformas, med blod, tarmar och elände strategiskt utspritt. Verkligheten är dock, som några kanske vet, en helt annan.

Slaughter var och är ett sjukt bra band som dock inte på något sätt lever upp till sitt hårda namn. Mjäkig 80-talshårdrock framförd på 90-talet är ledorden, bandet var så bra där i början, men kom så fel i tiden eftersom denna sortens hårdrock sannerligen var på väg ut efter ett årtioende som till stor del bestått av vackra melodier, arpeggio från gitarrerna och Dag Finn naken i ett badkar i tidningen Okej.

Medlemmarna kom från det fruktansvärt underskattade Vinnie Vincent Invasion som släppte två fenonone....femoonno....feminino....underbara skivor i slutet av 80-talet, men som upphörde när Vinnie Vincent själv blev för odräglig att jobba med. Första skivan under Slaughter-flaggen, Stick it to ya, blev en omedelbar klassiker, men det gick snart väldigt fort utför. Jag erkänner att jag har ganska dålig koll på bandet idag, jag vet att de fortfarande spelar live och önskar att de skulle komma till våra breddgrader, men i skrivande stund får vi hålla tillgodo med två klipp som omedelbart lyfter måndagens seghet till fredageftermiddags-eufori.

Up all night

Fly to the angels

/Alex